Talismanen/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
SJÄTTE KAPITLET.
Må scenen ändras! Låt trumpeten ljuda!
Ty lejonet ur kulan drivas skall.
Gammalt skådespel.
Såsom vårt motto tillkännagivit, måste skådeplatsen nu förflyttas från Jordans bergiga vildmarker till konung Richards av England läger, vilket då var förlagt emellan St. Jean d'Acre och Askalon, samt innehöll den krigshär, varmed Lejonhjerta hoppats göra ett triumftåg till Jerusalem, ett företag, som sannolikt lyckats, om hans avsikter ej motarbetats av de däri deltagande kristna furstarnes avund, som funno sig förolämpade av den engelska monarkens »obändiga stolthet och det förakt, han visade för de regerande furstar, som, ehuru hans jämlikar i rang, likväl voro honom vida underlägsna i mod, oförskräckthet och krigiska talanger. Dylika oenigheter, i synnerhet mellan Richard och Philip av Frankrike, föranledde tvister och hinder, vilka förlamade varje kraftig åtgärd, som föreslogs av den hjältemodige, men häftige Richard, under det korsfararnes leder dagligen glesnade, ej blott genom enskilda personers bortgång, utan ock därigenom att hela trupper under sina länsherrars anförande drogo sig undan från en kamp, där de upphört att hoppas någon framgång.
Såsom vanligt, verkade även klimatet ofördelaktigt på de nordiska krigarne, och detta så mycket mer, som korsfararnes utsvävande levnadssätt, så stridande mot de grundsatser och det ändamål, vilket förmått dem att gripa till vapen, gjorde dem till ett lätt rov för den brännande hettans och den kalla daggens ohälsosamma inflytande. Till den modlöshet, som var en följd av dessa förluster, kom nu även den, som förorsakades av fiendens svärd. Saladin, vars namn står främst i orientens historia, hade av egen olycklig erfarenhet lärt, att hans lätt beväpnade skaror ej i sluten drabbning kunde mäta sig med de stålklädda frankerna, och tillika att frukta sin motståndare Richards oförvägna karaktär. Men om hans härar mer än en gång ledo stora nederlag, gav honom hans överlägsenhet i stridskrafter fördelen i de smärre skärmytslingar, som av korsfararne ofta ej kunde undvikas, och i samma mån som hans angripares här hopsmälte, blevo sultanens företag i detta slags småkrig talrikare och djärvare. Korsfararnes läger var omringat och nästan belägrat av talrika hopar lätt kavalleri, vilka liksom getingsvärmar väl kunde ihjälklämmas, om man väl en gång fick fatt på dem, men som voro försedda med vingar, för att undfly en överlägsen styrka, och gaddar att stingas med. Ständiga strider föreföllo vid förposterna och under furageringarna, vari många dyrbara liv förspilldes, utan att några motsvarande fördelar därigenom vunnos; transporter blevo borttagna och kommunikationerna avskurna. Korsfararne måste skaffa sig sitt livsuppehälle på bekostnad av själva livet, och liksom fordom vattnet ur Betlehems källa, varefter konung David trånade, kunde själva vattnet ej erhållas utan blodsutgjutelse.
Dessa olägenheter motvägdes visserligen i hög grad av konung Richards fasta beslutsamhet och outtröttliga verksamhet. Ständigt till häst med några av sina bästa riddare, färdig att skynda till varje punkt, där faran hotade, bragte han ofta ej blott oförväntad hjälp åt de kristna, utan slog även stundom de otrogna. Men även Lejonhjertas järnkropp kunde ej utan olägenhet uthärda det ohälsosamma klimatets ombytlighet i förening med de oupphörliga kropps och själsansträngningarna. Han angreps av en av dessa långsamt tärande febrar, som äro egendomliga för Asien, och blev, i trots av sin stora styrka och sitt ännu större mod, först ur stånd att stiga till häst och därefter att bevista de krigsråd, som tid efter annan höllos av korsfararne. Det var svårt att avgöra, om detta tvungna overksamhetstillstånd blev retsammare eller drägligare för den engelska monarken genom det av korsfararnes råd fattade beslutet att avsluta en trettio dagars vapenvila med sultan Saladin; ty om han å ena sidan var uppbragt över det uppskov, detta förorsakade i det stora företagets fortgång, tröstade han sig likväl å den andra med vissheten, att hans vapenbröder ej skördade några lagrar, medan han låg overksam på sjuksängen.
