Trollsländan som backfisch/Kapitel 01
|
Hemma → |
I.
AVRESAN FRÅN ARGENTINA.
Solen sken hett in genom det gardinlösa fönstret i det höga, dystra rummet i ett Buenos Ayres-kloster. En äldre nunna i mörk klädedräkt med vit huva och brett pannband satt lutad över en bok, ur vilken hon på spanska språket läste högt för en ung flicka.
Den vårfriska unga varelse, som satt mitt emot henne, utgjorde i sin luftiga, vita klänning, med sitt långa, böljande ljusa hår och sina glada, blå ögon en säregen kontrast mot den allvarliga nunnans värdiga gestalt, på vilken hon eftertänksamt blickade.
Den unga flickan var Hildegard Hermsdorf, dotter till en tysk läkare, som sedan flera år vistades i Buenos Ayres, och som även var klostrets medicinska rådgivare. Hittills hade hennes mor själv undervisat flickan, men modern hade på sista tiden varit så sjuklig, att hon mycket gärna samtyckte, när syster Fernanda erbjöd sig, att övertaga den nu trettonåriga Hildes uppfostran.
Nu slog nunnan ihop boken, lättad sprang Hilde omkring bordet, lindade armarna om sin lärarinnas skuldror och frågade:
— Syster Fernanda, längtar ni inte tillbaka ut i världen? Det är ju så vackert, så underbart härligt där ute!
Ett milt leende flög över det blida kvinnoansiktet.
Vänligt strök hon med handen över Hildegards blomstrande kinder.
— Nej, mitt kära barn, aldrig! svarade hon. Jag känner mig mycket lycklig i vårt klosters frid.
Hilde skakade på sitt blonda huvud.
— Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle dö av längtan här.
— Så skulle jag också kanske ha talat vid din ålder, men när man blir äldre tänker och känner man så annorlunda än i ungdomsåren. Men gå nu, Hildegard, din bror väntar nog redan på dig.
Hildegard lade ihop sina böcker, tog avsked och gick hastigt över klostergården, genom porten och ut på gatan, där hennes bror Hugo och hans vän Enriko väntade henne.
— Kommer du nu äntligen! ropade Hugo, i det han sprang fram till henne. Fasligt, vad du dröjde i dag!
— Nåja, nu är du i alla fall här, lilla Trollslända, sade Enriko och tog hennes böcker för att bära dem åt henne. Kom nu… men fort, för det drar ihop till oväder!
Han pekade med betänksam min på de mörka, hotande molnmassor, som redan länge stått orörliga vid horisonten. Oaktat den tryckande hettan gingo de med skyndsamma steg utför backen ned i staden.
De voro ännu ett gott stycke hemifrån, då det började blåsa häftigt och små stoftpelare virvlade upp i luften. Enriko fattade Hildes hand för att komma fortare framåt med henne. Men knappt hade de hunnit om närmaste gathörn, förrän en så våldsam stormil grep dem, att Enriko med ropet: »En pampero!» drog den förskräckta Hilde in i en nisch i det närmast liggande huset.
De båda ynglingarna ställde sig skyddande framför henne, och i nästa ögonblick svepte en sandstorm, vars like Hilde aldrig förr sett, genom gatorna. Så snart stormen avtagit något i häftighet och de åter kunde öppna ögonen, togo Hugo och Enriko den unga flickan emellan sig och sprungo hastigt med henne i riktning mot det skyddande hemmet.
Just som de uppnått porten, kom ovädret till fullt utbrott. Regnet forsade ned från himlen och blixt och dunder följde slag i slag.
Doktor Hermsdorf öppnade själv dörren för dem, och Hilde flög i hans armar.
— O, pappa, ett sådant väder! Så bra, att du var hemma nu!
— Vi var verkligen litet oroliga för dig, kära barn. Gå nu genast in till mamma!
Hilde sprang in i vardagsrummet, varest den bleka, ömtåliga modern kom emot henne.
— Kunde ni då inte komma hem litet fortare, Hilde? Jag har varit sjuk av oro! utropade hon, och de röda fläckarna på hennes kinder vittnade om hennes upphetsning.
