Tonys läroår/Kapitel 01
|
Kapitel 2 → |
I.
Det blir något skrämmande ödsligt över ett gammalt hus, då de, som bott inom dess mörka väggar i åratal, äro på väg att flytta ifrån det.
Närhelst jag vill, ser jag för mig vårt hem vid slätten de där gråa dagarna en tid efter min mors död. I mina tankar är det alltid höstmorgon då: höstmorgon med slätten dold i ett böljande töcken, som flyter in genom trädgårdsstaketet och ända in i rummen, där Pa och tant Eleonora hålla på att packa. Men från fönstret, där jag står, liknar slätten ett ändlöst dimhav, och jag håller hårt fast i karmen och tänker att det gamla huset, som redan dryper av fukt och som skakar, då höststormarna rusa över det, helt säkert lätt skulle kunna slita sig loss från sin grund och gunga bort över dimhavet. Inga nya människor skola då flytta in i det, inga nya röster ge eko i de skumma korridorerna; men vi som hållit samman, invaggade i den drömmande tystnaden, som omgav min mor, skola fortsätta att leva därinne år efter år, i själva verket icke mer skilda från andra människor, än vi voro medan huset ännu fanns kvar i trädgården.
Någon står därnere vid grinden och fumlar med låset: en lång böjd gestalt med vitt hår under en drypande våt arbetshatt. Det är vår gamle trädgårdsmästare, som ger sig av. Jag har tagit avsked av honom nere i salen, men när jag nu ser honom vid grinden, börjar mitt hjärta klappa vilt av ängslan. Han är den förste, som går. Det är sant alltså. Vi komma inte längre att behöva blommor i trädgården. I vår, när de börja spira, äro vi inte längre här.
Tvekar min gamle vän vid grinden? Hör han något? Redan har han öppnat grinden till hälften, men han vänder litet på huvudet, som om något kvarhölle honom i sista stunden. Plötsligt skrattar jag till, fast med gråten i halsen. Skymtar icke något på trädgårdsgången, eller inbillar jag mig det bara? Klapp. Klapp. Det knastrar i den våta sanden, och fruktträdens svarta grenar låta ett regn av glittrande droppar falla.
»Hon skall inte låta honom gå», tänker jag triumferande. Det var henne han hörde.
Det rycker i mitt hjärta: det var därifrån hon sprang fram, den där lilla flickan, som nu brådskande snubblar nedför trädgårdsgången för att hejda trädgårdsmästaren. Och knappt visade hon sig, förrän alla de andra skynda till. Jag hör min barndoms skräck, det ludna trollet i trappan, långsamt och flåsande vältra sig ut genom porten. Den lille mannen i trädet, som en gång gjorde en promenad i trädgården till en mystisk och äventyrlig färd, dyker plötsligt grinande upp mellan ett par stretande grenar. Ljusalfen, som gungade ut och in genom barnkammarfönstret på solstrålarna, skjuter som ett flyktigt, ilande skimmer genom den tunga luften; och Eyvor med de svarta ögonen och den missnöjda munnen, min lilla lekkamrat, som ingen annan än jag såg, står på sanden precis sig lik sådan hon fordom trollades fram i min barnsliga fantasi.
Det rycker och rycker i mitt hjärta. Än en gång är min barndomsvärld där: ekot i de långa korridorerna, knakandet i trappan, flöjttonerna från den farande vinden över slätten. Och fastän jag, där jag står, ej kan se fönstret till min mors rum, vet jag att hon just nu sitter där som förr, orörlig, stilla, stirrande in i något fördolt, med maktlösa händer och tomma, intet uppfångande blickar.
Den sista tidens händelser suddas bort av en barmhärtig hand. Dödsnatten, skriet genom dess dova mörker, begravningen den där blåsiga höstdagen, min hastiga, förtvivlade flykt i skymningen, då jag i en övergående förvirring tyckte mig se min mors ögon le emot mig, lockande mig längre och längre bort, och varefter jag slutligen påträffades två mil från hemmet i ett så omtöcknat tillstånd, att det tog dagar, innan jag åter kom till mig själv: allt glider undan, och jag hör endast den lilla flickans ivriga steg på sandgången. Skall hon då icke hinna fram?
Då når mig det klickande ljudet av grinden, som slår igen, och jag ser trädgårdsmästaren gå mot slätten. Han har sitt hem därborta. Jag rusar nedför trappan.
»Han har bestämt glömt trädgårdssaxen», tänker jag.
Mycket riktigt! Där hänger den på spiken bakom dörren. Den är hans egen. Jag minns, när jag var så liten att jag lika gärna kunde tänkt på att lyfta ett berg som att bära den saxen. Nu tar jag den och springer nedför gången. Något av den lilla Tony tycks ännu sitta i mig, ty som hon snubblar jag litet i den våta, knastrande sanden. Den grå ryggen framför mig vill för mina ögon smälta samman med det grå töcknet. Han hör mina steg och stannar.
— Trädgårdsmästarn glömde ju saxen, säger jag och ser upp i hans vänliga gamla ansikte.
Men när jag lyfter trädgårdssaxen, blir den åter så där orimligt tung, som jag föreställde mig det i min barndom! Av uttrycket i den gamles ögon förstår jag, att han ännu tycker sig se framför sig den lilla rödhåriga flickan, som nyss skyndade efter honom på trädgårdsgången.