Swenska Sprätthöken/II. Acten
| ← I. Acten |
|
III. Acten → |
| På Wikipedia finns en artikel om Svenska Sprätthöken. |
II. ACTEN,
Första Inträdet.
Fru LOTTA, och Fröken SOPHIA GLADLYNT.
Behöfs det så mycket krus min Fiken til at begiära lof för Baron Stadig at besöka mig, är det intet nog, at han är din halfbror, til at wara wälkommen: at jag påminner mig rätt, så måste jag hafwa sedt honom i min barndom.
Kan min Ängel minnas sin barndom och hwad som då sig tildragit? Åh det wore min san mycket; Och har likwäl sedan blifwit en mycket ärbar Fru och är nu en diupt sörjande Enkia. Lät mig si; efter en helt noga tidräkning lära dock alla dessa omskiften i hennes stånd hafwa tildragit sig innom tre långa år, sorge-åhret inräknadt, som jag hierteligen önskar henne lycka til at nu hafwa slutit.
Du har rätt min Fiken, jag war bara barnet när jag på min Fars befallning samtyckte til at taga en man, utan at jag wiste hwad det betydde, jag lärde det dock alt för snart, ty den knaruge gubben, som jag måste erkiänna för Herre och husbonde, märckte, ei mycket långt efter bröllopet hwad galenskap han giordt i det han tagit sig en alt för ung hustru, för sina åhr, han wardt derföre ånger kiöpt, sedan swartsiuk, och sidst så kraslig, och så förtretlig, och jag derpå så mieltsiuk och melancholisk, at endera af oss nödwändigt måste troppa af, til at giöra den andra lyckelig och nögd. Min gamla gubbe war så obligeant at resa förut, och har nu lemnat mig i possession af all sin Egendom, hwarföre jag likwäl har orsak at tacka min Fars försichtighet, som brachte min pickhågade ålderstigne friare at för brölloppet testementera mig alla sina rikedomar, hwilcka, oss emellan sagt, min Engel, äro mycket ansenlige.
Så at nu min kiära Fru Lotta, är kort sagt, en ung, skiön och rik Enkia. Lyckeliga omständigheter, min san.
Min hiertans Fiken, den är lycklig, som tror sig wara så, (Suckar) men är det icke sant at jag måste hafwa sedt din bror, förr än jag wart gift?
Wi wore grannar på landet, wåra Föräldrars wänskap giorde at wi, deras barn, wore och snart sagt altid tilhopa, jag war så lycklig at beständigt få niuta denna förmonen, och at dymedelst förwärfwa mig dit förtroende, min Lotta, som, twärt emot dessa tiders wahna, i alla ombyten warit uprichtig och beständig, men min bror Stadig war mästa tiden wid Academien, dock ökade han då och då wårt lilla Sällskap, sedan började han sin resa utom lands, men som min Far, som war hans Styf-Far, hastigt dog, nödgades han skynda sig hem, och har alt sedan uppehållit sig här i Stockholm, at afwachta en hoper förtreteliga oss gemensamt angående processer, som gemenligen äro det säkraste arfwet barnen få efter deras Föräldrar, men om jag icke bedrar mig, så hade han den lyckan at se dig min Engel, här om dagen uti mitt Logemente.
Du hade så stort sällskap den gången, jag drögde så kort tid qwar, är och gemenligen så litet curieuse at efterfråga hwem den eller den är, at jag, min san, ej kan erhindra mig ett enda ansichte, som jag då såg, men säg mig rätt uprichtigt, hwarföre begiär din Bror så enständigt at få besöka mig, jag hoppas ej, min kiäraste Fiken, at han kommer at öka hopen af mina Friare?
Men om det så wore min lilla söta Fru!
Å! hennes tienarinna, min skiöna Fröken, hennes Bror har utan twifwel lärdt henne desse hiert-brytande namnen; men utan skiemt, min kiäraste Fiken, det skulle giöra mig hierteligen ondt, om din Bror wille besöka mig på den foten.
