Tom Sawyers äventyr/Kapitel 36

←  Kapitel 35

Tom Sawyers äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 36

Förlagsreklam  →

XXXVI.

Våra läsare kunna vara övertygade om, att Toms och Hucks storartade fynd väckte ett oerhört uppseende i den lilla staden S:t Petersburg. En så stor summa i kontanta penningar föreföll nästan som någonting alldeles otroligt. Man talade därom, avundades gossarne och prisade dem, tills många av invånarnas förstånd gav efter för trycket av denna ohälsosamma sinnesrörelse. Vartenda hus i hela S:t Petersburg och de närliggande byarna, vari »det spökade», dissekerades planka för planka, och dess grundvalar grävdes upp och undersöktes under jakten efter dolda skatter — och det icke av gossar, utan av män, och många av dem till på köpet mycket allvarsamma och långt ifrån romantiskt anlagda män.

Varhelst Tom och Huck visade sig, blevo de ett föremål för uppmärksamhet och beundran. De två gossarne kunde icke erinra sig, att deras ord förr haft något att betyda, men nu beaktades och upprepades alla deras yttranden; allting de gjorde tycktes på ett eller annat sätt anses som någonting märkvärdigt; de hade tydligen förlorat förmågan att göra eller säga alldagliga saker; och man grävde till och med upp deras föregående historia och upptäckte, att den hade att uppvisa många drag av en i ögonen fallande originalitet. Stadens tidning offentliggjorde ett och annat ur de två gossarnes liv.

Fru Douglas lånade ut Hucks penningar mot sex procents ränta, och domaren Thatcher gjorde på tant Pollys begäran detsamma med Toms. De hade vardera en inkomst nu, som helt enkelt var vidunderligt stor — trehundrasextio dollars — nära en hel dollar om dagen hela året om! Det var precis vad pastorn fick — nej, vad han hade löfte om att få, men vanligen aldrig kunde samla in. I dessa gamla enkla tider var en och en fjärdedels dollar i veckan nog till husrum, mat och skolavgift för en gosse — ja, till kläder och tvätt åt honom också för den skull.

Domaren Thatcher hade fått stora tankar om Tom. Han sade, att ingen vanlig gosse någonsin skulle hava kunnat skaffa hans dotter ut ur grottan. Då Becky i största förtroende talade om för honom, huru Tom i skolan hade tagit emot stryk i hennes ställe, blev domaren synbart rörd, och när hon bad om förlåtelse för den stora osanning, som Tom hade sagt för att flytta denn avbasning från hennes till sina egna skuldror, sade domaren med en bestämdhet, som hedrade honom, att det var en fin, en ädelmodig, en storartad osanning — en osanning, som var värd att hålla upp huvudet och på historiens blad gå sida vid sida med George Washingtons berömda »Sanning om yxan»! Becky tyckte, att hennes fader aldrig hade sett så ståtlig och stolt ut, som när han gick över golvet och stampade med foten och sade detta. Hon skyndade genast i väg och talade om det för Tom.

Domaren Thatcher hoppades, att Tom en dag skulle bli en framstående jurist eller en stor krigare. Han sade sin avsikt vara att se till, att Tom skulle bliva intagen i allmänna militärläroverket och sedan få undervisning i de bästa juridiska läroanstalter i landet, för att han skulle få underbyggnad att kunna träda in på endera av dessa banor eller bådadera.

Huck Finns rikedom och den omständigheten, att han stod under fru Douglas' beskydd, förde honom in i umgängeslivet — nej, drog honom in i det, kastade honom in i det — och hans lidanden voro så stora, att han knappast kunde uthärda dem. Fru Douglas' tjänare höllo honom ren och snygg, kammad och borstad, och de bäddade varje natt ned honom mellan ett par obehagliga lakan, på vilka det icke fanns en enda liten smutsfläck, som han kunde känna igen som en vän och trycka till sitt hjärta. Han måste äta med kniv och gaffel, han måste begagna servett, bägare och tallrik; han måste lära sig sina böcker, han måste gå i kyrkan, han måste uttrycka sig så vårdat, att orden föreföllo honom osmakliga; vart han än vände sig, var han instängd och bunden till hand och fot av civilisationens bojor och fjättrar.