— Å, kära mamma, Hugo och Enriko var ju med mig. Egentligen var det förskräckligt, men det är i alla fall roligt att uppleva någonting.
— Hur kan du tala så, Hilde? En pampero är minsann ingenting roligt, och en olycka kunde ju ha hänt er.
Nu kommo även doktorn och de båda gossarna in. Hilde satte sig bredvid Enriko, vilken hon betraktade alldeles som sin bror.
Ynglingen var fosterson till en rik tysk köpman, som en gång, då Enriko ännu var ett litet barn, funnit honom i armarna på en döende kvinna. Han hade tagit sig an moder och barn och hade först på senare tid fått veta, att hon var spanjorska till börden. Hennes man hade burit namnet Enriko Ribera och härstammat från Granada.
Herr Born behöll gossen i sitt hem och adopterade honom sedermera. Enriko kände en gränslös tacksamhet och tillgivenhet för den ädle mannen och skulle ha varit fullkomligt lycklig, om icke den tanken att han intet visste om sina föräldrar och sin familj, dämpat hans ungdomliga glättighet.
Ynglingens utseende röjde hans sydländska härstamning. Han hade mörka, eldiga ögon, ur vilka stolthet och mod talade, mörk hy och tjockt svart hår.
Emellertid hade ovädret dragit förbi lika hastigt som det kommit, ehuru det under den korta tid det varat hunnit anställa åtskillig förödelse. Gatorna liknade floder, i vilka allehanda lösryckta föremål summo omkring. Och även på doktor Hermsdorfs gård hade ovädret anställt en del skador, vilka dock ej voro värre än att de snart kunde avhjälpas.
Då Hilde följande morgon genom det lågt liggande fönstret trädde ut i det fria, såg hon endast föga av de spår, det häftiga ovädret efterlämnat.
Solen brände lika hett som under gårdagen på den med marmorplattor belagda gården, som utbredde sig bakom det vackert byggda envåningshuset. Trots att stormen förstört och bortslitit många blommor och plantor, blomstrade och grönskade det alltjämt i tropisk prakt och ymmnighet omkring den spelande springbrunnen, vars vattenstrålar i solljuset skimrade i alla regnbågens färger.
Hilde vankade omkring en stund och satte sig sedan på en bänk. Vad skulle hon nu taga sig till? Här var egentligen förskräckligt långtråkigt. Om hon bara hade en enda väninna ändå!
Nu kom hennes gamla barnsköterska Pasquita ut på gården med bud att Hildes far ville tala med henne. Hon sprang genast upp. Vad kunde väl pappa vilja henne?
Hon ilade in och ryckte ivrigt upp dörren till vardagsrummet. Doktor Hermsdorf, som satt bredvid sin maka, såg hur denna ryckte till vid det plötsliga bullret och vände sig milt förebrående mot sin dotter:
— Min kära lilla yrhätta, glömmer du nu bort igen, att mamma är så klen. Hur kan en ung flicka tillåta sig att storma in och föra ett sådant oljud inomhus!
— O jag glömde mig, var inte ond på mig, lilla mamma, sade Hilde och lade smeksamt sin blomstrande kind intill moderns bleka. Därvid märkte hon, att modern hade gråtit.
— Mamma! utropade hon bestört, vad är det? Har jag gjort något galet nu igen?
— Nej, barn, pappa ska säga dig alltsammans, svarade modern matt.
Doktor Hermsdorf reste sig upp, fattade den förskräckta Hildes hand och förde henne med sig in i sitt rum, dit även Hugo samtidigt trädde in. Att någonting särskilt viktigt förestod sågo syskonen tydligt, och ängsligt spörjande blickade de på fadern.
Denne gick ett par gånger fram och tillbaka genom rummet, därpå satte han sig och drog dem båda intill sig.
— Ni vet, barn, att jag redan länge velat återvända med mamma och er till vårt hemland, men att mitt arbete håller mig kvar här. Nu har jag emellertid fattat det beslutet…
— O pappa, ska vi resa till Tyskland? Verkligen? utbrast Hilde, glödande av upphetsning.
— Lugna dig då och hör på! förmanade Hugo.
