←  Kapitel 3
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 28 ]

IV.

Sedan jag blivit äldre, har jag ju förstått, att man noga måste skilja på de varelser, som skapats i ens fantasi, och de riktiga människorna av kött och blod. Men alltid har jag haft svårt för att iaktta denna skillnad. Den känsla av oansvarighet man ofta får i drömmen, då man trots skenets och bildernas illusoriska påtaglighet har en dunkel förnimmelse av att gestalterna framför en plötsligt kunna upplösas och bli borta, har städse velat följa mig ut i min vakna tillvaro, och fastän jag ihågkommer händelser och detaljer, förknippade med den eller den personen, så intensivt att jag kan glädjas eller gråta på nytt, då de dyka upp i mitt minne, känner jag i regeln fortfarande ingen saknad [ 29 ]eller tomhet, när en människa försvinner ur mitt verkliga liv. I samma ögonblick hon försvinner blir hon visserligen för mig till en dimgestalt, som icke har någon plats i framtiden och som icke växer eller utvecklas, men en dimgestalt var hon dock på visst sätt redan förut för mig, och även efter försvinnandet kan min fantasi ju när som helst trolla fram henne på samma plats och med samma mask hon en gång hade.

Men somliga människor ha, ännu medan jag levat tillsammans med dem, i högre grad än andra givit mig en förnimmelse av overklighet. Till dem hör Barbara Ruthven. Alltid ser jag henne i en blekblå klänning med ett vitt krås kring den smala halsen, och alltid är hon tjugu år. För mig blir hon aldrig äldre. Hennes fina rasrena ansikte med de mandelformade blå ögonen har en stark likhet med bilden av hennes stammoder, som hänger på väggen i kammarherre Ruthvens salong, och hennes vackra, smala händer med de avlånga, rundade fingertopparna inta helt omedvetet poser, som än mer framhäva deras skönhet.

Kammarherre Ruthvens, hennes föräldrar, bodde i en liten vacker våning vid Karlavägen, och familjen hörde till de första vi besökte, [ 30 ]sedan vi kommit till Stockholm. Kammarherre William Ruthven var en kusin till min mor, och hans hustru Emilie var född Hastfehr. Vi räknade alltså i dubbel måtto frändskap med varandra.

Under denna första tid gjorde jag bekantskap med de anförvanter såväl på min mors som på min fars sida, vilka funnos i Stockholm; alla familjerna umgingos rätt flitigt med varandra. Av mina släktingar på mödernet hade jag ju under min barndom blott känt min mors syster Amelie och hennes syssling landshövding Ruthven och den senares pojkar, Bo och de andra, som jag vuxit upp tillsammans med; och av dem på fädernet hade jag förut endast träffat, utom gamla tant Eleonora, översten däruppe, Rutger Hastfehr, samt min kusin Phille Hastfehr, yngre son av min fars andre broder, jägmästaren Maximilian i Ängelholm. Nere på Soothsgård var det mera avlägsna anförvanter jag träffat, och ingen av dem hade burit mina föräldrars namn. Nu först när jag hade tillfälle att se tillsammans ett större antal ättlingar av de båda släkterna Hastfehr och Ruthven, gick det riktigt upp för mig, hur olika dessa släkter voro varandra, och starkare än förut anade jag även, vilka brytningar som kanske naturnödvändigt [ 31 ]måst uppstå i mina föräldrars äktenskap och som sjukdomen allenast hade på en gång skärpt och beslöjat.

Det vore kanske icke fullt riktigt att schematiskt linjera upp de många skärande kontrasterna mellan mitt fäderne och mitt möderne för att utpeka de stridiga egenskaperna såsom typiska för det ena eller för det andra blodet samt därmed också vilja göra gällande, att alla medlemmarna inom vardera släkten skulle sinsemellan vara helt lika. Men bär icke varje »ätt», varje gammal släkt, ett under alla skiftningar framträdande gemensamt märke, liksom örterna inom samma växtfamilj har en ursprungsbestämd gemensam struktur och inre art? Det är icke bara i utseendet, som kännetecknande drag åter och åter gå igen, men i sinnena, i karaktären, i anlagen, i allt det som skapar en särskild varelse. Det är sant, att genom ingiften de gamla familjerna mer och mer uppblandas, men det är egendomligt att se, hur vissa ting ändock ha en benägenhet att komma tillbaka.