Men hwarföre så det, kiäre du, du kiänner ju hans familie, at den är en ibland de äldsta och bästa i hela Swerige, du west också des wälmåga, och fast han är min Bror, så kan jag likwäl säga at hans Person är intet obehagelig, hans wäsende är hwarcken flycktigt eller trumpet, och om jag ej wiste at han hade ett så fromt och redligt sinne, som någon i werlden, så wore jag owärdig din wänskap om jag i minsta måtton talte för honom.
Jag wore och owärdig din wänskap, min Engel om jag icke trodde hwart ord som du säger, men jag är så ledsen wid at blifwa så förfölgd och plågad, som jag en tid bort åt warit af friare, at blotta namnet af dem kommer mig at rysa. Det är en underlig sak, at så snart ett Fruntimmer, hon må wara ung eller gammal, lika mycket, blifwer äncka, och ropas ut för at wara rik, då skall weta, där blir ett rännande i Staden, där finnes knapt någon karl så owärdig, som icke tror sig fritt kunna wåga til at anmäla sig hos henne, alla ställa sig an, som wore det endast hennes deijeliga Person, kan tro, som de fika efter, ja de swärja så, at man kan hisna däråt, det de om hon hade ingen fyrck, skulle skatta sig lyckelige at taga henne i bara paitan, som man plägar säija, och alt detta måste hon wara så enfaldig och tro; som för exempel, hwad nu mig angår, min Fiken, så kan min, som alla andras ungdom, kanskie något leka folck i ögonen, min spegel säjer mig ock, at jag ei är just af de aldrafulaste, men tror du at jag derföre bör wara så fåfäng, och från wettet at inbilla mig, det Lotta Enterfelt är den som de fria efter, nej min wän, Öfwerste Rikmans Penningar hafwa satt deras hiertan i brand, dem fikas de efter, dem sucka och ängslas de före, dem skrifwa de kiärleks-bref til, dem giöra de Serenader före, och huru gierna skulle de see, om de allenast med dem finge gå i brud-stohl, ja äfwen i brud-säng, den täcka den skiöna Lotta Enterfelt, som de nu kalla mig, måtte då få ligga hwar hon wille, ja obrydder continuera i sitt Enkie-stånd til sina död-dagar.
Men min Bror - - - -
Du will säga at din Bror har helt andra tankar; Jag will fördenskull, min Fiken, tro honom wara den rara Fogel Phænix, hwaraf de säga aldrig skall wara mer än en enda tillika til i hela werlden, men säg mig min Flicka, will han likwäl icke blifwa min man, will han icke hafwa wäldet öfwer mig, med ett ord, will han intet jag skall erkiänna honom i sielfwa wärcket för min Herre och husbonde, sedan wi blifwit gifta, blott och allenast för det at han kallat sig min träl så länge han friade? Min hiertans Fiken, du må förgylla saken huru du will, så blifwer dock detta Summan på alt: Jag wet hwad det betyder at wara gift, jag har en gång warit så, och will swärja derpå - - - -
Hwad? - - -
At jag ändå, innan du wet ordet däraf, på nytt begår samma galenskap igen.
Jag tänckte fuller jag, at desse alfwarsamme reflexioner ej skulle wara länge.
Hwad will du jag skall säja min Fiken, mina giorda reflexioner äro alle sanna och sådane, som jag borde föllja, - - - men. Men - - - men här och men där, en ung och wacker Cavalier i famnen är bättre än alt moraliserande i werlden. (ropar: Sara, Sara.)
Andra Inträdet.
SARA kommer in til de förra.
Ropade Ers Nåd?
Ja, sade du icke at Grefwe Hurtig ämnade besöka mig?
Hans Fransyska Cammartienare bar sådant ärende hit, sedan Ers Nåd war utfaren, då jag swarade honom at Ers Nåd skulle, innan en tima, komma hem, och at hans Grefwe då wore wälkommen.
Men jag har åtminstone nu warit i fulla tre timar hemma.
Förlåt mig, min Ängel, wi kommo hem klåckan tre, och nu är hon knaft half fyra.
