Trollsländan som backfisch/Kapitel 03

←  Hemma

Trollsländan som backfisch av Bertha Clément Översättare: Einar Ekstrand En väninna

Årsmarknaden  →

III.
EN VÄNINNA.

Med sina gröna trädgårdar och sina breda, raka gator, som nästan alla voro planterade med lindar, gjorde Weidenburg ett ljust, lantligt och trevligt intryck.

Vid Schwerinergatan låg ett litet envåningshus, som tillhörde förre kammarmusikern Regnier, som efter sin pensionering dragit sig tillbaka hit och köpt detta hus. Till helt nyligen hade han bebott det ensam med sin dotter Marie, men efter sin sons död hade han tagit dennes änka och hennes barn till sig och avstått större delen av huset åt dem.

Likväl var det utrymme, som fru Regnier hade till eget förfogande mycket begränsat, enär hon för sitt uppehälle måste hysa inackorderingar, och hennes enda dotter Hildegard hade blott för sin del en liten trång vindskammare med snett tak.

Här hade hon dock sitt eget lilla rike, som hon med alla sina små skatter utstyrt så vackert och trevligt, att det lilla flickrummet måste behaga alla. »Fridens Paradis» som den spefulle Heinz brukade kalla det.

Och Hilly kände sig verkligen liksom dold i en paradisisk fristad, då hon flydde hit upp från sin broders ändlösa gäckerier. De fyra inackorderingarna hade med förtjusning upptagit denna benämning och med prydlig stil skrivit på ett stycke kartong: Fridens Paradis eller Syrsans boning. Och detta hade de satt upp på Hillys dörr som ett visitkort.

Hon hade förtörnad rivit bort det, men då denna besynnerliga skylt alltid åter uppenbarade sig på dörren, lät hon den slutligen sitta kvar och satte sig helt enkelt däröver… som det anstod en »storsint själ».

För tillfället satt den unga flickan vid kammarens enda fönster, som vette utåt gården. En hög, lummig lind utbredde sitt lövverk framför detta fönster och spred om sommaren en ljuvlig blomdoft in i det lilla gemaket. Det var Hillys favoritplats. Hon kunde härifrån se över de andra husens tak, över otaliga grönskande trädkronor och hade sin glädje i att iakttaga de små fåglarna, som bodde och kvittrade i linden.

Solskenet flödade in i kammaren och belyste de enkla möblerna, den vita bädden, de båda oljemålningarna på väggen och mässingsburen i fönstret, där en kanariefågel hoppade omkring.

Hilly var mycket förtjust i den lilla sångaren, som hon fått till julklapp av Heinz, men för ögonblicket ägnade hon honom ingen uppmärkssamhet. Hon var så fördjupad i sina tankar, att hon varken såg eller hörde något. Emellanåt skrev hon ned någonting på ett papper, som låg framför henne på bordet, därpå funderade hon åter.

Då knackade det plötsligt på dörren. Förskräckt grep hon papperet, kastade det i bordslådan och sköt in denna, innan hon ropade »stig in!»

Det ljöd icke vidare inbjudande och helt motvilligt reste Hilly sig upp och stirrade häpen på den inträdande. Det var en liten älvlik flicka i hennes ålder, med böljande ljust hår och skälmaktigt spelande, blåa ögon.

— Är det här Fridens paradis? frågade inkräkterskan livligt. Så lustigt! Och vem är syrsan?

Hilly svarade icke; förvirrad stirrade hon alltjämt på den lilla varelsen, som var henne alldeles främmande. Nu trädde denna närmare och sade litet otåligt:

— Du är väl inte dövstum?

— Nej, svarade Hilly rodnande.

— Jag är Hilde Hermsdorf, återtog den andra, och jag kom hit i förrgår från Sydamerika. Om måndag kommer jag till skolan, och jag ville gärna göra bekantskap med dig innan dess, eftersom jag hört att vi bli klasskamrater.

— Vill du inte sitta ned? var allt vad Hilly fick fram.