Men vad Lejonhjerta minst kunde ursäkta, var den allmänna overksamhet, som började visa sig i korsfararnes läger, så snart hans sjukdom antog ett allvarsamt utseende, och av de underrättelser, han nästan emot deras vilja avtvingade de personer, som omgåvo honom, fann han, att härens förhoppningar avtogo, i samma mån som hans sjukdom tilltog, och att vapenvilan användes, ej att förstärka armén, liva dess sjunkna mod, underhålla dess erövringsanda och bereda den till ett hastigt och behjärtat framryckande emot den heliga staden, vilket var föremålet för dess krigståg, utan att befästa den försvagade härens läger med gravar, palissader och andra försvarsverk; liksom man rustat sig, att, så snart fientligheterna åter skulle taga sin början, snarare avslå en mäktig fiendes anfall, än antaga den stolta rollen av angripare och erövrare.
Den engelska konungen förgrymmades vid dessa berättelser, liksom det fångna lejonet, vilket ser sitt rov genom järnstängerna på sin bur. Av naturen häftig och våldsam, tärdes han av sitt eget lynnes retlighet. Hans uppvaktning fruktade honom, och läkarne vågade ej taga det välde över honom, som en doktor nödvändigt måste utöva på sin patient, för att kunna vara honom till något gagn. Blott en trogen baron, som, kanske genom sin likstämmighet i lynne med monarken, var honom ytterst tillgiven, vågade ställa sig mellan lejonet och dess vrede och utövade lugnt, men ståndaktigt, ett välde över den farliga sjuklingen, som ingen annan vågade taga sig, och vilket Thomas Multon blott därför ägde, emedan han värderade sin konungs liv och heder vida mer än den ynnest, han kunde förlora, eller den fara, han kunde blottställa sig för, genom att han skötte en så oregerlig och i sitt missnöje så farlig patient.
Sir Thomas var herre till Gilsland i Cumberland, och i ett tidevarv, då tillnamn och titlar ej voro så bestämt fästa vid personer, som nu för tiden, kallades han av normanderna lord de Vaux, och av sachsarne, som höllo fast vid sitt gamla språk och voro stolta över den andel sachsiskt blod, som flöt i denne ryktbare krigares ådror, kallades han på engelska Thomas, eller, mera förtroligt, Thom of the Gills, eller de Trånga Dalarne, varifrån hans vidsträckta besittningar hämtat sitt välbekanta namn.
Denne baron hade deltagit i nästan alla de krig, som förts mellan England och Skottland, ävensom i de mångfaldiga inbördes strider, vilka då för tiden söndersleto det förstnämnda landet, och i alla hade han utmärkt sig så väl genom sin militäriska skicklighet, som sin personliga tapperhet. Han var i andra avseenden en rå soldat, rättfram och vårdslös i sitt beteende, samt tystlåten, ja, nästan trumpen i sitt umgängessätt, och gjorde, åtminstone som det tycktes, ej några anspråk på att anses som statsman och hovman. Men personer, som ansågo sig kunna läsa djupare i människors karaktärer, påstodo likväl, att lord de Vaux var lika slug och ärelysten, som framfusig och djärv, och trodde, att då han införlivade sig med konungens egen rättframma och oförskräckta karaktär, så var det, åtminstone till någon del, med avsikt att försäkra sig om hans ynnest och tillfredsställa sin egen djupt dolda ärelystnad. Men ingen brydde sig om att motarbeta hans planer, om han verkligen hyste några, genom att tävla med honom i det farliga göromålet att dagligen uppvakta en patient, vars sjukdom förklarades vara smittosam, isynnerhet då denne patient var Lejonhjerta, som pinades av en från striden tillbakahållen soldats, och en från sin maktutövning skild konungs ursinniga otålighet; och de simpla soldaterna, åtminstone i engelska armén, voro allmänt av den tanken, att de Vaux skötte konungen liksom en kamrat sin kamrat, med en mellan deltagarne i dagliga faror knuten soldatvänskaps hela redliga och oegennyttiga frimodighet.
Det var emot aftonen av en varm syrisk dag, som Richard låg på sin sjukbädd, vilken var lika vederstygglig för hans själ, som sjukdomen för hans kropp. Hans klara blå ögon, som vid alla tillfällen strålade med en ovanlig glans och eld, hade nu genom feber och själsoro fått en ökad livlighet och blixtrade fram emellan hans lockiga och oklippta gula hår, lika plötsligt och livligt som solens sista strålar frambryta genom ett uppstigande åskmoln, vilket likväl förgylles därav. Hans manliga anletsdrag förrådde framstegen av den tärande sjukdomen, och hans vårdslösade och okammade skägg betäckte läppar och haka. Han kastade sig av och an i sängen, och i det han än ryckte åt sig täcket, än, ögonblicket därefter, kastade det av sig, röjde hans oordnade säng och häftiga åtbörder på en gång styrkan och den rastlösa otåligheten hos ett lynne, vars naturligaste verkningskrets var de strängaste strapatser.
