←  Avresan från Argentina
Trollsländan som backfisch
av Bertha Clément
Översättare: Einar Ekstrand

Hemma
En väninna  →


[ 20 ]

II.
HEMMA.

Den ljuvliga pingsthelgen hade nyss förgått. Aldrig var den lilla mecklenburgiska staden Weidenburg vackrare än om våren.

På alla fria platser, på promenaderna, i parken bakom det storhertigliga slottet, överallt doftade fläder och syren, och mellan dess vita och violetta blomsterhopar vajade lätta och luftiga, lysande guldregnsklasar.

Kyrkklockan slog just nu åtta. Det kunde ej betraktas som en tidig timme på en så vacker vårdag, och likväl låg i ett av de små husens sovrum en ung flicka ännu i sin ljuva sömn.

Då var en solstråle djärv nog att tränga in genom de vita gardinerna och falla rätt på den lilla vita nästippen. De blå ögonen öppnade sig och sågo sig förundrade omkring. Dörren öppnades i detsamma, och en gammal dam blickade in i rummet.

— Mormor! jublade flickan. Så glad jag är att vara hos dig! Kom och sätt dig här hos mig, jag har så rysligt mycket att fråga dig om. Har mamma redan stigit upp?

— Nej, hon har sovit dåligt i natt, så att hon [ 21 ]måste ligga litet längre. Men jag behöver väl inte fråga, hur min lilla Hilde har sovit?

— Väldigt bra, mormor. Jag sover nästan alltid bra. Men nu måste jag gå upp med detsamma. Jag har ju så gräsligt mycket att se och lära känna i dag. Å mormor, så underligt det är att jag är här hos dig!

Hon sprang ur sängen och i den gamla damens armar. Denna tryckte henne hjärtligt intill sig och sade med en lycklig blick in i sitt barnbarns blomstrande ansikte:

— Jag är inte mindre glad, mitt hjärtebarn, över att äntligen ha er båda hos mig. Tio år är en lång skilsmässotid för en mor. Jag tackar Gud av hjärtat, att han fört er lyckligt och väl hem till mig.

En stund därefter följde Hilde sin mormor in till frukostbordet och lät kaffet och kakorna sig väl smaka.

— Vet du, var jag ska få några väninnor, mormor? frågade hon därpå.

— Nej, min flicka, det överlämnar jag åt dig själv.

— Bor här inte alls några unga flickor i närheten? Jag måste lära känna någon redan i dag.

— Å, är det så bråttom? Nåja, det finns kanske någon råd. I huset mitt emot bor en överstinna von Hollfeld, som har en dotter i din ålder.

— Jag går genast till henne! ropade Hilde, i det hon stoppade den sista kakbiten i munnen och ville rusa på dörren. Men fru Schlosser höll kvar sin dotterdotter.

— Så fort går det inte, barn lilla. Det är alldeles för tidigt att gå på besök till främmande människor så här dags på dagen. Dessutom vet jag inte, om överstinnan önskar något umgänge mellan er flickor; hon lever mycket tillbakadraget. Jag har aldrig sett Hanna tillsammans med någon väninna.

— Jag tror, att folk är förskräckligt stela här i Tyskland, sade Hilde trumpet. Men då mormodern föreslog, att de skulle följas åt ned i trädgården, strålade hon genast åter upp.

De gingo över gården, där fläder och syren blommade, och in i trädgården. Hilde var förtjust över alla blommor, hon här såg; jublande sprang hon än hit, än [ 22 ]dit och märkte icke, att hon från grannträdgården, som blott skildes från deras genom en krusbärshäck, iakttogs av en ung flicka.

Nu varseblev fru Schlosser den andra flickan och nickade vänligt åt henne.

— Se där, Hilde, är vår unga granne, Hanna von Hollfeld.

Hilde sprang ivrigt fram till häcken.

— Här, kära Hanna, är min lilla Hildegard, om vilken jag berättat för dig, sade fru Schlosser, och de båda flickorna räckte varandra handen över häcken.

