Tonys läroår/Kapitel 02

←  Kapitel 1

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 2

Kapitel 3  →

II.

Jag vaknade med ett ryck. Det var ett ljud som nådde mig. Det lät som ett avlägset, buttert mumlande, vilket icke kom närmare, men då och då genomskars av pinglandet från någon klocka eller av ett hest tutande. Jag vaggade av och an, där jag låg i sängen, utan att uppvaknandets ovissa trevande riktigt kunna klargöra för mig själv, vad det var som stört mig.

En svag ljusstrimma strök fram över golvet. Jag såg tanklöst på den, till dess det med ens gick upp för mig, att det måste vara dager ute och att ljudet jag hört var bullret från en ännu okänd stad, som mornade sig.

Då började tankarna röra sig mera medvetet inom mig, och ehuru jag fortfarande icke var fullt vaken, stego de sista dagarnas intryck och stämningar fram efter den nyss tilländalupna nattens konturlösa drömmar.

Jag hade ej hunnit vänja mig vid det där ljudet, fastän jag nu ändå varit en liten tid i Stockholm. Den gamla staden däruppe, där jag bott så långt jag kunde minnas tillbaka, hade aldrig väckt mig med sitt buller, men jag hade inte heller tänkt på att den varit särskilt tyst. Det var kanske endast den skillnaden att här flöto alla ljud tillsammans till ett oavbrutet och mångstämmigt, då däruppe en bryggarvagn eller ett par ridande för ett ögonblick kunde få alla fönsterrutor att skallra för att i nästa sekund lämna gatan helt söndagsaktigt tyst och fridfull.

Här tyckte jag, antingen jag gick ute eller satt inne i våningen, att det mumlade och mumlade omkring mig. Det nya som mött mig flöt in i detta mummel, där jag ej kunde urskilja några ord. Luften var fylld av det. Från gathörnen, från parkernas alléer, från den blå dimman, som om kvällarna hängde över Strömmen, steg mumlet outtröttligt och dovt, och det gav staden något levande, som gjorde mig nyfiken och rädd på en gång. Det föreföll mig, som om de väldiga, massiva byggnaderna, som vände sina fasader mot mig, liknade stora förstelnade ansikten, och när aftonsolen låg in på fönstren, fingo dessa ansikten många, många blanka ögon, som oavvänt stirrade på gatans människor, återspeglande i sig all den gångna dagens brådska, iver och rörelse.

Och människorna jag ständigt stötte emot därute… Jag hade i själva verket aldrig tänkt på att det kunde finnas så mycket främmande människor. Därhemma hade jag känt igen de flesta jag mötte. Deras utseenden hade blivit mig förtrogna sedan åratal. Men här skyndade ständigt nya människor förbi. Jag mötte flyktigt deras blickar, som likgiltigt snuddade vid mig, och jag kunde plötsligt bli ängslig utan att veta varför. Det var något beklämmande med alla dessa varelser, vilka dag efter dag utförde ungefär samma sysslor, men som icke tycktes känna varandra inbördes eller ens bry sig om varandra, då de händelsevis törnade ihop i gathörnen eller packades samman sida invid sida i en spårvagn.

Jag gnuggade mig i ögonen. Nej, ännu var jag inte riktigt vaken. Det föresvävade mig drömlikt, att det var något jag borde minnas — just i dag. Jag såg mot fönstret. Fönsterkorset stod svart mot den blå rullgardinen, men luften därutanför tycktes så småningom bli ljusare. Den rann in genom den otäta blå gardinen, darrande och frysande likt droppar, som dugga mot en vattenyta. Plötsligt kom jag ihåg det. Det var min födelsedag i dag. Jag fyllde sjutton år i dag. Det spratt till inom mig av en plötslig glädje. Alla mina gamla födelsedagar radade upp sig framför mig. Jag tyckte mig minnas var och en särskilt. Likt lustiga feliknande väsen togo de i ring omkring mig och logo mig upp i ansiktet. En lukt av tårta och nybakad vetekrans omsvävade dem, en doft av blommor och god tvål, en särskild sort som tant Eleonora brukade ge mig… Det fanns ingen dag efter födelsedagen. Den strålade mitt i höstmånaden med en glans av vår. Och i dag blev jag sjutton år!

Jag måste röra mig. Jag kunde inte stanna i rummet. Försiktigt öppnade jag dörren och tassade på de mjuka tofflorna ut i våningen. Jag stannade. Det var Jakobs kyrkklocka som ringde. Hela huset tycktes ett ögonblick tona av klangen. Det fanns dock ingenting av fest i den klangen. Tung och metallren flöt den ut över staden, för en stund tystande det eviga mumlet och bruset, och upphörde så lika hastigt som den begynt.

Alla dörrar stodo öppna. Framför mig ljusnade rummen i morgondagern. En frän lukt av cigarrer dröjde i luften. Pa måtte ha suttit uppe länge föregående kväll. Våningen gav intryck av att vara konstruerad i ett slags besynnerlig terrassform. Till de större rummen ledde låga trappsteg i stället för trösklar, så att salen längst bort med sitt storrutiga parkettgolv föreföll att ligga över de andra rummen. Salongen, där jag nu stod, tycktes ha kommit till sist och därför fått foga in sina väggar litet godtyckligt, så att de bildade vinklat och hörn. Från dess utbyggda fönster såg man en bit av Västra Trädgårdsgatan fram mot kyrkan. På andra sidan slutade husraden i ett vasst hörn, och en bred, brant backe bar ned till Kungsträdgårdens allé.

