Tids-Runor/Förord

[ I ]

FÖRORD.

Under det jag ordnade detta häfte af Tids-runor, träffade jag några af mina bekanta, för hvilka jag omtalade mitt företag. En af dem yttrade då sitt missnöje deröfver. Han sade att Poësien var en positiv aktus i lifvet, och Politiken en negativ; att den förra var mensklighetens himmelsfärd, och att den sednare var dess syndafall; att de således voro helt och hållet motsatta hvarandra; och hvarken borde eller kunde förenas — &c. &c. — Jag afbröt hans utfall, och glömde det.

Första häftet af Tids-runorna blef emellertid färdigt. Då hörde jag på en gång åtskilliga variationer af samma estetiska åsigt åter predikas emot mig. Frågan föll nu inom opinionens verld. Jag vill derföre i korthet upptaga den. Läsaren torde blott lägga på minnet att det är icke mig jag försvarar, utan att det är saken.

Filosofen börjar med det eviga första i skapelsen, med begynnelsebokstafven 1 naturens alfabet, med enheten, med ettan i verldarnas stora, oändliga arithmetik; följer sedan lifvet utåt i alla sina splittringar och förgreningar, följer det ända tills det försvinner i spåret af det närvarande; han blir derigenom obestämd, blir en mysthiker: ty begynnelsepunkten är obestämd, är mystisk. Filosofien stannar derföre hos några få, eller rättare, den går med långsamma steg, och hinner först att efter sekler inympa si[ II ]na ideer på nationerpa. Skalden återigen bryter hvarje blomma omkring sig, och flätar dem till en krans. Naturens oändliga skönhet strömmar i tusende radier ur hvarje föremål till hans själ. Tingen urladda sina ädlaste krafter genom fantasien i hans ord. Han börjar der Filosofen vill sluta. Går från kronan till stammen. Han vill ur total-uttrycket af verldens former finna urformen. Konsten blir derigenom, jag må säga, den populäraste vetenskap: ty folken lefva mer i det yttre, än i det inre; och dikten sluter hela lifvets gestalt i sina armar. Till och med de mest djupa och -okända ideer, som han upptar, kläder han, och de blifva som gamla, ur grafven uppståndna bekanta. Filosofen blockerar sinnena; Skalden bestormar dem. Filosofen bygger på evigheten; Skalden på ögonblicket. Filosofen sitter vid rodret af lifvets gungande drake; Skalden är dess stambo. Genom honom uttalar sig det närvarandes högsta bildning. Han ser det kommande en urknäpp framför hvar och en annan. Båda äro dock alltid andliga foster-bröder. De sträfva till ett mål: mensklighetens förädling och förklaring. De äro två sidor af sammma blad. De äro de tvenne yttersta punkterna af samma linie. Men midt emellan dem så finnes ännu en tredje direkte på nationerna verkande kraft: Politiken. Politiken är anförare på staternas drakskepp. Och en nation strider endast jemt och lugnt fram emot sitt mål, då dessa trenne krafterna äro fullkomligt harmonierande. Politiken ordnar och styr. Skalden väcker och lifvar. Filosofen leder.

Jag tror att den gamla historien skall stå vid min sida, som en mäktig kämpe, och bevittna detta mitt påstående.

[ III ] Skalden och statsmannen befinna sig således inom hvarandras synkrets. Den sednare är till för den idée hvartill tiden sträfvar. Skalden är det äfven: han ger den vingar. Och det är konstens storhet, att ehuru hvars och ens individualité bestämmer tonen i hvars och ens harpa, att, säger jag, tonerna, (huru olika de än äro hos olika författare), alltid likväl äro i harmoni med hvarandra, sammansmälta till ett i det seklets stora verlds-intresse. Detta intresse är såsom orgeltonen i en kyrka, den bemäktigar sig hvarje enskilts stämma, och på afstånd höres det icke som om tusende sjöngo, utan som rösten af en enda mäktig ande. Skalden kan stå eller ställa sig närmare eller fjermare tidsidéen, blott utom den kan han icke stå: hans nationalité skulle försvinna i slik händelse. Folkens beundran följer honom, hvar han väljer sig en plats, endast han väljer den inom det. Man må klaga då hjertat klagar, man må glädja sig då hjertat gläder sig. Det är sak samma. Hjertat är alltid fästat med en länk vid menskligheten och ens stämma blir i alla händelser en röst i den stora verlds-chören. Skalden pekar på det gångna för att väcka det närvarande, han strider derigenom för det kommande. Skönheten är konstens hjerta, mot ljuset sträcker den sina armar, men dess fot hvilar på politiken. Skulle jag ännu missförstås af någon, så ber jag honom blott att se omkring sig.

Politiken är nu mera icke något förfärande nattspöke, den afkläder sig allt mer och mer de despotiska tecknen, som medeltiden påklädde den. Den gamle Adam faller, det är om den nya som jag talar och talat. Det är om menniskan, icke om kejsaren. Politiken [ IV ]närmar sig Filosofien; Och konsten bör icke draga sig undan. Politiken är nu mera icke ett syndafall, men konsten är dess himmelsfärd. Den sednare bör som en ljus engel, gå framför den förra: Lycurgus sände Thales framför sig och Sparta uppstod. — Anslår skalden nu några rent politiska accorder, huru skulle det vara möjligt att de derföre äfven vore bestämdt falska. Utom hvad jag redan yttrat, så är han ju äfven fri både i valet af ämne och i sättet att utföra det. Han sjelf kan ej pålägga sig något band. Det är hans inre genius som hviskar till honom: gör det — och han gör. Han går till doms med sin tid. Stakar ut vägen som den gått och vägen som den bör gå. Blåser ånyo upp de halfslocknade mensklighetens altar-eldar. Kastar ut en Ariadnetråd åt de tvehogsne. Går med lifvets mångfärgade fana framför de växande generationerna. Han ikläder sig ju derföre hvarken någon hof- eller stats-uniform. Det är i nationaldrägt som han kämpar; och skulle han hafva dragit sitt svärd mot en hyena för att rädda lammet — så är han så mycket större. Dock, större är han icke, ty jag kan icke tänka mig en stor skald, och jag har icke ordat om någon annan, som icke alltid öppet uttalar sin öfvertygelse, och i det samma står redo att strida för den. En skald är också hjelte: han anför tidens förtruppar.

Mitt förord är nu slut; men skulle jag framdeles få höra några vidare inkast emot dess thema — så vill jag fortsätta det i nästa häfte af dessa tidsrunor.