Huru står det til min Wän?
Intet rätt wäl.
Skall jag springa efter litet Ungerskt-Wattn?
Gå din wäg ut din Fiålla, och säg mig til när Grefwen kommer. (Sara går ut.)
Ach! är siukan där! tänck hur swag hon är - - - är du nu bättre min Wän?
Det war allenast en liten swimning som kom uppå mig, men nu gådt öfwer - - - -
Min aldrakiäraste Lotta, se mig stint i synen.
Nu har du wist något skiälmstycke före du talar så sött.
Nej kiära giör så.
Si nu då, (Ser stint på henne.)
Grefwe Hurtig håll nu färgen.
Huru kan du wara så förtretlig. (Skiuter henne ifrån sig.)
War det där, som skon klämde, min puppa lilla, åh du må rätt så wäl tilstå hwad du ej kan dölja, du är kiär min hiertunge, ärbarmeligen kiär.
Hwarföre må jag ock icke uppenbara dig min swaghet? har jag dock sedan wår första bekantskap aldrig hållit något hemligt för dig, ja jag skall säija dig alt min hiertans Fiken, jag älskar Grefwe Hurtig, han älskar mig igen, och oss selas intet mer än min Fars samtycke at giöra oss bägge lyckelige.
Har min wän warit länge bekant med honom.
Ej längre än sedan jag kom hit til Stockholm, hwilket är ungefär fiorton dagar sedan.
Jag önskar dig lycka, men tyckes dock för en så kort bekantskap, så har - - -
Min Fiken lilla, det är bäst at giöra fort hwad man ämnar giöra.
Ja ja, min wän, men man ångrar ofta länge det man har giordt i hast, dock förlåt mig jag kiänner intet din Grefwe, ty fast än han skall låss wara min Cousin, har jag aldrig sedt honom.
Du west då at på hans härkomst är intet at säija, hans Person kan ingen neka at den är angenäm, han är fuller något yr, men man plägar säija at den yraste hästen blifwer ofta den bästa.
Ja, men han bryter och ofta halsen af den, som honom skall tiämja, desutan så har jag hördt, at de hästar, som en gång få wanan at skiena eller kolra, blifwa aldrig bättre, dock det är du som skall nyttjan och brukan, min wän, är du nögd, så är alt nog, jag önskar at du altid må hafwa ordsak at wara så.
Tredie Inträdet.
Inkommer SARA.
Min Fru, den wackra Grefwen tillika med en annan ung Herre, äro där ute.
Bed dem komma in.
Courage min Ängel (Ha ha - - -)
Nå nå, jag tör fuller en gång få betala dig igen din elaka Flicka.
Fierde Inträdet.
FRU LOTTA, FRÖKEN SOPHIA, SARA, GREFWE HURTIG, BARON STADIG och CHAMPAGNE.
MIn hiertans du, kiänner du den Cavaliern som Grefwen har med sig?
Hwad skall jag icke kiänna honom, det är min Bror Stadig.
Du har på min ähra haft skiäl at berömma honom, han tyckes wara rätt en wettig karl.
Hwad gagnar det honom min dåcka, han heter dock intet Gref Hurtig.
Tig din yrhätta, ser du intet at jag blir ond.
Jag märcker du rådnar, men trå mig om det är af onska det, min Lotta lilla.
Kiära Stadig, hwem är den hiertans wackra Flickan, som Fru Lotta har hos sig.
Jag mins ej i Hastighet hennes namn, men jag wet at hon är det endesta barnet, och skall wara det rikesta partiet i hela Swerige, få se om icke den spiken drog.
(De gå fram til Fruentimbret, Gref Hurtig bugar sig först för Fröken Gladlynt och står sedan helt stilla och kastar då och då ögonen åt henne, hon niger deremot mycket kallsint.)
Se huru twehugse han nu står hwem han skall bewärdiga med sin kiärlek, antingen Fru Lotta eller min Syster? à la mode de Paris, min san.
