Tony växer upp/Kapitel 39
| ← Kapitel 38 |
|
Kapitel 40 → |
XXXIX.
Jag undrar, om den vackra fru Linden har drömmar om natten? Jag undrar, om den vackra fru Linden ibland vaknar upp av förfäran, då hon i drömmen återser en liten flicka från längesedan — en liten flicka som ser på henne med kinder, bleka av fasa, medan håret tycks slå en glödande eldram kring ansiktet?
Själv drömmer jag inte mer om fru Linden. Men det händer mig ibland, då jag hör ett visst musikstycke spelas, att minnet åter vaknar upp och plågar mig, och jag ser en syn, som åren inte förmått göra mindre klar.
Det var fru Linden, som spelade det där musikstycket en afton, då hon samlat några vänner hos sig.
Jag tror, att tonerna skola uttrycka vårens jubel. Men när jag numera hör dem, göra de mig endast sorgsen till mods.
På pianot voro ett par ljus tända, men eljes var det skymning i rummet, och jag urskilde blott svagt de andra gästerna. Pa satt nära pianot, och ljusskenet föll rätt på hans ansikte. Fru Linden hade en violblå klänning på sig, och då hon spelade och de vida chiffonärmarna höjde sig och sjönko, kände jag doften av den egendomliga parfym hon alltid använde. Från min plats kunde jag ej se hennes ansikte, endast en massa svart glänsande hår över en vit nacke.
Från den vita nacken flög min blick till Pa. Jag vet ej, om jag förstod allt genast. Men när jag såg hans ansiktsuttryck, steg ångesten upp inom mig. Hans ögon voro oavbrutet riktade på fru Linden. Jag betraktade honom en stund undrande. Hans vackra ansikte såg så ungt ut, och ögonen — ögonen hade ett uttryck, som jag aldrig förr sett. Det föreföll mig, som om en eld brunnit inom honom och flammorna från den elden omsvepte kvinnan vid pianot och skymde den vita nacken och det svarta håret för min blick.
I denna stund såg jag endast Pa, och vissheten om vad elden i hans ögon betydde gick så plötsligt upp för mig, att jag kände det, som om stolen, på vilken jag satt, höll på att glida ut över golvet, som var ett enda gungande hav, och jag grep med båda händerna hårt fast i stolsstöden.
Fru Linden slutade med några mjuka ackord och reste sig upp. Hon bytte plats med Pa, som nu satte sig till pianot. Vad spelade han? Jag skulle ej kunnat säga det, fastän jag förmodligen hört honom spela det där många gånger förut.
I Pas ansikte hade jag läst början på ett kapitel i en roman; nu tycktes fru Lindens ansikte vilja ge mig de sista raderna i det kapitlet. De andra gästerna hade förmodligen varken sett uttrycket i hennes eller Pas ögon, men jag, som av en slump placerats mitt emot dem, jag såg det.
Fru Linden hade aldrig varit så vacker som nu.
Den lilla munnen hade ett nästan vemodigt drag mitt i sällheten, men de svarta ögonen logo. Gracen i hennes rörelser, fraset av det mjuka sidenet, då hon rätade litet på sig, doften av hennes starka parfym, allt förvirrade mina tankar. Och så med ens mindes jag den där aftonen, då hon med ett lyckligt förbryllat leende slungat glaset i golvet. Glaset som var på väg att förråda min fars namn! Jag visste det nu lika säkert, som om jag hade hört henne säga det till mig. Tusen småsaker kommo mig i minnet: den där blicken i hennes ögon, då hon sett på mig den sommar då vi badat tillsammans, meningar som hon börjat på för att plötsligt hejda sig och tystna. Och jag mindes också en afton då jag sett en man, som liknade Pa, gå in i hennes port. Det var min far den gången. Det hade alltid varit min far. Och jag hade inte vetat, inte förstått. Jag hade borrat in milt heta huvud i hennes knä och låtit henne sakta smeka mitt hår.