— Jag har insett, återtog fadern, att mammas dåliga hälsa inte längre kan uthärda detta klimat, och dessutom får jag inte utsätta henne och er för risken att få gula febern, som i sommar uppträder svårare än vanligt. Jag har därför beslutat att skicka henne och er med nästa ångfartyg till hemlandet. Ni ska tills vidare bo hos mormor i Weidenburg.
Hilde utstötte en suck av förtjusning.
— Å så roligt, pappa! Jag är rysligt nyfiken på, hur det är i Tyskland och hos mormor.
— Men du då, pappa? frågade Hugo. Ska du stanna kvar här?
— Ja visst, min gosse, jag…
Ett litet skri från Hilde avbröt honom. Hon slog häftigt armarna om honom.
— Pappa… pappa, du får inte stanna här… Hur skulle vi kunna reda oss utan dig! Du måste komma med oss… du måste! Jag gråter ihjäl mig, om du stannar här, och…
— Seså, barn, var inte så häftig! Du måste försöka behärska dig… för mammas skull, som känner det svårt nog ändå att behöva skiljas från mig.
Hilde brast i gråt.
— Men varför måste du stanna här, pappa?
— Det är min plikt, barn. Jag kan inte lämna min post just nu, då gula febern härjar så förskräckligt här. Det måste väl till och med du inse, min lilla dotter.
Den där gamla otäcka febern! framstötte Hilde snyftande.
— Låt oss då hellre stanna hos dig, pappa, bad Hugo.
― Nej, min gosse, jag vill och får inte utsätta er för faran av denna hemska sjukdom. Mamma är för klen att gå igenom något sådant. Du, Hugo, med dina aderton år är säkert förståndig nog för att kunna beskydda mor och syster på resan.
— Du kan lita på mig, pappa, jag skall vaka över båda.
— Det är bra, och dig, min flicka, anbefaller jag att med omsorg och tålamod vårda dig om mamma. Vill min lilla yrhätta för mors skull vara riktigt snäll och sansad?
— Får jag då vara glad igen sedan, när du kommer?
— Glad ska du alltid vara, barn. Ja, jag hoppas, att ni båda göra allt för att trösta och uppmuntra mamma, tills vi träffas igen. Ni måste vara hennes stöd, så länge hon inte har mig. Seså, Hilde, gråt nu inte så förtvivlat. Ett år går snart… och sedan fira vi, om Gud så vill, ett glatt återseende.
— Ack pappa, ett år är en rysligt lång tid, sade Hilde snyftande, i det hon smög sig närmare intill fadern.
— Det kommer att gå fort nog, ska du få se, tröstade denne vänligt. Tänk bara så mycket nytt och intressant du får se i det gamla hemlandet, som för dig är så fullkomligt nytt. Vad mormor ska bli glad åt att få se er, och farbror och tant sedan! Och tänk så många väninnor du kommer att få där borta.
Hilde lyfte upp huvudet.
— Tror du verkligen det, pappa?
— Ja visst, kära barn, trevliga tyska flickor, som komma att svärma och skämta och skratta med dig.
— O så roligt det blir! utropade Hilde, leende genom tårarna. Men därpå bad hon inställsamt: Men inte sant, pappa, du kommer efter oss så fort som möjligt? Kanske redan med nästa ångare?
— Så fort går det nog inte, min lilla vän. Men hör nu på vad jag har att säga er vidare. Jag skall skriva till min i Weidenburg bosatta bror och be honom att under min frånvaro vara i fars ställe för er. Farbror Ernst är visserligen såsom gammal officer sträng och punktlig av sig, men han kommer att hålla av er. Och ni måste lova mig att lyda och rätta er efter honom i allt.
Båda lovade detta, och Hilde frågade därpå skyggt:
— Är han lik dig, pappa?
— Det får du ju se, liten. Hav förtroende för honom och tant Frida, så komma de säkert att få er kära. Om din framtid skall jag tala ännu några ord med dig, sedan, Hugo. Det gäller för dig att så fort som möjligt taga din studentexamen. Du måste vara mycket flitig, så att du kan taga igen den försummade tiden. Och det gäller även dig, Hilde, hör du det?
— Ja pappa. Tänk, vad ska väl min goda nunna säga om det här? Och Enriko, Hugo, vad ska Enriko säga?