Hilde slog sig ned och såg sig nyfiket omkring.

— Jag tycker här är förskräckligt trevligt, sade hon därpå, men vet du, nog har jag föreställt mig paradiset litet rymligare, eller vad tycker du?

Hilly nickade. Hon stod alltjämt framför sin gäst och betraktade henne med stum beundran. Så förtjusande den lilla främlingen var, och så säkert och obesvärat hon uppträdde. Aldrig skulle hon själv ha vågat i en främmande stad söka upp en vilt främmande människa för att göra hennes bekantskap!

Hildes muntra skratt avbröt hennes tankegång.

— Har du inte tittat tillräckligt på mig snart? Vad är det egentligen för märkvärdigt med mig?

Hilly blev så röd som endast hon kunde bli och stammade förläget:

— Jag tänkte bara… jag… hur har du hittat hit upp?

— Jag frågade en pojke där nere, och han sa mig, att jag skulle knacka på den dörr, där det stod »Fridens paradis». Vad ska det egentligen betyda?

— Min bror kallar mitt rum så, han driver så gärna gäck med mig, därför att jag är så rädd och blyg av mig, och emedan jag helst sitter här i min stilla kammare, kallar han mig Syrsan.

— Och mig bruka de kalla Trollsländan för att jag är så livlig. Syrsa och Trollslända, det passar ju väldigt bra ihop. Vi måste bli goda vänner, vill du det?

— O ja, jag har längtat så mycket efter en väninna!

— Det har jag också… det är just därför jag sökt upp dig i dag! Å vad jag är glad!

Hon sprang ned från fönstersmygen, föll den överraskade Hilly om halsen och kysste henne.

— Inte sant, vi ska vara verkliga vänner, så'na riktiga hjärtevänner, som säga varandra allting?

Hilly kunde ej säga ett ord av idel glädje, hon nickade blott, men hela hennes inre rörelse återspeglades i hennes glädjestrålande ögon.

— Vi är alldeles lika stora, tror jag, fortfor Hilde. Jag tror för övrigt, att vi likna varandra.

Hon drog sin nyvunna väninna med sig till spegeln och fortsatte där sin jämförelse.

— Ser du det, alldeles lika stora, och blå ögon ha vi båda två, det är bara håret, som är olika. Du har så vackra, bruna lockar, och mitt är bara en smula vågigt. Men hör du, Hildegard… kallas du egentligen vid hela namnet?

— Nej, Hilly.

— Och jag Hilde. Är det inte förtjusande också, att vi ha samma namn! Men vet du, till det inre är vi nog alldeles olika. Jag är en ryslig vildkatt, och du tycks mig vara mild och saktmodig som ett lamm.

— Å nej, tro inte det. Jag är bara litet blyg, men jag kan bli fasligt häftig, om någon retar mig.

— Det gläder mig, att du har temperament; kolugna människor är vanligen tråkiga.

De satte sig båda på fönsterpallen och sågo lycksaliga in i varandras ögon.

— Jag tror, att vi passa underbart bra för varandra. Vi ska verkligen bli riktiga, förtroliga vänner, eller hur? sade Hilde.

— Ack ja, jag har alltid känt mig så ensam och längtat så efter en väninna. Det förefaller mig, som om den gode Guden själv fört dig till mig.

Stormande slog Hilde armarna om sin nyvunna väninna.

— Vi ska svära varandra trohet intill döden! utropade hon hänförd.

— Nej, ända in i evigheten, förbättrade Hilly svärmiskt. De omfamnade och kysste varandra innerligt.

— Så har jag alltid tänkt mig att sluta vänskap, sade Hilde med strålande ögon. Hanna är ju rätt trevlig, men du är mycket, mycket sötare, Hilly.

— Du kanske kommer att tycka mindre om mig, när du gjort bekantskap med de andra flickorna i klassen. Jag är den enklaste och mest obetydliga av dem allesammans.

— Säkert inte, du är alltför anspråkslös, Hilly. Har du sorg? tillade hon saktare.

