←  Tredje kapitlet
Talismanen
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Fjärde kapitlet
Femte kapitlet  →


[ 44 ]

FJÄRDE KAPITLET.

Skotten Kenneth visste ej, huru länge hans sinnen varit försänkta i djup vila, då han väcktes till medvetande av en tryckande känsla på bröstet, vilken först föranledde en flyktig dröm om, att han brottades med en stark motståndare, men slutligen återkallade honom till full sansning. Han höll just på att fråga, vem det var, då han öppnade ögonen och varseblev eremitens vilda, besynnerliga figur, sådan vi förut beskrivit den, stående vid hans bädd och tryckande sin högra hand på hans bröst, medan han höll en liten silverlampa i den vänstra.

»Var tyst», sade hantill den liggande riddaren, som förundrad betraktade honom, »jag har något att säga er, som den otrogne ej får höra.»

Detta sade han på franska och ej på lingua franca, eller den blandning av de österländska och europeiska dialekterna, som de förut använt vid sina samtal.

»Stig upp», fortfor han; »tag på dig din mantel, tala ej, gå tyst och följ mig.»

[ 45 ]Sir Kenneth steg upp och fattade sitt svärd.

»Det behövs ej», viskade eremiten »vi skola gå dit, där andliga vapen gälla mycket, men köttsliga blott äro såsom det svaga röret och den vissnade kurbitsen.»

Riddaren nedlade åter sitt svärd vid bädden och gjorde sig i ordning att åtfölja sin hemlighetsfulla värd, utan annat vapen än sin dolk; som han i detta farliga land aldrig avlade.

Eremiten gick nu långsamt framåt, åtföljd av riddaren, som ännu var osäker, om ej den mörka gestalten, vilken svävade framför honom för att visa honom vägen, i själva verket var ett foster av en förvirrad dröm. De gledo som skuggor ut i det yttre rummet, utan att väcka den hedniske emiren, som ännu låg försänkt i vila. En liten lampa brann ännu framför korset i yttre rummet, en mässbok låg uppslagen på altaret, och på golvet låg en piska eller ett gissel av fina snören och ståltråd, vars strängar voro fläckade av nyss utgjutet blod, vilket var ett tämligen osvikligt bevis på strängheten av eremitens botövningar. Theodorik knäföll här och tecknade åt riddaren att nedfalla bredvid honom på de vassa småstenar, vilka med flit tycktes blivit ditlagda för att göra ställningen under andakten så obekväm och besvärlig som möjligt, varpå han läste flera av den katolska kyrkans böner, samt med låg men allvarlig röst sjöng trenne av botpsalmerna. Dessa sistnämnda uppblandade han med suckar, tårar och krampaktiga snyftningar, vilka vittnade, huru djupt han kände den gudomliga poesi han uppläste. Den skotske riddaren deltog i denna andakt med sann uppriktighet, i det hans tankar om hans värd under tiden började bliva till den grad förändrade, att han tvekade, om han ej, till följd av hans stränga späkningar och ivriga böner, borde anse honom som ett helgon, och då de uppstego från golvet, stod han framför honom med en lärjunges vördnad för en aktad mästare. Eremiten å sin sida var tyst och tankspridd under några minuter.

»Se efter i den där nischen, min son», sade han och pekade på bortre ändan av cellen; »du finner där en slöja — tag hit den.»

Riddaren lydde och fann den begärda slöjan i en i väggen inhuggen och med en dörr av sammanflätat vide tillstängd fördjupning. Då han kom fram till ljuset med den, märkte han, att den var söndrig och på flere ställen fläckad [ 46 ]med något mörkt ämne. Eremiten såg på den med en djup, men undertryckt rörelse och måste giva luft åt sina känslor i en konvulsivisk suck, innan han förmådde tilltala den skotske riddaren.