— Gå dit över och fråga honom själv, sade doktorn, i det han reste sig upp.
Hilde sprang före sin bror genom trädgården och ut på gatan. Den förmögne köpmannens hus var liksom de flesta i Buenos Ayres ett envåningshus.
Då syskonen trädde in i det enkelt inredda vardagsrummet, kom Enriko dem till mötes och ropade med upprörd men glad stämma:
— Vet ni det redan? Jag ska följa med er till Tyskland.
— Du, Enriko, ska du följa med oss?
— Är det verkligen sant?
— Ja, det är sant, jag ska följa med och stanna hos min farfar i Hamburg, tills jag gått igenom Handelsskolan. Sedan…
— Kom hellre med mig till universitetet, inföll Hugo livligt. Tänk dig bara de härliga studentåren. Enriko…
— Nej, jag ska bli köpman och återvänder hit. Men innan dess… Enrikos ögon lyste upp av hopp och ett djupt andedrag hävde hans bröst… innan dess har far lovat mig att jag ska få besöka mitt hemland Spanien och anställa efterforskningar efter mina anhöriga.
— Tänk, så roligt att du följer med oss, Riko, sade Hilde, och då gossens fosterfar nu inträdde, hade hon otaliga frågor att göra honom, och köpmannen besvarade dem alla med största tålamod och vänlighet.
⁎
Ångaren, som skulle föra mor och barn till Europa, lämnade Buenos Ayres i mars. Då ingen tid var att förlora, gjordes förberedelserna till resan hastigt undan. Tlilde gladde sig åt resan, åt allt det nya, hon skulle få se och hela förändringen, men då dagen för avresan kom, blev hennes hjärta åter tungt; hon måste ju skiljas från sin älskade far.
På eftermiddagen körde vagnen, som skulle föra de resande till hamnen, fram utanför Hermsdorfs hus. Doktorinnan Hermsdorf lade den högljutt gråtande Pasquita och de övriga tjänarna om hjärtat att på bästa sätt sörja för hennes kvarstannande makes välbefinnande, medan röda fläckar på hennes bleka ansikte förrådde hennes sinnesrörelse.
Doktorn gjorde hastigt slut på avskedet genom att taga sin hustrus älvlika gestalt i sina armar och bära henne till vagnen.
Hilde kastade sig vilt snyftande till faderns bröst och utbrast:
— O pappa, låt oss stanna hos dig, det är förskräckligt att resa sin väg ifrån dig.
Doktor Hermsdorf tryckte ett ögonblick sin lilla dotter till sitt hjärta och sade därpå:
— Behärska dig, Hilde, för mammas skull, och var en förståndig flicka.
Hilde såg bort till sin mor som nu satt tyst och dödsblek i vagnen, lutad mot dess dynor. Ja, det var allra svårast för mamma. Som god dotter måste hon därför vara helt förnuftig och bli modern en tröst. Men då hon kommit upp i vagnen, där brodern redan tagit plats, togo hennes tankar en annan riktning.
— Vad farbror Born och Enriko dröja länge! Har du inte sett till dem, Hugo? Tänk om de komma för sent till båten!
— Bekymra dig inte för det, du, svarade Hugo, i det han grep tag i ett stycke av klänningen på sin lilla oroliga syster, som sträckte sig ut över vagnskanten. Om vi bara lyckligt och väl hade dig över i Europa, du din lilla virvelvind! Jag antar, att jag minst tio gånger måste dra upp dig ur vattnet innan dess. Det är väl, att jag simmar så bra.
— Nå, då får du ju en nyttig sysselsättning under den rysligt långa resan. Flera långa veckor på ett och samma fartyg… föreställ dig det bara! Men där kommer farbror Born och Enriko! Hurra hurra! Vi är redan här!
Hon sprang upp och lät sin vita näsduk fladdra i luften.
Hugo grep fastare om hennes klänning och skakade skrattande på huvudet.
— Är hon inte svår, pappa? Tänk vad de tyska damerna komma att häpna över vår lilla urskogsvildinna!
Ett svagt leende gled över doktorns drag.
— Låt henne vara, Hugo. Gud låte henne behålla sitt glada sinne; det skall hjälpa henne över många svåra stunder.
