←  Kapitel 33
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 34
Kapitel 35  →


[ 132 ]

XXXIV.

Inom några minuter hade nyheten spritt sig kring staden, och ett dussintal båtar, fullastade med män, voro på väg till Mc Douglas' grotta, och ångfärjan följde snart efter med en hel mängd passagerare. Tom Sawyer befann sig i samma båt som domaren Thatcher.

Då porten till grottan öppnades, visade sig en sorglig syn för de närvarande i den osäkra belysning, som rådde på stället. Indian-Joe låg utsträckt död på marken med ansiktet tätt intill dörrspringan, som om hans trängtande ögon hade ända intill det sista ögonblicket varit fästa vid ljuset och vid den fria världens fröjd därutanför. Tom kände sig rörd, ty han visste av egen erfarenhet, huru denne eländiga stackare hade lidit. Men oaktat hans medlidande med honom väcktes, kände han dock även på samma gång en obeskrivlig lättnad och trygghet, vilket mer än allt annat uppenbarade för honom, huru oerhört stor hans fruktan varit ända sedan den dag han höjde sin röst mot denne blodtörstige och laglöse man.

Indian-Joes bowiekniv låg bredvid honom med [ 133 ]avbrutet blad. Den väldiga bjälke, varpå dörren vilade, hade med tidsödande arbete blivit genomkarvad; men detta var gagnlöst, ty själva fasta klippan bildade en tröskel utanför den och på detta hårda ämne hade kniven icke haft någon verkan; den hade här endast skadat sig själv. Men om också klippan icke trätt hindrande i vägen, skulle hans möda ändå ha varit gagnlös, ty om bjälken hade blivit helt och hållet undanröjd, hade Indian-Joe ändå icke kunnat krypa under dörren, och han visste det. Han hade därför suttit och skurit med kniven endast för att hava någonting att göra — för att få de långsamma timmarna att gå — för att hava något att sysselsätta sina marterade själskrafter med. Man brukade vanligen finna ett antal ljusstumpar, som lämnats kvar av dem vilka besökt grottan, instuckna i sprickorna i denna förhall, men nu fanns det inga där. Fången hade sökt upp dem och ätit upp dem. Han hade också lyckats fånga några flädermöss, och dessa hade han också ätit upp, lämnande kvar endast deras klor. Den olycklige hade svultit ihjäl. På ett nära intill liggande ställe hade en stalagmit under århundradens lopp långsamt vuxit upp från marken, uppbyggd av de vattendroppar, som fallit från en ovanför befintlig stalaktit. Fången hade brutit av stalagmiten och på den kvarstående delen lagt en sten, vari han hade gjort en liten grund urholkning för att däri uppsamla den dyrbara droppe, som föll en gång var tjugonde minut med samma enformiga regelbundenhet som en klockas knäppande — en dessertsked på dygnet. Denna droppe föll, när pyramiderna voro nya, då Troja föll, då Roms grundvalar lades, då Kristus [ 134 ]blev korsfäst, då Vilhelm Erövraren skapade det brittiska väldet och då Colombus avseglade. Den faller nu, och den skall ännu falla, när alla dessa händelser hava sjunkit ned i historiens kvällsskuggor och traditionens skymning och slukats av glöm-skans svarta natt. Har allting ett ändamål och en uppgift? Har denna droppe tåligt fallit i fem tusen år för att vara till hands vid detta arma lilla människokryps behov, och har han ett nytt ändamål att fylla under de tio tusen år som stunda? Sak samma. Det är månget, månget år sedan den olycklige halvindianen urhålkade stenen för att uppfånga de dyrbara dropparna, men ännu i denna dag fäster turisten längst sin blick på denna sten med dess rörande historia och på det långsamt droppande vattnet, när han kommer för att betrakta undren i Mc Douglas' grotta. Indian-Joes bägare står främst på listan över grottans sevärdheter; icke ens »Alladdins palats» kan tävla med den.

Indian-Joe begrovs nära ingången till grottan, och folket strömmade dit i båtar och vagnar från alla gårdar och köpingar på sju mils omkrets: de förde med sig sina barn och allehanda matvaror och erkände att de vid hans jordande hade haft nästan lika stort nöje som de skulle haft, om han blivit hängd.