»Du skall nu få se den dyrbaraste skatt, jorden äger», sade han slutligen; »ve mig, att mina ögon äro ovärdiga alt upplyftas till den! Ack, jag är blott den ringa, föraktade skylt, som anvisar den trötte vandringsmannen det ställe, där han kan finna vila och säkerhet, men själv alltid måste stanna utanför dörren. Förgäves har jag flytt till bergets inälvor och den torra öknens innersta sköte. Min fiende har uppsökt mig där — just han, som jag förnekat, har förföljt mig ända till mina fästen.»

Han tystnade åter ett ögonblick och sade sedan med en fastare ton, i det han vände sig till den skotske riddaren »ni medför en hälsning till mig från Richard av England?»

»Jag är skickad från de kristna furstarnes råd», svarade riddaren »men som konungen av England är sjuk, har jag ej blivit hedrad med något uppdrag från hans majestät.»

»Ert tecken?» frågade eremiten.

Sir Kenneth tvekade — forna misstankar och de tecken till vansinne, eremiten förut visat, kommo plötsligt för honom men huru kunna misstänka en man, vars seder voro så heliga? — »Min lösen», sade han, »är denna: konungar tiggde av en tiggare.»

»Det är rätt», sade eremiten, då den andre icke yttrade någonting vidare; »jag kände er nog; men skiltvakten på sin post — och min är viktig — ropar an såväl vän som fiende.»

Han gick nu förut med lampan till samma inre rum, som de nyss lämnat. Saracenen låg på sin bädd, ännu försänkt i djup sömn. Eremiten stannade vid hans sida och såg ned på honom.

»Han sover i mörkret och får ej väckas», sade han.

Emirens ställning gav verkligen föreställningen om djup sömn. Den ena armen, som var kastad tvärs över hans kropp, där han låg med sitt ansikte till hälften vänt emot väggen, dolde med sin långa, vida ärm större delen av hans anletsdrag, så att blott den höga pannan var synlig. Ansiktet, vars nerver voro så livliga under hans vakna tillstånd, var nu så orörligt, som om det varit uthugget i svart marmor, och hans långa silkeslena ögonhår slöto sig över de genom[ 47 ]trängande falkögonen. Den öppna, slaka handen, och den djupa, tysta, avmätta andedräkten företedde alla tecken till den lugnaste vila. Den sovande bildade en egendomlig grupp tillsammans med de resliga gestalterna av eremiten i sin raggiga getskinnsdräkt och med lampan i handen, samt riddaren i sin tätt åtsittande sämskskinnsrock; den förre med ett strängt uttryck av asketisk dysterhet på sitt ansikte, den senare med en livlig nyfikenhet skarpt tecknad på sina manliga anletsdrag.

»Han sover gott», sade eremiten i samma låga ton som förut, och upprepade därpå samma ord han nyss yttrat, ehuru han förändrat meningen från bokstavlig till metaforisk »han sover i mörkret; men även för honom skall en gång dagen gry. — O, Ilderim! dina vakande tankar äro lika fåfängliga och förvirrade, som de, vilka nu virvla sin svindlande dans genom din sovande hjärna; men trumpeten skall höras och drömmen försvinna.»

Som han sade detta, tecknade han åt riddaren att följa honom och gick bakom altaret, där han tryckte på en fjäder, som sprang upp utan buller och blottade en liten järndörr, vilken var så väl inpassad i grottans vägg, att den var nästan omärkbar, utom för den skarpaste granskning. Innan eremiten likväl vågade att fullt öppna dörren, dröp han litet olja ur lampan på gångjärnen, och när järndörren slutligen öppnades, upptäckte riddaren en smal, i berget uthuggen trappa.

»Tag denna slöja», sade eremiten med sorgsen ton, »och betäck därmed mina ögon; ty jag kan ej utan synd och förmätenhet betrakta den skatt, du nu får skåda.»

Utan att svara, band riddaren hastigt slöjan kring eremitens huvud, varpå denne började gå uppför trappan såsom en person, vilken var för mycket van vid vägen för att behöva begagna ljus, ehuru han höll lampan åt skotten, som följde honom många steg utför den smala trappan. Slutligen kommo de till ett litet oregelbundet valv, i vars hörn trappan slutade, och i vars motsvarande ända syntes en annan trappa, som tycktes leda vidare uppåt. I ett tredje hörn var en götisk port, plumpt utsirad med de vanliga prydnaderna av hopgyttrade kolonner och bildhuggeriarbeten, samt försedd med en starkt tillreglad och med järnnaglar fullsatt halvdörr. Mot denna dörr ställde eremiten sina steg, vilka tycktes vackla, då han närmade sig den.