Plötsligt såg jag ut i rummet. Var fanns då hennes man? Han borde väl vara här i kväll! Med ens kom jag ihåg, att han hade varit bortrest en längre tid.
Pas musik gjorde mig ont. Varje ton sargade mig. Varje ton kom den vackra kvinnans ögon mitt emot mig att stråla med allt starkare glans.
Pa hade slutat att spela, och man hade tänt det elektriska ljuset. Jag såg uppmärksamt på Pa och fru Linden, då de nu pratade med varandra. Kunde jag ha sett miste nyss? Var det möjligt? Vad allt med ens hade blivit svårt att förstå! För de övriga förflöt förmodligen denna afton inte mycket olik alla andra aftnar, då man skämtar och pratar tillsammans med några vänner. För mig var kvällen förfärlig.
Slutligen då ingen observerade mig, smög jag mig in i ett mörkt rum på andra sidan salen. Jag hittade en soffa, och jag satt där rak och orörlig, som om jag trott att minsta rörelse skulle vålla mig smärta. Vad tänkte jag på? Jag tror, att jag egentligen bara tänkte på min mor. Hennes ögon sågo på mig, men de voro icke längre döda. De hade ett barns ångestfulla uttryck. Uttrycket hos ett barn, som blivit lämnat ensamt! Pa hade således glömt den leende prinsessan bland blommorna, glömt den lilla flickan, som sprang vid havsstranden och plockade snäckor och vita stenar!
Någon öppnade en dörr i bortre ändan av rummet, en svag doft av parfym trängde fram till min plats, och så hörde jag Pas röst.
— Vad du är vacker i kväll, Anni.
Fru Lindens skratt nådde mig.
— Vet du vad det är för dag? hörde jag åter Pa säga.
Hon svarade icke.
Han viskade:
— I dag för ett år sedan…
— Ack tyst! Tyst!
Så väl jag kände igen hennes klara röst!
— När jag ser dig bland andra, sade Pa, och du i smyg sänder mig en blick, då undrar jag, om det är sant, att du, den ljuvaste av alla, tillhör mig, och jag minns, hur du blev min, leende och kungligt slösande, som om du ej ville behålla något för dig själv! Du gav allt! Allt!
— Å! Georg! Georg!
Så hon uttalade hans älskade namn!
— Och ändå, sade Pa, kan jag aldrig vara riktigt glad. Du skulle vara min, bara min helt och hållet. Du skulle somna hos mig varje kväll och vakna vid min sida varje morgon, du skulle bära mitt namn, du skulle gå vid min sida på gatan och sitta som värdinna vid mitt bord.
— Å, ni män, sade hon och skrattade åter. Fåfänga! Fåfänga!
— Stilla, min vän!
Det var Pas röst.
— Var är din mun, älskade? Det är så mörkt!
Under ett par minuter hörde jag endast mitt eget stackars hjärtas bultande slag. Så åter Pa:
— Tänd ljuset! Jag måste se dig! Nu genast!
— Nej! Nej! Tänk om någon av de andra…
— Alltid de andra! Så fint ditt ben är i silkesstrumpan! Jag älskar att känna silket mot handen och värmen från ditt blod därunder!
Skulle då detta samtal aldrig ta slut?
— Å! Där är gropen i ditt knä!
Med ens såg jag för mig fru Lindens vita kropp, som lyste i solskenet, när hon som ett vackert kattdjur sträckte ut sig på den gula sandstranden vid vårt badställe. Den vackra gropen i hennes knä! Jag skälvde till. Pa talade igen.
— Nej, bort med handen, lilla älskade! Låt mig känna! Din hud — så het den är! Den förråder tusen saker för mig, som du aldrig säger. Den bränner mig, älskade! Du är min — min egendom!
Tystnad! Plötsligt hörde jag Pa med helt förändrad röst säga:
— Vem är där?
Jag hade låtit undslippa mig en snyftning. Det frasade av siden, som om fru Linden sprungit mot dörren.
— Det är jag! viskade jag halvt ohörbart. Min strupe var sammansnörd. I nästa ögonblick hade fru Linden tänt. Ingen av dem såg på mig. Båda sågo endast på varandra, som om de sökt hjälp i varandras ögon.