I både min fars och min mors släkter tycktes visserligen känslan vara det, som oftast bestämde handlingen. Jag har hört en och annan kalla oss allesammans känslomänniskor och det med ett visst skeptiskt tonfall, men detta [ 32 ]drag som för en ytlig bedömare kunde synas som någonting, vilket de båda släkterna hade gemensamt, rymde i själva verket just det väsentliga av den olikhet som vållade att familjerna Hastfehr och Ruthven aldrig kunde harmoniskt glida samman. Den sunda utåtriktade känsla, som förmådde en Hastfehr att impulsivt begå handlingar, vilka ofta blevo bestämmande för hans liv, hade ingen likhet med den hemlighetsfulla ödesstämning, som slagit sin klo i det Ruthvenska känslolivet. Jag vet ju också, att den dunkla, sagoskymda skogstjärn, där min mors klan i en längst hädanfaren forntid rysande blickat ned, låg långt, långt borta från den dammiga solbelysta landsväg, där min fars förfäder helt säkert en gång taktfast tågade fram. Sinnessjukdomen, för vilken min mor blivit ett av Ruthvensläktens många offer och som kastat sin skugga över min barndom, hade skapat en hemlig rädsla, som alla dess medlemmar mer eller mindre fruktlöst sökte värja sig mot. Kanske var det detta, att de i tysthet måste kämpa mot den, som var orsaken till mycket, som gemensamt präglade dem: kanske var det den kampens spasm, den nedkämpade skräcken och den inåtslagna ångesten, som gåvo upphov även till åtskilliga [ 33 ]yttre egendomligheter, som eljes inbördes kunde förete sådana språng som från burlesk uppsluppenhet till isande korrekthet, svärmisk gudlighet i unga år och frenetisk världslighet på tröskeln till ålderdomen, men där det överallt fanns något forcerat och ansträngt, som tydde på en lönnlig oro, en pinande tanke, som man ville fly ifrån.

Jag har redan nämnt en av släkten Ruthven, Barbara, som under min första tid i Stockholm, gjorde ett starkt intryck på mig. En dag kom en inbjudan till min far och mig från grevinnan Mirjam Meijerhelm, född Ruthven, och efter det sammanträffandet räknar jag henne såsom den andra av mina släktingar, som i högre grad väckte min nyfikenhet och mitt intresse.

Mirjam Ruthven, hon hette verkligen Mirjam, och efter att ha sett bärarinnan av namnet tyckte jag inte, att det var så tillfälligt, ty hon kom mig verkligen att tänka på Moses' svartsjuka och intriganta syster samtidigt som på en spinnande katta, hade gift sig ung och vid endast ett par och fyrtio år blivit änka. Då hennes man, den gamle skämtaren Ludvig Meijerhelm, som under ett par år, sina sista, tillhört en eller annan likgiltig liberal-konservativ regering såsom chef för finansdepartementet, [ 34 ]ännu levde, hade deras hus varit en samlingsplats för det rika och framför allt för det förnäma Stockholm, samt även en smula för det excentriska. Det gick många historier om Mirjam Meijerhelms sätt att bemöta sina gäster, i själva verket hade det omvärvt hennes personlighet med något av legend och saga, och fastän hon nu inte längre var medelpunkten för någon lysande församling, dröjde dock det där skimret som ryktet givit henne kvar, och ännu ansågs det som en viss ära, och kunde ibland vara ett nöje, att tillhöra hennes umgänge. Paret Meijerhelm hade aldrig haft mer än ett barn, sonen James. Vid den tidpunkt, då jag första gången träffade honom, var han löjtnant vid Hästgardet och en ovanligt vacker ung man med ett par lysande blå ögon och en kropp så välgymnastiserad och tränad, att det var en glädje bara att se honom röra sig.

Mirjam Meijerhelm hade under sin barndom och första ungdom levat på landet på en stor egendom ej långt från den trakt, där min mors föräldrahem varit; hon hörde också till min mors otaliga kusiner. När jag nu första gången träffade henne, var det ganska egendomligt, att trots allt vad jag hört om stadsdamen Mirjam Meijerhelm, fick jag en stark känsla av att hon [ 35 ]hörde hemma på landet. Det var i en herrgårdsmiljö jag skulle velat se henne, sysslande i trädgården, eller på hästryggen, eller i muntert samspråk med stallknektarna. Kanske hade livet i staden hos henne utvecklat en del karaktärsdrag, som aldrig skulle frodats på landet. Ja, nu när jag efter så lång tid tänker tillbaka på henne, är jag alldeles säker på att så var förhållandet. Även Mirjam hör till dem, som försvunnit ur mitt liv; och är det icke just därför hon står så levande för mig?