Då de allesammans kommit ombord på fartyget, förde doktorn genast sin fru ned i hytten, medan herr Born tog avsked av sin fosterson.
— Gud vare med dig, min käre gosse, sade han sakta. Förbliv alltid sann, redbar och trofast i det goda.
Enrikos läppar ryckte av djup rörelse.
— Tack, far, för allt vad du gjort och ännu gör för mig. Jag hoppas Gud skall hjälpa mig att vedergälla dig det.
De växlade ännu några fasta handtryckningar med varandra och vände sig därpå till den hejdlöst gråtande Hilde och försökte trösta henne. Nu kom även doktor Hermsdorf upp på däck, Han var blek och rörd och tog ännu en gång farväl av sina barn.
Då båten, som förde honom och köpmannen i land, försvunnit, och fartyget satt sig i rörelse, smög sig Hilde snyftande intill sin barndomsvän.
— Det är något så hjärtslitande i ett sådant här avsked, Riko. Du ska få se, att jag inte överlever det länge.
— Åjo, du blir nog snart glad igen, tröstade ynglingen. Försök bara. Du ska ju vara din mors tröst och solsken, glöm inte det. Vill du inte börja med det genast, lilla Trollslända?
— Å, min stackars lilla mamma, jag har ju alldeles glömt henne! ropade Hilde förskräckt och sprang utför trapporna ned i salongen. Här fann hon Hugo, som stod bredvid modern och försökte trösta henne så gott han kunde, ehuru det ej tycktes lyckas så särdeles väl. Han andades ut, lättad, då systern kom och drog sig snart tillbaka.
Hilde kysste moderns smala, vita händer och sade hjärtligt:
— Gråt inte, mamma lilla, pappa blir ju inte ensam… farbror Born är hos honom, och ett år går ju så väldigt fort. Tänk bara så roligt det blir, när pappa kommer till oss sedan. Jag gläder mig redan alldeles rysligt åt det, och det gör väl du också, mamma. Å, vad vi ska ha roligt då!
Hon omfamnade häftigt modern, som suckande sköt henne ifrån sig.
— Inte så häftig, Hilde, jag har så ont i huvudet.
— O mamma, då måste du lägga dig och vila, sade den lilla dottern och bredde omsorgsfullt en lätt filt över modern, varpå hon satt sig bredvid divanen.
En stund höll hon sålunda ut, men sedan vart det för svårt för henne att sitta stilla. Hon såg forskande på modern; egentligen kunde hon ju vila lika bra utan sällskap… månne hon hade somnat? Där uppe på däck var det bra svalt och skönt, och så mycket intressanta saker där fanns att se. Hon reste sig sakta och gick mot dörren.
— Vart ska du ta vägen, Hilde? frågade modern matt.
— Jag tänkte gå upp till Hugo och Riko, mamma. Det är så varmt här. Men om du vill att jag stannar här så…
— Nej, gå du… men var försiktig och gå inte ifrån dem!
— Nej då.
Glad över att slippa lös, ilade hon ut ur hytten och uppför trappan till däcket. I djupa drag inandades hon den balsamiska luften och såg sig omkring med tindrande ögon. Dagen var tilländagången, och natten sänkte sig hastigt över havet.
I fjärran skimrade redan ljusen i Buenos Ayres, och på den djupblå himlen strålade de första stjärnorna. Ett ögonblick kände Hilde som ett styng av hemlängtan i sitt hjärta, men så föll hennes blick på de båda ynglingarna, som sutto bredvid varandra och med låg röst språkade med varandra. Vad var det de viskade om? Hemligheter, som hon inte kände till? Ljudlöst smög hon sig närmare bakom dem, och innan de båda vännerna märkt något, dök hennes rosiga, skrattande ansikte fram emellan dem.
Enriko nickade vänligt åt henne, men Hugo skakade på huvudet och sade:
— Om dig kan man då sannerligen säga med diktaren: Himmelshögt jublande eller till döden bedrövad — något mellanting finns det inte hos dig. Kunde du inte stanna kvar hos mamma?
— Hon ska sova och behöver mig inte. Och jag ville så gärna komma upp och få litet frisk Iuft.