— Hjärtligt välkommen till Tyskland, Hildegard, sade Hanna vänligt. Har du haft angenäm resa?

— Ja då. Men vänta, så kommer jag över till dig.

Och utan att tänka på sin vita klänning trängde hon sig genom de taggiga buskarna. Rrr-i-tsch… ljöd det i hennes öra.

— Å Hilde, din vackra klänning! utbrast mormor, men Hilde kastade blott en flyktig blick på den anställda skadan och sade i lätt ton:

— Asch, det är bara en liten rispa… det gör ingenting. Jag får väl prata en stund med Hanna nu, mormor?

— Ja, en liten stund, men sedan måste du komma upp och klä om dig; du kan inte gå till farbror och tant med den sönderrivna klänningen.

Hilde hörde ej längre på vad mormodern sade; hon betraktade Hanna med förtjusta blickar. Icke för att denna flicka var någon skönhet… å nej, men hon såg snäll ut och hade ett tilldragande ansikte, som antog ett mycket älskligt uttryck, då hon smålog som nu. Därtill blickade hon med sina klara, bruna ögon så klokt och förståndigt ut i världen, att man knappt kunde tro, att hon blott var tretton år. Hon var också nästan ett halvt huvud längre än Hilde.

Hilde lade högra armen hjärtligt om halsen på sin nya bekantskap.

— Om du visste vad jag har glatt mig åt dig, sade hon.

Hanna såg road och förundrad på henne.

[ 23 ]— Har du då vetat något om mig förut?

— Nej, men jag har glatt mig åt att få göra bekantskap med några tyska flickor, ser du. Jag gick i skola hos nunnorna i ett kloster och hade inte en enda väninna.

— Någon verklig väninna har inte jag heller, sade Hanna eftersinnande.

Hilde teg ett ögonblick, förstummad av idel överraskning, därpå framstötte hon:

— Ingen väninna? Hur är det möjligt? Finns det då i det här rysliga lilla Weidenburg inga flickor alls? Går du inte i någon skola? Där måste väl ändå finnas några trevliga flickor?

Hanna skrattade.

— Det var många frågor på en gång, men jag skall besvara dem alla. Visst går jag i skola, och nog finns det flickor där. Men jag har inte slutit mig så nära till någon, att jag kan kalla henne väninna.

— Å, men varför det?

Hanna pressade ihop sina läppar, men svarade därpå:

— Jag har ju min mor.

— Du är nog rysligt förståndig. Hur gammal är du egentligen?

— Jag fyller fjorton år i vinter.

— Det gör jag också. Men berätta mig nu om de andra flickorna i din klass. Hur många är ni?

— Åtta.

— Det är ju förskräckligt många. Hur kommer det sig då, att du inte har någon av dem till väninna?

— Jag sa dig ju, att jag inte har någon önskan därefter, sade Hanna med lätt rynkade ögonbryn.

— Men så har jag desto större! Och inte sant, Hanna, mig vill du väl i alla fall ha till god vän?

— Du vet ju inte alls ännu, om vi passa för varandra, genmälde Hanna skrattande.

— Åjo, varför skulle vi inte det? Jag tycker att du är förtjusande!

Hanna skrattade och såg road på den lilla älvlika uppenbarelsen, med det långa, upplösta håret, som stod [ 24 ]framför henne. Så helt annorlunda hon var än de flickor, hon förut kände. Hon räckte Hilde sin hand.

— Vi ska åtminstone hålla god grannsämja, sade hon. Men nu får du ursäkta mig, jag måste gå upp till mamma, hon väntar på mig. Adjö så länge.

Hon nickade vänligt och gick. Hilde såg tyst efter den bortgående. Inte hade hon föreställt sig en väninna precis så inte! Hanna var så förståndig, så sansad… nej, de passade kanske inte för varandra. Men när skolan började i nästa vecka, skulle hon väl alltid finna någon god vän bland de andra flickorna. Det var en underbar tanke! Helt glad sprang hon in i huset.

