Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 45

←  Sjömätning

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Fyrar och båkar  →

45.

LOTSINRÄTTNINGEN.

Personal. Lotserna kallades allmänt för styrmän. Andra styrmän voro de, som utgjorde en af underofficerskårens trenne stater.^[1] Dessa senare kallades visserligen till skilnad från de förra för “kronans styrmän“, men småningom fann man oegentligheten af den lika benämningen, hvarför man från och med år 1671 började kalla styrmännen i skärgården för lotsmän.^[2]

Lotsarne hade i början ingen gemensam chef och hörde icke under amiralitetet. Första gången som amiralitetskollegium tog någon befattning med dem var år 1655, då ålderstyrman Johan Månsson beordrades att inspektera “amiralitetspiloterna“ i Stockholms skärgård och tillhålla dem att uppsätta remmare på hvar deras grund.^[3] Men sedan sjöfarande genom sjölagen d. 12 juni 1667 blifvit ålagda att taga lots, hvilken skulle på eget ansvar styra skeppet, började amiralitetskollegium att meddela bönder i skärgårdarne öppna bref, innehållande tillstånd att lotsa vissa leder, såsom Stockholm—Landsort, Stockholm—Sandhamn, Herrhamra—Oxelösund, Oxelösund—Baresund m. fl., allt under vilkor att lotsa kronans skepp och farkoster utan någon ersättning, att gifva kronans styrmän företräde att lotsa, när de voro tillstädes, samt att alltid vid lotsning in till Stockholm anmäla sig hos ålderstyrmannen vid amiralitetet och icke utlotsa något fartyg derifrån utan hans vetskap och tillstånd.^[4]

Amiralitetskollegium ansåg sig således vara den sjelfskrifna myndigheten att taga hand om lotsinrättningen. Något bemyndigande i detta hänseende erhöll dock icke kollegiet förr än år 1674 genom k. maj:ts öppna bref d. 10 december “angående lotsmännen, som skola brukas i skären mellan Stockholm och Dalarö“. Dessa skulle förordnas af amiralitetet och ingen “besökare“ eller någon annan skulle få lotsa vid vite af tio daler. Svenskt eller främmande köpmansskepp, som in- eller utgick i skären utan att taga lots, skulle plikta tio daler. “Kronans egna styrmän“ hade, då de voro tillstädes, företrädesrätt att lotsa och den lotsman, som tränger undan någon kronans styrman, skulle mista lotspenningarne och dessutom böta fem daler.^[5]

År 1675 tillsatte amiralitetskollegium en “ålderstyr- och lotsman“ i Dalarö. Han hette Per Eriksson och var den första lotsåldermannen i Sverige. Han skulle förordna lotsmän för kofferdiskepp och farkoster, som gingo förbi Dalarö. Skulle ingen lotsman vara vid något tillfälle tillstädes, fick besökare lotsa mot halfva lotspenningarne; den andra hälften skulle inlevereras till amiralitetet.^[6] Året derpå fingo dalarö-lotsarne tillstånd att uppsätta en stuga åt sig på Jutholmen “att logera“ uti, när så behöfdes.^[7]

Amiralitetsfiskalen Teofilus Melin hade från och med år 1677 blifvit förordnad att hafva inspektion öfver lotsarne i Stockholms skärgård,^[8] men sedan en styrmanschef blifvit samma år tillsatt,^[9] insåg man snart nödvändigheten att under denne äfven ställa lotsmännen. Detta skedde genom konungens fullmagt d. 5 dec. 1679 för viceamiralen Werner von Rosenfelt att hafva inspektion så väl öfver alla styrmännen vid amiralitetet som ock öfver lotsmansväsendet i Sverige, Finland, Estland, Livland, Ingermanland, Pommern, Wismar och Bremen, “emedan dessa båda beställningar icke kunna separeras“.^[10] Härmed var organisationen af lotsverket inledd.

