Talismanen/Kapitel 05
| ← Fjärde kapitlet |
|
Sjätte kapitlet → |
FEMTE KAPITLET.
| Inga gastar nå det tält |
| där de stå, de lätta tält. |
| När vi bjuda, fly vår stråt |
| Termagant och Astaroth |
| Wharton. |
Den djupaste tystnad, det tjockaste mörker fortforo att i mer än en timme härska i kapellet, där vi lämnade riddaren av Leoparden, ännu liggande på knä, i det han ömsom utgöt sig i tacksägelser till Gud och tacksamhet mot sitt hjärtas dam, för den ynnest, som blivit honom förunnad. Hans eget öde, hans säkerhet, vilka sällan synnerligt bekymrade honom, hade nu ej ett stoftkorns vikt i hans betraktelser. Han var i lady Ediths grannskap, han hade erhållit bevis på hennes godhet, han befann sig på ett ställe, helgat av en relik av den vördnadsvärdaste helighet. En kristen soldat, en hängiven älskare kunde ej frukta något, ej tänka på något annat, än sin plikt emot Gud och sin skyldighet mot sin dam.
Efter förloppet av den tid vi omnämnt, hördes en gäll vissling, lik den, varmed jägaren återkallar sin falk, genljuda genom det välvda kapellet, vilket var ett för stället tämligen opassande ljud och påminte sir Kenneth om nödvändigheten av att vara på sin vakt. Han sprang upp från sin knäböjande ställning och lade handen på sin dolk, då ett knarrande ljud hördes, liksom av en skruv eller av trissor, och ett ljus, som strömmade uppåt valvet från en öppning i golvet, visade, att man upplyft eller nedfällt en fall-lucka. Strax därefter syntes en lång mager arm, till hälften naken, till hälften beklädd med en ärm av rött siden, sticka fram ur öppningen, hållande en lampa i den uppåt sträckta handen, och ägaren till denna arm uppsteg steg för steg i jämnhöjd med kapellgolvet. Ansiktet och gestalten av den varelse, som sålunda visade sig, voro en ohygglig dvärgs, med ett stort huvud, en mössa, fantastiskt utsirad med tre påfågelsfjädrar och en klänning av rött, guldbroderat siden, vars dyrbarhet gjorde hans fulhet ännu ögonskenligare. Han var dessutom utstyrd med guldringar om handlovar och armar, samt med en vit sidengördel, varuti han bar en dolk med guldfäste. I vänstra handen höll denna besynnerliga figur ett slags kvast. Så snart han helt och hållet uppkommit ur öppningen, stannade han och lyste på sig med lampan, vilken han långsamt förde förbi sitt ansikte och hela sin kropp, liksom han tydligare velat visa sina besynnerliga, fantastiska drag och vanskapliga, men seniga lemmar. Ehuru oproportionerlig, var dvärgen likväl ej så vanskaplig, att det antydde någon brist på styrka och vighet. Under det sir Kenneth betraktade detta obehagliga föremål, påminte han sig den allmänna folktron om gnomer eller andar, som bo i jordens hålor, och denna figur motsvarade så fullkomligt de föreställningar, han gjort sig om dessas utseende, att han betraktade honom med en avsky, blandad, ej egentligen med fruktan, men med ett slags bävan, som även den käckaste måste erfara i närvaro av ett övernaturligt väsen.
Dvärgen visslade ånyo och framkallade ur öppningen en kamrat, som tävlade med honom i fulhet. Denna andra figur uppsteg på samma sätt som den första; men det var en kvinnlig arm, som nu höll upp lampan ur den underjordiska öppningen, och en kvinnlig figur, till form och utseende mycket lik den förra, som uppsteg ur golvet. Hennes dräkt var även av rött, guldbroderat sidentyg, fantastiskt tillskuren och veckad, liksom hon tillhört en trupp komedianter eller gycklare, och med samma sorgfällighet, som hennes föregångare, lyste hon på sitt ansikte och hela sin person, som i vederstygglighet tycktes tävla med mannens. Men trots detta ofördelaktiga yttre, låg det likväl något i deras ansikten, som antydde ett i högsta grad livligt och skarpsinnigt förstånd. Detta härrörde från deras strålande ögon, som, djupt insjunkna under svarta, buskiga ögonbryn, lyste med en glans, vilken, liknande den, man varseblir i en grodas öga, tycktes i någon mån upphjälpa ansiktets och skapnadens ytterliga fulhet.
