Svenska barnvisor ock barnrim/Förord
|
Förord.
Liksom folkvisan i allmänhet hos oss länge varit missaktad ock förbisedd, så har detta i ännu högre mått varit fallet med barnvisan. Ock detta är icke underligt. När man visade så förnämt förakt för den egentliga folkvisan, huru skulle man väl då kunna tänka sig möjligheten att finna något som hälst värde i dessa konstlösa rim från barnkammaren! De voro helt enkelt barnsligheter ock barnjoller, som hvilken moder eller barnpiga som hälst »satte i hop», därför att — såsom det heter i en visa —
det skall nånting låta,
att inte små-barnen ska gråta.
Ehuru folkvisan numera blifvit ett stående nummer på konsertprogram ock gjorts till föremål för vetenskaplig forskning, hysa dock många fortfarande samma mening om barnvisans ringa värde ock skola säkert som bortkastad betrakta den tid ock flit, hvilken nedlagts på denna samling.
När en illustrerad samling vaggvisor, kallad Barnkammarens bok, utkom till julen 1882, fick man här ock hvar läsa anmälningar, där själfva visorna förklarades vara platta, innehållslösa, blotta ordsammanställningar, fullkomligt nonsens o. s. v., ock det vore illustrationerna ensamt, som gåfve boken dess värde. Under visornas insamling har jag mer än en gång råkat på samma föreställning, ock när en studerande vid Hernösands folkskollärareseminarium i sin hembygd i Västerbotten skulle uppteckna visor för min räkning, måste han afstå därifrån för att ej genom sysselsättning med en så ovärdig sak förspilla sitt anseende ock gå miste om gynnares understöd. De förnumstige kritici ock den svärmiskt religiösa landtbefolkningen må man dock förlåta; deras omdömen bero på den vanliga företeelsen, att hvad man icke känner, det misskänner man. För de förra afskrifver jag ur en samling Deutsche kinderreime und kinder-spiele, utgifven af prof. E. Meier, Tübingen 1851, följande väl sagda ord:
»Nog torde det finnas godt om fantasilösa, höglärda herrar, som aldrig varit unga; för dem äro dessa oförargliga naturbarn icke till. De förstå dem icke, emedan de icke kunna finna någon »tanke» hos dem. Andra människor åter hafva med tiden blifvit så förståndiga ock visa, att de icke mer förmå fatta, huru de någonsin kunnat glädjas åt slika barnsligheter. Icke häller för dem har jag samlat. Men den som en gång varit ung i sanning ock ännu har nog kvar af ungdomlig spänstighet för att lifligt återkalla i sitt minne sin ungdoms paradis, han blyges helt vist icke häller för denna ungdomliga tjusning. Gärna känner han sig likasom med ett trollslag flyttad åter till den tid, då dessa flyktiga toner tjusade honom på nytt, gåfvo honom hans första andliga näring, riktade hans fantasi, ledsagade hans lekar ock sväfvade för honom i hans drömmar. Dessutom äro många af dessa rim så sinnrika, naturliga, naiva, samt komiska ock täcka, att de äfven för sin egen skull förtjäna att läsas af äldre».
Hvad den lärde förf. här yttrar om de tyska barnrimmens allmänna karaktär äger sin fulla tillämpning på nordiska rim af samma slag. Skulle någon särskild egenskap framhållas såsom utmärkande för barnvisorna, vore det den, att de utan gensägelse måste anses vara mera ursprungliga ock omedelbara än hvarje annan art af folkpoesi, vallvisan möjligen undantagen.
Man beskyller vår tid att vid högtidliga tillfällen, då den fosterländska känslan lifvas af stora minnen, till öfverdrift prisa våra förfäders mandom, mod ock andra sköna dygder. På samma sätt låter det tänka sig, att den inspirerade folkskalden sett alt ljusare, än hvad det i verkligheten varit, att det i själfva verket ej alltid vore så helt med den trogna kärlek, hvarom folkvisan älskar att sjunga, med ett ord: att folkvisan ej vore något fullkomligt sant uttryck för sin tids tankar ock föreställningssätt. Det vill synas, som skulle sådana misstankar als icke kunna uppstå med afseende på barnvisan ock i all synnerhet vaggvisan. När skulle väl de tankar ock känslor, som bo i människobröst, sannare framträda ock söka sig uttryck, än när modern söfver sitt späda, menlösa barn, sitt hopp ock sin ålderdoms stöd? Då, om någonsin, måste alt svek, all flärd ock förställning vara fjärran ock människan framstå i den nakna värkligheten.