Hon fann modern vid frukostbordet, blek, matt och utan aptit. Under tystnad åhörde denna dotterns livliga skildring av sin upplevelse och sade därpå suckande:

— Så du ser ut nu igen, Hilde! Vet du inte, att din klänning är sönderriven?

— Jo mamma, men det är bara en liten rispa. Jag ska gå och byta med detsamma.

— Du måste verkligen akta dig litet mer, Hildegard. Här finns ingen Pasquita, som stoppar och lagar allting åt dig. Kläd nu om dig och förhåll dig litet lugn och stillsam, så att du ser anständig ut, när vi komma till tant och farbror. Vad ska de annars tänka om dig?

Hilde skrattade och kysste modern.

— Bekymra dig inte för det, lilla mamma. Farbror och tant veta ju redan av att de få med en yrhätta att göra. Och nu ska du vara glad, snälla mamma; det är ju så härligt här, och tänk dig bara… nu ha fem veckor redan förgått, sedan vi skildes från pappa. Tiden går så fort, pappa skriver ju ofta, och han mår bra och gläder sig åt att få komma hit längre fram. Nu måste du också vara glad, söta mamma!

Hon lade sin blomstrande kind intill moderns, och denna kysste innerligt det älskliga ansiktet.

— Ja, min älskling, jag ska försöka. Jag hoppas, jag ska återvinna krafterna så småningom. De här [ 25 ]sinnesrörelserna ha tagit på mina nerver, men det blir väl bättre.

Nu öppnade mormodern dörren och ropade in:

— Är du litet bättre nu, Adine? Ernst kommer med sin fru.

En flyktig rodnad överfor doktorinnans bleka ansikte.

— Å Hilde, och du som ser så slarvig ut!

Den oförbätterliga Hilde skrattade blott.

— Hugo säger, att farbror och tant är förberedda på en urskogsvildinna, så det gör ingenting. Var inte orolig, mamma lilla, de kanske inte alls ser revan i klänningen.

I detsamma inträdde överste Hermsdorf och hans fru.

— God morgon, kära Adine, ropade han vänligt. Vi tänkte, att du kanske inte hämtat dig efter resan ännu och ville spara dig vägen till oss. Och dessutom voro vi ivriga att få se dig och barnen.

Under det de vuxna hälsade, hade Hilde tid att iakttaga sina släktingar, som hon aldrig förr sett. Det vart en av hennes livs största missräkningar. Hon hade bestämt föreställt sig att farbror Ernst såsom pappas ende bror måste vara hans trogna avbild… men de voro i stället mycket olika. Översten var större och kraftigare; hans ansikte, som för ögonblicket bar en mycket vänlig min, hade likväl ett omisskännligt drag av stränghet, av allvar och energi. Man såg vid första blicken, att han var soldat från hjässan till fotabjället.

Och tanten? Ett riktigt motstycke till honom, en imponerande uppenbarelse, fin och förnäm med kalla, blå ögon, som tycktes iakttaga allting skarpt och noga. Hilde hade en dunkel förnimmelse av att hon redan sett och förfasat sig över revan i hennes klänning.

— Och detta är alltså din lilla Hildegard? Det var farbrodern, som frågade detta, i det han vände sig till Hilde, som litet skyggt räckte honom handen.

— Jaså, du är min brors lilla vildhjärna, fortfor han, i det han såg in i det rosiga ansiktet, ur vars [ 26 ]ögon skälmen glimtade fram. Nå, tycker du om det nya hemmet?

— Ja, väldigt mycket! Och jag är så glad åt skolan.

— Verkligen? Nå, det låter höra sig. Jag trodde inte du var så ivrig att lära.

Hilde såg förvånad på sin farbror och svarade: Jag har alltid varit en ryslig latmask, och jag gläder mig åt skolan bara för att jag där kommer att träffa andra flickor. Jag vill så gärna ha några väninnor.