Denna begravning hejdade den ytterligare tillväxten av en svamp som visat stor livskraft — petitionen till guvernören om nåd för Indian-Joe. Petitionen hade fått ett mycket stort antal underskrifter; många möten hade ägt rum under tårar och vältalighet, och en kommitté av enfaldiga kvinnor hade tillsatts, vilka i sorgdräkt och under veklagan skulle bestorma guvernören och besvärja honom att [ 135 ]vara en nåderik åsna och trampa sin plikt under fötterna. Det troddes, att Indian-Joe hade dödat fem av stadens invånare, men vad gjorde det? Om han hade varit satan själv, skulle ändå tillräckligt många svaga själar varit redo att klottra sitt namn under en nådeansökan och fälla en tår på den från sina ständigt försvagade och läkande tårekällor.

Morgonen efter begravningen tog Tom Huck med sig till ett avlägset ställe i och för ett viktigt samtal. Huck hade nu av walesaren och fru Douglas fått veta allt om Toms äventyr, men Tom sade, att han tänkte, att det ändå fanns en sak, som de icke hade berättat för honom, och det var just därom han ville tala med honom. Hucks ansikte antog en sorgsen min. Han sade:

»Jag vet, vad det är. Du gick in i nummer två och fann ingenting annat än brännvin där. Ingen har sagt mig, att det var du, men jag förstod, att det var du, så snart jag fick höra om brännvinet, och jag visste att du inte hade fått tag i pengarna, för då skulle du nog ha lagat att du kommit in till mig på ett eller annat sätt och sagt det för mig, om du också inte sa' ett knyst till någon annan. Det är alltid som om någonting skulle säga mig, att vi aldrig få tag i de där pluringarna.»

»Nej, Huck, jag hade aldrig skvallrat på den där värdshusvärden. Du vet ju, att ingen hade gjort något åt hans värdshus den lörda'n jag gav mig ut på utflykten. Kommer du inte ihåg, att du skulle vaka där den natten?»

»Jo visst! Åh, jag tycker det är ett år se'n. Det var just den natten, som jag följde efter Indian-Joe till änkan.»

[ 136 ]»Följde du efter honom?»

»Ja — men var tyst som muren. Indian-Joe har nog lämnat vänner efter sig, tänker jag, och jag vill inte, att de ska' bli förargade på mig och spela mig något spratt. Om jag inte hade varit, hade han varit nere i Texas nu.»

Huck berättade nu i förtroende hela sitt äventyr för Tom, vilken förut endast hade hört om walesarens roll däri. Kommande tillbaka till huvudfrågan sade Huck till sist:

»Den som knyckte brännvinet i nummer två, knyckte nog pengarna också, tänker jag — åtminstone äro de borta för oss.»

»Nej, vet du vad, Huck? — Pengarna ha aldrig funnits i nummer två!»

»Vad säger du?» Huck granskade noga sin kamrats ansikte. »Har du kommit dem på spåren igen?»

»Ja, Huck — de äro i grottan!»

Hucks ögon strålade.

»Säg det en gång till, Tom!»

»Pengarna ä' i grottan!»

»Säg på ditt samvete, Tom — är det skämt eller är det allvar?»

»Mitt fullaste allvar, Huck — jag har aldrig i livet varit allvarligare. Vill du följa mig dit och hjälpa mig ta dem därifrån?»

»Jo, det kan du lita på! Bara de äro på ett ställe, så att vi kan hitta ut igen och inte gå vilse.»

»Åh, vi kan göra det utan den allra ringaste fara!»

»Utmärkt ! Varför tror du, att pengarna…»

»Vänta bara, tills vi komma dit. Om vi inte finner den, ska jag ge dig min trumma och allt jag [ 137 ]äger i världen. Sannerligen ska' jag inte det.»

»Det tumma vi på! När, sa' du, ska' vi ge oss av dit?»

»Nu genast, om du vill. Är du nog stark?»

»Är det långt in i grottan? Jag har varit uppe på benen en smula i tre eller fyra dagar, men jag kan inte gå mer än en mil — åtminstone tror jag inte jag kan mer.»

»Det är omkring fem mil dit, om man går, såsom alla andra utom jag skulle gå, men det finns en rysligt kort genväg, som ingen enda mer än jag känner till. Jag ska' ta dig ända fram dit i en båt. Jag låter båten flyta med strömmen dit, och jag ska' ro den tillbaka därifrån alldeles ensam. Du ska' inte behöva kröka ett finger en gång.»

»Låt oss ge oss av genast!»