Vid hans säng stod Thomas de Vaux, som till ansiktsdrag, hållning och skick utgjorde den fullkomligaste motsats man kan tänka sig till den sjuke konungen. Hans växt var nästan jättelik, och hans hår skulle i tjocklek kunnat jämföras med Simsons, ehuru likväl först sedan den israelitiske kämpens lockar varit under den filisteiska saxen; ty De Vaux hade kortklippt hår, för att kunna innesluta det under hjälmen. Glansen av hans stora nötbruna ögon kunde liknas vid en höstmorgons, och deras lugn stördes blott för ett ögonblick, när Richard visade alltför häftiga tecken till oro och otålighet. Hans anletsdrag, ehuru massiva, liksom hans kropp, hade kanske varit vackra, innan de blivit vanställda av ärr; hans överläpp var enligt normandiska bruket betäckt av tjocka mustascher, vilka voro så långa och yviga att de blandade sig med håret, vilket, liksom mustascherna, vår mörkbrunt och litet gråsprängt. Hans kropp tycktes vara av det slag, som bäst trotsar mödor och ett osunt klimat; ty han var smal om livet, med brett och högt bröst, långa armar samt starka lår och ben. Han hade på mer än tre dygn ej avlagt sitt med ett kors på skuldran utsirade kyller och blott njutit den ögonblickliga vila, en monarks sjukvaktare ryckvis kan överlämna sig åt. Han förändrade sällan ställning, utom då han skulle giva Richard förfriskningar eller medikament, vilka ingen av de mindre gynnade hovmännen kunde övertala den otålige konungen att intaga, och det låg något rörande i det ömma, ehuru tafatta sätt, varpå han uppfyllde dessa omsorger, som voro så stridande mot hans rättframma, soldatlika skick och vanor.
Tältet, vari dessa personer vistades, hade, i överensstämmelse med tidens bruk och Richards personliga karaktär, ett mera krigiskt, än kungligt och kostbart utseende. Flere slags anfalls och försvarsvapen, av vilka somliga voro av besynnerlig och nyss uppfunnen konstruktion, lågo spridda kring tältrummet, eller upphängda på stängerna, som uppburo det. Skinn av vilda djur, som blivit dödade på jakten, lågo utbredda på golvet, eller voro upphängda på tältets väggar, och på en hög av dylika jakttroféer lågo tre vindhundar, av det allra största slaget och vita som snö. Deras huvud tecknade med många ärr efter klo och tand, visade deras andel i den segerbädd, varpå de vilade, och deras ögon, som då och då under en uttrycksfull gäspning eller sträckning fästes på Richards säng, antydde höjden av deras förvåning och ledsnad över denna mindre vanliga overksamhet, som de måste dela. Detta allt var blott krigarens och jägarens attributer; men på ett litet bord strax bredvid sängen låg en trekantig stålsköld med trenne springande lejon, vilket vapen först antogs av denne ridderlige monark, och framför denna sköld ett gyllne diadem, snarlikt en hertiglig krona, utom att det framtill var högre än baktill, vilket, tillika med dess guldbroderade tiar av purpurfärgat sammet, då för tiden var den engelska konungamaktens emblem. Vid sidan därav, och liksom färdig att försvara den kungliga sinnebilden, låg en väldig stridsyxa, som skulle varit för tung för varje annan arm än Lejonhjertas.
I en yttre avdelning av tältet uppehöllo sig två officerare av konungens livvakt, betryckta och oroliga över sin herres hälsa, och ej mindre för sin egen räkning, i fall han skulle avlida. Deras dystra farhågor spredo sig till skiltvakterna utanför tältet, som gingo fram och tillbaka i tysta, nedslagna betraktelser, eller stodo orörliga, lutade mot sina hillebarder, och mera liknande vapentroféer än levande krigare.
»Du har således inga bättre nyheter att meddela mig utifrån, sir Thomas?» sade konungen efter en lång och orolig tystnad, tillbragt i det tillstånd av feberaktig oro, vi försökt beskriva. »Alla våra riddare förvandlade till kvinnor och våra damer till skenhelgon, och ingen gnista mandom eller galanteri för att uppliva ett läger, som innefattar urvalet av Europas ridderskap — ha!»