Med undantag af Stockholms-skären, öfver hvilka amiralitetet höll uppsigt, rådde föga ordning vid lotsningen inom rikets vidsträckta sjöområden. Nämnde v. Rosenfelt hade redan d. 24 oktober 1679 skrifvit till amiral Hans Wachtmeister att “lotsväsendet i Kalmar ligger allt öfverända och hvar och en främmande styr och lotsar sig sjelf åter och fram, huru han vill“.^[11] För att bringa ordning och reda i lotsväsendet uppdrog konungen genom instruktion d. 15 mars 1680 åt v. Rosenfelt att vid hvarje lotsplats och stapelstad antaga åtminstone två lotsmän, som voro bofasta på platsen och borgare i städerna, med skyldighet att mot framdeles faststäld taxa lotsa, hvar i sin led, kronans fartyg samt alla främmande och privata skepp och farkoster; hvarje lotsman skulle hafva två drängar, afsedda att efterträda honom.^[12]

På detta sätt lades lotsverket under amiralitetskollegium. I augusti 1680 anmodade konungen amiralgenerallöjtnant Hans Wachtmeister att undersöka med hvad rätt lotseriet i Riga hörde under magistraten derstädes i stället för under amiralitet.^[13]

Lotshemman och taxor.I skärgårdarne boende erkända lotsar voro af ålder befriade från extra ordinarie utlagor och utskrifning, mot skyldighet att utan ersättning lotsa kronans skepp och farkoster, som passerade förbi.^[14] Då nu yrket vanligen öfvergick från far till son, som stannade på hemmanet, så blef detta småningom ansedt såsom ett “lotshemman“, hvilket såsom sådant åtnjöt nämnde frihet. Sådana hemman funnos åren 1635—1642 omkring 180 stycken i Roslagen, Södertörn, Östergötland, på Åland samt i Åbo och Nylands län. Friheterna beräknades i penningar till omkring 2,000 daler årligen.^[15] År 1642 upphörde dessa friheter och lotsarne skulle i stället få betaldt för lotsning af kronans fartyg. Denna betalning skulle utgöra 6 öre s. m. inomskärs och 8 öre (1⁄4 daler) utomskärs för hvar mil eller “veckosjö“ och afdragas vid skattens betalande för hemmanet.^[16] Dessa bestämmelser gälde till år 1668, då amiralitetskollegium började förordna lotsmän i skärgårdarne, hvilka, som förut är sagdt, förpligtades att lotsa kronans fartyg utan någon ersättning. Denna princip godkändes af k. m:t år 1674.^[17] Lotshemmansfriheterna infördes åter genom k. maj:ts ofvan anförda instruktion d. 15 mars 1680 för viceamiral von Rosenfelt. De af honom i hela riket antagna lotsmännen skulle vara för sina hemman fria för extra ordinarie utlagor, utskrifningar och skjutsning.

Det uppgifves vanligen, att nu gällande författningar om lotsningsskyldighet för innehafvare af s. k. lotshemman leda sitt upphof från stadgandet vid 1655 års riksdag, att vissa hemman skulle under benämning styrmanshemman läggas under amiralitetet. Så torde dock ej verkliga förhållandet vara. Riksdagens beslut lyder nemligen: “I lika måtto tjena oundvikligen och genast läggas till kronan och under amiralitetet några vissa och särdeles specificerade styrmanshemman, som näst förr än de kommo undan kronan, hafva till styrmäns boning lydt och legat“.^[18] Härmed är icke uttryckt, att dessa reducerade hemman skulle åter blifva lotshemman; tvärtom är antagligt, att de icke blefvo det. Afsigten var blott, att räntorna skulle ingå till amiralitetet. Ofvan är visadt, att lotsinrättningen vid denna tid ej lydde under amiralitetskollegium.

Hvad beträffar ersättning för lotsning af enskildes fartyg, så fans derför ej någon taxa. Betalningen utgick efter öfverenskommelse för hvar gång med belopp, som antagligen grundade sig på gammal häfd. Det första allmänna utlåtande härom möter i amiralitetskollegiets förklaring år 1640, att 4 öre s. m. var en “skälig“ betalning för hvar mil, som en “styrman“ lotsade en farkost. Denna betalning borde skepparen erlägga “förr än styrman går utur gården“.^[19] Den ömsesidiga öfverenskommelsen gälde således fortfarande och ända till år 1671, då amiralitetskollegium började fastställa den betalning, som privata skepp och farkoster, så inländska som främmande, hade att erlägga för lotsning. Sålunda faststäldes följande taxor för lederna:

Stockholm—Dalarö, Stockholm—Sandhamn och Dalarö—Landsort: 24 öre s. m. (3⁄4 daler) för hvar fot af fartyg, som lågo tolf fot djupt och derunder, samt en daler foten af skepp, som lågo djupare;^[20] lotspenningarne för större än tolf fots skepp nedsattes af k. maj:t år 1674 till 28 öre för hvar fot;^[21]