Vid en blick på de följande visorna finner läsaren först en grupp allvarsamma, som handla om lifvets sorger ock bekymmer. Så följer en långt större afdelning, som handlar om djur af ett eller annat slag ock är ett uttryck för barnets alltid ock öfveralt kända kärlek för sådana. »Eine hauptunterhaltung der kinder bilden die hausthiere», yttrar också Zingerle, Das deutsche kinderspiel im mittelalter, Innsbruck 1873. De till denna afdelning förda visorna sammanhänga nära med de därpå följande, hvilka ursprungligen äro vallvisor ock ännu, åtminstone delvis, brukas som sådana. De efter dessa följande visorna handla om kärlek ock frieri, ock äfven dessa tala säkerligen sanning. Moderskärleken vill se alt i ljust; intet barn är så snält, så vackert ock framför alt utrustadt med så god iakttagelseförmåga som ens eget. De ömma omsorgerna sträcka sig från vaggan till den tid, då barnet skall stå i blomman af sin ålder; ock hvad bättre kan då modern önska det än ett lyckligt gifte? Oenighet eller t. o. m. otrohet inom äktenskapet utgör ämnet för en flock visor, af hvilka en hör till de allra vanligaste vaggvisorna. Vidare finnas vaggvisor af skämtsamt innehåll, ock af denna flock handla några om åtskilliga missöden, hvarför barn pläga vara utsatta.
Jämte det barnvisorna troget afspegla barnets ock värklighetens värld, äro de till sin uppkomst afgjordt folkliga. Nyligen har hos oss yttrats, »att våra flesta folkvisor äro diktade af lärde, mycket ofta af utländingar, icke sällan vid skrifbordet», ock att »när man med lugn ock oväld genomgår den Geijer-Afzelianska normalsamlingen, upptäcker man lätt, att största delen af visorna äro utländingar, ock att dessa äro delvis obetydliga, evigt återkommande till hufvudmotivet: förhållanden mellan könen, tillåtna ock otillåtna». Detta hårda omdömme om våra yppersta klenoder af medeltida diktning må nu vara befogadt eller ej med afseende på den egentliga folkvisan; säkert är, att det minst slår in på de muntliga öfverlemningar, vi här sammanfört. Visorna äro själfva med den enkelhet, naivitet ock friska fläkt, som genomgå dem, det bästa beviset för att de icke kunna härstamma från lärde mäns skrifbord; de bära tvärtom alle samman vittnesbörd om att vara framsprungna i bärg ock dal, i skog ock mark, på åker ock äng. Den fria naturens friska dofter möta oss städse, alls icke klostercellens instängda luft.
På frågan om tiden för dessa visors uppkomst inlåta vi oss ej här; vi anmärka blott, att denna öfver hufvud måste förläggas mycket långt tillbaka. Detta framgår af den stora öfverensstämmelsen emellan barnvisorna i Skandinavien å ena sidan ock de tyska å den andra. Äfven de engelska barnrimmen förete påtaglig likhet med dem i norra Tyskland, hvarför forskare[1] ock hålla före, att de till England inflyttande germanerna hafva fört dem med sig från sitt hemland. Upplysande med afseende på åldern äro ock flere rim; som äro af mytiskt innehåll, t. ex. den hos oss missförstådda ramsan »rida ranka».