Hilde sov denna natt så gott och så länge, att hon ingenting märkte av fartygets rörelser. Då hon vaknade var det redan ljusan dag. Klart solsken strålade också ur Hildes ögon. Hon hade övervunnit avskedets smärta och gladde sig åt resans kommande upplevelser.
Hilde klädde sig hastigt och gick upp på däck, där hon snart fann de båda gossarna. Enriko satt på en däcksstol ej långt från trappan och spelade gitarr. Han lät instrumentet sjunka ned och hälsade glättigt på Hilde.
— Vet ni, om det finns några unga flickor ombord? sporde hon ivrigt.
— Åja, svarade brodern, en har jag åtminstone sett för en stund sedan. Se där går hon för resten!
Hilde vände sig hastigt om, men bitter besvikelse målade sig i hennes uttrycksfulla anletsdrag, då hon varseblev den ifrågavarande damen, som måhända var vid slutet av trettiotalet.
— Å att narra mig så! utbrast hon, då damen gått förbi. Det där är ju en gammal ungmö!
— Tja, svarade Hugo med en lätt axelryckning, så vitt jag sett så är hon den yngsta av damerna här ombord.
— Å kära, suckade Hilde. Vad ska jag då ta mig till?
— Till en början kan du ju dricka te eller kaffe, sade Enriko. Kom så ska jag följa dig ned i matsalen, och sedan ska jag visa dig fartyget.
Hilde följde honom ned, och då de sedan gingo ångfartyget runt, slöt sig Hugo åter till dem.
Vädret förblev vackert; luften var härligt uppfriskande och ett glatt sällskapsliv rådde ombord. Fru Hermsdorf behövde således ej plågas av sjösjuka, men den sista tidens sinnesrörelse utövade alltjämt sitt ogynnsamma inflytande. Hon lämnade sedan ett par dagar ej sin bädd, och Hilde var helt förtvivlad.
Läkaren hade föreskrivit att hennes mor ovillkorligen måste upp på däck, ty endast den friska luften kunde återställa henne. Och nu hade såväl Hilde som de båda gossarna förgäves sökt beveka henne att följa doktorns bud.
En morgon stod Hilde lutad över relingen och stirrade tröstlöst ned i vattnet, under det stora tårar runno över hennes kinder.
Då lades en hand på hennes skuldra, och en vänlig stämma frågade på spanska:
— Vad fattas er, senorita? Kan jag hjälpa er på något vis?
Hilde vände sig hastigt om och såg in i den gamla ungmöns goda, deltagande ansikte. Utan att besinna sig anförtrodde hon den vänliga damen sina bekymmer.
— Pojkarna ha naturligtvis gått sin väg igen, slutade hon, de vet ju inte heller, vad de ska ta sig till med mamma, och vad ska jag göra? Det är så rysligt!
— Vill ni föra mig till er mor; kanske jag kan vara henne till någon nytta.
— Ni? Hilde gjorde stora ögon. Men mamma vill inte alls göra några bekantskaper. Hon kan inte ens tåla att ha uppasserskan hos sig.
Ett roat leende flög över damens ansikte.
— Kanske att jag kan behaga er fru mor litet bättre, sade hon skämtsamt. Ska vi inte göra ett försök? Jag är van att umgås med sjuka, ser ni, senorita.
— Kalla mig inte så, är ni snäll. Jag heter Hilde Hermsdorf.
— Och jag Ellen Braddon. Och nu, då vi ha presenterat oss för varandra som sig bör, så kan vi gå ned till er mor.
— Ni är bra vänlig, miss Braddon. Jag vet inte, hur jag ska kunna tacka er.
Miss Braddon räckte henne leende sin hand, och därpå gingo de ned till fru Hermsdorf.
— Mamma, här kommer miss Braddon, ropade hon. Hon är så väldigt rar, och hon vill gärna hålla dig sällskap.
— Men Hilde… Modern lät boken sjunka, som hon läst i, och for bestört upp, men miss Braddon lutade redan sitt vänliga ansikte över henne, och hennes djupa, klangfulla stämma sade:
— Förlåt att jag tränger mig på er så här, senora, men min önskan att om möjligt vara er till hjälp har drivit mig till er. Jag har en gång varit sjuksköterska.
