Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg

←  Karl XIV Johan och teatern

Svenska teatern : några anteckningar 3. Under Karl Johanstiden : 1810-1818 av Nils Personne Anmärkningar och tillägg

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.

Sid. 15.

Såväl af Skjöldebrands bref till von Engeström af den 1 oktober som af Gyllenskölds den 6 oktober dagtecknade skrifvelse framgår med önskvärd tydlighet, det Dahlgrens uppgift i ”Anteckningar om Stockholms teatrar”, att Skjöldebrand varit tillförordnad förste direktör för de Kungliga teatrarna från den 1 juli 1810, icke kan vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Sid. 18.

Originalet till den i första delen af detta arbete å sidan 182 meddelade scen ur ”Gustaf Vasa” är ritadt af den rike Göteborgsgrosshandlaren Halls olycklige son John, hvilken i yngre dagar var elev af Desprez och under sin förfallsperiod i Stockholm lifnärde sig bland annat genom att sälja af honom ritade bilder från teaterpjäser han fordom sett. Originalet finnes bland författarens samlingar, hvilket genom förbiseende ej blef under afbildningen anmärkt.

Sid. 19.

Beskrifningen på allegorien är hämtad ur Skjöldebrands memoarer.

Sid. 20.

Trolle Wachtmeister berättar i sina ”Minnen”, att till galaspektaklet vid Karl Augusts ankomst utdelades genom bröderna Fersen från riksmarskalksämbetet biljetter till riksstånden. Bönderna sattes på fjärde raden, borgerskapet på tredje, o. s. v. Detta föranledde bondeståndets talman, den myndige Stockholmsgrosshandlaren Hans Niklas Schwan att gå upp i riksmarskalksämbetet, där Fabian Fersen satt i tjänstens utöfning. Schwan kastade biljetterna framför honom på bordet och förklarade, att han i dessas utdelning såg ett bevis på missaktning för ståndet, och att han å dess vägnar uttryckte sitt förakt för hans person.

Sid. 21.

I Dagligt Allehanda för den 21 november 1810 läses angående uppförandet af operan ”Gustaf Vasa” den 5 i samma månad: ”Denna representation, som enligt ryktet förbereddes till festivitetsspektakel vid Deras Kungliga Majestäters höga kröning förlidet år, liknade nästan i allt den man fick se af samma opera för fem eller sex år sedan.”

Genom denna notis bestyrkes till fullo det af mig i andra delen af detta arbete å sidan 243 gjorda påståendet, att ”Gustaf Vasa” ej uppfördes vid kröningen på grund af flera där angifna orsaker.

Sid. 23.

Herr professor Schück har i sina anmärkningar till den af honom utgifna upplagan af excellensen Skjöldebrands memoarer framkastat den förmodan, att Karsten ej uppträdde på galaspektaklet den 9 november med anledning af hans svaromål i tidningen. Men om man ger akt på, att detta är infördt, sedan de bägge galaspektaklerna voro gifna, och utgör ett svar på ”teaterväns” förhoppning att äfven efter desamma få höra honom i operan, samt för öfrigt känner till förhållandena inom teatern den tiden, är det alldeles klart, att ingen annan än Karsten sjöng partiet den 9 november. Först långt senare uppträdde Gabriel Åman i Kristians roll, hvilket också på sin tid omtalades i pressen.

Sid. 24.

Friherre Klas Fleming var född 1771 och kom vid tio års ålder till Uppsala universitet, där han med ett kortare afbrott ända till 1794 ägnade sig åt vittra studier. Karl Agardh skildrar honom i sitt minnestal såsom en högväxt, kraftfull man med regelbundna, uttrycksfulla anletsdrag och med ett ända in i sena åldern blomstrande utseende. Han ägde en fin världsmannabildning och förvärfvade sig snart anseendet af att vara hufvudstadens förnämste världslige vältalare genom de orationer han höll i de många sällskap, hvaraf han var medlem, och hvilka anförandens inre värde ej litet förhöjdes genom den välljudande klangen af hans stämma. Man visste ej, säger Agardh, hvilket man mest skulle beundra, den härliga gestalten, det intagande språket eller den fängslande anspråkslösheten. Man hade aldrig hört en vältalighet af detta slag, ty den låg ej ensamt i språket, men mycket mera i det personliga hos talaren. Denna Flemings utomordentliga förmåga såsom vältalare och stilist berättigade honom snart till det rum han redan vid tjuguåtta års ålder intog inom Svenska akademien, där Tegnér efter hans bortgång yttrade om honom:

”Det låg en gratie i hvad han sade,
det låg en klang ur hjärtats djup i rösten,
en tjusningskraft i blickar och gestalt,
som sökte ingenting och vann dock allt:
ett skönt, ett ädelt sinnes makt på jorden,
dess inre blomstrar, därför blomstra orden.”