Han bar tappert sitt elände i tre veckor, men så en vacker dag var han försvunnen. I två hela dygn letade fru Douglas djupt bedrövad efter honom överallt. Allmänheten blev i hög grad oroad; man sökte honom både fjärran och när, man draggade i floden efter hans lik. Tidigt på tredje morgonen var Tom nog förståndig att gå och titta efter i några gamla tunnor bakom det övergivna slakteriet, och i en av dem fann han rymmaren. Huck hade tillbringat natten där; han hade nyss frukosterat på en hel mängd olikartade matvaruartiklar, som han kravsat åt sig, och låg nu helt makligt och rökte sin pipa. Han var okammad och otvättad och klädd i samma eländiga trasor, som hade givit honom ett så pittoreskt utseende i de dagar, då han var fri och lycklig. Tom körde ut honom, talade om för honom all den uppståndelse han förorsakat och uppmanade honom enträget att gå hem. Hucks ansikte förlorade sitt lugna och belåtna utseende och fick en melankolisk anstrykning. Han sade:

»Tala inte om det, Tom! Jag har försökt, men det går inte — nej, det går inte alls, Tom. Det passar inte för mig, jag är inte van vid det. Frun är snäll och vänlig mot mig, men jag kan inte stå ut med det. Hon säger åt mig att stiga upp samma tid varenda morgon, hon säger åt mig, att jag ska' tvätta mig, och de kamma mig, så håret ryker; hon vill inte låta mig sova i vedboden; jag måste bära de där välsignade kläderna, som bara vill kväva mig, åtminstone tycker jag, det är aldrig som om någon luft kunde komma genom dem, och de äro så nedrigt fina, att jag inte kan sätta mig eller lägga mig eller rulla mig någonstans. Jag har inte rutschat på en källardörr på — ja, jag tycker, det är flera år se'n. Jag måste gå i kyrkan och svettas och svettas; jag kan inte med de där långrandiga predikningarna! Jag får inte fånga en fluga där, får inte ta mig en buss, och jag måste ha skor på mig hela sönda'n. Frun äter efter en ringklocka, hon går och lägger sig efter en ringklocka, hon stiger upp efter en ringklocka — allting är så förfärligt regelbundet, att en människa inte kan stå ut med det.»

»Ja, men alla människor gör så, Huck»

»Det bryr jag mig inte om. Jag är inte alla människor, och jag kan inte stå ut med det. Det är rysligt att vara så där bunden. Och det är för lätt att få sig en munsbit — maten smakar mig inte alls på det sättet. Jag måste be för att få gå och meta, jag måste be för att få gå och bada — fördöme mig, om jag inte måste be för att göra vad som helst. Och jag hade lärt mig tala så schangtilt, så det var inte alls något trevligt att tala. Jag måste gå upp på vindsrummet ibland och häva ur mig en liten stund var dag för att få smaken i munnen, för annars så skulle jag ha' dött. Frun ville inte låta mig röka, hon ville inte låta mig skrika, hon ville inte låta mig gäspa eller sträcka på mig eller klia mig, så någon såg det.» Och han tillade i en alldeles särskilt harmfull och förolämpad ton: »Och ta mig katten, bad hon inte hela tiden! Jag har aldrig sett en sån kvinna! Jag måste kila min väg, Tom, sannerligen måste jag det inte. Och dessutom börjar snart skolan igen, och då skulle jag ha varit tvungen gå i den. Nej, jag kunde inte stå ut med det, Tom. Vet du vad? — Att vara rik är inte vad det skriks ut för. Det är bara förtret och förtret och besvär och besvär, och man önskar hela tiden, att man vore död. Nu tycker jag om de här kläderna, och jag tycker om den här tunnan, och jag kommer aldrig att krypa ur dem mer. Jag skulle aldrig ha råkat så här illa ut, om det inte hade varit för de där pengarna. Därför, Tom, kan du gärna ta min andel av dem också och ge mig en tiocentsslant ibland — men inte för ofta, för jag frågar inte för två styver efter en sak, om det inte är riktigt svårt att komma åt den — och då så ska' du gå och be att jag slipper ifrån frun.»

