Tom Sawyers äventyr/Kapitel 33
| ← Kapitel 32 |
|
Kapitel 34 → |
XXXIII.
Tisdags afton kom, och ljuset bleknade till skymning. Staden S:t Petersburg var ännu försänkt i sorg. De förlorade barnen hade icke anträffats. Offentliga böner hade hållits för dem, och enskilt hade mången, mången bön höjts, vari den bedjande inlagt hela sitt hjärta; men ännu hade icke några goda nyheter anlänt från grottan. De flesta av de sökande hade upgivit letandet och gått tillbaka till sina dagliga sysslor, sägande, att det var tydligt, att barnen aldrig skulle komma att anträffas. Fru Thatcher var mycket sjuk och yrade merendels. Man sade, att hjärtat ville brista, då man hörde henne ropa på sitt barn och lyfta på huvudet och lyssna en hel minut åt gången och sedan uttröttad lägga ned det igen med en suck. Tant Polly hade gripits av en djup melankoli, och hennes gråa hår hade blivit nästan vitt. Staden gick till vila på tisdags kväll sorgsen och utan hopp.
Ungefär vid midnattstid började stadens klockor att ringa vilt, och inom ett ögonblick voro gatorna överfulla av halvklädda människor, som ropade alldeles utom sig av glädje: »Kom ut! Kom ut! De äro funna! De äro funna!» Bleckpannor och horn ökade med sina ljud det allmänna oväsendet, invånarna strömmade i en enda massa ned mot floden och mötte härvid barnen, som drogos i en öppen vagn av glatt ropande medborgare, trängde sig omkring dem, slöto sig till dem på hemvägen och tågade storståtligt uppför huvudgatan, höjande det ena hurraropet efter det andra.
Staden var illuminerad; ingen gick mer till sängs; det var den märkligaste natt den lilla staden någonsin hade sett. Under den första halvtimmen tågade en oavlåtlig procession av stadsinvånare genom domaren Thatchers hus, man omfamnade de räddade och kysste dem, kramade fru Thatchers hand, försökte att tala, men kunde icke och avlägsnade sig, vattnande hela stället med sina tårar.
Tant Pollys lycka var fullständig och fru Thatchers nästan lika stor. Även den skulle dock bli fullständig, så snart de budbärare, som avsänts med den stora nyheten till grottan hade träffat hennes man. Tom låg på en soffa med en ivrigt lyssnande åhörarekrets omkring sig, och han berättade sin historia om det underbara äventyret, bifogande månget märkligt tillägg för att pryda upp den med; och han slöt med en beskrivning om, huru han hade lämnat Becky och givit sig ut på sin forskningsfärd, huru han hade följt två gånger så långt som hans draksnöre hade räckt, huru han följde en tredje till snörets hela längd och stod i begrepp att vända om, då han såg en avlägsen ljuspunkt, som liknade dagsljuset; han hade nu släppt linan och trevat sig fram till denna ljuspunkt, stack ut huvud och axlar genom en liten öppning och såg den breda Mississippi rulla sina vågor där nedanför. Och om detta hade råkat vara på natten, skulle han icke hava sett denna glimt av dagsljuset, och han skulle då ej hava undersökt denna gång något vidare. Han berättade vidare, huru han hade gått efter Becky och talat om den goda nyheten för henne, och hon hade sagt, att han icke skulle plåga henne med sådant onyttigt prat, ty hon var trött och visste att hon skulle dö, och hon ville dö. Han beskrev nu, huru han hade arbetat för att övertyga henne, och huru hon nästan hade dött av glädje, då hon trevat sig fram till ett ställe där hon verkligen såg den lilla ljusstrimman, huru han hade banat sig väg ut genom öppningen och sedan hjälpt henne ut; huru de hade suttit där och gråtit av glädje; huru några män kommit roende i en båt och Tom hade ropat dem an och berättat för dem deras belägenhet och deras uthungrade tillstånd; huru männen först icke hade trott den besynnerliga berättelsen, »emedan», sade de, »ni är fem mil längre nedefter floden nedanför den dal, som grottan är i»; men huru de hade tagit dem om bord, rott dem till ett hus, givit dem kvällsvard, låtit dem vila sig till två eller tre timmar efter mörkrets inbrott och sedan fört dem hem.
Före daggryningen hade domaren Thatcher och den handfull män, som ännu hjälpte honom att söka, blivit uppspårade i grottan medels den ledtråd av segelgarn, som de lämnat efter sig, och hade erhållit underrättelse om den stora nyheten.
Följderna av tre dagars och nätters mödor och hunger i grottan kunde icke skakas av med ens, såsom Becky och Tom snart upptäckte. De måste ligga till sängs hela onsdagen och torsdagen och tycktes bli allt mer trötta och medtagna under hela tiden. Tom gick ut lite på torsdagen, var nedåt staden på fredagen och nästan lika kry som någonsin förut på lördagen. Men Becky lämnade icke sitt rum förrän på söndag, och då såg det ut, som om hon hade gått igenom en svår sjukdom.
Tom fick veta att Huck var sjuk och han gick för att besöka honom på fredag, men kunde icke få komma in i sjukrummet, och lika så litet på lördag och söndag. Sedan fick han komma in till honom varje dag, men med tillsägelse att han icke finge säga något om sitt äventyr eller öppna något oroande samtal. Fru Douglas var närvarande för att se till att han lydde. I sitt hem fick Tom höra om händelsen på Cardiff Hill, ävensom att trashankens lik tillfälligtvis hade anträffats i floden nära ångfärjans tilläggsplats; han hade antagligen drunkna under sitt försök att fly.
Omkring fjorton dagar efter Toms räddning ur grottan begav han sig en dag för att besöka Huck som nu hade blivit nog stark för att höra huru upprörande berättelser som helst, och Tom hade något att meddela tyckte han, som borde intressera Huck. Thatchers hus låg i Toms väg, varför han tittade in för att hälsa på Becky. Domaren och några vänner lagade att Tom slog upp språklådan, och någon frågade honom ironiskt, om han skulle ha lust att gå till grottan igen. Tom sade ja, han tyckte han icke skulle hava något däremot.
Domaren sade:
»Jag hyser icke det ringaste tvivel om, att det finns andra, som likna dig, men vi hava satt p för det. Ingen kommer mer att gå vilse i den grottan.»
»Varför det?»
»Därför att jag för två veckor sedan lät beslå porten till den med järnplåt och satte dit tre lås, och nycklarna har jag.»
Tom blev kritvit som ett lärft i ansiktet.
»Vad är det åt dig, gosse? Spring någon och skaffa honom ett glas vatten!»
Vatten kom och stänktes i ansiktet på Tom.
»Så där ja! Nu är det över. Men vad gick det åt dig, Tom?»
»O, herr domare, Indian-Joe är i grottan.»