Våra barnvisor förtjäna sålunda ett bättre öde än att för alltid begrafvas i glömskans natt. De stora kulturfolken hafva gått före med godt exempel ock äga redan en hel literatur å barnvisans område, under det att hvad som hos oss finnes utgifvet inskränker sig till en samling på 30 nr hos Arwidsson, Svenska fornsånger, 3 d., Stockholm 1842, ock den ofvan nämnda Barnkammarens bok, hvarjämte hos flere förf, finnas åtskilliga i förbigående meddelade barnvisor. Det är denna brist, som föreliggande samling afser att afhjälpa. Fast hos oss litet är trykt, är dock rätt mycket samladt. Så finnes en värdefull samling uti professor G. Stephens' ock chargé d'affaires G. O. Hyltén-Cavallius' omfattande, Kungl. Biblioteket tillhöriga samling af svenska folkvisor. De där upptagna visorna äro med få undantag från mellersta ock södra Sverge; men samlingen fullständigas på ett lyckligt sätt af mina egna uppteckningar, som till största delen äro gjorda i den återstående delen af vårt land. Med några undantag äro alla hos Stephens ock Hyltén-Cavallius förekommande barnvisor ock rim här inrykta ock signerade S.-HC. För att göra samlingen så fullständig som möjligt meddelas därjämte hit hörande visor från Djurklou, Ur Nerikes folkspråk och folklif, Örebro 1860; Lilja, Violen, en samling jullekar, barnsånger och sagor, Lund 1841; Russwurm, Eibofolke oder die schweden an den kusten Ehstlands, Reval 1855; Werner, Vestergötlands fornminnen, Stockholm 1868; Eva Wigström, Folkdiktning, Köbenhavn 1880; H. V[endell], Om saga, sång och språk hos svenskarne i Estland, uti Album utgifvet af Nyländingar, Helsingfors 1878; samt slutligen från L. Borgströms ock R. Dybecks handskrifna samlingar i Vitterhetsakademiens ägo. De ur dessa källor tagna visorna äro utmärkta genom tillfogande af samlarens namn. Slutligen har jag med mina samlingar införlifvat äfven hvad som för mitt ändamål fans användbart i Uppsala landsmålsföreningars arkiv, hufvudsakligen Östgöta samt Öst.ra Smålands ock Ölands. Visor ur egna samlingar äro signerade med E. S., de ur landsmålsföreningarnas med Östg. lmf., ÖSm. Öl. lmf. o. s. v.
Publikationens syfte är i första hand att rikta den kulturhistoriska ock i någon mon äfven den språkliga vetenskapen med nytt material. Därför har jag anfört varianter i mängd ock gått till väga med all möjlig noggrannhet. I afseende på ljudbeteckningen har jag naturligtvis återgifvit de i tryck eller handskrift föreliggande visorna i den form, som de där hafva, men i egna uppteckningar, af hvilka somliga äro vid pass tio år gamla, brukat än högsvenska med tidskriftens stafning, än den grofva landsmålsbeteckningen, hvarom hänvisas till Sv. landsm. III, 2. s. 8, än någon gång den noggranna beteckningen med landsmålsalfabetet. Endast ogärna har jag brukat högsvenskan, men jag har ofta varit så godt som nödd ock tvungen. De egna uppteckningarna äro från de mest skilda håll ock omfatta mål från Bohuslän till Ångermanland. Under samlandet märkte jag snart, att det ej utan stor tidsutdräkt var möjligt att begagna ens den grofva beteckningen för ett för mig alldeles främmande bygdemål. Härtill kommer, att dessa rim sällan äro rent folkspråk. Ofta sjungas de nära nog på högsvenska, men oftast äro de en blandning. När därför en person meddelar en visa, kan ett ord första gången ha landsmålets form, andra gången högsvenskans. I lifvet råder således gamma brist på enhet som i denna samling. Icke häller i fråga om interpunktionen har likformighet kunnat vinnas af skäl som lätt inses. I fråga om visornas ordnande har det varit svårt att vinna full konsekvens. Först upptagas vaggvisor ock därpå öfriga barnrim, båda grupperna ordnade i underafdelningar efter innehållet. De förra följa i samma ordning, som är angifven ofvan s. 5, hvarpå kommer en flock af visor, som ej lämpligen kunnat inordnas under någon af de anförda hufvudgrupperna. Det säger sig själft, att många visor med skäl kunnat föras till olika afdelningar. Så finner läsaren redan under nr i bland allvarsamma vaggvisor två varianter, som ock försvarat en plats bland de skämtsamma visorna. Äfven är det att märka, att man icke alltid håller så strängt på begreppet vaggvisa, i det samma visa emellanåt brukas både vid vaggan ock vid lek med barnet i knä. Äfven händer det, att ett rim i ett landskap brukas som vallkväde, men i ett annat som vaggvisa, o. s. v. Skarpt skilda grupper kan man därför omöjligen få.
För närvarande meddelas endast själfva visorna ock rimmen; ordförklaringar ock anmärkningar skola senare följa, då vi ock på grund af löfte om medvärkan af en framstående språkkännare hoppas blifva i tillfälle att meddela en jämförelse mellan våra visor ock liknande i ej blott germanska utan äfven romanska ock slaviska språk. Bland dessa anmärkningar skola äfven intagas de nya visor ock varianter, hvarmed vänner af ämnet möjligen kunna vilja rikta denna samling. Sådana bidrag torde godhetsfult sändas förf, under adr.: Utgifvaren af Svenska landsmålen, Uppsala.
- ↑ Meier, anf. st. s. VIII; Albert Richter, Ueber deutsche kinderreime, uti Mittheilungen der Deutschen Gesellschaft, 6:ter Band, Leipzig 1877, s. 152.