Medan jag skriver detta, söker jag ivrigt i mitt minne efter de olika smådrag hos henne, varigenom jag slutligen skulle kunna ge en helbild av hennes väsen och personlighet. Men de smådrag jag får tag i vilja icke samla sig till något helt. Det är, som om jag i en dröm hade dömts till att sätta ihop en sönderslagen orm: varje bit hoppar och slingrar sig för sig, men när jag med ångestfullt fumlande händer söker maka ihop bitarna av det olycksaliga, hala djuret, komma de endast ännu längre ifrån varandra, och vrida sig fyllda av tusen oroliga liv. Ja, sådan var hon! Hon var ond, och hon var god. Hon var högmodig, och hon var ödmjuk. Hon var listig, och hon var godtrogen. Hon var kvick, och hon var dum. Och det [ 36 ]fanns ej en länk, som sammanband dessa egenskaper med varandra. En huldra var hon, som ej vågade blotta sig för att visa sitt lyte, men vilkens ögon lyste och lockade, utan att någonsin infria de löften de så slösande gåvo.

James och hon bodde i det Meijerhelmska huset vid Kungsträdgårdsgatan. De hade hela översta våningen med utsikt över Kungsträdgården, och en liten spiraltrappa förde från hallen upp till ett tornrum, som James inrättat till sitt rökrum. Om somrarna bodde de numera ute i skärgården, där min tant enligt James' beskrivningar gick klädd som en bondkvinna och aldrig tog av sig de tjocka handskar hon hade på händerna, då hon rensade landen och plockade krusbär.

Jag hade varit ganska rädd för den där inbjudningen. Det var så längesedan jag hade varit i något större sällskap, och att nu på en gång träffa hela släkten tycktes mig som något ganska förfärande. Jag såg upp mot den upplysta våningen, då Pa och jag gingo över Kungsträdgården. Fastän det ju var omöjligt, tyckte jag mig se skuggor glida förbi rutorna däruppe. Det var mina släktingar. Jag gav Pa en blick. Han gick och gnolade, med hatten tillbakaskjuten från pannan som alltid då han var på gott humör, och det [ 37 ]kändes likt ett sting i mitt hjärta, att han redan tycktes ha glömt allt det, som jag ännu hängde fast vid med hela min själ. Den sista tiden hade han blivit yngre, pojkaktigare, mer sprudlande än någonsin förr. Med ett ryck hade han skakat av sig småstadens atmosfär, minnena från det mörka huset, tanken på de ansikten han lämnat, de dagliga sysselsättningar, som därborta utgjort en del av hans liv. Kanske berodde även hans ljusare sinnesstämning på att han genom sina relationer redan fått flera inkomstbringande poster, vilka han eljes som kapten på reservstat kanske ej så lätt skulle kunnat skaffa sig i elt främmande samhälle. Att han nu hade bättre råd förstod jag på allting. Den lilla fina möbeln i kabinettet var icke det första utslaget av hans glädje över att kunna röra sig med pengar. Än det ena än det andra hade kommit till för att försköna hemmet. Pa ville ha det vackert omkring sig.

En stund senare satt jag vid ett elegant dukat bord. Min svarta klänningsärm med det smala ryschet kring handleden stack av mot den vita damasten, då jag tog soppskeden, och jag betraktade förvirrad detta svarta och vita och en tung röd nejlika, som böjde sig mot min tallrik ur en silvervas.

[ 38 ]Bredvid mig satt kusin Philles äldre bror, kapten Melker Hastfehr, men han talade med sin granne, och jag kunde ostörd betrakta gästerna.

Jag hade redan varit i de flestas hem, jag hade hört min far berätta om än den ena, än den andra, och medan jag såg från ansikte till ansikte, drogo mina tankar en ring kring var och en, och in i ringen tumlade deras dagliga livs tillbehör och sköto undan silver och blommor och dyrbart glas: under den enas händer gledo stora fullskrivna pappersark, i den andras knä trollades ett handarbete, sömmat av flinka fingrar, och bakom deras ryggar skymtade kasernens grusströdda gård, skrivrummets korrekta gardiner mot ett skinande fönster, budoarens sidentapet, flickrummets tusen småsaker… Dessa damer i middagstoalett voro inte längre vad de tycktes vara, där de sutto placerade vid bordet: urklippta prydliga dockor — under håruppsättningarnas välordnade fall pyrde morgonens rufsiga uppvaknande, under stämmornas glättiga mjukhet eller kvicka syrlighet bubblade vardagstillvarons mera upprörda strömdrag, virvlande med sig bottnens grums och stickor eller öppnande en kristallklar skymt av något undangömt skönt. [ 39 ]Och så skulle jag alltid se dem. Utan att fullt känna dem var jag ändå inom mig säker på dem. Pulsslagen i mitt eget blod drevo också en del av deras hemliga liv genom mina ådror.

