Sverige och Norge 1814/X

← IX

Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

X

XI →

[ 102 ]

X.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.

Uddevalla den 16 augusti 1814.

— — — — — — — — — — — — —

Grefve Brahe har anländt som kurir från Fredriksstad med ett bref från kronprinsen till kungen för att omtala, att allt är afslutadt. Fientligheterna hafva upphört. Prins Kristian öfverlämnar nu Norge, och kungen är ändtligen konung af Norge. Prins Kristian har låtit framställa vissa förslag.^[1] Generalerna Skiöldebrand och Björnstjerna hafva blifvit skickade för att underteckna öfverenskommelsen, [ 103 ]om hvars innehåll vi likväl ännu icke erhållit någon kännedom, ty kronprinsen hade icke tid att sända densamma, men man väntar den hvarje ögonblick. Allt hvad vi veta är, att garnisonen i Fredrikssten skall utrymma fästningen med militär honnör och nedlägga vapnen^[2] samt att deras rättmätige konung därefter skall hemförlofva dem. Olyckligtvis hafva [ 104 ]ytterligare förluster inträffat vid öfvergången af Glommen. Öfverstelöjtnant Skiöldebrand har blifvit svårt sårad i benet, men man hoppas, att någon amputation icke skall behöfvas, likaså hafva 25 à 30 man utaf Östgöta grenadierer blifvit sårade och dödade.^[3] Man har nu omringat Moss,

[ 105 ]och prins Kristians armé är innestängd. Framför Fredrikshald hafva vi också lidit förluster, och Silfverstolpe vid [ 106 ]artilleriet, som enligt hvad man säger skall vara en duktig karl, har blifvit dödad.^[4] — — — — — — — — —

C.

Kungen mår utmärkt bra. Han är mycket belåten öfver att själf hafva fått vara närvarande vid intagandet af Kragerö och Fredriksstad; han återkom hit i lördags, och jag var honom till mötes fyra och en half mil härifrån på vägen från Strömstad.

↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Segern var visserligen icke tvifvelaktig, men den skulle nog hafva kostat mycket folk, om norrmännen velat göra motstånd, hvilket troligen äfven hade blifvit händelsen. Då emellertid kronprinsen städse visat den största motvilja för detta krig, som han betraktade såsom ett inbördes krig, emedan de båda rikena ju borde blifva förenade i gemensam vänskap, upptog han med den största tillfredsställelse de förslag, som blefvo framställda. Herr Tank och prästen Hount hade blifvit skickade till prins Kristian för att försöka förmå honom till ett efter de förhandenvarande omständigheterna mera lämpadt handlingssätt. Han hade till en början förefallit mycket bestämd att icke vilja ingå på någonting, men sedan de förklarat för honom, att kronprinsen genom sina operationer ofelbart skulle lyckas omringa honom och hela hans här, tycktes han blifva något mera medgörlig. — — — Möjligen var det fruktan och de öfvertygande skälen, som förmådde honom att vilja uppgöra en konvention, så att han verkligen var klok nog att framställa ett förslag, hvaröfver kronprinsen blef mycket belåten, då han hoppades att sålunda möjligen i godo kunna få ett slut på oenigheterna. Han utnämnde därför två generaler, som fingo i uppdrag att begifva sig till Moss för att underhandla med prins Kristian.
↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Man hade verkligen lättare kunnat taga platsen (Fredrikssten) genom förräderi, ty kronprinsen hade med penningar lyckats muta tolf soldater, som skulle öfverlämna fästningen. Planen var, att de skulle förleda sina kamrater att öfvermanna officerarne och arrestera dem samt därefter öppna portarna för svenskarne. General Adlercreutz var den ende, som kände denna kronprinsens plan, och han hade begagnat sin adjutant Peyron för att tubba garnisonen, men man ville icke omtala detta för general Suremain, som ledde belägringen. Denne var fullkomligt okunnig om den beröring, som man hade med staden, och motarbetade ofta densamma genom att hindra de kvinnor, hvarom jag förut talat, att komma in, äfvensom den redan af mig omnämnda beröringen med de belägrade under nätterna. Det blef därför till slut nödvändigt att inviga honom i hemligheten, men general Suremain opponerade sig skarpt häremot och anförde som skäl, att man härigenom icke blott fördärfvade den militära andan i allmänhet utan äfven borde besinna, att de soldater, som voro på fästningen, en gång skulle blifva kungens undersåtar och att man således icke borde lära dem sådana medel, hvaraf de till äfventyrs en annan gång skulle kunna begagna sig emot konungens intresse (kronprinsen har själf berättat mig hela diskussionen om denna sak). Om icke platsens öfverlämnande just genom denna öfverläggning blifvit fördröjd, skulle den för länge sedan hafva öppnat sina portar. Man försökte också att muta underkommendanten. Jag har förut omtalat, att general Ohme var kommendant, underkommendanten hette Petersen. Han lyssnade ganska välvilligt till de förslag, som framställdes till honom, men svarade likväl, att han ansåg det vara alldeles öfverflödigt att framställa några sådana förslag, emedan fästningen under alla förhållanden inom kort vore tvungen att gifva sig till följd af brist på lifsmedel, hvaraf det endast funnes det nödvändiga behofvet för två eller allra högst tre veckor.
Alldenstund fästningen oaktadt allt detta fortfarande icke blef öfverlämnad, måste till slut vederbörlig befallning härom gifvas, hvilken blef till general Ohme framförd genom en från prins Kristian afsänd adjutant, som åtföljde kronprinsens adjutant, öfverstelöjtnanten baron Stierncrona; general Suremain erhöll samtidigt befallning att upphöra med bombarderingen och sätta sig i besittning af fästningen. Trupperna fingo under militärisk honnör uttaga från fästningen och lämna platsen efter att hafva nedlagt sina vapen på glacisen.
↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Fältmarskalken Essen afsände den 8 augusti öfverste Adlercreutz, som tillhörde general Sandels’ division, för att intaga Tunö. Under natten drog fienden sig tillbaka från Sannesund och förlorade därvid sina kanoner, hvilka den kastade i Glommen, samt stack ett litet med kanoner och kulor lastadt fartyg i sank. Kronprinsen gaf grefve G. Mörner befallning att tvinga fienden att draga sig tillbaka från Rolfsö. Öfverste Haij gjorde en rekognosering åt Kjölbergs bro och förjagade fienden från Glemming. Den 9 hade generalerna Vegesack och Cederström kommit fram till Askim, där deras trupper bivuakerade midt emot den bro, som fienden slagit vid Langenäs för att försvara öfvergången af Glommen. Man företog en rekognosering för att taga reda på förskansningarna, till hvilka man tillbakadref fienden och bemäktigade sig några kanoner, som försvarade stranden. Efter att hafva förföljt fienden återtogo svenskarne sina förra ställningar, och då fienden ej trodde sig kunna behålla sina, öfvergaf den under natten brohufvudet vid Langenäs. Fienden tvingades af grefve G. Mörner att utrymma Rolfsö och förföljdes till Kjölbergs bro samt stannade, efter att hafva upprifvit denna, på andra stranden under skydd utaf de därstädes uppförda batterierna, men måste draga sina kanoner tillbaka, så snart de svenska kanonerna hade anländt; vid detta tillfälle gjordes äfven några krigsfångar. Det är likväl förvånande, att förlusten blef så obetydlig, oaktadt striden varit ganska liflig. Grefve Essen hade samtidigt förflyttat sitt högkvarter till en egendom, benämnd Hafslund, tillhörig en herr Rosencrantz, som var statsråd hos den så kallade kung Kristian och en af Sveriges hätskaste motståndare. Denna egendom blef beslagtagen, och då därstädes fanns en mängd bräder, användes däraf till att för arméens behof uppföra baracker, hvarefter återstoden såldes för att skaffa pengar. — — — Vi voro då herrar öfver hela vänstra sidan af Glommen från Öjeren till Fredriksstad, generalerna Cederström och Vegesack befunno sig vid Askim och general Hederstierna vid Grönsund. — — — Sedan general Vegesack genom spioner fått veta, att största delen af de trupper, som funnits i trakten af Kongsvinger, blifvit återkallade för att lämna undsättning åt Moss, satte han sig i rörelse för att förjaga de fientliga trupperna från Trögstad. Han gaf befallning till angrepp och fick understöd af general Boije och den utaf general Cederström kommenderade kåren, men norrmännen drogo sig genast vid svenskarnes annalkande tillbaka, förutom två tusen man under öfverste Stabell, hvilka försökte göra motstånd för att försvara ställningen vid Trögstad, som dock snart blef intagen, hvarefter fiendens trupper retirerade emot Blakjer; vår förlust var vid detta tillfälle mindre betydlig. — — — Den 14 augusti försvarade generalen grefve G. Mörner öfvergången vid Kjölberg, hvarest hans öfverstelöjtnant vid Östgöta grenadierer har blifvit svårt sårad. De svenska trupperna återställde den bro, som fienden hade upprifvit, samt gingo öfver Glommen i trots af densammas ifriga motstånd och dref honom tillbaka. Våra trupper få mycket beröm för sitt uppförande vid detta tillfälle; vi gjorde åtskilliga krigsfångar, men vår förlust blef ganska betydlig. Grefve Mörner var vid detta tillfälle sjuk men förde dock själf i början befälet, ehuru han genast därefter nödgades öfverlämna detsamma till öfverste Haij. Kronprinsen ämnade försöka omringa fienden på alla håll och samtidigt intaga Moss och Kristiania sålunda, att, förutom angrepp vid Issebro och Moss, general Boije från Trögstad skulle öfver Hönnas och Höland begifva sig till Fedt, samtidigt med att general Gahns kår marscherade till Kongsvinger och Blakjer. Därefter skulle general Boije försöka att hastigt gå öfver Glommen samt bemäktiga sig Kristiania. Det var meningen, att amiral Cederström samtidigt skulle gå uppför Kristianiafjorden och intaga passen vid Moss. Själf ämnade kronprinsen tillsammans med fältmarskalken Essens och de öfriga generalernas divisioner marschera direkte emot Moss för att tvinga prins Kristian att gifva sig, sedan han från alla håll blifvit omringad utaf en öfverlägsen truppstyrka. Det var också meningen, att en truppafdelning skulle marschera emot Bergen, hvilket dock gick om intet med anledning af de förslag, som utaf prins Kristian blefvo till kronprinsen framställda. — — —
↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Den 13 blef öfverstelöjtnanten vid Svea artilleriregemente (Silfverstolpe) dödad: han får med rätta mycket beröm; det berättades äfven, att hans son var vid hans sida, när han stupade, men att denne oaktadt den smärtsamma förlusten likväl ej afbrutit sin tjänstgöring, hvaröfver han uti den härom utfärdade bulletinen erhåller loford. — — — Jag anser mig dock böra omförmäla, att det icke tilldrog sig på detta sätt. Den unge mannen, som ännu ej var officer utan endast i egenskap af volontär gjorde fälttåget tillsammans med sin fader, har själf försäkrat mig efteråt, att han icke vid detta tillfälle var vid sin faders sida utan först några ögonblick därefter fick veta, att fadern hade stupat. Han var till och med mycket ledsen öfver att man velat tillskrifva honom ett mannamod i förening med den vid ett sådant tillfälle så naturliga sinnesrörelsen, hvilket han, då han icke var närvarande, ej haft tillfälle att ådagalägga. För att emellertid hedra minnet af denne officer, som dött på ärans fält, tillerkände kronprinsen sonen, som var uti fattiga omständigheter, en årlig pension och utnämnde honom till officer vid artilleriet.