»Tag av dina skor», sade han till sin följeslagare; »ty [ 48 ]det rum, varpå du står, är heligt. Bannlys från ditt hjärtas innersta alla världsliga och köttsliga tankar; ty att hysa dem på detta ställe vore en dödssynd.»

Riddaren avtog efter tillsägelse sina skor, och eremiten stod emellertid stilla några ögonblick, liksom hans själ varit försänkt i hemlig bön, varefter han åter rörde på sig och befallde riddaren att slå tre slag på den lilla halvdörren. Han gjorde det. Dörren öppnades av sig själv, åtminstone såg sir Kenneth ingen människa, och hans sinnen betogos av en ström av det klaraste ljus och en nästan kvävande ånga av de härligaste vällukter. Han vek ett par steg tillbaka, och det dröjde ungefär en minut, innan han kunde hämta sig från de förbländande och överväldigande verkningarna av den plötsliga övergången från mörker till ljus.

Då han inträdde i det rum, varifrån denna strålglans utströmmade, såg han, att ljuset kom från en förening av med den renaste, mest välluktande olja fyllda silverlampor, som på silverkedjor nedhängde från taket av ett litet götiskt kapell, vilket, liksom största delen av eremitens besynnerliga boning, var uthugget i fasta hälleberget. Men medan på varje annat ställe, sir Kenneth dittills sett, det på klippan nedlagda arbetet varit av det enklaste och grövsta slaget, tycktes däremot de skickligaste arkitekter hava använt sin uppfinningsförmåga och sina mejslar på kapellet. Det i spetsbågsform bildade taket uppbars på vardera sidan av sex pelare, utarbetade med den sällsyntaste konstfärdighet, och sättet, varpå kryssen av valvbågarne liksom sammanbundos genom passande ornament, överensstämde med tidevarvets finaste arkitektoniska smak. Motsvarande pelarne, voro på vardera sidan sex med rikt bildhuggeri prydda nischer anbragta, av vilka var och en innehöll en av de tolv apostlarnes bilder.

Vid övre, eller östra ändan av kapellet stod altaret, och där bakom syntes ett dyrbart, guldbroderat förhänge av persiskt siden, som betäckte en fördjupning i muren, vilken utan tvivel innehöll någon ovanligt helig bild eller relik, till vars ära denna sällsamma helgedom blivit inrättad. I den övertygelse att så måste vara händelsen, gick riddaren fram till altaret, där han knäföll och med brinnande andakt läste sina böner, då han plötsligt stördes i sin fromma stämning, därigenom att förhänget plötsligt upprullades eller rättare drogs åt sidan, utan att han kunde se, huru och av vem; men i den [ 49 ]sålunda blottade nischen varseblev han ett skåp av silver och ebenholts med dubbeldörrar, som i sin helhet bildade en götisk kyrka i miniatyr.

Då han med spänd nyfikenhet betraktade detta skåp, uppslogos dubbeldörrarna och framvisade ett stort stycke trä, på vilket orden Vera Crux voro målade, och på samma gång sjöng en kör av fruntimmersröster Gloria Patri. I detsamma som sången tystnade, stängdes skåpdörrarna, gardinen drogs åter för, och riddaren, som låg på knä framför altaret, kunde nu ostörd fortsätta sin andakt inför den heliga relik, som nyss framställts för hans blickar. Han gjorde detta med den djupa känslan hos en person, som med egna ögon fått skåda ett vördnadsväckande bevis på sin religions sannfärdighet, och det gick om en stund, innan han, efter slutade böner, steg upp och såg sig omkring efter eremiten, som ledsagat honom till detta heliga, hemlighetsfulla rum. Han fann honom med huvudet ännu insvept i slöjan, liggande som en avstraffad hund på tröskeln av kapellet, vilken han ej tycktes våga överskrida. Hans ställning uttryckte den heligaste vördnad, den botfärdigaste ånger, liksom han varit förkrossad och nedtryckt till jorden av sina inre känslors börda. Det föreföll skotten, som endast en känsla av den djupaste ånger, samvetskval och förödmjukelse kunnat sålunda nedslå en så stark kropp och en så stolt själ.

