Tom Sawyers äventyr/Kapitel 35
| ← Kapitel 34 |
|
Kapitel 36 → |
XXXV.
Huck sade:
»Tom, vi kan kila vår väg, om vi kan få tag i ett rep. Fönstret är inte högt från marken.»
»Prat! Vad vill du kila för?»
»Inte är jag van vid ett sådant där sällskap. Jag står inte ut med det. Jag går inte ner.»
»Åh, strunt! Inte är det någonting. Jag bryr mig inte om det ett dyft. Jag ska' hjälpa dig, jag.»
Sid kom in till dem.
»Tom», sade han, »tant har väntat på dig hela eftermidda'n. Mary gjorde i ordning dina söndagskläder, och varenda en har varit förargad på dig. Är det inte talg och lera du har på kläderna dina?»
»Hörru, munsjör Sid, sköt du dina egna affärer. Men vad är all den här uppståndelsen för?»
»Det är en av fru Douglas' vanliga bjudningar. Den här gången är det för walesaren och hans söner för att de hjälpte henne ur klämman häromnatten. Och vet du — jag kan tala om någonting för dig, om du vill veta det.»
»Vad är det då?»
»Jo, gubben Jones tänker komma med en överraskning här i kväll, jag lyssnade i dag, när han talte om det för tant — det skulle vara en hemlighet, men det är inte många, som inte vet det nu, tänker jag. Varenda en vet det — fru Douglas också, fast hon låtsas, som om hon inte gjorde det. O, Jones var så ivrig att Huck skulle vara här — han kunde inte ro fram med sin stora hemlighet utan Huck, förstår du!»
»Vad är det för hemlighet, Sid?»
»Om att Huck följde efter mördarna ända hit till fru Douglas' gård. Jones trodde nog han skulle väcka ett förfärligt uppseende med sin överraskning, men du kan vara säker om, att det bara blir pannkaka av alltihopa nu.»
Sid småskrattade mycket belåten och tillfredsställd.
»Var det du, som talte om det, Sid?»
»Det är detsamma, vem det var. Det är någon, som har talt om det, och det är nog.»
»Det är bara en enda människa i hela sta'n, som är nog dålig att ha gjort det, och det är du, Sid. Om du hade varit i Hucks skor, skulle du ha smugit dig ned utför kullen och aldrig sagt ett ord till någon om rövarna. Du kan inte göra annat än det, som är elakt, och du kan inte fördra att höra en annan berömmas för att han har gjort något, som är bra. Där har du — och tacka mig inte, som fru Douglas säger.» Och Tom gav Sid några örfilar och hjälpte honom ut genom dörren med en mängd sparkar. »Gå nu och tala om det för tant, om du vågar, och i morgon ska' du få för det.»
Några minuter senare sutto fru Douglas' gäster vid kvällsbordet, och ett dussin barn voro utplanterade vid några småbord i samma rum enligt seden i landet på den tiden. I sinom tid höll herr Jones sitt lilla tal, vari han tackade fru Douglas för den ära hon visade honom och hans söner, men han sade, att det var en annan, vilkens blygsamhet…
Och så vidare, och så vidare. Han fyrade av sin hemlighet angående Hucks andel i äventyret på det mest dramatiska sätt, som stod i hans förmåga, men den överraskning den åstadkom var till stor del låtsad och alls icke så högljudd och ordrik, som den hade varit under lyckligare omständigheter. Fru Douglas lyckades dock rätt bra att visa sig förvånad och hopade så många artigheter och så mycken tacksamhet över Huck, att denne nästan glömde det nästan olidliga obehaget av sina nya kläder för det fullkomligt outhärdliga obehaget av att sättas upp som en måltavla för allas blickar och allas lovord.
Fru Douglas sade, att hon ämnade giva Huck ett hem under sitt tak och besörja hans uppfostran, samt att hon ville hjälpa honom att börja en blygsam affär, om hon kunde undvara de därtill nödiga medlen. Nu var Toms ögonblick kommet. Han sade:
»Huck behöver det inte. Huck är rik!»
Det var endast genom att till det yttersta anstränga sig för att söka iakttaga det passande, som de närvarande kunde motstå frestelsen att brista ut i ett gott skratt vid detta lustiga skämt. Men tystnaden blev en smula generande. Tom bröt den.
»Huck har pengar. Kanske ni tror det inte, men han har en hel hop. Åh, ni behöver inte dra på mun' — jag kan visa er det, om jag vill. Vänta bara en minut, ska' ni få si!»
Tom sprang ut genom dörren. De närvarande sågo på varandra med en min av förvåning och nyfikenhet och kastade frågande blickar på Huck, som dock satt moltyst.
»Sid, vad går det åt Tom?» sade tant Polly. »Han… ja, man kan då aldrig hålla ordning på, vad den pojken har för sig. Jag har aldrig…»
Tom kom in, knogande på sina två tunga påsar, och tant Polly avslutade icke sin mening. Tom tömde ut massan av gula mynt på bordet och sade:
»Si här! Vad sa' jag er? Hälften av det är Hucks, och hälften är mitt!»
Man kunde knappast draga andan vid denna syn. Alla stirrade, ingen sade något på en god stund, men så började man enhälligt begära en förklaring. Tom sade, att han kunde ge dem den, och han gjorde det. Hans berättelse var lång, men övermåttan spännande. Knappast någon enda avbröt honom, för att man icke skulle grumla njutningen av att åhöra hans ordflöde. Då han hade slutat, sade herr Jones:
»Jag tänkte, att jag hade en liten överraskning i beredskap åt herrskapet, men den är som ingenting nu. Det här har kommit den att krympa ihop till ingenting, det måste jag erkänna.»
Man räknade penningarna. Summan gick till något över tolv tusen dollars. Det var mer än någon enda av de närvarande hade sett på en gång förut, ehuru flera personer funnos där, vilkas egendom var ansenligt mycket mer värd än det.