Tonys läroår/Kapitel 13

XIII.

Barbara satt inne i mitt rum i länstolen vid fönstret. Hon hade kommit upp utan att säga till på förhand, och nu visste jag inte riktigt, vad jag skulle göra med henne. Kanske hade någon sagt till henne:

— Du borde gå upp och hälsa på Tony ibland! Och så hade hon gått till mig.

Hon frågade, hur jag sysselsatte mig om dagarna, vad jag tyckte om systrarna Teofil, som hon mycket litet kände, och om jag ofta råkade Magnus.

— Han är så besynnerlig, tillade hon leende.

Jag tänkte på flickorna Ruthvens ljusa hem, som låg så långt borta från stadsbullret. Tankfullt betraktade jag henne, där hon satt med händerna vilande i knäet, och liksom första gången, då jag såg henne, for det igenom mig, hur overklig hon föreföll. Var icke hennes kropp [ 117 ]genomskinlig, så att man tvärs igenom henne skymtade den klarnande himlen utanför fönstret?

Det blev aldrig något glatt småprat mellan oss, som det eljes blir, när två unga flickor träffas. Vi talade som över ett djup och sågo oförstående, men vänligt på varandra. Därför drog jag en suck av lättnad, då Bo helt oväntat inträdde. Barbara hälsade honom välkommen till Stockholm igen. Jag märkte, att hon hade roligt åt hans pojkaktigt utstuderade klädsel och de ljusgrå damaskerna, och jag förstod, att hon sedan skulle beskriva honom för Beth på det ironiska, nyktert raljerande sätt, varpå systrarna alltid sinsemellan brukade tala om de personer de träffat ute.

Lova kom med tebrickan. Bo skämtade med henne. Han hade alltid haft ett speciellt gott och kongenialt sätt med gamla tanter och gamla trotjänarinnor, och Lova gick småfnittrande ut igen, röd i ansiktet av förtjusning.

— De här pepparkakorna äro från mammas handkammare, det ser jag, sade Bo och bredde smör på en stor pepparkaka.

— Ja, Lova lyckades beveka er mamsell därhemma att ge henne receptet, innan vi foro. Jag tror Lova fick det som ett slags avskeds[ 118 ]gåva. Mamsell ville eljes inte ha några konkurrenter om sina konstverk.

Bo strödde då och då in små anekdoter från sin resa, under det att han slukade kakor precis på samma sätt, som jag mindes att alla pojkarna Ruthven däruppe gjorde det den tiden, då tant Suzannes handkammare för oss var paradiset på jorden.

Strax efter teet tog Barbara avsked. När jag kom in efter att ha följt henne ut i tamburen, höll Bo på att slå i en ny kopp te åt sig.

— En underlig flicka, den där Barbara, anmärkte han likgiltigt, jag har aldrig lyckats utgrunda, om Barbara och Beth bara äro högfärdiga eller om de ha blivit blinda av att titta på varandra och höra farbror William prisa dem. Men hur mår du nuförtiden, Tony? Han lutade sig tillbaka i stolen och synade mig uppifrån och ner. Du har alltid varit en särskild sort, lilla Tony! Vet du, att du har ett ganska egendomligt utseende?

— Du borde då åtminstone säga frappant, skrattade jag. Det låter på dig, som om jag hade en utväxt eller något dylikt.

— Hur tycker du, att jag har blivit? fortsatte han och strök sig över håret.

[ 119 ]— Är det nödvändigt med damasker? frågade jag försiktigt.

— Du tycker, att jag är för snobbig?

— Åja!

— Jag skulle vilja vara mycket elegantare, men det har jag inte råd till, sade han allvarsamt. Förr i världen fingo herrarna använda krås, brokiga dräkter och långa silkesstrumpor i läckra färger. Nu skola alla se lika alldagliga ut. Det är förskräckligt. Mina ben ropa efter långa silkesstrumpor.

— Nej, men Bo!

— Det är ingen stil på livet längre, sade han lika allvarligt.

— Jag önskar att tant Suzanne vore här och skakade om dig litet, utbrast jag.

— Å, log han, mamma, hon tycker om att jag är fin, fast hon själv går i lågklackade skor med breda tår, eller kanske just därför. Du är mycket tillsammans med Magnus, hör jag, sade han efter ett ögonblick och slog lätt med skeden mot koppens kanter. Det skulle jag aldrig trott.

— Varför det? Jag kände mig litet irriterad.

Han svarade ej, men fortfor att låta teskeden dansa i koppen.

[ 120 ]— Tycker du, att du egentligen känner Magnus? frågade han och vägde på orden.

— Jag vet inte. Förmodligen tänker han mer än de flesta av oss.

Bo trampade otåligt med fötterna mot mattan.

— Tänker Magnus? utbrast han gällt. Är du verkligen så naiv, att du låter hans sätt att tala imponera på dig? Magnus, förstår du, har tänkt, det är inte frågan om det, när han var mycket ung, ja… Han sparkade sig igenom allt det, som han kallar för tradition, och blev ansedd för fritänkare och jag vet inte allt vad för konstigt. Jag har hört talas om det där. Hans kamrater höllo honom den tiden för en ung gud. Då tänkte han, nu bara tuggar han om och om igen sin gamla tankehalm. Märker du inte att han är uttröskad? Det är därför han tyr sig till allt ungt och friskt. Och nu tror jag han inbillar sig ha något av sin gamla kraft kvar, då han ser dig ta intryck av honom.

— Varför blir du så ond? invände jag.

Bo rodnade plötsligt. Det blev tyst ett ögonblick.