— Ack, mig kan ingen hjälpa, suckade den sjuka och sjönk åter ned på kudden.
Miss Braddon lade sin svala hand på den heta pannan, satte sig därpå och tog upp boken.
— Att läsa i liggande ställning anstränger er säkert. Jag ska läsa högt för er en stund.
Under det den välvilliga damen läste, såg Hilde, att spänningen i moderns drag gav vika, att hon småningom blev lugnare och slutligen insomnade. Miss Braddon läste ännu ett ögonblick och lade sedan ihop boken.
— Mamma har inte sovit ordentligt på länge, viskade Hilde helt förtjust. Hon blir nog bättre nu, när hon vaknar.
Miss Braddon nickade, skickade upp den unga flickan på däck och stannade själv kvar vid den sjukas sida.
På eftermiddagen lyckades det verkligen miss Braddon att få doktorinnan ut ur hytten, och nu låg den sjuka bekvämt nedbäddad på en skyddad plats. Hilde var överlycklig, och de båda gossarna, för vilka hon entusiastiskt berättat om sin nya bekantskap, medgåvo att en gammal ungmö understundom kan vara både nyttig och behaglig.
Miss Braddon omtalade, att hon för fyra år sedan med en engelsk familj rest till Buenos Ayres och att hon nu befann sig på hemresa till England. Hilde slöt sig mycket till henne och blev genom henne också bekant med många av det övriga sällskapet ombord.
Under inflytandet av den rena, härliga luften och den förströelse, som sällskapet med den vänliga engelska damen gav, blev fru Hermsdorf snart bättre; hennes krafter tilltogo, och hon började se litet ljusare på framtiden.
Fartyget gick förbi Kanarieöarna och inhämtade i Madeira ännu några passagerare.
Under den följande natten och dagen föll ett tätt duggregn, som följdes av en ogenomtränglig dimma. Passagerarna kunde visserligen uppehålla sig under det skyddande tälttak, som var uppspänt på däck, men trevligt var det likväl ej. Stora droppar föllo ned på båda sidor om taket, och över vattnet lägrade sig dimnan allt tätare.
Piötsligt hördes utifrån vattnet, på ganska nära håll, ett gällt skrik av en mänsklig stämma. Bestörta sågo sig alla omkring, men utan att kunna varsebliva någonting.
— Ett fartyg! Vi stöta på det! Sammanstötning! Vi kan borras i sank och gå till bottnen! Så ljöd det ängsligt från mun till mun. Några av damerna svimmade, andra skreko högt, medan andra passagerare åter spänt stirrade ut i den förrädiska dimman, som dolde den hotande faran.
Mistlurens genomträngande tjut ljöd över havet, men ingen signal besvarade dess varning. Ingenting hände, endast de mänskliga rösterna där borta ropade åter, men nu på längre avstånd.
Det var tydligt, att i närheten befann sig någon mindre farkost, vars resenärer bådo om hjälp.
Kaptenen lät ångaren sakta farten, en båt sattes ut, några matroser hoppade ned däri och rodde i riktning mot de ropande. Med stor spänning avbidade man deras återkomst.
Alla lyssnade och hörde av matrosernas tillrop, att de funnit den främmande farkosten. Efter en stund ljöd ett högt hurrarop över vattnet, och snart förkunnade regelbundna årslag att båten återvände. Passagerarna skyndade bort mot skeppstrappan för att få se de räddade.
Nu steg en matros upp med en vitklädd flickas gestalt i sina armar; därefter kom den andre med en ung gosse. Några fler funnos ej i den lilla båten.
Läkaren tog genast hand om de skeppsbrutna och antog gärna miss Braddons erbjudande om hjälp, då han lärt känna henne som en god sjuksköterska. Hilde gick ned i hytten med sin mor, men sedan fru Hermsdorf gått till vila skyndade hon åter upp på däck för att vänta på miss Braddon.
Äntligen uppenbarade sig den efterlängtade, och icke blott Hilde utan även flera av de närvarande damerna skyndade emot henne och bestormade henne med frågor om de båda skeppsbrutna ungdomarna.