»Ja, det gör vi. Men vi måste ha med oss bröd och kött och våra pipor och en liten påse eller två, och två eller tre draklinor och några av de där nymodiga tingestarna, som man kallar för fosfortändstickor. Det var många gånger, ska' jag säga dig, som jag önskade jag hade haft några, när jag var där inne i grottan.»

Strax efter middagen lånade gossarna en liten båt av en medborgare, som icke var hemma, och begåvo sig genast i väg. Då de voro några mil nedanför »Grottdalen», sade Tom:

»Du ser, att den här stranden är sig alldeles lik hela vägen ända från Grottdalen — inga hus, inga vedgårdar och buskarna äro alldeles lika varandra. Men ser du den där vita fläcken där oppe, där det har varit ett jordras? Det är just ett av mina märken. Nu far vi i land.»

[ 138 ]De landade.

»På det ställe, där vi nu stå, skulle du kunna röra med ett metspö vid det där hålet, jag kom ut ur, Huck. Se efter, om du kan finna det.»

Huck lät ögonen fara över hela stället runt omkring sig, men fann ingenting. Tom marscherade då stolt in i ett tätt snår av sumakbuskar och sade:

»Här är det! Titta hit, Huck! Det är det stiligaste hål i hela landet. Tala inte om det för någon enda! Jag har aldrig så länge haft lust att bli rövare, men jag har vetat, att jag måste ha nå'nting just som det här, och det var minsann inte lätt att komma över något sådant. Nu ha vi fått tag i det, och vi ska' hålla tyst med det — bara låta Joe Harper och Ben Rogers få veta det, — för det ska' naturligtvis bli ett rövarband, för annars är det inte någon stil i det, Tom Sawyers band — det låter riktigt bra — gör det inte, Huck?»

»Jo, det gör det. Vem ska' vi röva då?»

»Åh, nästan vem som helst. Vi ska' lägga oss i bakhåll för folk — de göra mest så.»

»Och döda dem?»

»Nej, inte alltid. Stänga in dem i grottan tills de betalar ranson!»

»Vad är ranson för slag?»

»Pengar. Man låter dem låna allt vad de kunna av sina vänner, och sedan man har hållit kvar dem ett år, dödar man dem, om de inte ha betalt. Så göra de vanligen. Men kvinnorna dödar man inte; man stänger in kvinnorna, men man dödar dem inte. De ä' alltid rika och vackra och alldeles förfärligt rädda. Man tar ifrån dem deras klockor och grannlåter, men man tar alltid av sig hatten för dem [ 139 ]och talar hövligt till dem. Det finns ingen, som är så artig som en rövare — det kan du se i vad bok som helst. Och se'n bli kvinnorna kära i en, och sedan de ha varit i grottan en vecka eller två, sluta de opp att gråta, och sedan är det omöjligt att förmå dem att gå sin väg. Om man körde ut dem, skulle de vända om genast och komma tillbaka. Så står det i alla böckerna.»

»Det blir riktigt bussigt, Tom! Jag tror det är bättre än att vara sjörövare.»

»Ja, på visst sätt är det bättre, för man är närmare till ens hem och cirkusar och allt sådant där.»

Allting var nu i ordning, och gossarna kröpo in genom hålet, Tom före. De arbetade sig fram till bortre ändan av tunneln, gjorde därpå fast ena ändan av sina sammanbundna draklinor och gingo vidare. Några få steg förde dem till källan, och Tom kände en rysning genomila sig. Han visade Huck återstoden av ljusveken, som låg på en vid klippväggen fastsmetad lerklump, och han beskrev, huru han och Becky hade suttit och sett på, när lågan flämtade och slocknade.

Gossarna började nu sänka rösten endast till viskningar, ty tystnaden och mörkret på stället låg tung över deras livsandar. De gingo på vidare och kommo inom kort in i och följde Toms andra korridor, tills de nådde fram till den branta avsatsen. Skenet från ljuset visade, att det icke var något verkligt bråddjup, utan endast en brant kulle av lera, tjugu eller trettio fot hög. Tom viskade:

»Nu ska' jag visa dig någonting, Huck.»

Han höll upp sitt ljus, så högt han kunde, och sade:

[ 140 ]»Titta så långt omkring hörnet du kan! Ser du det? Där — på den stora klippan där borta — gjort med ljusrök.»

»Tom, det är ett kors!»

»Nåå, var har du nu nummer två? 'under korset' — va' sa'? Just där borta var det jag såg Indian-Joe räcka opp ljuset.»