— Ja, jag miste min pappa till julen, svarade Hilly, och en djup smärta utbredde sig över hennes veka, barnsliga ansikte.

— Du ska inte vara sorgsen, du har nu mig, och jag ska nog sörja för att du blir glad igen.

Hilly såg som förklarad på henne.

— Ja, jag tror, att du kanske är i stånd till det. Vet du, jag hade hört talas om dig och visste, att du skulle komma till skolan, och jag var mycket nyfiken på dig. Jag ville så gärna bli bekant med dig, jag tyckte det skulle vara så intressant att ha en amerikanska till väninna.

— Jag är inte amerikanska till börden. Jag är född här i Weidenburg hos mormor. Men jag var bara tre år, då vi reste till Amerika, så att allting här är nytt för mig. Men berätta mig nu om dig. Är du född i Berlin?

— Nej, också här. Mina föräldrar bodde här tills min farmor dog. Då flyttade vi till Berlin och hade det mycket bra där tills pappa för tre år sedan insjuknade i ledgångsreumatism. Å Hilde, du kan inte tro, vilka svåra tider det var! Till en början trodde och hoppades vi att pappa skulle bli bättre igen och åter kunna använda sina förlamade armar, men det stannade vid hoppet. Hans lidande blev i stället värre och angrep slutligen hjärtat. Pappa var så ledsen att han inte kunnat spara något, och det lilla, som hans föräldrar lagt av, gick åt under hans långvariga sjukdom. Han önskade att vi skulle flytta hit och taga inackorderingar. Vi tänkte då inte så mycket på oss själva, men min brors framtid låg oss tungt om hjärtat och kostade mamma många tårar.

— Varför det då? Var han ingen god son?

— Jo då, Heinz är så god och mycket begåvad. Han hade tagit studentexamen och ville studera vid universitetet, men till följd av våra svårigheter måste han uppgiva detta och gå in vid posten. Jag vet, att det gjorde honom mycket ont, fastän han aldrig sade något eller visade det.

— Är han här i Weidenburg?

— Nej, i Schwerin. Men han kommer ofta hit, i synnerhet på söndagarna. Och då är det alltid glädjestunder för oss.

— Hur gammel är du?

— Jag blir femton i höst, och sedan jag gått och läst måste jag hjälpa mamma med hushållet. Vi är så fattiga. Och nu, tillade hon sorgset, vill du väl inte umgås med mig, när du fått veta det?

— Hur kan du tänka så rysligt om mig! utropade Hilde upprörd. Tror du att jag bryr mig om pengar och förmögenhet och sådant? Nej, inte ett dyft! Om du också vore en tiggarflicka, skulle jag tycka lika mycket om dig ändå. Men, Hilly, när ni nu bo hos din farfar är det väl bra… han har väl nog för er alla?

— Nej då, farfar har bara sin pension, som bortfaller vid hans död.

Nu öppnades dörren, och en smärt dam med alltigenom tilldragande, milda anletsdrag, inträdde. Hennes ansikte röjde ännu spår av stor fägring, ehuru det bleknat och tärts av sorg och bekymmer. Överraskad blev hon stående i dörren, då hon såg de båda flickorna, som sutto tätt intill varandra.

Bägge sprungo upp, och Hilly drog Hilde med sig.

— Mamma, det här är Hildegard Hermsdorf, som nyligen kommit hit från Sydamerika; du vet, att jag talat om henne. Hon kom hit för att göra min bekantskap, och nu ha vi svurit varandra vänskap för hela livet. Är det inte roligt?

— Mycket roligt, Hilly, svarade fru Regnier. Hon lade sin hand lätt på Hildes blonda huvud och blickade in i de glänsande blå ögonen.

— Hjärtligt välkommen till Tyskland och till vårt hem, mitt kära barn. Det skall glädja mig, om du besöker min Hilly ofta.

— Det vill jag mycket gärna göra. Jag tycker redan så rysligt mycket om henne. Hon får väl komma till mig också, inte sant?

— Gärna, om din mor tillåter det.