[102-1-1] Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Segern var visserligen icke tvifvelaktig, men den skulle nog hafva kostat mycket folk, om norrmännen velat göra motstånd, hvilket troligen äfven hade blifvit händelsen. Då emellertid kronprinsen städse visat den största motvilja för detta krig, som han betraktade såsom ett inbördes krig, emedan de båda rikena ju borde blifva förenade i gemensam vänskap, upptog han med den största tillfredsställelse de förslag, som blefvo framställda. Herr Tank och prästen Hount hade blifvit skickade till prins Kristian för att försöka förmå honom till ett efter de förhandenvarande omständigheterna mera lämpadt handlingssätt. Han hade till en början förefallit mycket bestämd att icke vilja ingå på någonting, men sedan de förklarat för honom, att kronprinsen genom sina operationer ofelbart skulle lyckas omringa honom och hela hans här, tycktes han blifva något mera medgörlig. — — — Möjligen var det fruktan och de öfvertygande skälen, som förmådde honom att vilja uppgöra en konvention, så att han verkligen var klok nog att framställa ett förslag, hvaröfver kronprinsen blef mycket belåten, då han hoppades att sålunda möjligen i godo kunna få ett slut på oenigheterna. Han utnämnde därför två generaler, som fingo i uppdrag att begifva sig till Moss för att underhandla med prins Kristian.