Och när jag så satt och såg på dem, försvann min skygghet. Vem kunde väl motstå kammarherre William Ruthvens glammande, högljudda röst? Han var ståtlig, där han satt till höger om Mirjam, medan min far hade hedersplatsen vid hennes vänstra sida. Hans skratt var högt, hans röst var hög. De blå ögonen nästan begrovos mellan ögonvrårnas smilrynkor, vilka strålade ut mot tinningarnas litet svällda ådror. Han sköt fram sitt breda bröst: i sanning en präktig sköld, mot vilken hans egna ords häpnadsväckande överdrifter studsade och smattrade, utan att någonsin borra sig igenom för att bli tillbörligt vägda i hans hjärta. Hans hustru log skälmaktigt åt honom, och hans två flickor vid nedre bordsändan, Barbara och Beth, höjde ögonbrynen och sågo leende på varandra. Emilie Ruthvens fylliga figur, fågellika sätt att vända och vrida sitt vackra huvud, ja till och med hennes läppars runda sammetsmjukhet hade gått i arv till den yngsta dottern, Beth, endast att hos henne ännu alla linjer voro åtstramade i ungdomlig fasthet. Beth hade ingen[ 40 ]ting av Barbaras drömmande allvar. Hon föreföll att ha skrattet porlande inom sig, en inneboende livsglädje, för vilken leendet och skrattet voro lika naturliga som det är för träden i vårens solsken, att bladen klirrande dansa på deras kvistar.

Bredvid min far satt hans enda syster, Gunilla Fegræus, änka sedan ett år efter överste Fegræus vid Värmlands fältjägare. Hennes barnlösa äktenskap hade icke varit egentligen lyckligt, och det kom för mig, att hon hade något av en gammal besviken mans bisterhet över hela sitt väsen. Det var min fars stora ansikte och breda panna, och hon höll sin ståtliga gestalt självmedvetet rak; men hon hade ingenting av Pas lysande livlighet i rörelser och minspel. Detta berodde icke på att hon var äldre än min far och kanske icke heller enbart på en olika läggning i karaktären, men tydligare än hos de andra tyckte jag mig bakom henne skönja det efterhängsna vardagslivet: där var kassabokens prudentliga siffror och tjocka streck under adderade summor, där var den ordentligt vädrade garderoben med salig överstens uniformer hängande, putsade och borstade, med silkespapper om epåletternas guld och de blanka uniformsknapparna, där var morgnarnas tröst[ 41 ]lösa gråhet och aftonlampans falskt förskönande skimmer över en borgerlig och fattig landsortsmiljös tungsint smaklösa möbler.

Från min faster vände jag blicken i smyg till min granne, Melker. Han var son till den där farbror Maximilian jag aldrig sett och vars hustru tillhörde en av de kända Skånesläkterna. Det var Melkers bror, Phille Hastfehr, som med sin unga fru och lilla flicka en jul hade varit på besök i vår stad. Då hade också de bott i huvudstaden, men oväntat iråkade och alltför offentligt debatterade dåliga affärer hade tvungit Phille att uppge både amanuensbefattningen i departementet och kammarjunkartiteln samt att bli biträde hos en advokat uppe i Umeå, och hans hustru, som inte tyckte om de nya och enklare förhållandena hade tagit dottern med sig och flyttat hem till sin far, som var en förmögen kyrkoherde Lagrelius någonstädes i Åmåltrakten. Var han ful, Melker Hastfehr? Jag såg ned på hans hand, som lugnt vilade bredvid tallriken: en stor, välformad hand, långsträckt med starka knogar, som tycktes vana att kröka sig om en tygel eller knyta sig om en piska. Det var en vacker hand. Men ansiktet var bestämt fult, nästan fyrkantigt, tungt, med en smal näsa över mun[ 42 ]pens tunna raka streck och med ett par bleka ögon under rödaktiga buskiga ögonbryn. Håret var blankt, brunt, korrekt benat och slätborstat. Visst var han ful, men när han som nu vände sig mot mig, förändrades utseendet hastigt: de bleka ögonen blänkte, munnens vinklar höjde sig till ett lustigt småleende, och först då observerade jag den kluvna hakan, som gav hela utseendet ett drag av energi och även av tung sinnlighet.