Sir Kenneth stod liksom fjättrad av en trolldom, medan detta älskvärda par, gående tätt bredvid varandra omkring kapellet, syntes liksom tjänstehjon sysselsatta med bestyret att sopa det; men som de blott gjorde bruk av ena handen, hade golvet ej särdeles mycket nytta av deras arbete, vilket de verkställde med en hel hop narraktiga åtbörder och fasoner, fullkomligt överensstämmande med deras besynnerliga, fantastiska utseende. Då de under sin förrättning kommo närmare riddaren, upphörde de att begagna sina kvastar, och ställande sig i bredd mitt framför sir Kenneth, lyste de ånyo långsamt på sig, liksom för att låta honom tydligt beskåda anletsdrag, som ej blevo behagligare av att de bragtes på närmare håll, och varsebliva den utomordentliga livlighet och styrka, varmed deras svarta, tindrande ögon återkastade lampskenet. De lyste därpå med båda lamporna på riddaren, och, sedan de noga betraktat honom, vände de sig emot varandra och gåvo till ett gapskratt, som skallade i hans öron. Detta ljud var så ohyggligt, att sir Kenneth ryste vid att höra det och häftigt i Guds namn besvor dem att säga honom, vilka de voro, som ohelgade detta heliga rum med så löjliga åtbörder och hädiska utrop.
»Jag är dvärgen Nectabanus», svarade den missfosterlika karlen med en röst, som motsvarade hans figur, och som mer liknade nattskärans skrik, än något ljud, som höres om dagen.
»Och jag är Genevra, hans fru och hans käresta», svarade kvinnan med en gällare och följaktligen ännu vidunderligare röst än hennes följeslagare.
»Varför ären I här?» frågade riddaren åter, ännu knappt övertygad, att det var mänskliga varelser han hade framför sig.
»Jag är», svarade mannen med mycken tillgjord högtidlighet och värdighet, »den tolfte Imanen — jag är Mahomet Mohadi, de trognas anförare och ledsagare. Hundra hästar stå färdigsadlade för mig och min svit vid den heliga staden, och lika många uti tillflyktens stad. Jag är den, som skall bära vittnesbörd, och denna kvinna är en av mina houris.»
»Du ljuger!» inföll kvinnan med en ännu mera skärande röst än hans egen; »jag är ej någon av dina houris, och du är ej något sådant otroget avskrap, som den där Mahomet du talar om. Förbannelse över hans likkista! — Jag säger dig, du Issaskars åsna, att du är Arthus, kung av Britannien, som féerna bortrövat från Avalons slagfält, och jag är den för sin skönhet ryktbara damen Genevra.»
»Men sanningen till sägandes, ädle herre», sade mannen, »äro vi olyckliga, furstliga personer, som levde under konung Guy av Jerusalems vingars skugga, till dess de skändliga otrogna, fördrevo honom från hans eget näste — himmelens viggar förkrosse dem!»
»Tyst!» sade en röst från den sidan, varifrån riddaren inkommit, »tyst, dårar, och bort med er! Ert göromål är slutat.»
Dvärgarne hade ej väl hört denna befallning, förrän de viskade till varandra på ett obegripligt, missljudande språk och på en gång blåste ut sina lampor samt lämnade riddaren i djupt mörker, vilket, så snart tasslandet av deras bortgående fjät bortdött, åtföljdes av dess lämpligaste följeslagare, tystnaden.