Herrhamra—Oxelösund: 8 öre för hvar fot af tolf fots fartyg och derunder samt 10 öre foten af skepp, som lågo djupare än tolf fot;^[22]

Jungfrusund—Åbo—Narva—Reval—Pernau—Riga: 6 öre för hvar mil.^[23]

Deremot skulle lotsningen mellan Oxelösund och Baresund fortfarande vedergällas enligt ömsesidig öfverenskommelse, till dess en lotstaxa faststäldes.^[24] Den 29 december 1680 uppdrog amiralitetskollegium åt viceamiral Werner von Rosenfelt, schoutbynachten Frans Lauw och major Anders Homman att upprätta förslag till en för hela riket gällande taxa.^[25] En sådan utfärdades derefter af amiralitetskollegium redan d. 26 januari 1681.

Utprickning. Skyldigheten att med tjenliga märken utpricka farlederna hade af ålder tillhört skärgårdsbefolkningen, men öfverflyttades under denna period på lotsmännen. Den första bestämmelsen härom återfinnes i ett af amiralitetskollegium år 1655 utfärdadt cirkulär till landshöfdingarne i Uppland, Södermanland, Östergötland, Kalmar län och Finland att låta lotsar och i skärgårdarne boende, med farvattnet kunniga, bönder utpricka alla skär, grund och undervattens klippor med remmare eller “ögonskenliga“ märken.^[26] Från och med år 1671 infördes i kollegiets förordnanden för lotsmännen, att de voro skyldiga att underhålla remmarne på de vanliga ställena, en hvar i sin led.^[27] Genom k. maj:ts förenämnda instruktion d. 15 mars 1680 för viceamiralen v. Rosenfelt blef lotsmännens skyldighet att underhålla alla remmare för framtiden fastslagen.

Mälaren utprickades år 1665 genom amiralitetets försorg. En löjtnant med två skeppare och två styrmän förordnades att med hjelp af allmogen utpricka med tunnor, remmare och andra stadiga sjömärken alla segellederna rundt om i hela Mälaren.^[28]

Sjömärkena utgjordes till större delen af remmare. Dessa bestodo af stora förankrade stänger, försedda med tunnor eller andra topptecken. En sådan remmare, en mil utanför Spårösund vid inloppet till Vestervik, beskrifves såsom “masteträdet med stora vinfatet“.^[29] I Livlands och Ingermanlands farvatten sattes ej tunnorna på stänger, utan fästes vid jernkedjor och förankrades medelst breda stenar eller stycken af söndersprungna kanoner.^[30]

1. Se sid 57.
2. A. K. reg.
3. A. K. prot. 1⁄3 1655.
4. A. K. reg 16⁄6 1668, 15⁄9 o. 25⁄10 1671, 9⁄3 1672 m. fl.
5. R. R. 10⁄12 1674; äfven infördt i A. von Stiernmans ekon. förf.-samling.
6. A. K. reg. 15⁄6 1675.
7. A. K. prot. 2⁄3 1676.
8. R. R. 1⁄1 1677.
9. Se sid. 58.
10. R. R.
11. A. K. ank. handl.
12. K. instruktion, införd i A. K. reg. Ett utdrag deraf är publiceradt i v. Stiernmans ekon. förf. samling den 1 mars 1680.
13. R. R. 5⁄8 1680.
14. R. R. 10⁄10 1635.
15. R. A. riksstater och kammararkivet: rikshufvudböcker åren 1635—1642.
16. A. K. reg. 20⁄3 1642; är ock införd i v. Stiernmans ekon. förf. saml.
17. R. R. 10⁄12 1674.
18. A. von Stiernman: riksdagars och mötens beslut.
19. A. K. reg. 29⁄10 1640. Det var således ej lotsen, som mötte den sjöfarande på sjön, utan den senare fick gå i land att uppsöka den förre!
20. A. K. reg. 15⁄9 1671 m. fl.
21. R. R. 10⁄12 1674.
22. A. K. reg. 25⁄10 1671.
23. A. K. reg. 24⁄7 1677.
24. A. K. reg. 29⁄3 1677.
25. A. K. prot.
26. A. K. reg. 21⁄3 1655.
27. A. K. reg. 15⁄9 1671, 9⁄3 1672 m. fl.
28. A. K. reg. 10⁄5 1665.
29. A. K. reg. 8⁄9 1675.
30. A. K. reg. 2⁄3 1668.