— Det är riktigt, som om jag kommit hem, tycker jag, när jag sitter här med dig, sade Bo lågt. Talade jag inte alltid förr om alla mina dumheter för dig, lilla Tony? Och du lyssnade. [ 121 ]Du hade ett sätt att lyssna, som kom mig att känna mig som en hjälte.

— Å, dina långa verser, Bo!

Han gav mig en hastig blick.

— Har Magnus talat något med dig om mig, Tony?

— Åja, litet kanske.

Bo reste sig nervöst.

— Vad har du för en tavla där?

Han stod framför tavlan med flickan och de små hundvalparna.

— Den satt ju i barnkammarn hemma hos er? Jag minns den nog. En gång ritade min bror Eddi dit mustascher med kol på flickans väna ansikte och förlängde svansstumparna på hundarna. Jag tror ni slogos den gången.

Han undersökte sakerna på mitt toalettbord, tog ur proppen på parfymflaskan och inandades doften.

— Du skulle ha finare parfym, Tony. Tycker du inte Magnus är underlig? fortsatte han därpå och betraktade flyktigt sin egen spegelbild.

— Hur menar du? Och varför kan du inte sitta stilla i lugn och ro?

— Därför att jag inte kan! utbrast han och vände sig häftigt mot mig. Jag har nu träffat Magnus igen under ett par veckor sedan min [ 122 ]återkomst, och han gör mig galen, sjuk, överansträngd!

Men då han såg min förvånade min, slog han sig åter ned mittemot mig vid tebordet.

— Om jag sutte och talade här med dig i timmar, så är jag säker på att du likafullt inte skulle begripa ett dugg av det här, sade han litet lugnare. Flickor förstå ingenting. Och ändå är du den enda flicka jag någonsin talat förtroligt med. Minns du, när jag var förälskad i din väninna Maud? Vilka utgjutelser!

Han log litet, men blev genast allvarlig.

— Har du sett sådana ögon Magnus har? De äro bleka, utan uttryck, tycker man först, men så dra de en långsamt och segt till sig. Det kittlar i hela kroppen på mig, när han ser på mig så där. Och ibland kan han lägga sin hand på min nacke, helt plötsligt när vi sitta och prata ensamma i hans rum, och då känner jag det, som om jag måste böja mig för honom — som om han, om han finge lust, skulle få lov att trampa på mig och det bara skulle kännas skönt.

Bo var helt blek.

— Jag tror ibland, att jag håller på att bli konstig, sade han och svalde. Det underhaltiga Ruthvenska blodet! Det kommer fram hos oss [ 123 ]alla, fastän på olika sätt. Folk tycker visst, att jag är ytlig och att jag pratar för mycket. Det är möjligt. Människor äro så dumma. De dra sina slutsatser, därför att man har välpressade byxor och knyter sina halsdukar på ett snyggt sätt. Jag är inte ytlig. Tycker du, Tony?

Jag kände medlidande med honom. Det där var ju precis samme pojke, som med gymnasistmössan på nacken mötte mig i allén utmed ån därhemma. Men då hade han talat om sina flickbekanta.

En tanke kom mig att plötsligt spritta till. Kanske endast för att han nämnt Mauds namn. En scen, som jag aldrig skulle glömma, dök upp så tydligt, att jag tyckte mig höra sprakandet från eldbrasan, som övergöt Mauds unga ansikte med ett glödande skimmer: jag kände åter hennes hand treva mot min kjol och mindes svindeln, som gripit mig, då en ömhet, som jag icke förstod, slog emot mig under framviskade ord och vid den heta beröringen av hennes hand mot min nakna hud.

Var det inte något av detta, som Bo just nu försökte tala om för mig? Något, som förskräckte och tjusade honom på en gång? Män och kvinnor kanske ändå icke voro så märkvärdigt olika varandra? Samma sensationer! Samma [ 124 ]upplevelser! Samma rädsla och samma dragning!

— Hur länge har du känt det så där? frågade jag tveksamt.

— Jämt, sade Bo dystert. Sedan första gången jag såg Magnus. Det började med att jag dyrkade honom. Och han lät sig dyrkas. Han märkte det nog, men han låtsade inte om det. Det skulle inte varit likt honom. Men han tycktes trivas med mig, fastän jag var så mycket yngre. När vi voro ensamma, kunde han tala förtroligt med mig, och det var jag stolt över. Men ibland var det, som om han inte såge mig, och det lät jag mig också nöjas med. Jag är sådan. Det pinade mig ofta, att han vårdslösade sin klädsel; men sedan brydde jag mig inte om det heller. Han fyllde mig på något sätt, och jag kände mig tom första tiden i Tyskland, när jag inte hade honom. Sedan gick det över. Men nu har det börjat igen. Ja, det där förstår du inte, lilla Tony, tillade han hastigt och vände bort ansiktet.

— Jag är rädd för något, återtog han skälvande, när jag icke svarade. Jag är rädd för att något skall hända mig, att jag skall förvandlas till något, som jag inte är och inte var ämnad till. Det kommer över mig ofta, när [ 125 ]Magnus ser på mig. Och ändå älskar jag ibland till och med den där rädslan.

Vi sågo på varandra med vidöppna ögon. Jag kände hur den fruktan, som fladdrade som en låga i Bos ögon, tändes i mina egna. Bo suckade.

— Det var skönt att få tala, sade han efter ett ögonblick. Det är besynnerligt, men du måtte ändå förstå mig litet.

Han kysste lätt min hand.

— Du ser så blek ut, sade han dröjande. Jag går nu.

Jag såg honom promenera nedför gatan. De moderna skörten på hans rock vippade som stjärtfjädrarna på en stor, ljusgrå, litet dum och fåfäng hanfågel, då han försvann om hörnet.