Miss Braddon slog sig ned och berättade: Alfonso och Carmen di Costa voro syskon. De kommo från Madeira, där de vistats av hälsoskäl, ty den unge mannen var bröstsjuk, Fadern var bosatt i Lissabon, modern var död, och nu hade de bott hos en tant.
Den unge gossen skulle ro mycket, och de hade därför dagligen varit ute på sjön. I förrgår hade de begivit sig ut i gott väder. Men de hade blivit överraskade av dimman, och då de ej hade någon kompass hade de sedan dess utan föda irrat omkring på vattnet med en säker undergång för ögonen.
Slutligen hade de hört ångfartygets mistlur men varit mycket ängsliga att skeppet skulle gå förbi utan att någon hörde deras rop. De stackarena voro båda i ett beklagansvärt tillstånd, i synnerhet ynglingen, för vilken systern nu var mycket orolig.
Följande dag var vädret åter vackert; solen hade segerrikt fördrivit dimman, intet moln syntes på den djupblå himlen. Passagerarna voro åter muntra och sällskapliga, endast fru Hermsdorf låg kvar i sin hytt, då hennes lilla dotter, som satt bredvid henne, plötsligt sprang upp och livligt utropade:
— Mamma, hon kommer… den spanska flickan kommer. Miss Braddon har henne med sig… å vad hon är söt!
— Seså, lugna dig, Hilde, och sätt dig ned… Hilde!
Men Hilde hörde henne icke; hon sprang glädjestrålande sin äldre väninna till mötes. Miss Braddon räckte henne leende sin hand, och sade därpå till sin unga följeslagerska:
— Här, senorita, är den unga tyska flickan, Hildegard Hermsdorf, som jag talat om. Hon brinner av längtan att få göra er bekantskap.
Ett behagligt leende flög över den unga spanjorskans bleka ansikte; hon räckte vänligt sin hand åt Hilde och sade:
— Det är även för mig ett stort nöje att få lära känna er.
Hilde teg litet förvirrad. Carmen hade trots sin ungdom ett så säkert, stolt och förnämt sätt och uppträdande, att hon imponerade på henne.
De pratade en stund, men snart ville Carmen gå ned till sin sjuke bror igen; hon hade kommit upp på däck blott för att hämta frisk luft. Hon tog med tacksamhet emot Hugos och Enrikos erbjudande att ofta hålla hennes bror sällskap.
Så snart hon åter visade sig på däck skyndade Hilde henne glatt till mötes.
Hon berättade naturligtvis för sin nya väninna om Enrikos föräldrar, och denna lovade henne, att be fadern anställa forskningar efter gossens familj.
— I Lissabon går det kanske inte så bra, sade hon, men jag har en farbror i Granada som säkert kommer att intressera sig för saken, om far skriver till honom.
På tredje dagen fick även den unge Alfonso komma upp på däck, och Hilde gjorde hans bekantskap. Han var mycket lik sin syster men såg blek och sjuk ut och hade röda fläckar på kinderna alldeles som mamma.
Carmen vårdade sig med största omsorg om honom och strålade av lycka, då han upprepade gånger försäkrade henne, att han nu kände sig mycket bättre och hade övervunnit följderna av deras äventyr.
— Vad de våra nu ska vara oroliga för oss! sade Carmen till Hilde. Tant Isabella måste väl tro, att vi omkommit. Lyckligtvis är vår far ute på resor och kommer hem först i dag eller i morgon. Så jag hoppas att han ännu inte fått höra något.
Då fartyget närmade sig Lissabon, var vädret alltjämt strålande vackert. Snart kunde man urskilja stadens vita husmassor, dess trappor, terasser och höjder, som kröntes av stolta borgar och kyrkor. Alla hänfördes av den portugisiska huvudstadens storartade skönhet.
De båda syskonen di Costa togo nu avsked av sina vänner ombord. Hilde saknade dem mycket, men tröstade sig med miss Braddons sällskap.
I Dower måste hon emellertid skiljas även från denna. Men nu var ju det egna målet ej avlägset.
I Hamburg skulle fru Hermsdort emottagas av Enrikos farfar för att där vila ut en tid efter resan. Först sedan skulle färden gå vidare till det mecklenburgska hemmet. Hilde var full av förväntan och emotsåg den närmaste framtiden med mycken spänning.