— Visst gör hon det. Mamma är alltid glad, om jag är sysselsatt. Jag är säker på, att hon ska bli förtjust i Hilly, som ser så fin och ordentlig ut.

— Gör inte du det alltid då? frågade fru Regnier leende.

— Ack nej, svarade Hilde med en blick ned på sin klänning. Det hör verkligen till undantagen att jag inte har någon reva på min klänning eller att ingen knapp eller hake fattas, Men nu får jag lov att gå hem.

— Får jag följa Hilde ett stycke, mamma? bad Hilly.

— Ja, gärna, men dröj inte för länge borta, det är snart tid att äta kväll.

Arm i arm vandrade flickorna framåt vägen. De hade ännu så mycket att förtälja varandra, att det dröjde en god stund, innan Hilly åter kom hem.

— Är inte min nya väninna förtjusande, mamma? utbrast hon. Det finns ingen i hela skolan, som liknar henne. Och så roligt att hon kom just till mig. En sådan väninna har jag redan länge önskat mig… en sådan riktig hjärteväninna, som man kan anförtro allting.

— Ja visst, min lilla flicka, jag gläder mig också åt det, svarade modern och strök kärleksfullt över dotterns eljest så bleka kinder. Gå nu in i rummet, Hilly, och se, om du inte finner en överraskning där.

Nyfiken ilade den unga flickan in i moderns rum. Hon hörde de fyra små inackorderingarnas glada skratt där inne och nu även en annan stämma. Var det verkligen möjligt? Hon sprang in och kastade sig med ett glädjerop i broderns armar.

Modern hade följt efter henne.

— Det var väl en glad överraskning? sporde hon.

— O ja, försäkrade Hilly, i det hon med en strålande blick såg upp på den älskade brodern. Så snällt att du kom, Heinz.

— Nåja, det var ju inte för mycket, när jag inte kunde komma till pingsten. Men säg mig, liten, vad är det egentligen för en exotisk planta, som du korat till din väninna? Jag har redan fått en högst underbar beskrivning på henne.

Nu trängde sig alla barnen fram, och den tolvårige Georg Keller ropade:

— Jag har sett henne, jag vet det bäst. Så här kom hon…

Han härmade Hildes lätta, dansande steg, med stor överdrift till de andra barnens förnöjelse.

— Hon stannade framför var port och kom till sist fram till vår. Bor Hildegard Regnier här? frågade hon. Ja, sa jag, hon är där uppe i Fridens paradis. Då skulle ni sett, hur hon spärrade upp ögonen. Är hon död? frågade hon helt förskräckt. Nej då, sa jag, hon har sitt paradis alldeles för sig och sitter alldeles levande i det. Då klappade hon i händerna, började skratta och sprang så att den gula manen flög omkring henne.

Hilly hade blivit mycket röd och ropade häftigt:

— Det är inte alls vackert av dig att härma och förlöjliga min väninna på det viset!

Modern tryckte lugnande hennes hand.

— Gå och duka bordet nu, sade hon sakta. Jag ska göra klart för Georg, att han uppfört sig opassande.

Hilly gick att utföra sitt vanliga arbete, men hennes hjärta bultade häftigt av förtrytelse. Att göra hennes förtjusande, älskliga Hilde, Trollsländan, löjlig… det var helt enkelt otroligt! O dessa spefulla pojkbytingar, för vilka ingenting var heligt, och som icke hade den ringaste förståelse för ett känsligt flickhjärta!

Nu kom Heinz ut på glasverandan, varest familjen alltid åt kvällsvard.

— Nå, Hilda, du blomstrar ju som en aftonrodnad! Är det ett återsken av din sinnesstämning?

— Kanske det, svarade hon kort, ty broderns sätt förargade henne. För det första tycktes han befinna sig i det henne så förhatliga gäcksamma lynnet, och för det andra kunde hon icke tåla att bli kallad för Hilda. Och det visste Heinz… varför skulle han då reta henne?

— Kommer »den exotiska» hit i morgon igen?

Hon nickade blott.

