Tony växer upp/Kapitel 36
| ← Kapitel 35 |
|
Kapitel 37 → |
XXXVI.
Jag började läsa som aldrig förr!
De första kolorerade sagböckerna utbyttes mot flickböckerna. Till att börja med engelska översättningar i mörka band, böcker som min mor haft på sin flickbokhylla. Hur väl jag minns dem! »Den lilla grevinnan», »Amy Herbert», »En moders belöning>, »Margareta och hennes brudtärnor». Vid blotta nämnandet av dessa titlar genomilas jag än engång av den glädje jag kände, då jag satt uppkrupen i en länstol i Pas rum med en av dessa böcker i famnen. Sönderlästa med svagt gulnade blad och med min mors flicknamn skrivet med stora, runda bokstäver på titelbladet, ägde de för mig en tjusning, som inga nya fina böcker någonsin skulle kunna få. Moralen var vanligtvis starkt betonad av författarinnorna. De ädla voro ädla hela boken igenom. Men de elaka blevo till sist också de goda.
Allteftersom berättelsen skred framåt, utbredde sig det engelska landskapet för mina ögon: välskötta parker, där hjortar och rådjur beta; tättklippta, gröna gräsmattor, varöver slottsfruarnas sidenkjolar svepa då de högättade damerna ta sin morgonpromenad i trädgården; åkrar och ängar, hundraåriga ekar; små, gröna kullar, en stillsam å med silverblänkande vatten. Eftermiddagssolen faller in mellan trädens grenar och lyser på tebordet, som står dukat ute i det fria, på silversockerskålen och silverfaten — inte sant, hör inte tebordet även med till det engelska landskapet, liksom doften av det varma rostade brödet och honungen, som fyller luften då tetimmen är inne, liksom skymten av jägarna i sina röda jaktrockar i skogsbrynet och ljudet av det skallande jägarhornet?
Vad jag njöt av allt detta! Vad jag led, när den lilla hjältinnan blev bestraffad för att ha sagt en osanning, vad jag gladdes med henne på julbjudningar eller utflykter!
Något senare började Alcottperioden: »Unga kvinnor», »Våra vänner från i fjol», »Gosskolan i Plumfield».
De fyra flickorna March blevo mina goda vänner. Den pojkaktiga Hanna, den husliga Margaret, den vackra Amy, den snälla Betty föreföllo mig snart verkligare än mina klasskamrater. Å, den friskhet och älskliga humor, den frihet från all störande gråtmild sentimentalitet, som präglade Louise M. Alcotts flickböcker!
På en av bokhyllorna i min fars rum fann jag slutligen Charles Dickens. Jag har läst så mycket sedan den tiden, allt i en brokig blandning, men ständigt har jag återvänt till Dickens, ständigt har jag med en suck av förtjusning och tillfredsställelse slagit upp hans böcker.
David Copperfield blev nästan en andaktsbok för mig. Jag strök för långa rader i den, och jag ertappade mig med att gå och småskratta för mig själv vid tanken på Pegolly eller mr Micawber eller någon annan av alla de originella människor han där tecknat på sitt mästerliga sätt. Humorn är en gudagåva, som icke skänkes alla och aldrig kan förvärvas, om man ej fötts med den. Som hos ingen fann jag den hos Dickens. Jag drack den med törstiga läppar ur hans böcker. Vad han skrev gav gensvar i mitt eget hjärta och kom mig att upptäcka en ny sida hos mig själv, som jag aldrig förut tänkt på.
De svenska författarna hade jag då ännu inte mycket kännedom om.
Att döma av min fars bibliotek, tycktes han själv mest ha älskat de engelska författarna. De passade så väl samman med hans kynne. Ännu medan jag skriver dessa rader, förefaller det mig som om lukten av tobak och böcker, varav min fars rum var inpyrt, sticker mig i näsan, och halvt väntar jag att få höra ljudet av hans hastiga steg på sandgången utanför fönstret.