Tom Sawyers äventyr/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
XXIV.
Till sist erhöll den rådande dåsiga stämningen en uppryckning, och det en kraftig ändå; rannsakningen om mordet kom före inför domstolen. Detta blev genast det allt annat uteslutande samtalsämnet i staden. Tom kunde icke slippa ifrån att höra det. Varenda antydan om mordet kom honom att rysa ända in i hjärterötterna, ty hans oroliga samvete och hans fruktan nästan övertygade honom om, att dessa, anmärkningar framkastades i hans närvaro som »trevare»; han kunde inte begripa, huru man kunde misstänka, att han visste någonting om mordet, men ändå kunde han icke känna sig lugn under allt detta skvaller. Det var som om han hade haft frossa hela tiden. Han tog Huck med sig till ett ensligt liggande ställe för att hålla en rådplägning med honom; det skulle bli en lättnad att för en stund få lösa tungans band och dela sin olycksbörda med en annan martyr. Dessutom ville han försäkra sig om, att Huck icke hade skvallrat ur skolan:
»Huck, har du nå'nsin talat om det för någon?»
»Vad då?»
»Åh du vet — det där?»
»Är du tokig? Inte då! Hur kan du tro det?»
»Aldrig ett ord?»
»Inte ett enda ord, det kan du vara säker om. Varför frågar du?»
»Jo, jag var rädd.»
»Men, Tom, vi skulle inte få behålla livet i två dar, om det komme ut — det måtte du väl begripa.»
Tom kände sig lugnare. Efter en stunds tystnad fortfor han:
»Skulle någon kunna förmå dig att tala om det, Huck?»
»Förmå mig att tala om det? Ja, om jag ville, att den där fördömda halvindianen skulle dränka mig, kunde man få mig att tala om det. På annat sätt går det inte.»
»Nå, då är jag nöjd. Jag tror, att vi ä' säkra så länge vi håller tyst. Men låt oss ändå svära igen — det är säkrare då.»
»Det håller jag med om.»
Så svuro de igen under hemska ceremonier.
»Vad säger man, Huck? Jag har hört en hel mängd om det.»
»Vad man säger? Jo, det är bara Muff Potter, Muff Potter, och aldrig annat än Muff Potter. Kallsvetten rinner av mig beständigt, så jag har lust att gömma mig någonstans.»
»På samma sätt går man an med mig också. Jag tror det är ute med honom. Tycker du inte det är synd om honom ibland?»
»Nästan beständigt — nästan beständigt. Inte för att det just är något värt med honom, men han har ju ändå aldrig gjort någon något för när. Bara fiskar lite för att få pengar att supa sig full för — och går och slår dank för resten — men vem gör inte det? — de flesta gör ju det — präster och alla tockna där. Men han är snäll ändå — han gav mig en halv fisk en gång, fast han inte hade nog för två — och många gånger annars har han hjälpt mig, då jag varit illa däran.»
»Ja, han har lagat drakar åt mig också och knutit fast krokar till metreven åt mig. Om vi kunde få ut honom därifrån ändå!»
»Nej, det går inte, Tom! Och för resten skulle det tjäna till ingenting — de skulle snart haffa honom igen.»
»Ja — det gjorde de nog. Men det retar mig att höra, hur nedriga de äro mot honom, då han aldrig har gjort — det där.»
»Så är det med mig också. Kan du tänka, jag hörde dem säga, att han var den blodtörstigaste skurk i hela staden, och de undrade, att han inte blivit hängd länge se'n.»
»Ja, just så där låter det beständigt. Jag hörde dem säga, att de skulle ta och lyncha honom, om han bleve frikänd.»
»Ja, det gjorde de nog också.»
Gossarne hade ett långt samtal med varandra, men det bragte dem ringa tröst. I skymningen funno de sig gå och slå sina krokar i grannskapet av det lilla, ensamt liggande fängelset, kanske i den obestämda förhoppningen, att någonting skulle hända, som kunde undanrödja deras svårigheter. Men ingenting hände; inga änglar eller féer tycktes intressera sig för den olycklige fången. Gossarne gjorde, såsom de hade gjort ofta förut — de gingo till det förgallrade cellfönstret och gåvo Potter litet tobak och tändstickor. Han befann sig på nedra botten, och där fanns ingen vakt.