— Jaså, då kanske det inte passar dig så bra att jag kommit och stör er.

— Å Heinz, hur kan du tala så! utropade Hilly förebrående, och tårarna trängde fram i hennes ögon.

— Seså, du är då en förskräckligt känslig liten syrsa. Kom nu och var inte förargad på mig.

Hon gick litet motvilligt fram till honom, men då han ömt lade armen om hennes hals, kunde hon ej vara förtörnad längre, och hennes ansikte lyste upp.

— Säg, Hilly, liknar din nya väninna dig?

— Ja, hon säger det.

— Å du store! suckade Heinz, då kommer jag i framtiden att befinna mig liksom mellan Skylla och Charybdis!

— Hur så?

— Jo, om hon också är en sådan där känslig själ…

— Å, för den saken kan du vara lugn. Min Hilde är förskräckligt glad och munter. Jag tror inte att hon tar illa upp för någonting.

— Utmärkt! Det var då en förståndig backfisch! Då ger jag dig min välsignelse till denna nya vänskap och lovar dig att behandla den underbara varelsen med en artighet, som kommer att ge henne en mycket god tanke om de unga männen här.

— O ja, Heinz, gör det, är du snäll… hon är verkligen mycket söt och rar.

— Ja visst, det kan jag väl föreställa mig efter alla beskrivningar. Men hör på, liten, är du nu i stånd att tänka på prosaiska ting igen? Jag börjar bli mycket hungrig.

— Å, och jag som inte har dukat färdigt än.

Heinz gick ut till barnen i trädgården och Hilly fortsatte skyndsamt med dukningen.

⁎              ⁎
⁎

Följande dag var Hilly så glad som hon icke på mycket länge varit. På morgonen gick hon med brodern och gossarna till kyrkan, och på eftermiddagen sprungo de allesammans oupphörligt till dörren för att se, om Hilde kom.

Hilly började just frukta, att hon glömt sitt löfte, då den lilla vitklädda gestalten uppenbarade sig i gathörnet och vid åsynen av Hilly satte av i fullt språng.

— Hilly!

— Hilde!

Glädjestrålande föllo de i varandras armar.

— Om du visste, vad jag glatt mig åt att du skulle komma! utropade Hilly.

— Och jag då! Jag kunde knappast vänta till den bestämda timmen! Men var är din mamma och pojkarna? I dag måste jag lära känna allihop.

— Ja, det ska du, men kom först in i mitt rum och ta av dig hatten.

Det gjorde Hilde, och därunder pladdrade hon ivrigt vidare:

— Mamma är förskräckligt nyfiken på dig och mormor också. I morgon, när vi komma från skolan, ska jag ta dig med hem, och tänk dig, jag får vara kvar hos dig hela eftermiddagen och kvällen i dag, det vill säga, om du vill ha mig.

— O Hilde, så bedårande!

Detta glädjebudskap måste nödvändigt belönas med ännu en omfamning, och därpå kom även Hilly fram med sin nyhet.

— Kan du gissa, Hilde, vem som kom i går kväll?

— Din bror Heinz? Å, så glad jag är, jag är rysligt nyfiken på honom. Var är han?

— Hos farfar och tant Marie där nere.

— Å, då får jag träffa dem också! Det är väldigt intressant att lära känna så många människor.

— Tycker du verkligen det? Jag brukar tycka, att det är hemskt svårt, jag är så rädd och vet aldrig vad jag ska säga.

— Å så lustigt! Det far ju alltid någonting genom ens huvud och då kan man ju säga det.

De gingo utför trappan, Hilde sköt väninnan framför sig in i rummet och sade:

— Här är Hilde.

Hildes blickar fästes, fulla av beundran, på den gamle herrn, som satt vid fönstret. Långt, silvervitt hår omgav ett gubbansikte av sådan värdighet och ett sådant behag, att Hilde ofrivilligt utropade:

— O Hilly, en sådan förtjusande farfar du har!

Hon sprang hastigt genom rummet och sträckte med ett strålande leende båda händerna mot den gamle.

