Swenska Sprätthöken/I. Acten
| ← Swenska Sprätthöken |
|
II. Acten → |
| På Wikipedia finns en artikel om Svenska Sprätthöken. |
Sprätthöken.
I. ACTEN,
Första Inträdet.
THEATREN föreställer GREFWE HURTIGS Logemente.
GREFWE HURTIG, BARON STADIG.
(Går allena på Theatern up och ner, sprätter med benen, ajusterar och ser sig på alla kanter, hwisslar och siunger om hwarandra.)
Det är mig kiärt at en gång träffa Er, Cóusin, man har sagt mig, at I redan i några wekor warit här i Stockholm, och likwäl har I ei låtit mig weta Er ankomst. Glömmer man så sina wänner?
(Går ännu af och an och sjunger.
Grefwe Hurtig, Grefwe Hurtig, så lustig, och ändå på nyckter maga.
Ah parbleu! mon Cousin, (Springer och famtar honom rätt hårdt.) à la mode de Paris ma foi.
Sachta sachta Grefwe, wi famtas och kyssas intet så häftigt här i Swerje som i Frankrike; men wi menat likwäl mycket uprichtigare, ja jag skall be Er min kiära Cousin, at när en annan gång Ni giör mig den ähran at hälsa på mig, det må ei komma tillika Er i hufwudet at wilja aldeles krysta anden ur mig, och at pudra ut synen på en, à la mode de Paris ma foi.
Je vous demande pardon, mon Cousin, je ne vous ai pas vu.
Tala Swenska Grefwe Hurtig.
Jag hoppas min Cousin har intet redan glömt sin Fransyska som han lärde i Paris.
I wet Cousin at jag war alt för kort tid i Paris at kunna lära något där, dessutan hade jag lärt så mycket af Fransyskan och af andra främmande Språk, som jag behöfde förr än jag reste ut, men jag brukar dem alla som min kappa endast i nödfall, mitt Moders-mål har altid förträdet hos mig.
Fort bien ma foi, så brukas Fransöska af min Cousin endast i nödfall, man kan döma der af, at sedan han kommit i denna dumma Climaten han förlorat le bon gout, ce pli, cet air noble & degagé, cet air par Excellence!
Hwem kan tåla, Cousin, at I talar så om Ert Fädernesland; Wi äre fuller intet så wisspute här, som de äro utom lands, men intet derföre mera dumma; I och annan rasande, jag wille säija resande ungdom, förtära penningar på Edra resor mycket illa, när hwad i bringar hem med Er består förnämligast i det Landets föracht, som I likwäl äre födde uti.
Serviteur très humble Monsieur le Baron, så rasande I behagar kalla oss, så bör det föracht som I Oss tilskrifwer snarare kallas ömhet och kiärlek för wåra Landz-Män; Wi observera under wåra resor utom lands huru wida andra Nationer öfwergå oss i Politesse, i artighet, manér at lefwa, och dylikt mera; sådant underrätta wi oss om på det nogaste, och komma så hem at charitablement underwisa andre för intet uti det, som wi ha lärt med stor omkostnad.
Det är til säijandes Cousin, I förtära Era penningar utom lands uti liderliga Sällskap, profitera däraf med all flit til at giöra andra liderliga med Er. Cousin Hurtig, Cousin Hurtig, I wet jag är Er wän, I wet at jag säger altid rent och uprichtigt hwad jag menar, I har warit några weckor här i Staden, jag har sökt, men förgiäfwes, at råka Er; men tro mig at jag ändå hört mera af Era Legender än i kan tro, ja mera än jag hade önskat!
Hwad kan I hafwa hört om mig, Cousin, jag twiflar intet at ju de förmåner jag skaffat mig under mina resor, upwäckt wår Nations wanliga och oboteliga siukdom, jag menar afwunden, och at jag derföre hatas och baktalas, at ingen kan imitera mig; det är dock intet alla, Cousin, som fälla ett så omildt omdöme om min ringa Person: om mina maner ej stå alla an, så äro de dock ej så olyckelige at wara oangenäma hos den, som en ung Cavalier mäst bör söka at behaga.
Kiära hwilka skulle de wara Cousin?
Jo men rätt det wackra Kiönet, hwad tyckes dig därom Cousin?