Våra gamla möbler passade förträffligt i denna gammaldags miljö. Pas flygel sprang snett ut på golvet, de gamla länstolarna hade slagit en halvcirkel kring den vita kakelugnen. På empirebyrån vid ena väggen stodo de två höga kandelabrarna, som kommo till användning om jularna, och ovanför dem mittemot fönstret hängde den ovala spegeln i sin mattförgyllda ram. Och som på en tavla, en engelsk genrebild, återgavs i dess glas ett stycke av det svarta järnstaketet kring Jakobs kyrkogård och den grå kyrkväggen därbakom.

Jag gick vidare in i Pas rum, där väggarna voro klädda med böcker. Här blev cigarrlukten än starkare. Jag sjönk ned i en av skinnstolarna vid bordet. Det slog mig hur Pa, trots all sin kraftiga manlighet, hade en förmåga att ordna omkring sig på ett nästan kvinnligt bekvämt och trevligt sätt. Själv förstod jag mig icke på sådant, men Pa kunde ge ett rum ett trevligt och behagligt utseende bara med några små välriktade knuffar på sakerna — till exempel genom att placera en pall framför en länstol eller genom att med artistisk beräkning strö ut böcker och småsaker på ett bord. Pas rum tyckte jag också bäst om. Salen var alltför mörk och stel, fastän den om kvällarna, då den var upplyst, kunde se ganska ståtlig ut, och i det lilla kabinettet utanför Pas sovrum stod en alldeles ny möbel i vitt och guld, som jag ännu ej hunnit vänja mig vid. Men rummet med pepparmyntsdoften, som varit min barndoms hemliga avsky, fanns icke här: tant Eleonora hade, då hon nu ej längre behövdes för min mor, tagit avsked av oss, och jag tror att ingen annan än vår trogna gamla Lova saknade henne.

Jag satte mig tillrätta i stolen och knäppte ofrivilligt samman händerna som vid en gudstjänst. Det var min födelsedag, och det låg något högtidligt i den tysta våningen. Jag hade en känsla av att jag ville fatta en massa goda föresatser för mitt kommande livsår; men framtiden tycktes mig så obestämd. Jag kunde icke få något grepp på den, icke föreställa mig detta kommande år. Allt var nytt, obekant och dunkelt. Något hade sjunkit undan, och som allt som blir borta hade det försvunna något lockande och mystiskt över sig, som gjorde att jag oupphörligt ville se tillbaka.

Framför mig på bordet låg en liten papperskniv av trä. Jag tog den i handen, vände på den och smålog. Pa hade aldrig brytt sig om att ha någon annan papperskniv. Jag hade målat den åt honom en jul, då jag var en helt liten unge. Skaftet pryddes av en prunkande gul solros, men över hela träet voro guldstänk från solrosens kalk strödda i ymnigt överflöd. Med ens står hela scenen för mig. Jag sitter lutad över bordet hemma i salen och kramar hårt penseln mellan fingrarna. Moster Amelie har hjälpt mig, och vi beundra båda den fina blomman, ännu fuktig och glänsande efter målningen. Nu fattas bara en stängel till blomman. Åter doppar jag penseln i det flytande guldet i koppen framför mig och lyfter den över kniven. Men jag har tagit penseln för full, och när jag sätter ned den stänker färgen över hela arbetet, så att träet blir översållat av små gyllene prickar. Så jag grät! Men när några dagar gått, började jag tycka, att papperskniven skulle sett fattig ut, om ej allt guldet varit, och på julaftonen, då Pa särskilt beundrade de glänsande prickarna, var jag helt stolt över mitt verk. Och som jag nu satt, tyckte jag att de där prickarna höjde sig inför mina ögon och sprutade ut över rummet, så att den grå morgonen begynte dansa och skimra. Jag hade gråtit och gråtit, men de gyllene stoftkornen hade dröjt kvar, och till sist hade jag själv funnit dem vackra. De där guldstänken, som jag helt ofrivilligt spillt ut över träet, tycktes mig med ens ha droppat upplöst guld över hela min barndom. Ett barns överfyllda fantasi hade som en färgtung målarpensel kastat sina stänk över en dyster omgivning och ett mörkt hus. Barnet hade gråtit först, men mellan tårarna hade guldet glänst emot det, och ofta hade det leende givit sig till freds.

Och ändå! Även mellan fantasierna och leken hade ångesten kommit. Och fastän jag sedan fått kunskap om min mors sjukdom, var jag innerst ännu den lilla flickan, som orörlig satt uppkrupen framför sin mor och ängsligt såg in i de stilla, drömmande ögonen, utan att kunna fatta, utan att finna någon förklaring på den skräck dessa ögon ingåvo. Skräcken fanns där nu också. Det var, som om det starka blodsband, som förenade mig med min sinnessjuka mor, nu sedan hon var död, trängde genom hela mitt väsen. Jag anade, hur lönlöst det var att söka befria sig. Men likafullt, livet, som de andra levde, ville jag också leva! Jag kände det så intensivt, att mina ögon slöto sig liksom inför ett bländande sken.

Mumlet därute blev allt högre, och när jag åter öppnade ögonen, strömmade solskenet in i rummet, och över salen kom gamla Lova med kaffebricka och blommor för att önska mig lycka till mina sjutton år.