←  XXV
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XXVI


[ 171 ]

XXVI.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Stockholm den 10 november 1814.

I dag på morgonen hafva ändtligen herr Reuterskiöld vid Upplands regemente och kronprinsens adjutant Holst anländt såsom kurirer från kronprinsen med underrättelse om att konungen blifvit proklamerad i Norge, att detta hade ägt rum den 4 i denna månad efter många om och men,[1] [ 172 ]att våra trupper flera gånger blifvit bortskickade och därefter åter fått befallning att återvända,[2] att stortinget hade [ 173 ]framställt vissa villkor, som man delvis fått godkänna, samt hade lofvat att utropa konungen men icke gjorde det, utan först bestämde, att de båda rikena skulle vara förenade under en och samme konung,[3] men ville få välja konungen och först därefter proklamera honom. Till slut blef

[ 174 ]dock kungen enhälligt vald till konung af Norge.[4] Ändtligen är således saken afgjord, och de båda ländernas

[ 175 ]lycka har blifvit beseglad.[5] Man måste likväl erkänna, att det på sätt och vis kan vara bra, att kungen låtit sig väljas, ty därigenom har all anledning till vidare anspråk upphört, alldenstund de lämnat sig fullkomligt frivilligt.

Kronprinsen skulle afresa[6] till Kristiania som i går


[ 176 ]och stanna där åtta dagar, hvarefter han ämnade återvända hit.

— — — — — — — — — — — — —
H. E. Charlotta.




  1. Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Stockholm den 26 okt 1814: — — — — Norska stortinget har den 20 i denna månad fattat beslut, att Norge skall vara förenadt med Sverige under en och samme konung, men, som allt skall vara »som käringen sade, det skall vara klippt», hafva de icke ännu proklamerat konungen; de ämna först ordna de förändringar i regeringsformen, hvilka blifvit dem föreslagna, och man trodde, att kungen skulle kunna blifva utropad den 22 eller senast den 23 i denna månad. Nu är då ändtligen denna stora fråga bragt till slut. Man berättar, att de i början på inga villkor velat gå in härpå men att de slutligen låtit sig öfvertalas, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — (Likaledes skrifver drottningen till prinsessan Sofia Albertina i ett bref dateradt den 3 november 1814): — — — — Jag är öfvertygad om att sakerna nu hafva kommit så pass långt, att norrmännen svårligen kunna draga sig tillbaka, men man har visat dem ett så stort tillmötesgående, att endast en ringa del af de förändringar uti regeringsformen, som voro ämnade att bidraga till föreningens genomförande, blifvit antagna. Kungen skrifver gång på gång till kronprinsen och uppmanar honom att göra ett slut på allt detta, om icke på annat sätt så med vapenmakt, men det tyckes vara alldeles omöjligt att kunna förmå honom härtill, ty han är af en orubblig mildhet och låter dem få göra allt hvad de själfva vilja. Med sådana människor måste man likväl vara sträng, alldenstund »filantropien» härskar där uti landet mer än annorstädes. Kronprinsen är likväl ty värr förfärligt anstucken utaf frihetsidéer, men en dag kommer han att få ångra sig; alla hans vänner bedja och besvärja honom, men filantroperna hafva öfvertaget; hela denna sak kommer därför att draga ut på tiden, Gud vet huru länge, det tyckes verkligen blifva en evighet.