Huck stirrade en stund på det mystiska tecknet, och därpå sade han med darrande röst:

»Kom, så gå vi härifrån, Tom!»

»Vad för slag? Och lämna skatten?»

»Ja — lämna den! Indian-Joe spökar bestämt här.»

»Inte, Huck, inte! Han spökar där borta där han dog — ända borta vid ingången till grottan — fem mil härifrån.»

»Nej, Tom, det gör han inte. Han håller sig här i närheten av pengarna. Jag vet, huru spöken gör, jag, och det vet du med.»

Tom började frukta, att Huck hade rätt, och onda aningar uppstego inom honom. Men så föll honom en tanke in.

»Nej, men, Huck, så dumma vi ä'! Indian-Joe kan inte spöka här, där det är ett kors!»

Tanken var väl funnen och gjorde verkan.

»Det tänkte jag inte på — men så är det. Det är lycka för oss, att korset finns där. Då tycker jag att vi klättra ner och söker rätt på lådan.»

Tom gick före, grävande ut konstlösa trappsteg i lerväggen, efter som han steg nedåt. Huck följde efter. Fyra gångar gingo ut från den lilla håla, som den stora klippan stod i. Gossarne undersökte tre av dem utan något resultat. De funno en liten [ 141 ]urhålkning i den, som låg närmast till klippans fot, och i densamma en liten bädd av utbredda täcken; ävenså ett par gamla hängslen, några fläsksvålar och de väl avgnagda benen av två eller tre hönor. Men någon penninglåda syntes icke till. Gossarne genomletade stället gång på gång, men förgäves. Tom sade:

»Han sade under korset, och här är det ju så nära under korset, som det kan bli. Det kan inte vara under själva klippan, då ju hon skjuter upp ur själva marken.»

De sökte överallt ännu en gång och satte sig sedan ned modfällda. Huck hade icke något förslag, men om en stund sade Tom:

»Titta här, Huck! Det är fotspår och ljustalg på leran vid ena sidan av den här klippan, men inte på de andra sidorna. Vad tror du det betyder? Jag kan hålla vad med dig, att pengarna ä' under klippan. Jag ska gräva i leran.»

»Det var inte ett dumt förslag, Tom», sade Huck livligt.

Toms »äkta Barlowkniv» kom genast fram, och han hade icke grävt fyra tum, förrän kniven högg i trä.

»Hurra, Huck! Hörde du?»

Även Huck började nu gräva och skrapa. Några bräder kommo snart i dagen och röjdes undan. De hade dolt en naturlig klyfta, som sträckte sig under klippan. Tom gick ned i henne och höll sitt ljus så långt fram under klippan, som han kunde, men han sade, att han icke kunde se slutet av klyftan. Han föreslog, att de skulle undersöka henne. Han böjde sig ned och trädde in; den trånga passagen lutade [ 142 ]sakta nedåt. Han följde dess krökningar först åt höger och sedan åt vänster, hack i häl följd av Huck. I detsamma Tom vände om ett hörn, utropade han:

»O, men, Huck — titta! Titta!!»

Det var verkligen lådan med skatten, stående i en nätt liten håla tillsammans med en tom krutfjärding, ett par bössor i sina skinnfodral, två eller tre par gamla mockasiner, ett läderbälte och en del annat skräp, allt genomdränkt av det droppande vattnet.

»Äntligen ha' vi fått tag i dem!» sade Huck, grävande med händerna i de smutsiga mynten. »Kors i alla dar, vi ä' rika nu, Tom!»

»Ja, vet du, jag har alltid trott, att vi skulle få tag i det. Det är så man knappast kan tro det, men det är säkert ändå, att vi ha det nu. Nu ska' vi inte söla längre här nere, utan skaffa ut det. Vänta, få si, om jag kan lyfta lådan.»

Den vägde omkring femtio skålpund. Tom kunde väl på ett ovigt sätt lyfta den, men icke ledigt bära den.

»Jag kunde tro det», sade han; »det syntes att det var någonting tungt, när de buro den den där dagen från spökhuset. Det var inte så dumt av mig att ta med påsarna.»

Mynten voro snart tömda i påsarna, och gossarna buro dem upp till den med korset märkta klippan.

»Nu gå vi efter bössorna och de andra sakerna», sade Huck.

»Nej, Huck, låt det vara. Det är just sådant vi behöver, då vi ska' bli rövare. Vi ska' låta det vara där hela tiden, och vi ska' hålla orgier där också.»