Jag tycker så, Grefwe, at I och alla Era Cammerater ha knapt satt näsa i Paris, där fått en Fransysk klädning på Er, miölat Ert hufwud, som ett baketråg, lärt giöra några sprätte-steg, dundra fram mon bleu och siunga några Franska Wisor, för än I tror Er wara så wackra och så angenäma at ingen Flicka kan giöra Er motstånd, ser hon Er blott an, så har hon goda tanckar för Er, niger hon litet så är hon kiär åt Er, och säger hon Er den aldraminsta höflighet, ja då skall weta inbilla I Er fult och fast at spelet är wunnit. Skulle det ock wara några af hwilcka I gode Herrar kunde berömma Er, så kan man wäl gissa af hwad slag de äro. Jag önskar Er lycka, Cousin, mycken lycka!
Wänta wänta Cousin, har I retat mig, så skall I ock, sur mon honneur, intet slippa för än jag öfwertygat Er, at hwarken ett blått åsyn ett litet nigande eller några höfliga ord gifwit mig en inbillning, som I tror wara ogrundad, non, mon Cousin, une declaration en forme ma foi, Flickan har rent och rundt ut, tilstått at hon älskar mig.
Skryt, idel skryt, à la mode de Paris ma foi, lät mig gå Grefwe.
Nei du skall bida, Cousin Stadig, antingen du will eller intet, til des jag sagt dig at en ung äncka, skiön, och rik på kiöpet, kom wid pass för fiorton dagar sedan från landet hit til Stockholm, at jag blef af en händelse bekant med henne, at jag stälte mig straxt kiär, attaquerade hennes hierta en forme, och hotade det samma med storm, at då straxt chamade slogs, at wi nu hålla på at capitulera, och at jag derföre til at wara så mycket närmare fästningen och at förekomma all surprise, nu har hyrt mig desse rum här på Nygatan mitt emot min hiertunges quarter dit hon flytt för åtta dagar sedan.
Jag märcker Cousin, I har angripit Er Sak, som en förfaren Krigs-man; men har I ock sedt Er wäl före, at ej någon fördåld mina springer, som torde lyfta i hastighet Er och alt Ert hopp i luften? Far wäl.
Kan nu någon annan än en ram Swensk, ja ändå en af det dummaste slaget, wara så litet curieux, tänck han wålar sig intet en gång at fråga, hwad min wackra äncka heter.
Jag är hwarken förweten eller frågwis.
Ja gå din wäg min ganska ärbare och twära Cousin, men kom i hog, at här näst jag får se dig, du skall önska mig lycka til at äga den skiöna, den täcka Fru Lotta Enterfelt, Amiral, Enterfelts Dotter, få se om din kloka hierna har i medlertid anwändt sin tid bättre än jag.
Nämde I Fru Lotta Enterfelt, Cousin?
Ja rätt den samma.
Hör Grefwe lät mig råda Er som en wän, at när det kommer Er I hufwudet, til at förnöja antingen Er egen fåfänga inbillning, eller andras förwetenhet, medelst det I dicktar någon lycka, som I wil Folck ska tro at I haft hos det wackra kiönet, I då åtminstone skonar den, hwilckens dygd och förstånd äro så kunnige och så utan gensäijelse, som Fru Lottas äro.
Jag tör kanskie ha glömt bort huru laggranna I ären godt Folck här i Swerige, men det wet jag, at i Frankriket aldrig någon dömes före, at hafwa giordt ett Fruentimbers dygd förnär, eller at just hafwa skyldt henne för en odygd, när han säger at hon ämnar gifta sig; och hwad Fru Lottas förstånd angår, så tråtz at I Cousin, eller någon annan kunnat kraftigare bestyrcka de goda tanckar som både I och så många andra hysa derom, än jag, då jag berättat hennes och mitt wälgrundade begrep hafwa därutinnan förenat sig, at hon aldrig kan giöra ett bättre och henne anständigare wal d’une chere moitié, än äfwen af denne närwarande Wilhelm Hurtig, just sådan som han här står, går och rör sig. - - Men à propos Cousin Stadig, hwarföre så tankfull? eller hwarföre ifrade I Er så, när I hörde Fru Lotta Enterfelt nämnas? Lät mig si, I är blek, kiära Stadig, förfärligt blek - - - tänck huru hierta slår på Er puff puff, jag må aldrig tro Cousin! - - - -
Du må tro hwad du will Hurtig, så wet at jag är kiär, ja rätt så kiär åt Fru Lotta, som du, fast intet så lyckelig: ja wet at jag är din Rival, som sätter all sin lycka och alt sitt nöije uti ågan af den wackra Frun, och som skall giöra alt det han någonsin i werlden kan, til at rycka dig utur händerne en skatt, som du hwarcken förtienar eller west at sättja rätt wärde uppå.