»Vapenstilleståndet, mylord», sade de Vaux med samma tålamod, varmed han tjugu gånger förut avgivit samma förklaring — »vapenstilleståndet hindrar oss att visa oss som män av handling, och vad damerna beträffar, så är jag, som ers majestät väl vet, ej någon synnerlig sällskapskarl, och utbyter sällan stål och buffelkyller mot guld och sammet — men så mycket vet jag, att våra utvaldaste skönheter åtföljt hennes majestät drottningen och prinsessan på en pilgrimsfärd till klostret Engaddi, som de företagit till följd av ett löfte för ers höghets befrielse från denna sjukdom.»
»Och tycker du det är rätt», sade Richard häftigt och otåligt, »att kungliga fruar och jungfrur blottställa sig genom att färdas i en trakt, där de otrogna hundar, som orena landet, hava lika liten redlighet mot människor, som tro på Gud?»
»Men mylord», sade de Vaux, »de ha ju Saladins ord att trygga sig vid.»
— »Sant, sant!» svarade Richard, »och jag gjorde den hedniske sultanen orätt — jag är skyldig honom upprättelse därför. — Give Gud, jag kunde erbjuda honom den med min kropp mellan de båda härarna — med kristendom och hedendom till åskådare!»
I detsamma Richard sade detta, stack han fram ur sängen sin ända upp till axeln nakna arm, och mödosamt resande sig upp på bädden, skakade han sin knutna hand, liksom den fattat i ett svärd eller en stridsyxa och svängt den över sultanens juvelprydda turban. Det var ej utan ett slags lindrigt våld, vilket konungen knappt skulle tålt av någon annan, som de Vaux i sin egenskap av sjukskötare nödgade sin kungliga herre att lägga sig tillbaka i sängen, och betäckte hans seniga arm, hals och axlar med samma omsorg, som en mor ägnar ett otåligt barn.
»Du är en hårdhänt, ehuru välment sjuksköterska, de Vaux», sade konungen med ett bittert skratt, då han gav vika för den styrka, han ej kunde motstå. »Jag tycker en huva skulle passa ditt trumpna ansikte lika väl, som en barnhilka skulle kläda mitt. Vi bleve då en amma och ett barn att skrämma flickor med.»
»Vi ha skrämt karlar i våra dar, nådig herre», sade de Vaux, »och jag hoppas vi måtte leva till den tid, då vi få skrämma dem igen. Vad är väl ett feberanfall, att vi ej skulle tåligt kunna uthärda det, för att snart kunna bli detsamma kvitt?»
»Feberanfall!» utropade Richard häftigt. »Ja, du kan med skäl säga, att jag har ett feberanfall; men hur står det till med alla de andra kristna furstarne, med Philip av Frankrike, med den slöa österrikarn, med honom av Montserrat, med johanniterna, med tempelherrarne? Vad felas väl alla dessa? — Jag skall säga dig det det är en slagfluss, en dödsdvala, en krämpa, som berövar dem förmågan att både tala och handla, en kräfta, som frätit sig in i hjärtat på allt som är ädelt, ridderligt och dygdigt bland dem, som gjort dem till menedare mot det ädlaste löfte, en riddare någonsin svurit.— som gjort dem liknöjda för sin ära och glömska av sin Gud.»
»För Guds skull, nådig herre», sade de Vaux, »tag det ej så häftigt! — Man kan höra er utanför tältet, där slikt tal redan är alltför gängse bland gemenskapen och blott åstadkommer tvedräkt och split i den kristna hären. Betänk, att er sjukdom fördärvar huvud-drivfjädern i deras företag. Förr skulle en stenslunga göra tjänst utan skruv och hävstång, än den kristna hären utan kung Richard.»
»Du smickrar mig, de Vaux», sade Richard, och ej känslolös för berömmets makt, nedlutade han sitt huvud på kudden, med fastare föresats att vila, än han dittills visat. Men Thomas de Vaux var ingen hovman; det yttrande, han fällt, hade ofrivilligt kommit över hans läppar, och han förstod sig ej på att fullfölja det behagliga ämnet för att förlänga den lugnare sinnesstämning, det åstadkommit. Han teg därför, till dess konungen återföll i sina sorgliga betraktelser och häftigt utropade »vid Gud, det där talet kan vara rätt bra för en sjuk människa men skall ett förbund av konungar, en församling av ädlingar och hela Europas ridderskap fälla modet för en enda mans sjukdom, om denne också händelsevis vore konungen av England? Varför skulle Richards sjukdom eller Richards död hämma trettiotusen mans marsch, vilka äro lika tappra som han? När hjorten, som går i spetsen, blir skjuten, skingrar hjorden sig ej vid hans fall; när falken gripit den främsta tranan, sätter en annan sig i spetsen för falangen. — Varför församla sig ej cheferna och utvälja någon annan, åt vilken de kunna anförtro överbefälet över hären?»