Hwad felas honom? Grefwe Grefwe - - - -
Åh min skiönaste Fru, fägnaden at se Er betog mig så - så - - - (Kastar emedlertid oförmärkt ögonen til Fröken Stadig.) Men à propos, jag skall säija Er en lustig passage, tänk min Gunstiga Fru, jag hafwer nu den ähran at här præsentera i denna helt och hållit Swenska Cavallieren, tillika min Cousin och min Rival, han har haft det nöijet at se Er en gång i en visite, säger han, I har segrat öfwer honom, utan at I det wet, han har, stackars gåsse, länge sökt tilfälle, at få berätta. Er sådant, och jag är så charitable, at nu förskaffa honom det samma.
Min san, Grefwe - - -
Han ser enfaldig och blyg ut, men de säija, at i stillaste wattn gå tiockaste fiskarne, han är med alt det mycket farlig, mycket farlig, han har, på min ära hotat at willja sticka ut mig hos Er. Tänck, min Fru, är jag icke uti stor fara: Ha ha - - -
Alt skiämt är intet anständigt, Grefwe, wet at Ert går nu för långt.
Min nådiga Fru, hans skiämt går ut på mig, jag har den förtient, och han säger rena sanningen under sitt löije; Jag har intet kunnat döllja mina hiertans tanckar, jag har bekiändt för honom det jag aldrig sedt något så fullkomligt som Er Person, och han har hört både min förundran och harm, då han berättade sig hafwa den lyckan at wara älskad af Er.
Hwad Grefwe törs I?
Ej hwad är det mer, I är ett förnämt Fruentimmer, jag är ej af ringare härkomst. I är rik, jag är förmögen, I är Encka, jag är ungkarl, I är 19. år gammal, Jag har just fylt mina Fyra å tiugu, I är skiön, jag är angenäm. (Wänder sig til Spegelen och beser sig sielf samt lagar sin toupet til rätta.) wi äro skapade för hwarandra, wi älska hwarandra, hwarföre skall alt sådant hållas hemligt?
Giör Er intet så säker Grefwe Hurtig, Fruentimmer är föränderligt, och om det så wore at jag hade någon god tancka för Er, will jag intet at det just skall blåsas ut heller, jag älskar tystlåtenhet.
Ei min Fru, hwad nämde I der; tystlåtenhet, fy hwad för osmakelig ragoût giör den och kiärlek tilhopa.
Fru Lotta, I kommer intet ihog at Grefwen lärer wara nyss kommen från Frankriket, där har han lärdt at förställa sig som wore han kiär, samt at sökia Fruentimmers gunst, endast til at kunna berömma sig däraf, han lärer anse kiärleken ei annars än som ett skiemt och ett gyckleri, hwaruti den som bäst kan bedraga och förwända synen på Folck, är den fullkomligaste mästaren, men förlåt mig min Grefwe, at jag, fast okiend af Er, tar den friheten at berätta Er, at det hos oss i Swerige och ibland beskiedeligt Folck, går annorlunda til, wi wisa i wår kiärlek, så wäl som i alt wårt andra wäsende, redlighet, wi älska endast i upsåt at blifwa älskade, wårt hierta följer wår mun och wår hand, kiärleken består hos oss uti en öfwerensstämning af wåra hiertans böijelser, och intet uti en hoper krus först, och skryt sedan.
Jag är lycklig som får wara en så skiön Frökens Ecolier, hwem skulle icke giärna willa lära af en så wacker mun, huru man bör älska? Men min skiöna Fru, om jag giordt åt min Cousin här Confidence af min lycka, så wet hon, qu’en amour un confident & necessaire, jag har ock aldrig kunnat få en tystlåtnare än han, det är jag försäkrad om.
Jag lär weta at tiga för Nådige Fruns skull, ty hwad Er beträffar min Cousin, så kom ihog, at alt hwad I mig sagt, är skiedt af skryt, och uti ett mig aldeles påtrugat förtroende.
I är min san til berömmandes Herr Grefwe.