[ 143 ]»Orgier? Vad är det?»

»Jag vet inte. Men rövare ha alltid orgier, och då måste vi naturligtvis ha dem också. Kom nu, Huck! Vi ha varit länge inne här, och det håller på att bli sent, tror jag. Jag är hungrig också. Vi äta och röka, när vi kommit ner i båten.»

En kort stund efteråt kommo de utkrypande i sumakbusksnåret, sågo sig försiktigt omkring, funno kusten klar och sutto snart och åto och rökte i båten. Så snart solen började sänka sig mot horisonten, lade de ut från land och begåvo sig på hemvägen. Tom rodde med rask fart uppefter stranden under den långa skymningen, glatt språkande med Huck, och lade i land kort efter mörkrets inbrott.

»Nu, Huck», sade Tom, »ta vi och gömmer pengarna på vinden till fru Douglas' vedbod, och så kommer jag dit i morgon bitti, så räknar vi dem och delar dem, och så letar vi rätt på ett ställe ute i skogen, där vi kan gömma dem säkert. Lägg dig här du nu helt lugnt och vakta hela härligheten, medan jag springer och knycker Benny Taylors dragkärra. Jag blir inte borta en minut.»

Han försvann, men kom snart tillbaka igen med kärran, lade de två påsarna på den, kastade några gamla trasor över dem och gav sig i väg, dragande kärran. Då gossarne kommo till walesarens hus, stannade de för att vila. Just som de voro i begrepp att sätta sig i rörelse igen, kom walesaren ut och sade:

»Hallå! Vem där?»

»Huck och Tom Sawyer.»

»Det var bra. Kom med mig, gossar. Man [ 144 ]väntar på er. Si så, raska på — spring före ni — jag ska' dra kärran åt er. Vad nu då? Den är inte så lätt, som jag trodde. Har ni tegelsten på den eller järnskrot?»

»Järnskrot», sade Tom.

»Kunde tro det; pojkarna i den här staden gör sig mer besvär och sölar bort mer tid med att snoka upp järnskrot för sex pences värde att sälja till gjuteriet, än de skulle göra för att förtjäna dubbelt så mycket med ordentligt arbete. Men sådan är människans natur. Raska på, gossar, raska på!»

Gossarne ville veta, vad det var som brådskade.

»Bry er inte om det, ni. Ni får veta det, när vi kommer till fru Douglas.»

Huck, som sedan länge var van att bliva orättvist anklagad, sade en smula orolig:

»Vi ha inte gjort någonting, herr Jones.»

Walesaren skrattade.

»Jag är inte riktigt säker på det, min gosse. Jag är inte säker på det. Är inte du och fru Douglas goda vänner?»

»Jo — åtminstone har hon varit mycket vänlig mot mig.»

»Då är ju allting gott och väl. Vad har du att vara rädd för?»

Denna fråga hade Hucks långsamt arbetande hjärna ej hunnit fullt besvara, förrän han fann sig själv jämte Tom inföst i fru Douglas' förmak. Jones hade lämnat kärran utanför dörren och kom in efter dem.

Rummet var strålande upplyst och alla av någon betydenhet i staden voro där. Thatchers voro där, och Harpers och Rogers, tant Polly, Sid, Mary, [ 145 ]pastorn, redaktörn och en stor mängd andra, och alla voro högtidsklädda. Fru Douglas tog emot gossarna så hjärtligt som väl någon hade kunnat taga emot två varelser med ett sådant utseende. De voro nedsmorda med lera och ljustalg. Tant Polly blev blossande röd av förödmjukelse, rynkade på pannan och skakade på huvudet åt Tom. Ingen led dock hälften så mycket som de två gossarne. Herr Jones sade:

»Tom var inte hemma än, så jag övergav hoppet att få tag i honom; men sedan stupade jag på både honom och Huck alldeles utanför min dörr, och då skyndade jag genast hit med dem.»

»Ni gjorde alldeles rätt», sade fru Douglas. »Kom med mig, gossar!»

Hon förde dem till ett sovrum och sade:

»Tvätta er nu och kläd om er. Här äro två nya dräkter — skjortor, strumpor och allting fullständigt. De tillhöra Huck — nej, tacka mig inte, Huck — herr Jones har köpt den ena och jag den andra. Men de passa nog åt er båda två. Tag på er dem. Vi ska' vänta — kom ner, när ni ha snyggat till er.»

Därmed lämnade hon dem.