»Visserligen, och med ers majestäts förlov har jag hört», sade de Vaux, »att rådplägningar varit å bane mellan de kungliga anförarne för något dylikt ändamål.»
»Ha!» utropade Richard, vars avundsjuka vaknade och gav hans sinnesretning en annan riktning; — »ha mina bundsförvanter glömt mig, innan jag tagit sista smörjelsen? Tro de mig redan vara död? — Men nej, nej — de ha rätt — och vem utvälja de till anförare för den kristna hären?»
»Rangen och värdigheten anvisa denna post åt konungen av Frankrike», sade de Vaux.
»Åh ja», svarade Richard, »Philip av Frankrike och Navarra — Denis Montjoye — hans allra kristligaste majestät! Se där ord, som heta duga! Jag hyser blott en farhåga att han misstar sig på orden en arrière och en avant och för oss tillbaka till Paris, i stället för att rycka fram till Jerusalem. Hans politiska huvud har vid det här laget utfunderat, att det lönar sig bättre att förtrycka sina egna vasaller och plundra sina allierade, än att slåss med turkarne om den heliga graven.»
»De skulle kunna välja ärkehertigen av Österrike», sade de Vaux.
»Vad? Därför att han är lika stor och diger som du, Thomas, och nästan lika tjockhuvad, ehuru han ej har din likgiltighet för faran och bekymmerslöshet för förolämpningar? Jag säger dig, att österrikarn i hela sin köttmassa ej har mera mannamod, än som finns i en getings snarstickenhet och en tättings vrede. Tala ej om honom! — Han anföra riddare till ärofulla bragder? — Ge honom en flaska rhenskt att dricka med sina smutsiga legohjon och lansknektar.»
»Nå, så ha vi stormästaren för tempelorden», fortfor baronen, som var rätt glad att kunna hålla sin herres uppmärksamhet fäst på andra ämnen än hans sjukdom, om det också skedde på bekostnad av furstars och potentaters goda namn och rykte — »ja, stormästaren för tempelorden», fortfor han, »oförfärad, skicklig, tapper i krig och klok i rådslag — som ej har några egna stater, vilka kunna hindra honom i hans bemödanden att återerövra det heliga landet — vad säger ers majestät om stormästaren såsom den kristna härens överbefälhavare?»
»Ha, Beau-Seant[1]?» svarade konungen. »Åh, ingen invändning kan göras emot brodern Giles Amaury. — Han förstår att uppställa en slagordning och att slåss i främsta ledet, när striden begynnes. Men, sir Thomas, vore det väl rätt att taga det heliga landet från hedningen Saladin, som i så hög grad äger alla de dygder, vilka kunna utmärka en okristnad man, och giva det åt Giles Amaury, som är en värre hedning än han, en avgudadyrkare, en djävulens tillbedjare, en svartkonstnär, som övar de rysligaste, onaturligaste brott i styggelsens och mörkrets valv och hemliga gömslen?»
»Stormästaren för Sankt Johannes av Jerusalem orden har ett rykte, som varken är befläckat av kätteri eller trolldom», sade Thomas de Vaux.
»Men är han ej en smutsig girigbuk?» svarade Richard häftigt; »är han ej misstänkt, ja, mer än misstänkt, att till de otrogna hava sålt de fördelar, som de aldrig kunnat vinna genom öppet våld? Tala inte om honom! Hellre lämna armén som en handelsvara åt venetianska skeppare och lombardiska krämare, än anförtro den åt johanniternas stormästare.»
»Nå väl, jag vill då blott våga ännu en gissning», sade baron de Vaux. — »Vad säger ers majestät om den tappre markisen av Montserrat, så klok, så prydlig, så tapper krigare?»