Stackars Cousin, så will han sticka ut mig hos Fru Lotta, will han - - -?
Jag har wågat så mycket förr en gång, och gådt til lands därmed på kiöpet.
Det har jag min san lust at se, men säg mig min kiära hiertans Cousin, wet hon at du tycker om henne?
Det tror jag knapt.
Trå som icke rätt ymkar dig stackars gåsse: hör, om du will, så skall jag taga på mig at berätta henne det samma.
I är alt för tienstachtig Cousin, den mödan har jag hälst sielf, och wäntar allenast på tilfälle.
Tilfälle! Ah, parbleu! det skall jag skaffa dig, min kiära Baron Stadig, det skulle ock skie nu på ögnablecket; men jag har nu några affaires d’importance. Min Cammartienare Champagne skall upwachta Er här uti mitt Logemente, om I will blifwa här qwar så länge, til dess jag innom en half timas förlopp kommer tilbakars, då wi sedan skola besöka Fru Lotta. Hola Champagne!
Munsier.
(Hwiskar til honom.
Fort bien Munsier.
Andra Inträdet.
BARON STADIG och CHAMPAGNE.
Hwad i Påfwens namn ha wi fåt här för en figure, êtes vous François, mon ami.?
Wi Munsier.
Votre nom est la Champagne?
Wi, non Munsier.
Hwad wil det säija, wi non, jag tror du är rätt så mycket Fransos som jag.
Ja jag tror så med, Herr Baron, kiänner I intet Lars Lustig?
Lät mig se, jo min san jag ser det är du sielf, min ärliga Lasse, men hwem i Raggens namn skulle hafwa kiänt igen dig, som du nu ser ut?
Kiänt igen mig? Ni skall weta, Herr Baron, at sedan min Grefwe tilpyntade mig på det sättet som Ni ser, jag hade nog giöra, i fulla åtta dagar, innan ja kunde förnya bekantskapen med min narrachtiga, jag will säija behageliga, Person.
Men säi mig, huru har du, som fast du altid warit en rolig gåsse, dock städze wisat dig beskiedelig, kommit at bära denne främmande narre-drächten? Om jag mins rätt, så bar du min Cousins liberie, När jag war i Paris.
Jag fruchtar kiära, Herr Baron, at jag mera bär Er Cousins liberie nu, än då; Men at kort förtälja Er alt: när min Grefwe skulle resa från Paris, så måste jag kan tro avancera från Laquai til Cammartienare, derpå befalte han mig at linda up det lilla håret jag hade på sätt som I ser, at bara öronen sitta ute, bak til lät han hänga detta långa repstycke om wecklat med swart band och en liten hårtåfs i ändan, han lät tränga på mig ett par böxor, som sittja så tätt åt, at jag hwar tima och stund nödgas at lappa dem derest de spruckit i sömmarne, sedan måste jag hafwa desse hwita strumporne, som för mig, hwilken han hwar dag sänder som en skiussmärr kring gatorne det må wara rent eller orent, hafwa snart blifwit så isprängde som de äro; ja kiära Baron si håcka tåfla han låtit giöra mig, sedan desse wangs-sölljorne han gifwit mig til skospännen, si denne mångfärgade råcken som han hängt uppå mig med ett helt Lisspund häst-tagel uti at giöra mig en fullkomlig styfkiortel. Alt detta tillika med denna långa wärjan jemte min lilla wackra hatt som han böd mig bära på ett öra, swor han med alla Fransyska Eder som han lärt, hwilcka min san äro intet få, at det giorde mig til en öfwermåttan wäl ajusterad modisk valet de chambre, men i mitt tycke har det giordt mig rent ut nästan til en så stor Narr som min - - -
Sachta Lasse, mins at din Grefwe är min Cousin.