Han nalkades eremiten, liksom för att tilltala honom men denne anade Kenneths avsikt och mumlade med en av den kring hans huvud lindade slöjan kvävd röst, vilken lät lik en stämma från ett i sin svepning inhöljt lik: »stanna, stanna! — Lycklig du, som får kvarbliva! — Synen är ännu ej slut.» — Med dessa ord uppreste han sig från tröskeln, där han hittills legat, gick baklänges ut och sköt igen kapelldörren, som innanför stängdes med en springfjäder, vars smäll genljöd genom kapellet. Denna dörr var så lik hälleberget, varur kapellet var hugget, att Kenneth knappt kunde urskilja, var öppningen varit. Han var nu ensam i det upplysta kapellet, som innehöll den relik, vilken han nyss hemburit sin hyllning, utan annat vapen än sin dolk, och utan annat sällskap än sina fromma tänkar och sitt oförfärade mod.

Osäker om, vad som därefter skulle hända, men besluten att avbida händelsernas gång, gick sir Kenneth fram och tillbaka i det ensliga kapellet till inemot första hangället. Vid denna tysta timme, då afton och morgon mötas, hörde [ 50 ]han, utan att kunna upptäcka, varifrån det kom, ljudet av en sådan liten silverklocka, som ringes, då hostian upplyftes vid mässans ceremoni eller offer, som det kallas. Timmen och stället gåvo detta ljud en fruktansvärd högtidlighet, och huru käck riddaren än var, drog han sig likväl undan i den avlägsnaste vrån av kapellet, mitt emot altaret, för att ostörd kunna giva akt på följderna av denna oförmodade signal.

Det dröjde ej länge, förrän sidengardinen på nytt drogs undan och reliken ånyo visade sig för hans blick. Då han vördnadsfullt föll på knä, hörde han ljudet av Laudes, eller den katolska kyrkans tidigaste gudstjänst, avsjungen av fruntimmersröster, vilka, liksom vid den föregående ceremonien, förenade sig till en kör. Riddaren märkte snart, att rösterna ej längre voro stillastående på avstånd, utan nalkades kapellet och blevo högljuddare, då en dörr, vilken, tillstängd, var lika omärklig som den, varigenom han själv inkommit, öppnades på andra sidan av kapellet och gav körens toner mer utrymme att strömma fram genom kapellets spetsiga valvbågar.

Riddaren fäste med andlös ångest sina blickar på dörren, och i det han fortfarande låg på knä i den andäktiga ställning, som stället och tillfället fordrade, avbidade han följden av dessa förberedelser. En procession syntes nu färdig att inträda genom dörren. Först inträdde parvis i kapellet fyra vackra gossar, vilkas bara halsar, armar och ben visade den österländska hyns bronsfärg och gjorde ett starkt avbrott emot deras snövita tuniker. Det första paret bar rökelsekar, vilka de svängde av och an, och fördubblade därigenom den vällukt, varmed kapellet redan var uppfyllt. Det andra paret strödde blommor.