»Klok? Listig vill du väl säga?» svarade Richard. »Prydlig bland fruntimmer, om du vill. Ah ja, Konrad av Montserrat, vem känner ej den papegojan? Slug och ombytlig, skall han förändra planer lika ofta som fodret på sin jacka, utan att man någonsin skall kunna sluta till dess färg av övertygets. En krigare? Ja, en vacker figur till häst, som kan föra sig väl på rännarbanan inom tornerskrankorna, där svärden äro trubbiga på egg och udd och lansarna äro försedda med träknappar i stället för järnspetsar. Var du ej med mig, då jag sade till denne samme granna markis ’här äro vi tre goda kristne, och där nere på slätten rida omkring sextio saracener; vad tycker ni; om vi lustigt skulle hugga in på dem? De äro ej mer än något över tjugu otrogna skälmar mot vardera av oss sanna riddare.’»
»Jag minnes mycket väl markisens svar», sade de Vaux, »att hans lemmar vore av kött och ej av järn, och att han hellre ville ha hjärtat av en människa, än av ett vilddjur, om också detta vilddjur vore lejonet. Men jag ser, hur det går — vi komma att sluta, där vi börjat, utan hopp att få bedja vid den heliga graven, förr än hinmimeln behagat återgiva konung Richard hälsan.»
Vid denna allvarsamma anmärkning brast Richard i ett hjärtligt skratt, det första han på någon tid tillåtit sig. »Vad samvetet likväl är för ett mäktigt ting», sade han, »då en så tjockhuvad nordbo som du förmedelst det kan få sin konung att erkänna sin egen dårskap. Det är sant, att om de ej ansågo sig skickliga att föra min kommandostav, skulle jag föga bry mig om att kläda silkesbjäfset av de dockor, du var efter annan framställt för mig. — Vad rör det mig, i vilka granna brokadrockar de svänga sig, blott de ej nämnas som medtävlare i de ärofulla företag, vartill jag invigt mig? Ja, de Vaux, jag erkänner min svaghet och halsstarrigheten av min ärelystnad. Det kristna lägret innesluter utan tvivel mången bättre riddare än Richard av England, och det vore klokt och värdigt, att giva överbefälet över hären åt den bäste — men», fortfor den krigiske monarken, i det han reste sig i sängen och skakade mössan av huvudet, medan hans ögon gnistrade, som de plägade göra före en batalj, »om en sådan riddare planterade korsets fana på Jerusalems tempel, under det jag genom sjukdom vore hindrad att deltaga i denna ädla bedrift, så skulle jag, så snart jag vore i stånd att fälla en lans, utmana honom till envig på liv och död, för det han förringat min ära och bortsnappat föremålet för mina bemödanden. — Men tyst, vad är det för trumpeter jag hör på avstånd?»
»Förmodligen konung Philips, nådig herre», sade engelsmannen.
»Du är lomhörd, Thomas», sade konungen och försökte springa upp; »hör du ej den skrällen och den klangen? — Vid himmeln! Turkarne äro i lägret — jag hör deras lelies[2].»
Han försökte ånyo stiga upp ur sängen, och de Vaux måste använda hela sin utomordentliga styrka och även ur det inre av tältet tillkalla kammarpagerna för att hjälpa till att kvarhålla honom.
»Du är en trolös förrädare, de Vaäux», sade den uppbragte monarken, då han utmattad och andtruten måste giva vika för övermakten och bliva kvarliggande i sängen. »Om jag blott hade styrka — blott så mycket styrka, att jag kunde krossa din hjärna med min stridsyxa.»
»Jag önskar, att ni hade denna styrka, nådig herre», sade de Vaux, »och skulle även vilja löpa faran av, att den bleve så använd. Vinsten vore stor för kristenheten, om Thomas Multon vore död, och Lejonhjerta åter den han varit.»
»Min redlige, trogne tjänare», sade Richard och räckte fram sin hand, som baronen vördnadsfullt kysste, »förlåt din herres otålighet. Det är denna brännande feber som bannar dig, och ej din hulda herre, Richard av England. Men gå, jag ber dig, och skaffa mig underrättelse om, vilka främlingar kommit till lägret; ty dessa ljud äro ej av kristet ursprung.»
De Vaux lämnade följaktligen tältet för att uträtta sitt uppdrag, men befallde de uppvaktande kammarherrarna och pagerna, att under hans frånvaro, som han föresatt sig skulle bliva kort, fördubbla sin uppmärksamhet på konungen, med hotelse att göra dem ansvariga för vad som hände, vilket snarare ökade än minskade deras försagda ängslan vid fullgörandet av deras plikt; ty näst monarkens vrede fruktade de kanske mest den stränge, obeveklige lordens av Gilsland.