Hans tacksamhet för deras gåvor hade alltid förut slagit deras samveten, men denna gång skar den djupare än någonsin. De kände sig fega och förrädiska till den yttersta grad, när Potter sade: »Ni ha varit rysligt snälla mot mig, gossar — bättre än någon annan i hela sta'n, och jag ska' inte glömma det, nej, det ska' jag inte. Ibland säger jag till mig själv så här, säger jag: 'jag brukade laga alla gossarnes drakar och andra saker och visa dem på, var det fanns bra metställen och göra dem så mycket gott jag kunde, men nu ha de allihopa glömt gubben Potter, då han har råkat i olycka, men inte Tom och inte Huck — de ha inte glömt honom', säger jag, 'och jag glömmer inte dem!' Ser ni, gossar, jag har här begått ett förfärligt brott — full och tokig, som jag var — det är det enda sätt jag kan förklara det på, och nu kommer jag att få dingla för det, och det är rätt. Rätt och bäst också, tänker jag — hoppas det, åtminstone. Men nu ska' vi inte tala om det. Jag vill inte göra er ledsna, för ni ha varit vänliga mot mig. Men vad jag ville säga, det är det, att sup er aldrig fulla, så kommer ni aldrig hit. Gå litet längre åt vänster — så där ja — det är en så'n tröst för mig att se vänliga ansikten, då en stackare råkat i en så'n här olycka, och det är ingen annan som kommer hit än ni. Goda, vänliga ansikten — goda, vänliga ansikten! Kliv opp på ryggen på varann' och låt mig röra vid dem — så där ja. Får jag ta dig i hand — din kan komma genom gallrena, men min är för stor. Små händer och svaga — men de ha hjälpt Potter en hel del, och de skulle hjälpa honom mer, om de kunde.»
Tom kände sig mycket olycklig, när han gick hem, och han hade den natten ohyggliga drömmar. De närmast följande dagarna höll han sig i närheten av domstolen, dragen av en nästan oemotståndlig lust att gå in, men tvingande sig själv att stanna utanför. Med Huck hade det sig alldeles på samma sätt. De undveko varandra avsiktligt. Bådadera avlägsnade sig någon gång då och då, men samma hemska förtrollning drog dem snart tillbaka dit igen. Tom höll öronen öppna, när några flanörer kommo ut ur domsalen, men han hörde oupphörligt endast nedslående nyheter; nätets maskor slöto sig allt mer och mer obarmhärtigt omkring den stackars Potter. Vid slutet av andra dagen hette det allmänt i hela staden, att Indian-Joes vittnesmål stod fast och orubbat, och att det icke var det ringaste tvivel om, hurudant juryns utslag skulle bli.
Tom var ute sent den kvällen och kröp in genom fönstret för att gå till sängs. Han befann sig i en oerhörd upphetsning. Det dröjde flera timmar, innan han kunde somna.
Hela staden strömmade till domsalen nästa morgon, ty detta skulle bli den stora dagen. Båda könen voro ungefär lika talrikt representerade bland de tätt packade åhörarna. Efter en lång väntan kom jurymännens rad intågande, och de intogo sina platser; kort efteråt fördes Potter in, blek och avfallen, rädd och hopplös samt belagd med tunga bojor, och placerades så, att alla de nyfikna blickarna kunde stirra på honom. Icke mindre i ögonen fallande var Indian-Joe, vilken liksom alltid såg känslolös ut. Åter blev det tyst en stund, och så anlände domaren, och fiskalen förkunnade, att sessionen tog sin början. Därpå följde de vanliga viskningarna mellan lagkarlarna och hopsamlandet av papperen. Genom alla dessa förberedelser och uppskov väcktes hos de närvarande en stämning av spänd väntan, som var lika tryckande som fängslande.
Nu framkallades ett vittne, som bestyrkte, att han hade träffat på Muff Potter, då denne höll på att tvätta sig i bäcken tidigt på morgonen samma dag mordet upptäcktes och att denne genast hade smugit sig bort. Efter att hava framställt ytterligare några frågor, sade allmänna åklagaren:
»Svaranden får fråga vittnet.»
Fången lyfte för ett ögonblick ögonen, men slog ned dem igen, då hans egen advokat sade:
»Jag har inga frågor att göra.»
Nästa vittne intygade, att kniven hade anträffats i närheten av liket. Allmänna åklagaren sade:
»Svaranden får fråga vittnet.»
»Jag har inga frågor att göra», svarade Potters advokat.
Ett tredje vittne tog på sin ed, att han ofta hade sett kniven i Potters ägo.
»Svaranden får fråga vittnet.»
Potters advokat avstod åter från rätten att framställa några frågor.