Efter dem följde, i tillbörlig och majestätisk ordning, de fruntimmer, som utgjorde kören, av vilka sex, att döma av deras svarta mässhakar och de svarta dok, de buro över sina vita kläder, tycktes vara vigda nunnor av Karmeliternas orden, och de sex andra av sina vita dok angåvos vara noviser, eller tillfälliga invånare av klostret, vilka ännu ej voro bundna därvid genom något löfte. De förra hade stora radband i händerna, medan de yngre och lättare gestalter, som följde dem, buro var sin krans av röda och vita rosor. De gingo i procession kring kapellet, utan att synas fästa den ringaste uppmärksamhet vid Kenneth, ehuru de gingo honom så nära, att deras kläder nästan vidrörde honom och under det de fort[ 51 ]foro att sjunga, betvivlade riddaren ej, att han befann sig uti ett av dessa kloster, där de ädla kristna jungfrurna fordom öppet helgat sig till kyrkans tjänst, och av vilka de flesta blivit upphävna, sedan mohamedanerna erövrat Palestina; ehuru många, som genom skänker förskaffat sig förskoning eller vunnit den genom segervinnarnes mildhet eller förakt, ännu fortforo att i tysthet iakttaga de kyrkobruk, vartill deras löften förbundit dem. Men ehuru Kenneth visste detta vara händelsen, gjorde likväl ställets och timmens högtidlighet, samt överraskningen vid den oväntade anblicken av dessa klosterjungfrur, vilka liksom en andesyn svävade förbi honom, en sådan verkan på hans inbillning, att han knappt kunde fatta, att den vackra procession, han såg, utgjordes av varelser från denna världen; så mycket liknade de en kör av övernaturliga väsen, som hemburo sin hyllning åt det allmänna föremålet för människosläktets dyrkan.

Detta var riddarens första tanke, då processionen gick förbi honom, utan att röra sig mer än just nätt och jämt så mycket, som behövdes för att komma framåt, så att den, sedd vid det matta ljus, som lamporna spridde genom de rummet förmörkande rökelsemolnen, snarare tycktes sväva än gå.

Men då processionen för andra gången gjorde sin rund kring kapellet och gick förbi det ställe, där han låg på knä, bröt en av de vitklädda jungfrurna, då hon svävade förbi honom, en rosenknopp från den krans, hon bar, vilken kanske omedvetet undslapp hennes finger och nedföll för sir Kenneths fot. Riddaren spratt till, liksom. han fått ett dolkstyng; ty under ett tillstånd av häftig sinnesrörelse och spänd förväntan, är den obetydligaste händelse, som oförmodat inträffar, tillräcklig att antända den av fantasien utlagda löpelden. Men han kuvade sin rörelse, då han eftersinnade, huru lätt en så obetydlig händelse kunnat inträffa, och att det endast var sångerskornas enformiga gång, som gjorde tilldragelsen på något sätt anmärkningsvärd.

Då processionen för tredje gången gick omkring kapellet, följde likväl Kenneths öga och tanke uteslutande den bland noviserna, som släppt rosenknoppen. Hennes gång, utseende och växt voro så fullkomligt överensstämmande med de övriga sångerskornas, att det var omöjligt att märka den minsta skiljaktighet, och likväl klappade Kenneths hjärta som en fågel, vilken vill flyga ur sin bur, liksom det med sina [ 52 ]sympatetiska ingivelser velat övertyga honom, att den unga flickan till höger i andra ledet var honom kärare, ej blott än alla de övriga kvinnorna, som voro tillstädes, utan än hela könet. Kärlekens romantiska passion, sådan den då för tiden närdes och även föreskrevs av riddarväsendets lagar, lämpade sig väl för de ej mindre romantiska religiösa känslorna, och man kunde nästan säga, att de snarare stegrade, än motverkade varandra. Det var därför med en brinnande, nästan andäktig trängtan, vilken ilade från hjärtat till fingerspetsarna, som sir Kenneth avvaktade något nytt tecken av en persons närvaro, vilken han starkt inbillade sig hade givit honom det första. Ehuru kort den tid var, varpå processionen fullbordade ett nytt kretslopp omkring kapellet, föreföll den likväl Kenneth som en evighet. Slutligen nalkades den gestalt, han följt med så spänd uppmärksamhet — det var ingen skillnad mellan denna inhöljda figur och de övriga, med vilka hon höll jämna steg, förr än, just som hon tredje gången gick förbi den ännu knäböjande korsfararen, en liten, välformad hand, så vacker, att den gav det högsta begrepp om den fullkomliga harmonien av ägarinnans växt, syntes smyga sig fram under florslöjan, liksom en månstråle ur en sommarnatts tappiga moln, och på nytt låg en rosenknopp vid riddarens av Leoparden fot.