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — — Stortinget hade redan flera gånger anhållit, att de svenska trupperna skulle aftåga, men kronprinsen vägrade ständigt att medgifva landets utrymmande, med anledning däraf att kungen icke ännu blifvit erkänd, han förklarade dock tillika, att, så snart endast detta hade skett, skulle han gifva order härom. När prinsen emellertid ett ögonblick tyckte, att norrmännen blifvit litet mera medgörliga, gaf han befallning, att arméen skulle börja sitt återtåg. — — — — En händelse inträffade dock, som höll på att förorsaka en fullkomlig brytning. Förvecklingar uppstodo nämligen till följd af oförstånd eller missförstånd hos öfverste Eek, som hade befälet öfver de svenska trupperna i Jämtland, samt framkallades i synnerhet af en särskild illvilja hos general Schmettau, som kommenderade de norska trupperna i Trondhjem, hvilket tillgick sålunda: Genom konventionen i Moss hade en viss demarkationslinie blifvit bestämd mellan de svenska och de norska trupperna; nu trodde antagligen öfverste Eek, att Rörås, där norska trupper befunno sig, hörde till det för de svenska trupperna bestämda området, och skref därför uti artiga ordalag ett bref till general Schmettau, med anhållan att denne icke skulle förvägra honom att med de svenska trupperna besätta denna plats. Det är visserligen sant, att Rörås ingalunda hörde till det för de svenska trupperna bestämda området, men i stället för att höfligt beriktiga detta öfverste Eeks misstag sökte general Schmettau genast att framkalla nya oenigheter och samlade ihop de norska trupperna, under förevändning att konventionen blifvit kränkt, samt anförde uti en till det norska statsrådet afgifven rapport klagomål öfver de svenska truppernas bristande pålitlighet. Statsrådet beklagade sig genast hos kronprinsen öfver att svenskarne, oaktadt konventionen så nyligen blifvit ingången, redan framkommo med nya anspråk. Kronprinsen, som är mycket häftig, fråntog omedelbart öfverste Eek befälet och ställde honom under krigsrätt för att militäriskt dömas, men, orolig öfver hvilka följder denna händelse kunde hafva, gaf han arméen, som redan hade börjat sitt återtåg, befallning att göra halt. Då emellertid öfverste Eeks förseelse att icke skaffa sig noggranna underrättelser likväl icke var så svår, att han därför fullständigt borde störtas, ordnades saken i godo, oaktadt han verkligen blef ställd inför krigsrätt. Allt detta hade icke inträffat, om general Schmettau varit något mera medgörlig och velat lämna öfverste Eek fullständiga upplysningar i stället för att anföra klagomål hos regeringen. Men som han i själ och hjärta var tillgifven Danmark och dessutom falsk och trolös, önskade han om möjligt framkalla nya fientligheter. — — — — — — —