Jag wet at han är Er nära Slächt Herr Baron; men hwarföre slächtas han då intet på Er i förstånd och beskiedlighet?
Åh! din tienare Lasse. Men kiära säj mig, hwad för Folck umgicks min Cousin med i Paris? du west at min Styf-Fars hastiga död twingade mig at straxt resa hem åt, så at jag intet fick hafwa några stora bekantskaper med Folcket där, ej må jag tro at alla Fransoser äro så wispute, som din Grefwe?
Herr Baron, jag will säga Er rätt huru det hänge-tilhopa, så wida jag i min enfaldighet kunnat begripa saken; I Paris äro ej så lät för en främmande at giöra bekantskap med, der will tid och äfwen ett något kostbarare upförande til än wåra swenska pungar, ja äfwen wår resande Ungdoms flychtiga sinnen tillåta, men de Franske Sprätthökar, om jag mins rätt, så kalla de dem petits maîtres, de ställa sig allestädes in, dem får en främmande straxt och mycket lätt umgänge med, de föra honom i Sällskap där Spel och andra odygder giöra alt tidsfördrifwet, där tappa wåra unga Herrar deras penningar, där förlora de sin hälsa, få salbrutne näsor, och där blifwa de sådane narrar, som en hoper af dem komma hit hem igen, då de sedan willja inbilla sina Landsmän at de haft den förnämsta bekantskapen i Frankriket, warit i gunst hos de högsta Damerne och at deras klädning, tahl, åthäfwor, ja jag wet intet hwad mer, är alt efter det aldranyaste Fransyska modet, à la mode de France ma foi.
Du talar mycket förståndigt Lasse, jag hade aldrig trodt at du skulle hafwa kunnat giöra så diupsinnige observationer.
Herr Baron lärer minnas, at jag warit en förluppen diekne och äfwen intet af det dummaste slaget, dessutan så plägar man säija, at man utaf skadan blifwer klok, men intet rik, at min Grefwe utaf sin skada ej blifwit Rik är beklageligit alt för sant, men jag fruchtar at jag är den endaste, som af hans skada blifwit klok, men jag ser det lärer nu snart wara tid för mig at gå dit min Grefwe befalt mig.
Säg mig först hwad war det min Cousin hwiskade dig i öronen?
Jo, han sade sig skola gå litet på Tourongs Caffé-hus, och bad mig emedlertid, och om en liten stund, anmäla honom och Er hos Fru Lotta, samt at sedan komma och säga honom til, då han straxt wille skynda sig hem, til at introducera Er hos sin skiöna kiärsta. Ha, ha - - -
Men hwarföre ler du Lasse?
Jag wet min san intet om jag skall gråta eller le, at se min Herre bära sig så rasande tokut åt, han wet I är hans rival, Herre, han wet, åtminstone borde han weta qwinfolckens medfödda ostadighet, och likwäl är han så förblindad af sin inbillade angenämhet och artighet, at han tror sig säkert kunna wåga til at sielf giöra Er bekant med sin kiärsta. Stackars Grefwe, intet hade du just behöft at resa til Paris at förskaffa dig så mycken dumhet.
Du kan fuller intet ha så orätt i hwad du säger Lasse; men det står der hän huru det lärer lyckas för mig, som ej har lärt din Grefwes angenäma maner, som han kallar dem, emedlertid skall jag giöra mitt bästa, och nyttjar giärna detta tilfälle at blifwa introducerad af min Rival, på det Fru Lotta äfwen deraf må döma om hans förmätna säkerhet om sin lycka, ehuruwähl jag ändå igenom min half-Syster, som uppå landet giordt både bekantskap och wänskap med denne hiertungen, och som nu lärer wara hos henne, redan anhållit at få giöra hos henne min upwachtning, emedlertid gå du man förut til Fru Lottas Logemente och anmäl din Grefwe, jag skall söka up honom på Caffé-huset at si hwad han tager sig före, och där lärer du råka oss bägge.
Fort bien Monsir, men min kiära Herr Baron war så nådig och förmå så mycket hos min Herre, at jag må slippa denne Narr-klädningen, och få lof at taga min egen, jag är så hopsnörd, så obäklig och så styf, som de hade ränt en järnstång igenom mig, kiära Herr Baron laga at jag får blifwa lik en förnuftig menniskia igen.