Parbleu Cousin, det är tid at du tager afskied, hade du frequenterat le Beau monde i Paris, så hade du längesedan kunnat märka at Fru Lotta är ledsen wid dina obehageliga Discouser, tro mig du generar henne, och skulle giärna saknas i wårt sällskap.
Om wi kunna wara någon förutan, Grefwe, så är det intet Baron Stadig.
Fy skam min skiöna Fru, hwem plä wara så birrug, men smått gnabb ökar kiärleken, säga de, så giör ock korta frånwarelser, derföre will jag wara så obligeant mot min Cousin, at lemna honom Fältet.
Achta Er at han intet omsider slår Er aldeles derutur, Grefwe.
Je l’en defie, han är så dum, at I lär snart ledzna wid honom, och då blifwer jag dubbelt wälkomnare, par ma foi. (Går ut och bugar sig för Fröken Stadig. Champagne följer honom.
Femte Inträdet.
Fru LOTTA, Fröken GLADLYNT, BAR. STADIG, SARA.
Hwad tycker I om wår Fransyska Cousin, Syster?
Han har min san intet at skylla naturen som skapat honom behagelig nog, men han har i mitt tycke hitta på en konst at giöra alt sådant om intet, det är likwäl skada, ty där tyckes bo något särdeles godt hos honom.
Om jag intet bedrager mig Syster, så lärer han fälla samma omdöme om dig, som du om honom.
Intet i alt hoppas jag, Fru Lotta, Fru Lotta, har I intet gådt Er trötter än.
Min nådige Fru tillåt at jag nyttiar det tilfälle som min lyckelige Rival gifwit mig, hans förmätenhet och egen inbillning.
Hålt Herr Baron, jag tror intet at han lämnat Er här qwar, til at tala illa om sig. Min Fiken? (Hwiskar åt henne.)
Hör min bror will I wara så god och föllja mig här öfwer gatan til min gamla Faster Fru Gladlynt.
Ja gierna min Syster.
Jag skall i ett ögnablek wara tilbakars min Ängel.
Ju snarare ju wälkomnare, min Fiken.
Jag går ifrån Er min skiönaste Fru, men lemnar hos Er ett uprichtigt och troget, men därjemte af kiärlek brinnande hierta.
Siette Inträdet.
Fru LOTTA, SARA, MÅNS.
Tänk huru ärbart, huru ödmiukt och tillika huru kiärleksfult han tog afskied. Jag ser dina förtienster Baron Stadig, men är intet i tilstånd at dem belöna.
Här är en dräng här ute som har ett ärende til Ers Nåd.
Gå du narr, west du intet så mycket at fråga hwem som har sändt honom?
Jag har så giordt, men fådt til swars at han måste tala med Ers Nåd sielf.
Lät honom komma in.
Siunde Inträdet.
Til de förra inkommer TRULS ända fram.
Om förtänkelse, hwem skulle wara Frun i Huset här, Ni är bägge så lika granna. (Spottar en stor hop mitt på golfwet.)
Du kunde wäl hafwa spottat i wrån din obeskiedliga bängel.
Så, ni måste fuller hafwa högsta rösten i huset ni, märker jag, efter ni är så stor i redan at kalla folck ökenamn.
Hör min doter, efter han tager dig för mig, så lätt bli därwid, jag är aldeles intet i humeur nu at tala med sådant Sludder, agera du min Person så länge.
Giärna Ers Nåd. (Til Truls.) Hwad will I min wän.
Min Herre heter Juncker Torbiörn Ränterik, och jag hans små-dräng Truls ända fram. Min Herre will giöra Er den ähran at besöka Er, om I elljest heter Fru Lotta Enterfelt, och har emedlertid sändt mig förut med detta Brefwet.
Lät mig se Sara, å det är från min Far, säg honom at han ber sin Herre komma in, emedlertid will jag läsa Brefwet.
Er Herre skall wara wälkommen.
Och jag med utan twifwel. (Går ut.)