— Jag är så rysligt glad att få göra er bekantskap, herr Regnier. Jag önskar att jag också hade en sådan farfar.

Heinz hade rest sig upp och såg småleende på den lilla felika uppenbarelsen.

— Besitta, en sådan liten skälm! viskade han till Hilly, och denna nickade, ty hon förstod, att det låg beundran i hans ord.

Farfar skrattade.

— Jaså, du önskar det? Nåja, eftersom jag behagar dig så bra, så kan du ju adoptera mig som farfar.

Hilde klappade glättigt i händerna.

— Går det för sig här i Tyskland? Eljest bruka bara stora människor adoptera barnen.

— Ja ja, men för en gång kan vi väl göra tvärtom. Se här, låt oss bekräfta saken med ett handslag.

— Hjärtligt gärna, farfar! ropade Hilde, och nu först varseblev hon Heinz.

— Å Hilly, är det din bror? Så roligt att få träffa er också i dag!

— Å, jag ber, nöjet är helt och hållet på min sida, fröken, svarade Heinz med en artig bugning.

Hilde skrattade.

— Jag är inte någon fröken ännu på länge. Jag heter Hilde… Hilde Hermsdorf, och är pappas virvelvind eller yrhätta eller Trollslända, vilket ni vill.

Hilly förskräcktes i sitt innersta. Den troskyldiga, oförsiktiga Hilde, hur kunde hon förråda dessa benämningar för den spefågeln Heinz!

Han bugade sig ännu en gång och genmälde:

— Jag är förtjust att få lära känna er med alla era titlar och värdigheter, fröken Hilde.

— Just sköna värdigheter… men vad är det du vill, Hilly, varför rycker du mig i klänningen så där… har jag en reva nu igen?

— Nej, men… du har inte hälsat på tant Marie ännu.

Hilde skyndade att gottgöra det försummade, och fru Regnier föreslog därpå, att flickorna nu skulle dricka kaffe i trädgården. Gossarna fingo sitt kaffe tidigare på söndagarna, men Hilly hade väntat på sin väninna.

— Ett kafferep för oss två, så roligt! utropade Hilde förtjust, i det hon följde Hilly ut i trädgården.

Snart sutto de under det stora, skuggrika päronträdet framför det dukade bordet och läto sig väl smaka. Det var så mycket att tala om. Hilly ville veta åtskilligt om Amerika och lyssnade uppmärksamt till Hildes livliga skildringar. För Enrikos öde hyste hon djupt deltagande.

— Tänk, så intressant! utropade hon. Tänk om han i Spanien upptäcker någon mycket förnäm släkting… kanske till och med en prins.

Hilde såg litet tvivlande ut.

— Ånej, då hade väl hans mor inte behövt irra omkring så utfattig, tyckte hon.

— Å, det kan man inte alls veta; sådant kan omständigheterna medföra. Antag till exempel att hans far som prins gift sig med en fattig flicka, då hade kanske hans föräldrar förskjutit honom, och så hade han vandrat ut i världen med henne. Kanske hade modern inte ens vetat, vilken förnäm make hon haft.

— Så lustigt! utropade Hilde. Om jag föreställer mig att min mamma inte skulle veta, vem min pappa egentligen är!

Hon skrattade silverklart, men Hilly antog en förnärmad uppsyn.

— Har du då inte en enda smula romantik i dig? sade hon. Liksom om sådana saker inte hänt och mycket väl kunna hända. Men nu måste jag diska kopparna och ställa in hela kaffeservisen, tillade hon litet modfällt.

Hilde sprang genast upp och hjälpte henne bära.

— Jag ska hjälpa dig med alltihop. Det är så roligt!

Hilly strålade av förnöjelse. För första gången i sitt liv tyckte hon att diskningen var en trevlig sysselsättning. Och snart gick det så glatt och lustigt och högljutt till i köket, att Heinz kom till dörren och tittade in och frågade:

— Får jag komma in, mina damer? Kanske jag kan vara er till någon nytta?