Fleming blef 1810 landtmarskalk, serafimerriddare och statsråd, 1814 en af rikets herrar, vid kröningen 1818 grefve och 1824 riksmarskalk, då han lämnade statsrådsbefattningen. Han dog 1831.

Sid. 25.

Hofintendenten L. J. von Röök berättar i sina memoarer, som förvaras i arkivet på Säfstaholm, att bland de teaterpjäser, hvilka i sällskapet ”Nytta och nöje” uppfördes under Skjöldebrands styrelse, var äfven Leopolds ”Oden”, hvari mamsell Lenning spelade Tilda ”med mera talang än mamsell Kristina Franck på Dramatiska teatern”.

Af ett bref från öfverceremonimästaren Leonard von Hauswolff ser man, att ledamöterna äfven vågade sig på att på franska spela Voltaires femaktstragedi på vers ”Alzire”, hvari m:me Robert dock illa utförde titelrollen, medan däremot chargé d’affaires Correa redde sig förträffligt med Zamore. ”1807 gaf man ett fransyskt spektakel, där grefve Axel Mörner spelade ganska bra och m:lle Wennermark talade med en förundransvärdt vacker prononciation.” 1808 inställdes högtidsdagens firande, och teaternöjena öfvergåfvos all deles, ty kriget dämpade all håg att roa sig. Om spektaklet den 22 december 1809 (omtaladt i del II sid. 206) lär duc de Pienne yttrat, att man icke i något land kan få se ett spektakel på främmande språk gifvas med sådan fullkomlighet.

Den 1 april 1810 bevistade konungen för första gången en teaterföreställning i sällskapet, där man den aftonen uppförde Favarts verskomedi ”Soliman den andre”. ”Spektaklet var ganska vackert”, säger Hauswolff, ”och är obegripligt, att en société, ej uppfödd på teatern, kan gifva dylikt.”

Sid. 26.

Om representationen i sällskapet ”Nytta och nöje” den 2 december 1810 och kronprinsens mottagande i Amaranterorden berättar Hauswolff i ett bref af den 6 december till excellensen grefve Nils Posse å Hellekis. ”Uti mitt förra hade jag den äran nämna, att Deras Maj:ter och Deras Kungl. Högheter voro på Nytta och nöje. Man påstår, att den fransyske ministern d’Alquier gjort hans excellens Oxenstierna en ample compliment öfver epilogen och hans kännedom af språket. Den blef ganska väl spelt, och onekligen var hoffröken Sofia Silfversparre den, som spelte bäst, och hennes röst är granska vacker i det, som var att sjunga. Brukspatron Lorichs’ dotter, fröken Amalia Lorichs, var äfven rätt intressant jämte amiral Stedingks stjufdotter, fröken Hierta. De prononcera språket som infödda fransyskor. Grefve Adolf Schwerins grefvinna, född Ramsay, var Klio. Emot språket har jag intet att säga, men hennes gestes, att mycket höja på tåändan och för mycket fäkta med armarna, gjorde hennes spel mindre behagligt. M:lle Arppe var Terpsikore och dansade charmant, men är intet vacker. På det hela var det alltid ett vackert spectacle, och föreställer jag mig, att Kronprinsen varit nöjd därmed. Hans Maj:t, som vid ankomsten syntes mycket matt, upplifvades synligen. Vid bortgåendet följde Kronprinsen med honom utan kappa och gick nästan baklänges trapporna utföre för att understödja Konungen. De äro branta och smala, så att de plåga en stark, ännu mer en på knäna svag person. Efter spectaclet var där bal och souper, som jag var nog filosof eller ekonom att ej bevista, efter den kostade 4 rdr banko. Ehuru dyrt här är, så kan jag dock litet längre framföda mig med dem än endast en afton.