Åhörarnas ansikten började antaga ett misslynt uttryck. Tänkte denne advokat rent av kasta bort klients liv utan att göra den ringaste ansträngning att rädda honom?
Några vittnen intygade Potters skuldmedvetna beteende, då han fördes till skådeplatsen för mordet. Även de fingo lämna vittnenas bänk utan att underkastas något korsförhör.
Varenda detalj av de anklagande omständigheter, som den där morgonen förefallit på kyrkogården, och som alla de närvarande så väl erinrade sig, androgs av trovärdiga vittnen, men intet av dem underkastades korsförhör av Potters juridiska biträde. De närvarandes förvåning och missnöje gav sig uttryck i ett allmänt mummel, som framkallade en tillrättavisning av domaren. Allmänna åklagaren sade nu:
»Genom edfästa vittnesmål av medborgare, vilkas blotta ord stå över alla misstankar, hava vi utan någon möjlighet till ett tvivel om detta hemska brott överbevisat den olycklige fången vid skranket, och anse vi några ytterligare bevis icke erforderliga.»
Ett stönande undslapp den stackars Potter, och han gömde ansiktet i händerna och vaggade sakta av och an med kroppen, under det en pinsam tystnad rådde i domsalen. Många bland männen voro rörda, och bland kvinnor visade flera sitt medlidande med sina tårar. Svarandens juridiska biträde reste sig och sade:
»Herr domare! I vårt anförande vid början av denna rannsakning läto vi först förstå, att vi hade för avsikt att bevisa, att vår klient hade begått detta fasaväckande dåd under inflytandet av ett genom dryckenskap framkallat blint och oansvarigt delirium. Vi hava ändrat åsikt — vi skola icke anförs detta till vårt försvar. (Till vaktmästaren): Kalla in Thomas Sawyer!»
Vartenda ansikte förrådde häpen förvåning, icke ens Potters undantaget. Allas blickar riktades med nyfiket intresse på Tom, när han reste sig och tog sin plats på vittnenas bänk. Gossen såg nästan fånig ut, så förfärligt rädd var han. Eden förestavades för honom.
»Thomas Sawyer, varest var ni den sjuttonde juni ungefär vid midnatt?»
Tom kastade en blick på Indian-Joes järnhårda ansikte, och hans tunga svek honom. Alla närvarande lyssnade under andlös tystnad, men ännu vägrade orden att gå över gossens läppar. Efter några ögonblick fick han dock tillbaka en smula av sina krafter och lyckades inlägga tillräckligt därav i sin röst, för att en del av åhörarna kunde höra hans svar:
»På kyrkogården.»
»Var god och tala litet högre. Var inte rädd. Ni var…?»
»På kyrkogården.»
Ett föraktligt leende flög över Indian-Joes drag.
»Var ni någonstädes i närheten av Horse William grav?»
»Ja.»
»Tala en liten smula högre. Huru nära var ni?
»Så nära som jag är till er.»
»Var ni gömd eller icke?»
»Jag var gömd.»
»Varest?»
»Bakom almarna, som stå alldeles bredvid graven.»
Indian-Joe spratt till, men knappast märkbart.
»Hade ni någon med er?»
»Ja, jag hade kommit dit med…»
»Vänta — vänta ett ögonblick. Vi bry oss inte om än att nämna er följeslagares namn — vi skola låta honom träda fram i sinom tid. Hade ni någonting med er dit?»
Tom tvekade och såg förlägen ut.
»Tala ut, min gosse — var inte ängslig. Sanningen är alltid aktningsvärd. Vad hade ni med er dit?»
»Bara en… en… en död katt.»
Det hördes ett utbrott av munterhet, som stävjades av domaren.
»Vi skola förete skelettet av den katten. Nu, min gosse, tala om för oss allting, som hände — tala om det på ert eget sätt — gå inte omkring någonting, och var inte rädd.»
Tom började — något tvekande till en början, men efter som han uppvärmdes av sitt ämne, flödade hans ord allt mer och mer lätt; om en liten stund hördes icke ett enda annat ljud utom hans egen röst, och vartenda öga var riktat mot honom; med öppen mun och hämmad andedräkt hängde alla de närvarande vid hans läppar, utan att giva akt på tidens gång, ryckta med av hans hemska, fängslande berättelse. Spänningen nådde sin höjdpunkt, när gossen sade:
»Och som doktorn svängde brädan och Muff Potter föll, sprang Indian-Joe fram med kniven, och…»
Krasch! Hastigt som blixten hade halvindianen sprungit till ett fönster, kastande undan alla, som sökte hejda honom, och försvann!