— Tony! sade Pa lågt. Å! Just Tony!
Som genom en dimma betraktade jag fru Linden. Det var inte samma fru Linden, som jag lärt känna. Detta var inte den dam, som blek och reserverad med cigarretten i handen och ett litet frånvarande leende på läpparna lyssnade till löjtnanternas prat. Inte heller den kvinna, som långa stunder kunde ligga vid havsstranden och drömmande betrakta vågorna, som sköljde upp mot oss.
Vad jag såg framför mig var en ung flicka med blossande kinder, halvöppen mun och glänsande ögon. Håret var i oordning, en svart slinga hade fallit ned på den vita halsen, och den ena chiffonärmen var skjuten nästan ända upp till den runda axeln. Detta var alltså den fru Linden min far älskade! Något pressade samman mitt hjärta, och utan att såga ett ord flydde jag ut ur rummet, lämnande de två kvar därinne under det skarpa ljuset.
Jag vet inte, hur jag kom ut ur huset. Men en stund senare fann jag mig vandrande på gatan. Den svala kvällsvinden blåste mig i ansiktet och kylde mina heta kinder. Efter ett ögonblick ertappade jag mig med att gå och tala högt för mig själv. Då blev jag rädd, vände om och begav mig hemåt.
När jag kom närmare vårt hus, såg jag att det lyste ur ett fönster. Det var ganska sent, och det upplysta fönstret gjorde mig orolig. Kanske något hade hänt? Inne i tamburen mötte mig tant Eleonora.
— Vad är det? frågade jag.
— Din mor är sjuk, sade hon. Jag tror att hon har feber.
Jag hade fattat tag i ledstången. Allting gick runt för mig. Jag sprang uppför trappan och in i min mors rum. Hon låg i sängen med händerna på täcket, och i hennes uppåtvända ansikte tyckte jag mig se som en förändring. Det var febern. Men en tanke flög igenom mitt huvud, att det jag upplevat i kväll kanske på någon osynlig väg nått hennes slumrande själ. Varför icke? Det dröjde ej länge, förrän jag hörde Pas steg i trappan. Han talade med tant Eleonora.
— Ring genast till doktorn! Du har ju numret, sade han.
Han såg inte på mig, då han steg in i mors rum. Hans ögon voro fyllda av ångest; han gick fram till sängen och böjde sig över den. Han tog en av de slappa händerna i sina. Ingen av oss sade något. Tant Eleonora kom och gick, men ingen talade. Först när doktorn anlände, reste sig Pa.
Jag smög mig ut ur rummet, ty doktorns röda, jovialiska ansikte ingav mig motvilja. Det passade så illa i omgivningen. Inne hos mig slog jag upp fönstret, och se, där högt, högt över mitt huvud brunno stjärnorna! Så liten jag var! Jag försökte bedja, men medan jag bad, tyckte jag att himlavalvet höjde sig alltmer över jorden, försvann upp i okända rymder, och stjärnorna blevo allt avlägsnare, och deras glans bleknade för mina ögon, ju längre bort de kommo. Sluta då! Skulle jorden bli lämnad ensam kvar i mörkret?
Nu gick doktorn. Jag hörde porten slå igen efter honom och skymtade honom otydligt i trädgården därutanför. Jag återvände till mors rum. Ett ögonblick stannade jag vid trappan. Jag tyckte att mitt barndoms troll sträckte ut sin ludna arm efter mig. När jag kom in, satt Pa ensam vid sängen.
— Vad sade doktorn? Jag grep hans hand.
— Han talade något om att ena lungspetsen var litet angripen, och han skulle lämna in ett recept på apoteket, då han gick förbi. Jag skall hämta det om en stund. Skall du inte lägga dig?
— Nej, jag sitter här, medan du är ute.
Vi sågo inte på varandra. Del som nyss hänt föreföll mig redan långt avlägset, fastän det lämnat kvar en tyngd över bröstet på mig.