I går var den stora Amaranterorden samlad, och Hans Kungl. Höghet Kronprinsen benådade den med sin närvaro och emottog den stora dekoration samt åtog sig efter Konungen protektion. Samlingen var ganska talrik. Alla damerna voro hvitklädda, och 20 af dem, de vackraste som äro i orden af fruar, fröknar och m:lles, hade öfverenskommit att vara med blomstergirlander på hufvudet och äfven kläderna garnerade med blomster. Stormästaren baron Fleming med ordens högre ämbetsmän mötte, när Prinsen steg utur vagnen, och på första perron stodo alla damerna. Kammarherren Lilljenheims fru och bryggaren Westmans, två näst Fersens och Koskullska damer vackra personer, presenterades, och Prinsen gaf dem högra och venstra handen och fördes af dem uppför trapporna och in uti stora salen, där alla damerna stodo främst och herrarna bakom dem. Hans Kungl. Höghet beneventerades af baron Fleming med ett kort tal, och fröken Silfversparre, fröken Lorichs och fru Wolgenau med baron Boije och en officer till sjöngo airer och choeurer vid detta höga tillfälle. Fröken Rosensvärd dansade en solo och lämnade en lagerkrans, hvarefter rätta balen började, och Prinsen var där en timme samt reste så tidigt, att han skulle träffa Konungen innan coucher. Balen var en riktig fête och kostade hvar karl 2 rdr banko, ty ordenskassan betalar öfverskottet. Soupern var intet magnifik, utan efter vanliga stadgar tarflig, ty som Hans Höghet ej skulle soupera där, behöfdes ingen magnificence.”

Sid. 35.

Hofvet inköpte den stora s. k. Burmanniavagnen af Generalstaternas härvarande minister Burmannia vid hans afresa från Sverige 1720.

Sid. 67.

Angående den långvariga och invecklade teaterprocessen se Jenny af Forselles’ biografi öfver Clewberg-Edelcrantz sid. 330 och följ. Balansen belöpte sig till 6,547 r:dr b:ko, och enligt Kammarrättens utslag 1818 förklarades visserligen kamreraren ansvarig för honom anförtrodda medel, men då en så stor balans icke kunnat uppstå, om förste direktören noggrant följt föreskrifterna i afseende å kontrollen, ålades han att ansvara för det, som af kamreraren eventuellt ej kunde ersättas.

Sid. 93.

Bland chevalier von Runges efterlämnade papper, hvilken icke tycks ha varit någon beundrare af m:me de Staël, fanns enligt meddelande af hans biograf, löjtnant Folke Rudelius, följande ”Passeport de Madame de Staël, sannolikt författad af Runge själf och på grund af sin uddighet förtjänt att återgifvas i dess helhet:

”Du Baron de Coppet la fille vagabonde
voulant un passeport. Sur la terre et sur l’onde
nous allons avec soin donner exactement
le portrait de la Dame et son signalement:
Tête de caporal, corps de vivandière;
d’un soldat en jupon j’allure grénadière;
teint rouge et bourgeois, donnant fort sur le noir
gros nez, quoiqu’ aplati par les coups d’encensoir
deux globes monstrueux; unis par leur faiblesse
à chaque mouvement se rapprochant sans cesse,
touts couverts de sueur, et d’un aspect si laid
qu’un enfant affamé n’en peut sucer le lait.
Quatre dents d’éléphant, oeil plein de pétulance
comme feu son papa, qui ruina la France;
gestes trop répétés, assemblage de mots,
et de termes ronflans n’en imposant qu’aux sots.
Voix de double Stentor, sans le moindre harmonie
fausses prétentions aux élans du génie;
dans la voix et la plume une fausse chaleur
provenant de la tête et jamais de son coeur,
Imagination plus creuse que profonde,
telle est la jacobine, errante dans le monde.”

Madame de Staël dog i Paris 1817. Hennes bild befinner sig bland det hundratal statyer, som pryda fasaderna till det omfångsrika Hotel de Ville, där den är uppställd i en af nischerna å södra sidan invid sydöstra paviljongen och är ett verk af Maurice Ferrady.

Sid. 100.

Uppgifterna i Dahlgrens Anteckningar om m:lle Georges-Weymers födelseår, födelseort och debutår äro ej riktiga.

Sid. 108.

Affischen för första uppförandet af ”Don Juan” på teatern i Prag hade följande utseende:

TEATRO ITALIANO DI CORTE.

---

Il 29 di ottobre 1787 per la prima volta:

DON GIOVANNI O IL DISSOLUTO PUNITO

Opera in due atti con balli analoghi

Parole del signor abate Lorenzo da Ponte

Musica del celebre maestro Wolfgang Teofilo Mozart.

---

PERSONNAGGI:

Don Giovanni	Signor	Luigi Bassi
Leporello		Felice Ponziani
Il commendadore		Giuseppe Lolli
Don Ottavio		Antonio Baglioni
Donna Anna	Signora	Teresa Saporiti
Donna Elvira		Caterina Micelli
Zerlina		Teresa Bondini
Mazetto	Signor	Giuseppe Lolli

Maestro concertatore, signor Strobach.
Cori di Contadini, Dame, Damigêlle, Popolo, Spêttri. — Ballabili di Contadini, etc.