— Se här, sade Hilde, ni kan ställa de koppar, som jag torkat på serveringsbrickan där borta. Men akta er… Hilly darrar redan av ängslan att jag skall ställa till någon hejdundrande skräll med de här relikerna.

— O Hilde, hur kan du anförtro Heinz något så skört och ömtåligt? Han är den oskickligaste människa man kan få tag i.

— Min bästa syster, jag måste protestera. Hur kan du ställa mig i en så falsk dager inför denna unga dam!

— Det vill jag visst inte, men, vet du, Heinz, det är verkligen bättre att du nöjer dig med att titta på.

— Ja, på pallen med honom, så att han inte ställer till något ofog! ropade Hilde muntert, i det hon nödgade honom att taga plats på kökspallen.

— För all del, inte på den — den har bara tre be…

Hilly kom icke längre. Den intet ont anande Heinz hade redan satt sig på den trasiga pallen, som genast stjälpte, och innan han visste ordet av låg han vid de unga flickornas fötter.

Då han åter reste sig upp, var han förargad och röd i ansiktet och ropade till systern:

— Hur kan ni ha sådana livsfarliga gamla skrällen i köket. Kasta bort skräpet eller skicka det till snickaren!

— Det ska vi också, Heinz, sade Hilly lugnande. Georg hade sönder pallen i går kväll, och i dag är det söndag. Du har väl inte gjort dig illa, hoppas jag.

— Ni har bara blivit litet röd på kläderna, sade Hilde. Så lustigt att köksgolven alltid är belagda med röda stenar här i landet och rödfärgas på lördagskvällarna.

— Ja, det är nu en gång ett mod i de gamla husen, sade Hilly.

— Ja, och nu har jag det där modet på min kostym, brummade Heinz.

— Vänta så ska vi bearbeta er med våra näsdukar, sade Hilde ivrigt. Till verket, Hilly, men gnid inte utan slå bara. Ni måste ursäkta det här dubbla angreppet, herr Heinz. Titta bara, rödfärgen tar till flykten för våra näsdukar liksom molnen för stormen. Ser du, Hilly, att jag också kan uttrycka mig romantiskt.

— Seså, Heinz, nu är din kostym snygg igen, sade Hilly lättad.

Heinz såg forskande ned på sina kläder och nickade med återvunnet gott lynne.

— Tack så mycket, mina damer. Ni måste medge, att jag gjort mitt bästa för att visa min underdånighet.

— Ja, det var storartat! utropade Hilde och klappade i händerna. Först blev jag helt förskräckt, när ni tumlade till våra fötter, men vet ni, herr Regnier, det är i alla fall bättre att det är ni som ramlat än om det varit Hillys kaffeservis.

Denna tanke var så överväldigande, att hon måste sätta sig ned och skratta ut.

Heinz såg road på henne.

— Kalla mig inte herr Regnier längre. Eftersom ni adopterat farfar, så är ni ju min syster hädanefter.

— Ja visst, Hilde, och min också! utropade Hilly förtjust.

Hilde sprang upp, fattade tag i väninnan och virvlade om med henne i en dans så vild och med så oberäkneliga svängar, att Heinz fann för gott att ta till flykten.

Efter kvällsvarden sköts det stora ekbordet i salen åt sidan och man gjorde sällskapslekar. Hilde kände ej till några sådana, och Heinz och gossarna läto sig angeläget vara att inviga henne däri.

Vid niotiden kom Hugo för att hämta sin syster. Under stort jubel drogs han in i den muntra kretsen, och de glada lekarna fortsattes ännu en stund, till dess till och med Hilde insåg, att det var tid att gå hem. Under försäkringen att hon aldrig haft en så förtjusande kväll tog hon avsked.

⁎              ⁎
⁎

Morgonen därpå gick Hilly tidigt till skolan, som hon lovat Hilde. Hela klassen emotsåg med största spänning och nyfikenhet den amerikanska flickans ankomst, och alla bestormade Hanna med frågor om henne.