Detta förnyade tecken kunde ej vara tillfälligt — likheten mellan denna halvt sedda, men sköna fruntimmershand, och en, som hans läppar en gång vidrört och vars älskvärda ägarinna han vid detta tillfälle svurit en evig trohet, kunde ej vara en slump. Hade ytterligare bevis behövts, så hade han ju på detta snövita finger sett glimmandet av den makalösa rubinring, vilken, så ovärderlig den än var, Kenneth likväl skulle skattat ringare, än det minsta tecken, detta finger kunde göra — och ehuru hon var beslöjad, hade han likväl händelsevis, eller som ett ynnestprov, fått se en framsluppen lock av de mörka flätor, vilkas minsta hårstrå var honom hundra gånger dyrbarare, än en kedja av massivt guld. Det var hans hjärtas härskarinna. Men att hon kunde vara här — i denna vilda, ensliga öken — bland vestaler, som tagit sin tillflykt till grottor och ödemarker för att i hemlighet fira dessa kristliga religionsbruk, som de ej vågade uppenbart fullgöra — att detta kunde vara sanning och verklighet — tycktes allt för otroligt — det måste vara en dröm — en bedräglig synvilla av hans inbillningskraft. Under det [ 53 ]dessa tankar flögo genom sir Kenneths själ, avlägsnade processionen sig på samma väg som den inkommit i kapellet. De unga korgossarne, de mörka nunnorna försvunno den ena efter den andra genom den öppna dörren — slutligen passerade även hon, av vilken han fått det dubbla tecknet — men vid utgåendet vände hon om huvudet, visserligen obetydligt, men likväl märkbart, åt det håll, där han, orörlig som en bild, kvarlåg. Han märkte den sista fliken av hennes slöja — den var borta — och ett mörker föll över hans själ, knappt mindre påtagligt än det, som strax därefter omhöljde hans yttre sinnen; ty den sista av sångerskorna hade ej väl gått över tröskeln, förr än dörren stängdes med starkt dån, körens röster tystnade, i samma ögonblick som alla lamporna i kapellet på en gång slocknade och sir Kenneth fann sig ensam i fullkomligt mörker. Men för Kenneth var enslighet, mörker och ovissheten av hans hemlighetsfulla belägenhet ett intet — han tänkte ej därpå — brydde sig ej därom — brydde sig ej om något annat i världen, än den flyktiga syn, som nyss svävat förbi hans ögon, och de ynnestbevis, hon givit honom. Att treva på golvet efter de rosenknoppar hon släppt — trycka dem till sina läppar — till sitt bröst — än särskilt och än båda tillsammans — att fästa sina läppar vid de kalla stenar, på vilka hon, så vitt han kunde döma, nyss gått — att begå alla de överdrifter, en häftig passion ingiver och rättfärdigar hos dem, som överlämna sig åt densamma, var blott tecken av en lidelsefull kärlek, som tillhöra alla tidevarv. Men det var egendomligt för chevaleriets tider, att riddaren i sin vildaste hänförelse ej ens tänkte på det minsta försök att följa eller uppspana föremålet för en så romantisk tillgivenhet, utan blott tänkte på henne, som på en gudomlighet, vilken, sedan hon värdigats visa sig för sin hängivne tillbedjare, återvänt till sin helgedoms mörker — eller som på en ledstjärna, vilken, efter att i någon viktig minut hava framkastat en gynnsam sträle, åter insvept sig i sin molnslöja. Hans hjärtas härskarinna var för honom ett högre väsende, vars rörelser ej finge utspejas eller granskas, utan som skulle glädja honom med sin åsyn eller göra honom nedslagen genom sin frånvaro, uppmuntra honom med sin godhet, eller bringa honom till förtvivlan genom sin grymhet — allt efter hennes eget välbehag, och det utan att behöva befara någon efterhängsenhet eller några föreställningar å hans sida, enär hennes kämpe, genom att hängivet [ 54 ]tjäna henne med sitt hjärta och sitt svärd, icke hade något annat syfte än att fullgöra hennes befallningar och genom glansen av sina egna bragder förhöja hennes rykte.