Sid. 150.

Georg Joseph Vogler föddes den 15 juni 1749 i Würzburg, där fadern var fiolmakare. Redan som barn lärde han sig på egen hand att spela en mängd olika instrument. Sin skolbildning fick han i sin födelsestads jesuiterkollegium och sedermera i Bamberg. År 1771 komponerade han för hofteatern i Mannheim en balett, som så mycket behagade kurfursten Karl Teodor, att han lät honom fara till den berömde pater Martini i Bologna för att studera kontrapunkt. Då Vogler icke kunde förlika sig med dennes långsamma och grundliga metod, begaf han sig efter sex veckor till Valotti i Padua för att hos honom fortsätta sina studier. Men äfven denne gamle herres teori var icke i Voglers smak, som redan började bygga upp sitt eget system, och han grreps af otålighet. Valotti blef ond och afbröt efter fem månader sin undervisning med orden: ”Hvad jag behöft femtio år för att utgrunda, vill ni lära på ett par månader!” Nu reste han till Rom och prästvigdes 1773, befordrades till påflig nuntie och kammarherre och trots sin ungdom till riddare af Gyllene sporren samt valdes till medlem af Arcadiska akademien. Vid sin återkomst till Mannheim 1775 blef han hofkaplan och andre kapellmästare samt upprättade sin ”Mannheimer tonschule”, som försökte nya undervisningsmetoder och räknade bland sina lärjungar Peter Winter och Joseph Kraus. 1779 åtföljde Vogler kurfursten till München, där hans opera ”Albert III von Baiern” uppfördes utan att röna någon framgång. Från München reste han till Paris, där en ny opera af honom ”La kermesse” gjorde ett grundligt fiasko, och utsträckte färden till Spanien, Grekland och Orienten.

Efter sin återkomst trädde han 1786 i tjänst hos Gustaf III såsom ”direktör af musiken”, hvilken befattning han sex månader af året innehade till 1791. Jämte Kraus var han den förste, som här använde taktpinne. Förut anfördes kapellet med klavecinen. Samma år uppfördes hans opera ”Castor och Pollux” i Mannheim och vann så mycken framgång att den valdes att illustrera festligheterna 1805 i München, då prinsessan Augusta Amalia förmäldes med Eugène de Beauharnais. Under tiden hade han förvärfvat sig stort rykte såsom orgelspelare, och hans så kallade ”simplifikationssystem” väckte allmänt uppseende. Ett efter detta system byggdt orkestrion spelade han första gången under en utställning i Amsterdam 1789. 1793 förnyade han kontraktet med Kungliga operan i Stockholm på fyra år, hvilket sedan förlängdes till 1799, då han för alltid lämnade Sverige. Under sin vistelse här hade han gifvit ett hundra orgelkonserter, hvaraf trettiotvå i Stockholm, inrättat en musikskola 1786, komponerat operan "Gustaf Adolf och Ebba Brahe" 1788, skrifvit böcker, hållit föreläsningar samt stiftat hofkapellets änke- och pupillkassa 1794, som 1833 sammanslogs med hofkapellets pensionskassa. Hans opera "Herman von Unna" Kafs 1800 i Köpenhamn och året därpå i Berlin. Om hans verksamhet i Sverige och hans bisarra orgelkompositioner har jag berättat i de föregående delarna af dessa anteckningar. I Wien uppfördes 1804 hans ytterst svaga opera "Samori". 1807 blef han hofkapellmästare i Darmstadt, hvarest han inrättade sin tredje "tonskola", där bl. a. Weber och Meyerbeer voro hans lärjungar. Sextiofem år gammal afsomnade han därstädes den 6 maj 1814.

Adolf Lindgren har sagt, att Vogler röjer mera genialitet såsom teoretiker än som tonsättare och virtuos och framkom med idéer, som man trott vara en senare tid förbehållna. Sålunda beskrifver han i sin klaverskola de olika handställningar för legato och stackato, hvilka först långt senare skildrats såsom Chopins metod, och anticiperar naturtonerna såsom grundval för harmonien, och detta på ett sätt, som går längre än både Marx och själfve Helmholtz. Han insåg själf, att lärarens kall hos honom var det förnämsta, och det sägs, att han mot slutet af sitt lif med afseende på Meyerbeer och Weber skall ha yttrat: "Es ruht etwas in mir, was ich nicht herausrufen konnte. Diese beiden werden es thun! Was wäre Perugino ohne Raphaël?"