    Kronprinsen var äfven missnöjd öfver alla upprepade svårigheter och det ständiga dröjsmålet med kungens utropande och successionsordningens antagande, hvarför han gaf de svenska trupperna order göra halt, där de voro, för att återvända, om de händelsevis skulle behöfvas. Flera regementen hade redan hunnit öfver gränsen, och somliga voro redan i Uddevalla, hvarför man lätt kan inse, hvilken oro detta måste uppväcka i Sverige, där man fruktade för att fientligheterna skulle börja på nytt, men trupperna själfva voro likväl mycket belåtna med detta. Sedan kungen ändtligen blifvit vald och proklamerad utaf stortinget, fingo alla trupperna återvända till Sverige med undantag endast af de garnisoner, som voro uti Fredrikstad och Fredrikshald, hvilka skulle stanna kvar, till dess de finge vidare order och norrmännen i allmänhet hade hunnit svärja konungen trohetsed.

  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — Det blef (i stortinget) fråga om, huruvida kungen skulle väljas. Kommissarierna hade alltid fordrat, att han endast skulle erkännas och hyllas, och kronprinsen försökte äfven att uppnå detta mål — — — — —. Man gjorde hvad man kunde för att öfvertala stortinget att genast hylla konungen. Men det beslöt i stället, att bestämmelserna i konventionen först skulle ordnas, och det var endast med mycken svårighet, som man kunde förmå dem att fatta beslutet af den 20 i denna månad, att Norge skulle hafva samme konung som Sverige, nämligen Karl XIII, hvilken de förklarade sig ämna välja, sedan konstitutionen blifvit färdig. — — — Valet var således en fullkomligt onödig tom ceremoni, men de fattade icke själfva saken på detta sätt. — — — För kungen måste detta vara mycket stötande, då hans rättighet att blifva Norges suverän vore omöjlig att bestrida, ej blott därför att konungen af Danmark genom Kiel-traktaten till honom och hans arfvingar hade afstått Norge, utan hans börd, såsom härstammande från Holsteinska huset, gaf honom äfven titel af arfvinge till Norge, hvilket dock var af mindre betydelse, sedan traktaten i Kiel blifvit ingången. Han hade likväl andra ännu obestridligare anspråk på detta rike, nämligen dem, som grundades på eröfrarens rätt, ty en del af Norge ända till Glommen var utaf de svenska trupperna med vapnens makt inkräktadt. Visserligen var detta endast en ringa del af landet, men med tiden hade törhända återstoden kunnat eröfras, så vida man sett sig i stånd att därtill anskaffa erforderliga medel och kronprinsen icke fruktat att blifva öfvergifven af sina allierade. Ehuru kronprinsen till en början ej ville gå in på att kungen skulle få väljas, blef han likväl till slut tvungen att medge detta, emedan norrmännens stora envishet i detta afseende hade förmått konungens kommissarier att tillråda honom det.
  4. Kronprinsen skrifver uti ett bref till drottningen, dateradt Fredrikshald den 5 november 1814: — — — — Jag skyndar mig att för eders majestät omförmäla, att konungen i går enhälligt blef vald och utropad till konung af Norge. Åtskilliga omständigheter mera beroende af formen än utaf andra anledningar hafva fördröjt denna tilldragelse och därigenom äfven den tillfredsställelse, som jag erfar att få för eders majestät omtala detta. — — — Charles Jean.

    Likaledes skrifver kronprinsen uti ett bref till kronprinsessan, dateradt Fredrikshald den 7 november 1814: — — — — Affärerna med Norge äro nu afslutade, och beslut om föreningen med Sverige fattades den 20 i förra månaden. Få dagar därefter antogs den successionsordning, som är gällande i Sverige, alltsedan jag valdes, och nu har man utropat konungen. När jag för dig nämner, att det är jag, som nästan ensam har gjort allting, kan du bedöma, hvad jag har haft att utstå. Genom Guds nåd har prins Kristians pultroneri och tafatthet tagit öfverhand öfver hans trolöshet. Jag tror knappast, att det någonsin funnits en mera skurkaktig människa. I dag har jag emottagit den deputation från norska rikets ständer, som till mig öfverlämnade det beslut, hvarigenom konungen blifvit proklamerad.

    Denna dag är årsdagen af den dag, då jag vid Lybeck tvingade general Blücher att nedlägga vapnen. Det var det sätt, hvarpå jag vid detta tillfälle behandlade två bataljoner svenskar, hvilka dagen förut blifvit gjorda till krigsfångar, som förskaffade mig ett godt anseende hos deras nation. Jag har nu belönat detta med att utan blodsutgjutelse skaffa dem ett rike, af hvilket jag fått emottaga hyllningen på samma ställe, där norrmännen tvingade Karl X till återtåg, då denne ville eröfra landet, och nära intill den plats, där Karl XII stupade, när han sökte verkställa föreningen mellan detta rike och Sverige. — — — — — — — — — — — Charles Jean.