Jag hoppas, min kiära dotter, snart wara så lycklig at se dig i Stockholm, emedlertid sänder jag dig en ung Friare, Juncker Torbiörn Ränterik, han är så pickhågad at se dig, at han intet släpt mig, för än jag igenom dessa rader skulle skaffa honom tilträde, fast än jag hoppas wara rätt så snart framme som han. Han är fuller intet särdeles höfsad, en gammal Farmor som haft hans upforstran, har med alt för mycket sielfswåld giordt honom så litet belefwad, som du lär finna honom, men han är der emot en af de rikaste här i Lähnet, han är af hederligit Folck, hans Person tyckes wara wäl nog, och en klok hustru finner sig aldrabäst, när hon får sielf tilhöfla sin man.
- Jag är min kiäraste Lottas
Trogne Fader,
Enterfelt.
Sielf tilhöfla sin man, nei tack för det kiära Far, den sysslan tar Er dotter aldrig på sig, Jag har hört talas om denne Juncker Ränterik, det skall wara en underlig Persedel, men är dock icke mitt öde sällsamt, mitt hierta förklarar sig för en Cavalier, som menar hafwa lärt så wäl at lefwa, at han tror sig kunna mästra andra, och Far min will här gifwa mig en man den där ännu behöfwer at lärat. Om den förre inbillade sig mindre, och den senare förstod mera - - - men hwad då? ach kiärleken är blind, och så är du med min kiära Lotta. Men west du hwad Sara, Juncker Ränterik kiänner mig rätt så litet som hans dräng, derföre går jag ut och lemnar dig at wara i din Frus ställe så länge.
Åttonde Inträdet.
SARA, Juncker TORBIÖRN Ränterik, TRULS ända fram.
Hon kunde fuller stiga up likwäl det wåpet när förnämt Folck kommer in til henne.
Om jag kiänner krutet rätt jag, Juncker, så trå wali mej hon gier många goda ord, och det har jag sagt Er förut.
Få mig skam får jag dig man en gång i mina klor jag, skall du intet bli så miuk som du nu är styf, om jag heter Torbiörn elljest, (Til Frun.) Sitten i fred wälborna Fru.
Hwem är där? si, jag ber honom om förlåtelse min Herre.
Ni må så wäl kalla mig Munser som Herre, jag kiännes wid ingendera, Jag heter Juncker Torbiörn, min Far hette Juncker Torbiörn Torbiörnsson af Stollebo, och så ha wi heta från Far til Son, alt sedan Kong Orres tid, Jag har Sextusende Daler Silfwermynts bonde-ränta, ren god bond-ränta, min Fru här är min Jorde-bok, med by och bonde, och hwar ränte-Persedel. (Tar upp ett hoprullat Papper.)
Min Cammererare förstår sig bättre på alt detta än jag, imedlertid så ber jag Er om ursächt Juncker, Er titel war mig obekant.
Det må så wara denna gången, min Fru, litet brutit är snart förlåtit, som wi pläga säija i wår bygd, jag will wara kort i mitt ährende, (Medan, han talar, makar han sig åt länstolen, och sätter sig hastigt neder.) jag säger, jag will wara kort i mitt ärende, men sätt Er ner, Fru sätt Er, wi blifwa snart lika goda, hör Truls, tänd på min Tobaks-pipa. (Sara sätter sig på karmstolen och skakar på hufwudet.)
Det skall skie Juncker. (Tager fram ett Tobaks-Foder, och därutur en pipa, och går til liuset at tända på den samma.)
Fy Juncker, när plägar man röka uti en Fruentimmers kammare?
Hör Fru, jag wil så begynna, som jag ämnar hålla ut, jag förstår mig intet på at krusa när man Friar, och wara plump sedan man blifwit gift, sådan som I ser mig nu så blir jag.
Åtminstone blir du intet bättre, det går jag god före, men jag måste låta den narren giöra just som han will.
Men min Fru kan man intet få ett glas öl här hos Er, i min bygd sättes altid öl-stopet fram när främmande kommer.
Öhl! Juncker, här drickes intet annat än wattn i mitt hus.
