Tonys läroår/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
När jag söker föreställa mig oändligheten och världarna, som kretsa och kretsa evigt i detta oändliga rum, vill jag mista andan vid förnimmelsen av min egen litenhet — en stoftsmula bara, som skall strös ut för vinden liksom maskrosdunen, som fladdra bort över ängarna… Och jag griper hårt tag i mig själv, som stode jag på ett fartyg i storm och sökte hålla mig kvar på det gungande däcket.
Jag kan inte bära den tanken, att jag skall försvinna i mörkret, att det skall bli, som om jag aldrig funnits, aldrig lidit, aldrig levat, aldrig trampat denna älskade varma jord, som smyger sig intill min fot, aldrig hört luften sjunga omkring mig, fylld av gröna träds sus och ett oroligt havs mullrande dån. Jag vill borra naglarna djupt in i mitt kött för att känna blodet spritta emot dem, jag vill rulla mig nedför en brant sluttning och bli liggande vid dess fot, flämtande och skälvande, och ropa högt av glädje och smärta, när en vass sten skaver in mot mitt skinn. Jag finns! Se här min hand. Tryck den hårt bara! Se här håret, som alltid vill falla ner i pannan och göra mina ögon heta! Slit i det! Låt mig inte känna det bara kring pannan! Det kittlar så skönt kring min strupe, det trycker sig så lent mot min nacke. Den är min, denna silkesmjuka rödblonda man. Det är mitt, detta blod, som jag ser pulsa mot tinningarna, som jag känner röra sig vid mitt hjärta. Det stannar icke! Det glider, det glider genom kroppen utan avbrott, fyllande sina hemliga funktioner, uppehållande livet — mitt liv!
Vi, ättlingar av de gamla släkterna, känna vårt eget jags liv starkare än andra! Liksom hysteriska, som av ett knappnålsstyngs nästan osynliga sår skrikande tycka sig genomlida en dödssmärta, krama vi ur vårt enda lilla liv ut så mycken intensiv fasa och fröjd, att det borde kunna räcka för millioner. Liksom hysteriska … — vi äro hysteriska.
Jag vet, hurudan jag var vid sjutton år. Jag vet, hurudan jag är nu. Min glädje, min sorg tyckas mig fortfarande fylla rymden omkring mig med verop eller jubelskrin. Det är alltjämt det lilla knappnålsstynget, som frambringar konvulsionen. Att se sig själv klart på avstånd, det blir att fördubbla livet — att röra vid en människa, som är en främmande och ändå så oändligt välbekant. Tony vid sjutton år är jag, och Tony några år senare är icke så lik Tony vid sjutton år, men är ändå alltjämt jag. Jag flyttar mig endast ett stycke tillbaka i tiden, och jag hör stegen, som trampa omkring mig, och jag smakar de känslor, som då genomströmmade mig.
Jag var kanske just då en ganska otillgänglig varelse. Jag hörde självfallet hemma i en viss miljö, och jag hade ännu ej sett mig omkring tillräckligt för att ha fått lust eller mod att välja någon annan. Det är med de första årens omgivning som med barndomstron: man är planterad i den helt enkelt, och sedan kommer det stunder, då man tycker sig sitta fast i tung lera och icke förmår röra sig ur stället.
Min barndomstro! Den hade fått en svår stöt vid dagarna för min mors död och begravning. Men jag hade åter sjunkit tillbaka i den, med ett bävande minne av att jag måste varit ute i hårt oväder och icke kunnat finna skydd. Dock, trygghetskänslan var bortblåst. Själva Guds personlighet hade den gången på något sätt rivits i stycken, och under det att jag utan någon riktig entusiasm var sysselsatt med att sammanfoga bitarna, började mitt hjärta lyssna utåt efter andras röster, efter andras rop, som kunde komma ett namn att åter och åter genljuda uppe i en rymd, där stjärnorna tyckas oss så nära, att vi i barnslig enfald gripa efter dem med blotta händerna.
Vid sjutton år tar man lätt intryck. Jag har ofta tänkt, att det måste vara av en säregen tjusning att lägga under sig ett sådant där ungt väsen, gjuta in i det något av sin egen anda, se dess ögon vidga sig inför de gåtor och problem, som en gång fyllt en själv med samma sensationer, forma det efter sin vilja — och snart i dess frågor, rysningar och framkastade tvivel förstå att ens eget hjärtas slag nu dunkar hos den andra. Ja, jag lyssnade… Jag lät andras olika meningar, tankar och inre upplevelser strömma igenom mig. Själv hade jag endast en stor upplevelse alt jämföra dem med: men detta enda, detta stora och mörka, räddade mig ifrån att helt gå upp i andra människor och försvinna.
Det var mitt barndomslivs stora intryck, som icke fördunklades och utsuddades med åren: modern med de frånvarande ögonen, som icke märkte barnet som stödde sig mot hennes händer, men såg in i en annan värld, vars skuggor sköto ned i det tysta rummet omkring henne. Ur den upplevelsen växte mitt liv fram, ett liv som jag ibland med fruktansvärd tydlighet kände dömt att förkvävas och som jag i de stunderna sporrade till det yttersta, liksom en dödsdömd som söker fånga all världens skönhet på en gång i sin famn, därför att han vet att den brutala förintelsen snart skall förmå honom att släppa hela fånget, medan armarna slagna sjunka ned utefter sidorna.