Hör Lasse, när du bestält dit ärende hos Fru Lotta, så kan du säkert ymsa klädebonad, jag skall wara man före, at din Grefwe intet skall bli ond på dig.
Tredie Inträdet.
CHAMPAGNE allena.
Denna Herren är intet fuller så berest som min Grefwe, men huru mycket är han likwäl beskiedeligare, och huru mången god plåt har han dock spart i sin pung? Tänck om gamla Gref Hurtig, som war så niugger, skulle nu komma ur sin graf, och wilja efterse sina efterlemnade mögluge Ducate pungar, och buntar af Banco-Sedlar, huru torde han finna dem bortflugna? Men så går det, niugger spar och grymmer nöter. Bry dig intet därom du Lasse, din Grefwe lönar dig wäl, så länge det warar, och när det är alt, så far wäl Grefwe säger jag. Men se här kommer den wackra änkans dräng, Hans löjare kalla de honom, jag skall sända honom efter frustu-smällan at anmäla mitt ärende, dock hwad skall jag giöra? den unga Flepen är så swartsiuk om sin skiöna, at jag lär intet få ett godt ord af honom, det bästa är at han bär hiertat tämeligen lågt i böxorne, så at bara jag ser på mitt steke-spett här, så kusar han som en hund.
Fierde Inträdet.
CHAMPAGNE, HANS i lösare kläder.
Bon jour Munsier Hans.
HANS.
Om Bon är sur eller söt, Munser Fransos, hwad går det mig an?
Är Mamoselle Sara hemma?
HANS.
Här bor ingen Mamosell här, fråga efter henne i granskapet.
Jag will säga, Jungfru Sara, morbleu!
HANS.
Här bor en ung flicka som heter Sara, ärlig piga tror jag hon war, förr än hon wardt bekant med dig. Men om hon är Jungfru eller intet, det tör du bäst weta Fransos, åtminstone är jag säker uppå at du intet har giordt henne därtil. Stackars Hans, här kommer den utputzade Grefwen och will förföra min Fru, kan tro, och denne Fransyske näspärlan will rent af wåld taga Sara; Jag kunde gråta af förtret at se henne så lätter på tygelen, och ändå emot en förbannader utbölinge, jag har likwäl så träget friat efter henne, gifwit henne månge wackra skiäncker, lupit hennes ärender som en hund, och upwachtat henne mera än min egen Fru. Litet förän Frun reste från landet tog hon emot en Gull-ring af mig, som kåstade twå goda plåtar; då kan tro, hette jag min kiära Hans, då klappa hon mig på kindbenet, ja min san hon lät mig en gång kyssa sin hand, med lofwen at så snart Frun kom tilbakars på landet, skulle wi ha bröllop; men nu sedan denne bängeln börjat löpa bess efter henne, skall I weta, hon sätter näsan i wädret, hon will knapt mer kiänna sin kiära Hans, och mina ähre titlar bestå nu, uti din lymmel och du Sloker, ja hon kallar mig som oftast Canaille, hwad det är, må hin weta, utan twifwel har hon lärdt det af dig du - - -
Hwad säger den coquin?
Huru skall jag weta hwad den Kocken säger eller den andra, du diefwuls Fransos du, här är ingen kock i huset; min Fru hade för tu år sedan en, de sa han war just en sådan Fransos som du, men den ödde så mycket smör, och giorde så mycket larm i huset, at Hennes Nåde aldrig wille hafwa någon Kåck mer; men om du will giöra bekantskap med wår Kokerska, å hon skall du tro är en hiertans wacker Flicka, Sara spisar intet emot henne, will du så skall jag ropa henne ut til dig, hon lärer så gastkramma din magra benrangel för dig, at bå Sol och Måne skola skina igenom dig din - - -
Hör Hans ser du intet här en wiss Sak som hänger wid min sida: vertebleu, je t’assomerai Canaille.
Så där kiänner jag igen heders namnet Sara plägar gifwa mig, hade du intet det slags swärd at hota mig med, och jag man litet mer courage än jag har, jag skulle lära dig en sådan dantz, at du aldrig dantzat maken i Frankriket din - - -
Hwad muttrar du? - - -
Åh kiära Munsier jag hölt på fundera med mig sielf.
