Tids-Runor/Europa
| ← Frankrike |
|
IX.
EUROPA.
En Gordisk knut, som ingen klinga söndrar;
En oupplöslig, af ideer knuten. —
En tempelgrotta, en Pagod, oändlig,
Der fasta bergpilastrar stöda hvalfvet,
Der ej materien, men der anden herrskar,
Och ingen skymning finns, men ljuset strömmar
Från tusen solar in i helgedomen;
Der högväxt andakt böjer knä vid choret,
Och äran går med öppen hjelte-panna,
Kring mur'n på vakt. Ett tempel, öfver hvilket
Den ljusa evigheten spänner skär
Och genomskinlig silfvervinge ut. —
Se det, blott det, vill Europa bli.
Dit har det sträfvat från sin första timma,
Ifrån den första stund som stråle bröt
Med regnbågs-glans igenom tusenfärgad
Mångbrokig lampa. Lampan, hvilken tändes
Hvar morgon än i österns blå rotunda.
Dit har det vandrat uppå tusen vägar,
Och blod har flutit, menniskor ha stupat,
Och öar blomstrat upp; och haf förtorkat;
Men det har ännu icke hunnit dit.
Allt möts af hinder. Vägen sjelf är ett.
Ur underjorden ha Titaner vuxit,
Och hejdat verlden på sin gång framåt.
Med tvenne armar korset stått och pekat,
Alltjemt förvillande åt tvenne hörn.
Och bakom ryggen utaf tusen fala,
Maskerade ideer, vädersolar
I bragdens rike och i vetandets,
Beräkningarnes vindspel ständigt gått.
Den krönta maktens envåldsfana bredde
Sig ut i skyn. På jordens rika skatter
Låg styrkan rufvande, som sagans Lindorm,
Och växte på sin guldbädd såsom den.
Och kyrkan stod, liksom ett rikt Alhambra,
Af smycken full. Hvar kula i dess radband
En stjerna var, af Europas stjernor,
En stat utaf dess stater. Halfva verlden
Bar Furste krona. Påfve mössa bar
Den andra hälften. Kraft och anda, båda
Sågs två allherrskare på lifvets höjder;
Men menskligheten låg vid deras fötter,
Och såg på bojan. Fattigdomen bodde
I dalens djup. Och mörkrets vida slöja
Ogenomtränglig kring hvart öga låg.
Ett högväxt träd var Europa: Kronan
Sköt upp i rymden, full af gyldne frukter;
Den sken och lyste: Firmamentet strödde
I bladen ut sitt stjernregn kring hvar gren.
Men omkring foten spände milsbred dimma
Sin täta gördel: ingen såg på den.
De örnar, hvilka byggt sig bo i kronan,
De sågo endast på hvarann, men tyckte
Det härligt vara att i natten jaga.
Det mörka djupet griper ock om lifvet
Med jätte armar. Mörkret är en verld
Så väl som ljuset; och ur mörkret växer
Den yttre storhet, som den inre växer
Och har sin rot uti ett haf af ljus.
I fordom timma stod en dyster ande
I tidens här-vagn. Svarta fålar sprungo
Vildt-frustande för dubbla tistel-stången,
Och blanka klingor sköto såsom blixtar
Kring hjulen ut — och så det gick alltjemt
Från höjd till höjd, utöfver menskligheten:
Dess Frihet låg med bundna hjelte-händer
Vid ljusa karmen, släpande bakefter.
Det var ett väldigt mörkrets segertåg!
Vid målets tröskel står dock verlden nu;
Och nästa knäpp, som seklets pendel dånar,
Sitt mål den hunnit, eller sjelf försvunnit.
Den kämpar nu den sista mannastriden:
Ett nyfödt slägte brottas med ett gammalt,
Två verldsideer stå emot hvarandra,
Med vreda blickar och med riktad lans.
Och stupa skall det gamla eller båda,
Omöjligt kunna de till hop bestå.
Allt har sin barndom, allt sin ålderdom,
Men intet stannar: såsom kuggar gripa
De väl uti hvarann, men framåt går det.
Naturens portar stå beständigt öppna:
Du föres in men föres äfven ut.
Plats kräfva alla, men det yngre slägtet
Från Herran kommer; och det kräfver ljus,
Den ädelstenen uti lifvets krona!
Det fordrar frihet, fullmakt på sig sjelf;
Ty än det minnes hur det var deruppe.
Den hela himmel, som ett enda minne
Med snöhvit jungfru-arm, den hänger vid
Hvart ynglings hjerta och hvart ynglings sinne.
Det gamla slägtet åter: vanan håller
Hvar och en vid hemmet; ingen mäktar bryta
Den första kärlek; och den form, som anden
En gång sig iklädt, släpper icke anden,
Dem skiljer döden först. De visdoms läror,
Som sammanvuxet med ens eget väsen
Beherrska en. — Dock se, det slägtets Kämpar
Liksom ruiner stå de: tidsruiner —
Colonnerna stå färdiga att stupa,
Och mossa växer i det brutna bildverk,
Och deras tankar, liksom droppstens-stoder,
Rotfasta stå i deras gifna nicher;
För nya vilja de ej gifva rum.
Dock hän i öster, Ha! hvad ser jag der?
Ett Drakehufvud: medeltidens hufvud.
Från ispalatset ligger det och sprutar
Sitt etter ut. Gigantens hjerta klappar
Inom ett pansar utaf snölaviner,
Och Asiens råhet brinner i dess öga.
Tillbaka! ser du ej vid himlaranden
Din genius sjunker i en sky af blod.