  5. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — På detta sätt häfdes dock de största svårigheterna att erhålla detta rike, ehuru det varit lyckligast, om det blifvit ett helt med Sverige, nu hafva däremot de båda folken ingalunda samma intressen, som de skulle hafva haft, om de erhållit en gemensam regeringsform och samma lagar, och hvartdera riket kommer att handla alldeles för sig själft, hvarigenom spelrum kan lämnas åt intriger att uti en framtid kunna utöfva ett visst inflytande på det helas väl, och det kan inträffa, att det ena folket kommer att motarbeta det andras beslut. Svenskarne äro också i allmänhet föga belåtna med att föreningen icke blifvit fullständigt genomförd. Man måste likväl hoppas, att genom ett klokt förfaringssätt och med en kraftig regering en sådan anordning skall blifva möjlig. Såsom ett bevis härför kan ju anföras, att kejsaren af Österrike äfven härskar öfver trenne olika folk på en gång, hvilka hvar för sig hafva sina egna lagar och sina särskilda vanor, ty österrikarne hafva icke samma lagar som ungrarne och dessa åter icke desamma som invånarne i Böhmen, men icke desto mindre skulle intet af dessa folk vilja afskudda sig oket, utan de äro alla tillgifna det österrikiska huset.
  6. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — — Det var den 8 i denna månad, som kronprinsen begaf sig åstad, åtföljd af sin son förutom endast af en del utaf sin stab samt en mycket liten svensk eskort, bestående af några få hästgardister, som alltid brukade åtfölja honom. Han låg öfver natten i Moss och intågade följande dag i den norska hufvudstaden, som fordom bar namnet Opslo. Öfverallt emottogs kronprinsen med den lifligaste glädje, och den allmänna belåtenheten var verkligen större, än han hade vågat hoppas. Han skrifver också uti ett bref till Stockholm, däri han omtalar sin ankomst till denna stad, följande: »Jag har gjort mitt intåg i Kristiania, och jag har blifvit emottagen på ett sätt, som öfvergick alla mina förväntningar; staden var illuminerad, garnisonen var uppställd utmed gatorna, och mängdens hurrarop följde mig ända till slottet.» — — — Dagen därpå begaf sig kronprinsen med stor högtidlighet till stortinget, där han höll ett tal på franska, hvilket prins Oskar uppläste uti svensk öfversättning. Oaktadt sina republikanska och demokratiska tänkesätt visade åhörarne honom den största vördnad och ett stort intresse för hans tal; därefter svuro de med hög röst sin nye suverän trohetsed. Kronprinsen berättar uti samma bref, hvarur jag ofvan citerat en mening, att norrmännen tycktes vara belåtna med att ändtligen hafva beslutat sig för att underkasta sig kungen; detta är hans egna ord: »Allting, till och med uttrycket i deras röster, tillkännagaf, att de voro tillfredsställda med föreningen; dock torde det behöfvas en längre tid för regeringen att med vishet och fasthet kunna hålla sinnena i lugn och ordning.» Sedan de svurit eden, höll presidenten i församlingen, herr Christie, ett tal, hvarefter sammanträdet upplöstes. — — — — Sedan prinsen ordnat hvad som behöfdes med afseende på landets regering samt gjort bekantskap med de ledande personerna, föreslog han, för att så snart som möjligt få slut på stortinget, att man skulle till nästa år, då kungen hoppas kunna vara närvarande, uppskjuta afgörandet om det underhåll, som skulle tillkomma kungen och prinsarne; de hade redan ställt ett visst belopp till kungens förfogande till aflöningar för myndigheterna, öfverlämnande åt kungen att närmare fördela detsamma, hvilket äfven gjordes, men kungen ansåg sig icke för närvarande vilja taga någonting däraf för sin egen civillista. Sedan sålunda de nödvändigaste anordningarna blifvit vidtagna, föreslog kronprinsen församlingen, att den skulle åtskiljas, samt begaf sig till densamma på samma sätt som vid sin ankomst till Kristiania samt höll äfven nu ett tal, hvarpå presidenten svarade. Kronprinsens tal var nu liksom det första på franska, men prins Oskar läste sedan upp det på norska, till hvilket språk det blifvit öfversatt af en språkkarl. Då de båda språken äro hvarandra mycket lika, var det icke särdeles svårt för prins Oskar att läsa det på denna dialekt, hvilket gjorde ett mycket godt intryck på norrmännen. Kronprinsen lämnade Kristiania den 29 i denna månad och återvände öfver Kongsvinger, Karlstad och Örebro till Stockholm.