Jag har funnit det ofta senare i livet, att det är de så kallade fula ansiktena, som äro de intressanta. Skrattet ristar i de ansiktena sina linjer, vredens och sorgens skuggor dröja länge kvar, orden bita sig fast i läpparna, blodet synes kanske ej skölja så lätt upp mot kinderna som hos dem, vilkas hy är bländande, men man tycker sig se det arbeta och pulsera, berättande om kroppens heta, tunga verkstad av impulser, lidanden och lustar.

— Det är första gången jag ser Tony, sade han plötsligt.

Jag tyckte att det var ett otympligt sätt att börja konversationen på. Det gjorde mig generad, och orden fordrade liksom en avslutning — ett omdöme. Men han sade ingenting mer om den saken, i stället gjorde han en nästan [ 43 ]omärklig böjning på huvudet och såg bortåt en plats. Jag följde hans blick, och det slog mig genast att det var besynnerligt, att jag inte hade tänkt på hans hustru först. Hon var verkligen frappant — så olik de andra. Hon tillhörde en rik direktörsfamilj; de bägge bröderna Phille och Melker hade båda sökt sig fruar inom den burgna bourgeoisien, ehuru den förre åtminstone icke någon längre tid haft fördel av sin; och medan den litet lantliga och tankfulla, så idealistiska Christine Lagrelius redan före sitt giftermål haft några små försänkningar i de högre kretsarna, därigenom att hennes far varit med om att konfirmera en av prinsarna, hade den eleganta Ella Gröninger dansat sig in i societeten med den säkerhet, som pappas pengar och modehusens vackra kläder ge en ung flicka. Hon dansade lätt också. Ellas guldskinnsskor vägde likväl mer än Christines tankar, man trodde så åtminstone numera, men om man tar i betraktande att guldskinnsskor ofta fordra både spännen och rosetter och icke alltid äro av så små nummer, så bör man ju icke vara orättvis, utan gärna erkänna att de kunna väga ganska tungt. En ren skönhet var hon icke, men hon behövde icke heller vara det. Bara det sätt, varpå hon höjde huvudet med den [ 44 ]rika, blonda hårmassan, lät de blå ögonen virra litet, som om de vore trötta på sin egen glans, och de fuktiga, röda läpparna skiljas åt i ett trevligt litet leende, gjorde att jag genast fann henne förtjusande, utan några förbehåll.

Tant Mirjam skålade med mig. Hennes vita hals höjde sig över den fyrkantiga urringningen, de smala ögonen kisade litet, och jag såg rätt in i detta egendomliga och dock så vackra ansikte, över vars ännu unga panna redan nästan snövitt hår låg i mjuka silkesvågor. Men från henne själv drogs min blick mot en stor diamantdroppe, som darrade på hennes klänningsliv, och när jag drack det röda vinet, kände jag mig med ens andfådd, som om mitt hjärta plötsligt börjat dunka.

Samtalet hade blivit allmänt. Frågor flaxade över bordet. Man skrattade åt hänsyftningar på saker, som för länge sedan hänt inom familjen och som jag inte kände till: Farbror William berömde maten, drack stora klunkar vin, viftade med händerna och berättade glada historier; mittemot honom satt kusin Melker och sade kvickheter på ett sorts torrt humoristiskt sätt, medan hans ögon under halvslutna ögonlock försiktigt förvissade sig om att hans ord träffade målet. Tant Mirjam brydde sig [ 45 ]icke om att, värdinnans plikt likmätigt, sammanknyta och leda samtalen. Hon höll huvudet nedböjt, lekte förstrött med en blomma eller ett vinglas eller smulade sönder brödet. Så kunde hon plötsligt lyfta huvudet och säga något, som alla lyssnade till, icke därför att det var kvickt eller just hade att göra med det ämne, som dryftades, utan därför att det sades med ett pretentiöst småleende, som motståndslöst tvingade en till att ännu långt efteråt vända hennes ord i huvudet med en allvarlig förvissning om att det dock måste ha legat något i det hon yttrat.

Frukten serverades. Det frasade friskt, då de små förgyllda knivarna sjönko genom äpplena. En stor, blå vindruvsklase med bären liksom immiga av värmen tronade högst på en fruktskål, och då Ella Hastfehr ett ögonblick höll skålen mellan sina händer, tyckte jag att hon liknade en skördefests gudinna.