Sådana voro chevaleriets lagar och kärlekens, som var dess huvudgrund. Men sir Kenneths böjelse hade blivit romantisk genom andra och ännu besynnerligare omständigheter. Han hade ännu aldrig hört ljudet av sin härskarinnas röst, ehuru han ofta med hänryckning betraktat hennes skönhet. Hon rörde sig i en sfär, vilken hans ridderliga värdighet väl tillät honom att nalkas, men ej att umgås med, och huru utmärkt anseende han än åtnjöt för krigisk skicklighet och djärva hjältedater, måste likväl den fattige skotske krigaren dyrka sin gudomlighet på ett avstånd, nästan lika stort som det, vilket skiljer persern från den sol han tillbeder. Men när var väl en kvinnas öga för högt för att förbise en älskares passionerade dyrkan, av huru ringa rang han än är? Hennes öga hade vilat på honom vid torneringar, hennes öra hade hört honom berömmas i berättelserna om de strider, som dagligen utkämpades, och medan greve, hertig och lord tävlade om hennes ynnest, vände den sig, i början kanske ofrivilligt och även omedvetet, till den fattige riddaren av Leoparden, som hade föga mer än sitt svärd för att upprätthålla sin rang. När helst hon såg, när helst hon hörde, såg och hörde hon tillräckligt för att styrka henne i ett förtycke, som i början oförmärkt smugit sig på henne. Om en riddares personliga skönhet berömdes, tvekade ej de sedesammaste damer vid Englands krigiska hov, att tillerkänna skotten Kenneth företrädet; och oaktat de rika skänker, varmed furstar och pärer begåvade ministrelerna, hände det ofta, att en opartisk och självständig anda bemäktigade sig poeten, och att harpan anslogs till den hjältes lov, som varken hade passgångare eller dyrbara klänningar att giva såsom lön för den hyllning, som ägnades honom.

De ögonblick, hon hörde sin älskares beröm, blevo efter hand allt kärare för den högättade Edith, emedan de voro en omväxling i det smicker, varvid hennes öra var trött, och gåvo henne ett ämne för hemliga betraktelser, för vilka han, att sluta av allmänna omdömet, tycktes vara ett värdigare föremål, än de som överträffade honom i rang och rikedom. I samma mån som hennes uppmärksamhet ständigt, ehuru varsamt, fästes på sir Kenneth, blev hon mer och mer övertygad om hans personliga tillgivenhet för henne, liksom hon [ 55 ]inom sig blev allt mer och mer förvissad om, att hon i Kenneth av Skottland såg den riddare, vilken av ödet var dömd att genom väl och ve — och utsikten såg dyster och farlig ut — med henne dela den lidelsefulla tlllgivenhet vilken tidevarvets poeter tillskrevo ett så allmänt herravälde och som dess seder och moral nästan ställde i jämnbredd med själva gudsfruktan.