Riddaren kände en lättnad vid dessa olyckliga varelsers bortgång. Av deras tal, uppförande och utseende kunde han ej betvivla, att de tillhörde dessa förnedrade mänskliga varelser, vilka vanskaplighet och förståndssvaghet dömde till den ömkliga lotten att vara ett slags bihang i förnäma familjer, där deras personliga utseende och fånighet voro ett ämno till förlustelse för hela hushållet. Den skotske riddaren, som i intet avseende var höjd över sin tids begrepp och seder, skulle vid varje annat tillfälle varit mycket road av dessa stackars människobelätens maskerad, men nu avbrötos hans djupa, högtidliga känslor av deras prat och förryckta åtbörder, så att han verkligen blev glad över dessa olyckliga föremåls försvinnande.
Några minuter efter deras bortgång, öppnades långsamt den dörr, varigenom han inkommit, och som den blev stående på glänt, varseblev han ett svagt sken, som kom från en på tröskeln ställd lampa. Dess matta, fladdrande sken visade en mörk skepnad, nedhukad utanför dörröppningen, och då riddaren gick närmare, igenkände han eremiten, som låg i samma ödmjuka ställning, vari han sist sett honom, och som han utan tvivel bibehållit under hela tiden, hans gäst varit inne i kapellet.
»Allt är förbi», sade eremiten, då han hörde riddaren nalkas, »och den uslaste syndare på jorden, samt den, vilken bör anse sig som den lyckligaste och mest hedrade bland människosläktet, måste avlägsna sig från detta rum. Tag lampan och led mig utför trappan ty jag får ej öppna mina ögon för ljuset, förrän jag är långt från detta helgade ställe.»
Den skotske riddaren lydde stillatigande; ty en högtidlig, nästan hänryckt känsla av vad han sett, hade kvävt själva nyfikenheten; och med tämlig noggrannhet ledde han eremiten genom de många hemliga gångar och trappor, de tillryggalagt, då de uppstego, tills de slutligen befunno sig i yttre rummet av eremitens grotta.
»Den livdömde brottslingen är åter i sin fängelsehåla, förskonad från den ena ömkliga dagen till den andra, till dess hans fruktansvärda domare slutligen befaller verkställandet av hans välförtjänta dom.»
Då eremiten talade dessa ord, avtog han slöjan, som varit svept kring hans huvud, och såg på den med en djup, tillbakahållen suck; och så snart han lagt den tillbaka i det förvaringsrum, varur han låtit skotten framtaga den, sade han häftigt och strängt till sin följeslagare »bort, bort — till vila, till vila! Ni kan få sova — ni kan få sova — jag varken får eller kan det.»
Vördande den djupa sinnesrörelse, varmed detta sades, gick riddaren till det inre rummet men då han vid utgåendet kastade en blick tillbaka, såg han eremiten med ursinnig brådska avtaga sin raggiga rock och blotta sina skuldror, och innan han hunnit tillsluta den bräckliga dörren, som skilde grottans båda avdelningar, hörde han piskans slag och botgörarens jämmer under det smärtsamma straff, han själv tillfogade sig. En kall rysning gick över riddaren, då han eftersinnade, att det måtte vara en grov synd och ett djupt samvetskval, som så stränga späkningar synbarligen ej kunde avtvå eller mildra. Han läste andäktigt sina böner, kastade sig på sin hårda bädd, blickade flyktigt på den ännu sovande muselmannen och insomnade, uttröttad av dagens och nattens växlande uppträden, fridfullt och lugnt som ett barn. Efter sitt uppvaknande andra morgonen höll han åtskilliga rådplägningar med eremiten om viktiga ämnen, vilka föranledde honom att kvardröja två dagar längre i grottan, varunder han var så noggrann i sina andaktsövningar, som det anstod en pilgrim men det förunnades honom ej något vidare tillfälle att inträda i kapellet, där han sett så underbara ting.