Femte Inträdet.
(Inkommer Sara til dem.
Hwad är för buller här, nog hörs din röst Hans, när något ondt är på färde, och altid måste du wara i krakel, det blir aldrig godt, förr än min Fru kiör dig utur huset. Åh Munser jag ber Er om förlåtelse, jag såg Er intet, jag må ei tro at denna wetwillingen har giordt sig onyttig.
Mamoselle Sara votre trèshumble Serviteur.
(Stiger fram och kysser henne.
Trå wali mej, kyste han henne icke på bara munnen; Åh dit oförskiämde Creatur!
Huru manerligt desse utrikes Herrar weta at ställa sig, huru länge skulle icke wåra glopar hafwa bugat och krusat, innan de tordz kyssa en, en flicka måste snart sagt räcka ut truten för än de weta så mycket. Men Munser huru kommer jag nu at hafwa den äran at få se Er?
Det är fuller sant, Mon Ange, at min Grefwe sändt mig at begiära låf til få upwachta Er Fru, hans ärende wet I at jag måste uträtta, men förnämsta orsaken til min hitkomst, är likwäl at se Er min hiertunge, til at säija Er at Era ögon hafwa satt mitt hierta i brand som en tiärtunna, ma foi, och at jag ei kan wara tilfreds för än I älskar mig så mycket som jag älskar Er.
Jag har redan sagt Er Munser, at I har aldeles wunnit mitt hierta, och ämnar jag be min Fru at när hennes bröllop står med Er Grefwe, wårt må följa straxt derpå, hwad tycker Er der om?
Sachta Madam sa bon åt märren, pour le badinage bon pour le mariage non; men min wackra Mamoselle, behagar hon intet bringa mitt ärende til sin Fru, och skaffa mig swar om men Grefwe, tillika med en annan wacker Cavallier, nu kan få giöra hos henne sin upwachtning.
Min Fru är litet utfaren, men lärer innom en tima komma hem igen, då I wäl wet, Munser, at Er Grefwe och hwem han behagar hafwa med sig i Sällskap, lärer wara wälkomne.
Trés obeïssent Serviteur, min ängel, jag will straxt gå at berätta min Grefwe Ert swar.
I behöfwer intet hasta så mycket, wi kunna gå litet in i min Frus Cammare, och där rådgiöra om wåra angelägenheter, wi hafwa intet altid så godt tilfälle at wara allena.
Ingen ting skulle wara mig kiärare, mitt lilla Såckerhierta, än at kunna nyttja detta tilfälle, men jag är befalt af min Grefwe at wara i flygande til bakars, han är så pickhågad, at hwart ögnableck är längre för honom än hundra år, til han får höra om han får se sin skiöna Fru.
I borde, Munser, wänta til des hon kommer igen at få af henne sielf taga swar.
Det är nog min skiöna, at I, som är den andra henne sielf, gifwit honom tilstånd at komma, derföre adieu ma belle, à revoir. (Springer ut.)
Munser, Munser. Den wispen är redan borta, men kanskie hans Herre är hastig til sinnes, och tål inga drögzmål, ja det måste så wara, ty elljest är jag försäkrad derom, efter alla de hiertunge ord han har sagt mig, at han aldrig kunnat slå ut en så god lägenhet at wara allena med mig, jag tyckte jag kunde märcka huru han twingade sig sielf at snart sagt löpa bort. Farwäl Hans. (Går ut.
Siette Inträdet.
HANS allena.
Ja far ända til blåkulla ditt troll, antingen är jag mycket bedragen eller blifwer du ärbarmeligen dragen wid näsan och begabbader på kiöpet, tänck om denne Snushanen warit så het på gröten som du! Ach jämmerligen at be en ungkarl, och en Fransos på kiöpet, gå ensammen med sig i en kammare, och likwäl ska Ni weta at mot mig war hon så kräsmaga, at hon aldrig en gång wille blifwa ensam med mig uti en hölada, fast den war så stor wid och bred, som Kongz-Stallet här, jag säger intet mycket, men det säger jag, gif du man mig min ring igen, och löp sedan efter alla Frantzoser, som finnes Öster och Wäster, Norr och Söder, och Hans skall skiuta efter med bägge händern, ja men skall han så.