Senare efter middagen stod jag vid fönstret i salongen och såg ut över Kungsträdgården. Träden skymtade mörkt och oredigt därnere, men bakom dem blänkte det av lyktor, och upplysta spårvagnar gledo förbi borta vid Operahuset. Någon kom bakom mig och tog min hand. Med en ofrivillig rysning av obehag [ 46 ]vände jag mig om och mötte tant Mirjams smala ögon.

— Tony skall ofta komma hit, sade hon. Jag har aldrig haft någon liten dotter.

En mild parfym strömmade ut från hennes kläder, och jag tyckte att orden på något artificiellt vis kommo doftande fram ur hennes mun. I detsamma skrattade James. Vi vände oss om. Han stod med uppsträckta armar och demonstrerade sättet att lyfta ett par tunga vikter. De andra sågo gamla ut vid sidan av honom. En spenslig David med skinande ögon och spända muskler! Men i hans mors blick låg något av grälsjuk avund — Mirjamblicken!

— Sätt genast ned dem, James, sade hon vasst. Du kunde tappa dem på någon av mina vaser, så som du gjorde häromkvällen.

James sänkte genast armarna. Det kom ett leende kring hans mun, som jag inte förstod. Men jag hade en känsla av att ett spjut slungats genom luften.

Det hände ingenting vidare denna afton. Den förflöt jämnt under ett molande prat, som om en motor sakta satts igång och icke ville upphöra med sitt dunk-dunk. Men när vi började göra oss i ordning för att gå, öppnades dörren, och en herre i trettioårsåldern steg in.

[ 47 ]— Jag kom upp, jag såg det lyste, sade han.

Då brast tant Mirjam i skratt. Diamantdroppen på hennes bröst slängde gnistrande av och an.

— Magnus, Magnus, ropade hon, vet du inte, att du var bjuden hit på middag? När jag såg att du inte kom, lät jag Anna sätta undan ditt kuvert, så att inte de andra skulle märka din glömska.

Han betraktade henne tyst. Och med ens blev hennes min elak.

— Man brukar be om ursäkt, anmärkte hon kort.

Men den nykomne sade fortfarande ingenting, utan började gå omkring och ta alla i handen, allvarligt och sedesamt som en skolgosse.

— Det där är Magnus Ruthven, Tony, hörde jag min tants röst, nu åter sammetsmjuk och len, som om hon plötsligt börjat spinna som något fromt och farligt kattdjur. Han är son till din enda morbror, som du förmodligen inte så snart kommer att träffa, därför att han och hans fru föredra Schweiz framför gamla Sverige. Magnus är vår egen käre lille filosof.

Jag såg upp i ett par trötta, glanslösa ögon, som icke tycktes höra samman med ett fett, rött ansikte, där en hängande saftig underläpp [ 48 ]ytterligare betonade skillnaden mellan ögonens dunkla ande och köttets grova materia. Ingen gjorde min av att vilja förlänga samvaron, därför att han hade kommit, och jag fick ett flyktigt intryck av att »vår käre lille filosof» icke var särskilt älskad. Sedan han tömt en chokladbrun whiskygrogg, som James i skämtsamt betonat, broderligt förstående i hast gjorde i ordning åt honom, och vi andra under tiden sagt adjö, mumlade han något om att han ej ville att Mirjam skulle vara uppe längre för hans skull. Och tant Mirjam protesterade icke utan log och tryckte hans hand.

— Hu då! hörde jag Magnus Ruthven säga ett par ögonblick senare, då jag fann mig gående mellan Pa och honom, sedan de övriga skilts från oss.

Ingen av oss svarade på hans utrop, och han lämnade heller ingen förklaring på det. Men vid vår port, gav han helt kärvt tillkänna, att han tänkte följa med oss upp.

— Välkommen, sade Pa skrattande.

Uppkommen sjönk han ned i en av herrrummets bekvämaste stolar och tände en cigarrett.

— Ni ha det bra, mina kära fränder, sade han.

[ 49 ]Men han hade inte kastat en blick omkring sig. Jag tog strax godnatt; efter kvällens alla intryck kändes det, som om golvet gungat under mig. Han kom klumpigt upp ur stolen, och nu tyckte jag att de feta kinderna och den röda underläppen helt skymde bort hans ögon för mig. Men jag var väl alltför trött.

In till mitt rum hörde jag sedan då och då ljudet av dämpat skratt, och jag somnade med en känsla av att min barndoms trollgubbar, skymningsmän och underfundiga andar höllo på att flytta in i den nya våningen.