»Nej, men Huck, det förstår du väl att jag inte kan göra. Det vore inte hyggligt mot henne, och dessutom kommer du nog att tycka om allt det här, om du bara vill pröva på det en liten smula längre.»

»Tycka om det! Ja, lika mycket som jag skulle tycka om en het ugn, om jag sutte länge nog på den. Nej, Tom, jag vill inte bli rik, och jag vill inte bo i de där fördömda husena, som man bara vill kvävas i. Jag tycker om skogen och floden och tomfatena, och jag tänker inte lämna dem mera. Fy sjutton! — just som vi hade fått tag i bössor och en grotta och allt var i ordning för att bli rövare, skulle de här fördömda dumheterna komma och förstöra allt!»

Här såg Tom en utväg.

»Nej, hörru Huck, inte ska' det hindra mig från att bli rövare, att jag har blivit rik.»

»Inte? O, så livat! Men är det verkligen riktigt, riktigt sant, Tom?»

»Ja, så sant att jag sitter här. Men vi kan inte låta dig få komma in i bandet, om du inte är snygg och fin, förstår du väl.»

Hucks glädje dämpades.

»Kan ni inte låta mig få komma in, Tom? Lät ni mig inte vara sjörövare?»

»Jo, men det är någonting helt annat, det. En rövare är nå'nting mycket schangtilare än vad en sjörövare är — i allmänhet åtminstone. I de flesta länder äro de förfärligt förnäma herrar — hertigar och sådant.»

»Men, Tom, du har ju alltid varit vänlig mot mig — inte vill du väl utesluta mig, säg, Tom? Inte kan du väl vilja göra det, eller hur, Tom?»

»Jag skulle inte vilja göra det, och jag vill det inte heller, men vad skulle människorna säga? Jo, de skulle säga : 'Puh! Tom Sawyers band! Det är snygga figurer i det!' Med det skulle de mena dig, Huck. Du skulle inte tycka om det, och inte jag heller.»

Huck var tyst en stund, upptagen av den strid, som pågick inom honom. Slutligen sade han:

»Nå, så går jag väl tillbaka till frun då på en månad och tar ihop med det igen för att si, om jag kan stå ut med det, bara du vill låta mig komma in i bandet, Tom.»

»Bravo, Huck! Det gör du rätt i! Kom med mig nu, min gubbe, ska' jag be frun, att hon släpper efter tyglarna en smula åt dig.»

»Vill du det, Tom? Nej, vill du verkligen det? Det var snällt av dig. Om hon bara vill låta mig slippa ifrån litet av det allra värsta, så ska' jag röka i smyg och bannas i smyg och slå mig igenom eller spricka. När ska' du sätta opp bandet och bli rövare?»

»Tvärt på skivan! Vi ska' kalla tillsammans pojkarna och kanske ha receptionen i kväll.»

»Va', vad för slag?»

»Receptionen.»

»Vad är det?»

»Det är att svära, att vi ska' stå varandra bi och aldrig tala om bandets hemligheter, om man också skulle bli hackad i småbitar, och döda vem som helst och hela hans familj, som gör någon av bandet något ont.»

»Det blir livat — riktigt livat, vet du, Tom.»

»Jo, det kan du ge dig på. Och allt det där svärandet ska' göras vid midnatt på det ensligaste, hemskaste ställe, man kan finna på — ett spökhus är bäst, men de äro nedrivna nu allihopa.»

»Ja, åtmistone är midnatt bra, Tom.»

»Ja, det är det. Och man ska' svära på en likkista och underteckna eden med blod.»

»Nå, det låter någonting det! O, det är miljoner gånger stiligare än att vara sjörövare. Jag ska' vara kvar hos frun, tills jag spricker, Tom. Och om jag blir en riktig huggare till rövare, så alla talar om det, tänker jag, hon nog ska' bli stolt över, att hon hjälpte mig på de torra.»

SLUT

Ingen, som läst Tom Sawyer, bör försumma att läsa

Huckleberry Finn av Mark Twain,

som inom kort utkommer på förlaget. Detta arbete är nämligen att i viss mån betrakta såsom en fortsättning på Tom Sawyer, med samma hjältar men med nya och spännande äventyr.