Men döljom ej sanningen för våra läsare. Huru ridderliga Ediths tänkesätt än voro, såsom det anstod en ung flicka, vilken genom sin börd stod nära engelska tronen, och tillfredsställd, som hennes stolthet måste varit, av den stumma, men oavlåtliga hyllning, som hembars henne av den riddare, vilken hon föredragit framför alla andra, så fanns det likväl ögonblick, sedan hon varseblivit sina egna känslors tillstånd, då den älskande och älskade kvinnans hjärta knotade över det tvång, som hennes ställning och rang ålade henne, och då hon nästan klandrade sin älskares skygghet, som tycktes hava beslutat att ej överstiga dessa skrankor. Bördens och rangens — för att nyttja ett modernt talesätt — etikett, hade kring henne dragit en trollkrets, över vilken sir Kenneth väl kunde buga sig och kasta sina blickar, men inom vilken han lika litet kunde träda, som en frammanad ande kan överskrida de gränser, som utstakats av en mäktig besvärjares trollstav. Ofrivilligt trängde den tanken sig på henne, att hon själv måste våga överskrida den utstakade kretsen, om det också vore med spetsen av sin lilla vackra fot, för att giva en så blyg och förbehållsam älskare ett tillfälle, att erhålla en så ringa ynnest, som att blott få kyssa hennes skoband. Hon hade ett mäktigt föredöme i ’Konungadottern i Ungern’, som på detta sätt ädelmodigt uppmuntrar ’väpnaren av ringa börd’, och Edith, ehuru av kungligt blod, var ej mer någon konungadotter, än hennes älskare var av ringa börd. — Ödet hade ej satt en så oöverstiglig gräns emot deras kärlek. Likväl fanns det något i jungfruns bröst — denna blygsamma stolthet, som lägger fjättrar på själva kärleken — som, oaktat överlägsenheten i hennes ställning, förbjöd henne att taga det första steget, vilket grannlagenheten alltid fordrar av älskaren. För övrigt var sir Kenneth en så artig, så ädel, så fullkomlig och åtminstone i hennes tanke, med en så fullständig känsla av vad han var skyldig henne och sig sig själv, begåvad riddare, att, så stel och tvungen hennes hållning än var, då hon, liksom en gudabild, [ 56 ]vilken anses varken känna eller besvara sina dyrkares hyllning, emottog hans tillbedjan, avguden likväl fruktade att för tidigt nedstiga från sin piedestal och därigenom förnedra sig i sin tillbedjares ögon.

Men en from tillbedjare av en verklig avgud kan även varsebliva tecken till bifall i en marmorbilds stränga, orörliga anletsdrag, och det är således ej underligt, om riddaren trodde sig finna något, som kunde tåla vid en lika gynnsam tolkning, stråla i den älskvärda Ediths klara öga, då hon, vars skönhet verkligen mera bestod i uttryckets makt, än i regelbundna anletsdrag eller en bländande vit hy, lät sin blick falla på honom. Oaktat all sorgfällig varsamhet hade vissa små bevis på det företräde, hon tillerkände honom, likväl undfallit henne; ty huru skulle han väl eljest så ögonblickligt och utan tvekan hava igenkänt den sköna hand, av vilken knappt två finger syntes under slöjan, eller huru skulle han väl kunnat vara så fullt övertygad om, att två efter varandra framför honom fällda blommor voro ämnade som ett igenkänningstecken från hans hjärtas härskarinna? Men vi kunna ej söka förklara, genom vilka iakttagelser, genom vilka hemliga tecken, blickar eller åtbörder, genom vilket kärlekens frimureri detta slags hemliga förstånd uppkommit mellan Edith och hennes älskare; ty vi äro gamla, och dylika obetydliga ömhetsbevis, som lätt upptäckas av yngre ögon, trotsa vår synförmåga. Allt nog att en dylik ömhet fanns mellan två personer, som aldrig talat med varandra, ehuru den å Ediths sida hejdades av övertygelsen om de svårigheter och faror, som nödvändigt måste åtfölja varje ytterligare steg framåt av deras ömsesidiga böjelse, och å riddarens av tusentals tvivel och farhågor, att han torde fäst för mycken vikt vid de obetydliga bevis, han rönt av hennes uppmärksamhet, och som naturligtvis avbrötos av långa mellanskov av skenbar kallsinnighet, då dels fruktan att väcka andras uppmärksamhet och sålunda blottställa sin älskare för faror, dels även farhågan att sjunka i hans aktning, om hon visade sig alltför villig att belöna hans ömma låga, kom henne att bemöta honom med likgiltighet, liksom hon ej varseblivit hans närvaro.

Denna kanske alltför långtrådiga redogörelse, som likväl är nödvändig för vår historia, torde därför bidraga till att förklara det hemliga förstånd, i fall det förtjänar en så sträng benämning, som förefanns mellan de båda älskande, då Ediths [ 57 ]oväntade uppträdande i kapellet gjorde ett så djupt intryck på hennes riddares känslor.