[103-1-2] Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Man hade verkligen lättare kunnat taga platsen (Fredrikssten) genom förräderi, ty kronprinsen hade med penningar lyckats muta tolf soldater, som skulle öfverlämna fästningen. Planen var, att de skulle förleda sina kamrater att öfvermanna officerarne och arrestera dem samt därefter öppna portarna för svenskarne. General Adlercreutz var den ende, som kände denna kronprinsens plan, och han hade begagnat sin adjutant Peyron för att tubba garnisonen, men man ville icke omtala detta för general Suremain, som ledde belägringen. Denne var fullkomligt okunnig om den beröring, som man hade med staden, och motarbetade ofta densamma genom att hindra de kvinnor, hvarom jag förut talat, att komma in, äfvensom den redan af mig omnämnda beröringen med de belägrade under nätterna. Det blef därför till slut nödvändigt att inviga honom i hemligheten, men general Suremain opponerade sig skarpt häremot och anförde som skäl, att man härigenom icke blott fördärfvade den militära andan i allmänhet utan äfven borde besinna, att de soldater, som voro på fästningen, en gång skulle blifva kungens undersåtar och att man således icke borde lära dem sådana medel, hvaraf de till äfventyrs en annan gång skulle kunna begagna sig emot konungens intresse (kronprinsen har själf berättat mig hela diskussionen om denna sak). Om icke platsens öfverlämnande just genom denna öfverläggning blifvit fördröjd, skulle den för länge sedan hafva öppnat sina portar. Man försökte också att muta underkommendanten. Jag har förut omtalat, att general Ohme var kommendant, underkommendanten hette Petersen. Han lyssnade ganska välvilligt till de förslag, som framställdes till honom, men svarade likväl, att han ansåg det vara alldeles öfverflödigt att framställa några sådana förslag, emedan fästningen under alla förhållanden inom kort vore tvungen att gifva sig till följd af brist på lifsmedel, hvaraf det endast funnes det nödvändiga behofvet för två eller allra högst tre veckor.
Alldenstund fästningen oaktadt allt detta fortfarande icke blef öfverlämnad, måste till slut vederbörlig befallning härom gifvas, hvilken blef till general Ohme framförd genom en från prins Kristian afsänd adjutant, som åtföljde kronprinsens adjutant, öfverstelöjtnanten baron Stierncrona; general Suremain erhöll samtidigt befallning att upphöra med bombarderingen och sätta sig i besittning af fästningen. Trupperna fingo under militärisk honnör uttaga från fästningen och lämna platsen efter att hafva nedlagt sina vapen på glacisen.