Litet bröd til, min Fru, så kan I pläga Era Giäster med sånge-tractamenter, men ni ska weta at på Stollebo har jag godt wattn, å ni ska få wattn där, min san, så det skall stå öfwer bägge öronen på Er. (Röker alt fort och talar, spottar och snyter sig på golfwet samt torckar näsa och mun med råckskiörtet.)
Åh! din otäcka; (Til Junkern.) men I sade Juncker at i will wara kort i Ert ärende, jag har ännu icke hört ett ord däraf.
Wass mänken, det är sant, (Slänger tobaks-pipan från sig på bordet.) ni skall weta min Fru jag kommer rent ut at fria til Er, Er Far, Ammiralen täncker jag the kalla honom, har redan gifwit mig ja, och nu will jag endast weta när wi sku hålla bröllop, och få resa i kiärlighet neder åt landet igen.
SARA, Men I måste hafwa mitt ja också Juncker, I wet jag är en ung äncka, och råder om mig sielf.
Trå wali mej är icke det sant, nu har jag grymmeligen förplumpat mig, det kan fuller så wara, det wälborna Frun, men jag mente, at när Er Far sagt ja, skulle I intet willja giöra honom emot. (Tager up sin pipa igen, och börjar at röka och spotta som förr.)
Jag måste fuller wara en lydig dotter, wet jag, men Juncker, I sade, I will föra mig neder åt landet, straxt efter brölloppet.
Ja, hwad elljest i Raggens namn, til Stollebo menar jag, hwar kan Ni wara bättre?
Här i Stockholm, Juncker, jag will ock börja som jag ämnar hålla ut, tror I at om jag tager Er til man, mitt upsåt är at blifwa begrafwen på landet ibland Era Öhldrickare, nei Juncker, i Stockholm måste wi blifwa där skola wi roa oss, dageligen hafwa Sällskap, dantz och musique, snart fara hit och snart dit, sku wi icke så min lilla wän? (Klappar honom på kindbenet.)
(Stiger hastigt up och kastar pipan på golfwet.)
Fru smek intet mej, jag håller intet af sådant aperi, det blir ändå intet af, med mig skall ni resa neder til Stollebo, där ha warit så goda Fruer förr där, som I kan tro, bli qwar i Stockholm sade I! ja då wore Torbiörn klok, min san, nej Fru, Ett ord så godt som hundrade, säg antingen ja, och lofwen at willja straxt resa här ifrån, eller säg nej, och då skall I få bli qwar i Stockholm, til dess måssan wäxer på Er, för Juncker Torbiörn.
Jag måste intet aldeles ge honom korgen, eller förr än jag wet min Frus willja, fast än jag wäl kan gissa den förut. (Til Junckren.) Men Juncker I måste intet wara så hastig, Rom bygdes intet på en dag wet I, lät mig få liten tid at betäncka mig, om det är möijeligt och menniskligt at jag allenast kan bringa mitt sinne til at tycka om landt-lefwerne, så will jag intet sända så wacker ungkarl som I är, onögd från mig.
Sey du Trulls, när man tar i rätta strängen med desse Stockholms grangärningar, så kan man fuller kiöra räta fårar med dem ock.
Ja Juncker, man måste min san intet låta dem täfla med sig om husbonde kastet.
Litet tålamod Juncker, jag har ju sagt Er at I ej måste wara så hastig.
Du skall få råda för denna gången din lilla bytinge, men när skall jag få swar? Trå som icke börjar nu på hålla hierteligen af den lilla styggan.
I morgon min kiära Juncker, jag will sofwa der på först, drömmer jag om Er i natt, så är saken klar, och det kiänner jag på mig at jag ska giöra.
God natt då tils i morgon, min Ängel.
Tänck huru miuker han wardt på slutet, stackars manfolck, I må wara så spotska och så plumpa som I willen, och slingra Er huru Er behagar, så giör dock en någorlunda wacker flicka, som förstår sin konst, med en kiärlig åsyn och några söta ord, Er alla til narrar, min san, och det är Summan på Texten.