Ej tankens himmelsfärd du mäktar stanna;
Ej tiden, hvilken jagar gyld'ne spannet,
Med lösa tömmar, framåt emot målet;
Ej skapelsen, som lik en fjellflod strömmar,
Och på hvars vågor lifvets julle gungar,
Än flaggande i höjden, än i djupet.
Din vilja föder icke segrar längre.
Du ser blott seklet nu för nu. Ditt öga
Ser flodens vågor, ser ej hvart den leder.
Ett kaparskepp är hvar och en din tanke,
Med vimplad topp och rika drake-segel,
Men ständigt vindförd: den är utan köl.
Tillbaka du. Se kronan på din hjessa,
Åt dig har nycken borgat den, men nycken
Är bysatt nu, och fordrar den tillbaka.
Din höghet? Bygger du på den, din höghet
En murgrönranka är, en trädgårds-humla;
Af folket stödd, den sköt alltjemt mot höjden,
Men stödet, ser du, faller unnan nu.
Förstår du icke? Stödet för ditt väsen
Var ej en rotlös staf, en telning var det,
Som du, planterad ock i Herrans vingård.
Nu har den vuxit upp och skjutits grenar,
Ur hvarje gren ett öga blickat fram,
Och hvarje blad är nu en tunga vorden:
Nu kan den se, nu kan den tala sjelf.
Tillbaka du. Din tid är ren förbi.
Dock se! du lyfter likväl upp din spira.
Vill det omöjliga. Nå väl. Gif akt!
Din storhets trolldoms-staf är sjelf förtrollad,
Är endast skuggan utaf fordna spiror,
Och tiden stannar ej, den växer, växer:
En rörlig sköldborg kring hvar menskas frihet.
Den höga frihet kan ej mer förintas,
Den hvilar bakom seklets härsköld nu,
Och folkens ära står i pant derför.
Än dina bud väl som cometer gå,
Men hvarken lysa eller tända längre.
Och splittrad är din styrka. Fordom knöt
Den sig så tätt likväl omkring din vilja,
Som ormar stundom knyta sig tillsamman,
Och sola sig med sina hufvud utåt,
Att hvart man kommer möter man en gadd.
Ditt väsens tanke var ett bergverk då,
Af gyldne malmschakt och demanter full;
Oändligt djupt; men den som såg deri
En svindel grep: Han stod liksom på kratern
Utaf en verld förvandlad till ett Etna,
På höjden af Europas ättestupa.
Och upp och nedåt, i de brutna schakter,
På fasta kedjor, gnisslande i natten,
Malmsmidda tunnor höjde sig och sänkte,
Och Staters öden lågo deruti. —
Försvunnen är din tid. Se blott omkring dig.
Hvar knäpp från tidens ur, som du förnimmer,
Är ljudet af en länk som brister tu
Af bojan, den du lagt kring jordens skuldra.
Du är det gamla slägtets stödpunkt, foten
Hvarpå det bygger, och du är dess vårdtorn,
Inom hvars vallar det sig skyddadt drömmer.
Du är dess thron och svärd. Skall falla först.
För'n du har fallit andas icke verlden.
Till dess skall den stå redo vid sin klinga,
Med ögat riktadt på hvar en din handling;
Och länge skall den ej behöfva det.
Har sekler vandrat fordom dig förbi
Som fosterbröder, vandra nu minuter
Jemnhöga med dig. Allt har sig förändrat.
I herrskarhanden hvilar nu ej blomman
Af jordens skatter: hvilar uti folkens.
Och vetandet gått fram och timrat opp
En gyldne skidgård mellan våld och rätt.
Och timmermännen stå än qvar vid porten
Med blanka bilor: nämnas rättigheter.
Nu vet man hvad man gör. Förnuftet ligger
En guldkompass på djupet af hvart sinne,
Och dess magnetnål pekar på naturen.
De samma krafter, hvilka fordom stridde
För envåldsmakten, strida nu emot den,
Och det är guldet, lifvet i det yttre,
Och det är kyrkan, lifvet i det inre,
De tvenne solar på Europas himmel,
De Menskoslägtets två Prometheus armar,
Som stundom hotande hon höja tyckes
Mot himlen sjelf, att rycka ned i djupet
Hvad der finns härligt uti bild och ljus;
Men sänker genast, knäpper dem i bön,
I bön till honom, som deruppe sitter.
De höga sanningar, med fällda lansar,
Gå nu framåt i ordnad seger-massa.
Hvem hejdar dem? De äro tidens härar,
Och hvarje led en kedja utaf furstar,
Naturens söner. Ridderslagna af
Den stora anden, hvilkens thronsal står
I medelpunkten utaf skapelsen.
För hvarje steg de taga fram mot målet
En ny idée står upp med svärd och brynja,
Och väpnad växer tidens visdom opp.
Det yngre slägtet ligger ej och solar
Sig i de gångnas glans, men deras tankar
Gå, såsom pregladt mynt, från man till man;
Och deras krafter, deras sinnen hvila
Uti hvarandra såsom ring i ring,
Och stå förklarande bakom hvarandra,
Som stjerna bakom stjerna. Lifvets hjul
Det rullar ständigt, men det bor en Gudom
Osynlig ock uti dess midtel. Vägen
Hvarpå det rullar har ej slut, men vägen
Är evighetens. Menskan mäter upp den
Uti sin gång framåt, och stakar ut
Hur långt hon kommit med sin egen graf.
Så se vi graf vid graf alltjemt bakom oss.
Och bakom sig ser tiden det också,
Och säg, hvem vet hur många återstå?