[104-1-3] Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Fältmarskalken Essen afsände den 8 augusti öfverste Adlercreutz, som tillhörde general Sandels’ division, för att intaga Tunö. Under natten drog fienden sig tillbaka från Sannesund och förlorade därvid sina kanoner, hvilka den kastade i Glommen, samt stack ett litet med kanoner och kulor lastadt fartyg i sank. Kronprinsen gaf grefve G. Mörner befallning att tvinga fienden att draga sig tillbaka från Rolfsö. Öfverste Haij gjorde en rekognosering åt Kjölbergs bro och förjagade fienden från Glemming. Den 9 hade generalerna Vegesack och Cederström kommit fram till Askim, där deras trupper bivuakerade midt emot den bro, som fienden slagit vid Langenäs för att försvara öfvergången af Glommen. Man företog en rekognosering för att taga reda på förskansningarna, till hvilka man tillbakadref fienden och bemäktigade sig några kanoner, som försvarade stranden. Efter att hafva förföljt fienden återtogo svenskarne sina förra ställningar, och då fienden ej trodde sig kunna behålla sina, öfvergaf den under natten brohufvudet vid Langenäs. Fienden tvingades af grefve G. Mörner att utrymma Rolfsö och förföljdes till Kjölbergs bro samt stannade, efter att hafva upprifvit denna, på andra stranden under skydd utaf de därstädes uppförda batterierna, men måste draga sina kanoner tillbaka, så snart de svenska kanonerna hade anländt; vid detta tillfälle gjordes äfven några krigsfångar. Det är likväl förvånande, att förlusten blef så obetydlig, oaktadt striden varit ganska liflig. Grefve Essen hade samtidigt förflyttat sitt högkvarter till en egendom, benämnd Hafslund, tillhörig en herr Rosencrantz, som var statsråd hos den så kallade kung Kristian och en af Sveriges hätskaste motståndare. Denna egendom blef beslagtagen, och då därstädes fanns en mängd bräder, användes däraf till att för arméens behof uppföra baracker, hvarefter återstoden såldes för att skaffa pengar. — — — Vi voro då herrar öfver hela vänstra sidan af Glommen från Öjeren till Fredriksstad, generalerna Cederström och Vegesack befunno sig vid Askim och general Hederstierna vid Grönsund. — — — Sedan general Vegesack genom spioner fått veta, att största delen af de trupper, som funnits i trakten af Kongsvinger, blifvit återkallade för att lämna undsättning åt Moss, satte han sig i rörelse för att förjaga de fientliga trupperna från Trögstad. Han gaf befallning till angrepp och fick understöd af general Boije och den utaf general Cederström kommenderade kåren, men norrmännen drogo sig genast vid svenskarnes annalkande tillbaka, förutom två tusen man under öfverste Stabell, hvilka försökte göra motstånd för att försvara ställningen vid Trögstad, som dock snart blef intagen, hvarefter fiendens trupper retirerade emot Blakjer; vår förlust var vid detta tillfälle mindre betydlig. — — — Den 14 augusti försvarade generalen grefve G. Mörner öfvergången vid Kjölberg, hvarest hans öfverstelöjtnant vid Östgöta grenadierer har blifvit svårt sårad. De svenska trupperna återställde den bro, som fienden hade upprifvit, samt gingo öfver Glommen i trots af densammas ifriga motstånd och dref honom tillbaka. Våra trupper få mycket beröm för sitt uppförande vid detta tillfälle; vi gjorde åtskilliga krigsfångar, men vår förlust blef ganska betydlig. Grefve Mörner var vid detta tillfälle sjuk men förde dock själf i början befälet, ehuru han genast därefter nödgades öfverlämna detsamma till öfverste Haij. Kronprinsen ämnade försöka omringa fienden på alla håll och samtidigt intaga Moss och Kristiania sålunda, att, förutom angrepp vid Issebro och Moss, general Boije från Trögstad skulle öfver Hönnas och Höland begifva sig till Fedt, samtidigt med att general Gahns kår marscherade till Kongsvinger och Blakjer. Därefter skulle general Boije försöka att hastigt gå öfver Glommen samt bemäktiga sig Kristiania. Det var meningen, att amiral Cederström samtidigt skulle gå uppför Kristianiafjorden och intaga passen vid Moss. Själf ämnade kronprinsen tillsammans med fältmarskalken Essens och de öfriga generalernas divisioner marschera direkte emot Moss för att tvinga prins Kristian att gifva sig, sedan han från alla håll blifvit omringad utaf en öfverlägsen truppstyrka. Det var också meningen, att en truppafdelning skulle marschera emot Bergen, hvilket dock gick om intet med anledning af de förslag, som utaf prins Kristian blefvo till kronprinsen framställda. — — —

[106-1-4] Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Den 13 blef öfverstelöjtnanten vid Svea artilleriregemente (Silfverstolpe) dödad: han får med rätta mycket beröm; det berättades äfven, att hans son var vid hans sida, när han stupade, men att denne oaktadt den smärtsamma förlusten likväl ej afbrutit sin tjänstgöring, hvaröfver han uti den härom utfärdade bulletinen erhåller loford. — — — Jag anser mig dock böra omförmäla, att det icke tilldrog sig på detta sätt. Den unge mannen, som ännu ej var officer utan endast i egenskap af volontär gjorde fälttåget tillsammans med sin fader, har själf försäkrat mig efteråt, att han icke vid detta tillfälle var vid sin faders sida utan först några ögonblick därefter fick veta, att fadern hade stupat. Han var till och med mycket ledsen öfver att man velat tillskrifva honom ett mannamod i förening med den vid ett sådant tillfälle så naturliga sinnesrörelsen, hvilket han, då han icke var närvarande, ej haft tillfälle att ådagalägga. För att emellertid hedra minnet af denne officer, som dött på ärans fält, tillerkände kronprinsen sonen, som var uti fattiga omständigheter, en årlig pension och utnämnde honom till officer vid artilleriet.

[1]

[2]

[3]

[4]