— Å, jaså därför bara! Men huvudsaken är ändå att du är flitig, bekantskaperna får komma i andra rummet.

Hilde rodnade och ämnade svara något, då till moderns lättnad Hugo inträdde. Det blev nya hälsningar och man fick annat att tala om.

Efter en stund togo de båda fränderna avsked, och knappt hade de gått, förrän Hilde utropade:

— Vad jag är glad att jag är hos dig och mormor, mamma. Tant och farbror är så förskräckligt strama och förnäma… jag tycker inte alls om dem.

— Barn, du gör mig bekymmer. Vad ska de väl tänka om dig nu?

— O, har jag inte uppfört mig riktigt då, mamma?

Modern suckade.

— Jag är rädd att du gjort ett mycket dåligt intryck på dem.

— Å, tror du det? Var inte ängslig för det, mamma lilla. Vänta bara, det ska vi snart ta reda på.

Och innan någon av de närvarande anade, vad hon tänkte göra, hade hon sprungit ut och rusade framåt lindallén.

— Farbror Ernst! Farbror Ernst! ropade hon med skallande stämma.

Översten och hans fru vände sig förvånade om och inväntade hennes ankomst.

— Men Hildegard, sade tant Frida förebrående. Hur kan du, stora flickan, rusa efter oss på det där viset? Att väcka ett sådant uppseende!

— Uppseende? Hilde lät sina muntra ögon irra om[ 27 ]kring. Här finns ju inte en enda människa i närheten... inte på hela stora, öppna platsen. Så rysligt lustigt allting är här! Titta, där kommer två små flickor… vad är det de ha för sig, tant?

De öva sig i att »springa vipa» som de kalla det. Nå, vad var det, du ville?

— O ja, det hade jag nästan glömt. Farbror Ernst, tänk dig bara, mamma är rädd, att jag har gjort ett dåligt intryck på er! Är det sant? Inte? Å nej! Men var så snäll och säg att ni tycker en allra som minsta lilla smula bra om mig… för annars är min stackars lilla mamma ledsen, och då får hon alltid så'n gräslig huvudvärk.

Det var icke möjligt att motstå de bedjande blå ögonen och hela den lilla intagande uppenbarelsen. Det ryckte som av ett svagt leende kring farbroderns mun.

— I alla händelser är det andra intrycket bättre än det första, sade han vänligt. Det gläder mig att höra, att du tänker på din mor. Gå och lugna henne och säg att hon inte behöver oroa sig; hennes lilla yrhätta blir väl förståndig med tiden.

— Gå fort tillbaka, Hildegard, tillade tanten. Du har väl inte reda på, att din klänning är sönderriven.

— Jo då, det vet jag, var det sorglösa svaret. Det blev, när jag kröp genom krusbärsbuskarna för en stund sedan. Det gör ingenting, jag ska gå och byta nu. Adjö.

Hon nickade och gick, men hennes blickar dröjde vid de små flickorna, som övade sig i att »springa vipa». Det där måste vara förtjusande. Månne hon skulle kunna det, om hon försökte? Farbror Ernst och tant Frida sågo henne sätta iväg i full fart och fortsatte sedan, skakande på huvudet.

Hugo stod vid dörren och mottog sin syster med orden:

— Vad i all världen tar du dig till, Trollslända? Har du fått snurren?

— Jag övar mig i att springa vipa, det är på modet här. Förtjusande, inte sant?

— Jag tycker det ser litet förryckt ut. Vad sa [ 28 ]farbror åt dig? Han var väl förtjust över att du sprang efter honom, kan jag tro!

— Å, det var sant, jag har något att säga mamma.

Hon flög som en pil in i rummet.

— Mamma, du kan vara alldeles lugn. Farbror tycker att jag är förskräckligt snäll och rar… han sa någonting i den vägen, fastän — hon fick plötsligt en betänksam min — jag tror att han tänker försöka att göra mig tam… men det ska minsann inte lyckas!