— Vi ha bara sett varandra en gång i trädgården, sade denna. Man måste vänja sig vid hennes sätt och väsen först.

— Å, Hilde är förtjusande! ropade Hilly. Det säger min mamma också. Hemma hos oss är alla förtjusta i henne.

— Efter ett enda besök?

— Nej, hon har varit hos oss i lördags och hela eftermiddagen i går.

— Varför har hon då inte kommit till mig också? sporde Emmy Lippoldy förnärmad.

— Trösta dig, min ängel, hon har inte varit hos mig heller, sade Lisbeth Johansen skrattande, och egentligen hade väl jag som borgmästardotter kunnat vänta, att hon gjort mig sin uppvaktning först. Där kommer hon för resten med Marie Wegner.

Alla rusade till fönstret, och Lisbeth ropade förtjust:

— En sådan förtjusande liten varelse! Henne kan man inte vara förargad på, om hon också inte ännu har fått reda på vad europeisk artighet vill säga.

— Hör du, sade Emmy med undertryckt häftighet, ty Lisbeth var hennes bästa väninna, du får inte tycka mer om henne än om mig!

Lisbeth såg road på henne. Emmys känslighet och benägenhet för svartsjuka var henne välkänd, och då hon gärna retade väninnan en smula, svarade hon:

— Det kan jag inte lova, min skatt, ingen människa kan bestämma över sina känslor.

Emmy vände sig förnärmad bort, under det Marie och Hilde i detsamma inträdde i klassrummet.

— God morgon, flickor, ropade den förre glättigt. Jag har här med mig Hildegard Hermsdorf; vi träffades på vägen.

Hilde räckte handen åt allesammans med sitt mest strålande leende.

— Dig känner jag redan, Luise Weise, och dig också, Anna Krausemann… och se där är ju Hanna också.

Hon gjorde även bekantskap med Lisbeth och Emmy och varseblev först därefter Hilly, som trängts litet i bakgrunden.

Hon skyndade med ett glädjerop fram till henne.

— God morgon, kära Hilly. I eftermiddag måste du följa mig hem från skolan.

Under lektionstimmarna gick det ej särdeles bra för den rörliga Hilde. Hon hade svårt att sitta stilla och uppmärksam så länge, och hennes kunskaper lämnade också åtskilligt övrigt att önska.

Själaglad gick hon med Hilly från skolan, då timmarna äntligen förgått, men hon blev oangenämt överraskad, då modern sade, att hon måste gå till farbrodern med detsamma.

Det hjälpte inte, hans befallning måste efterkommas, och Hilly följde väninnan till överstens bostad. Medan Hilde var där uppe, gick hon fram och tillbaka på gatan och väntade.

Det dröjde rätt länge, innan Hilde äntligen åter uppenbarade sig, nu med av förargelse rodnande kinder.

— Tänk dig, så gräsligt! Farbror vill göra en riktig lärd av mig! ropade hon häftigt. Rektorn förhörde mig i lördags, som du vet, och i dag har farbror varit hos honom, och då sa rektorn, att om jag över huvud taget ville vara kvar i klassen måste jag ta privatlektioner i tyska, franska och matematik. De ha sammansvurit sig för att plåga mig! Nu ska jag fyra gånger i veckan på eftermiddagarna ha lektioner efter skolans slut, och det värsta är, att jag ska plugga läxor och allting hos min farbror och inte får gå hem förrän jag har gjort alltihop till hans belåtenhet. Han tänker kommendera och exercera med mig precis som om jag vore en av hans beväringar!

— Min stackars Hilde, sade Hilly med varm medkänsla.

— Ja, och kan du tänka dig, att han ville jag skulle stanna och börja med detsamma. Men då blev jag arg, och sa att jag absolut inte kunde börja förrän i morgon för jag hade dig hos mig och jag kunde väl inte köra hem dig heller!

— Nej men Hilde, sa du verkligen det? Jag kunde ju ha gått hem. Nu är väl din onkel ond på dig. Vad sa han då?

— Han stirrade en lång stund på mig och så sa han: Om du har bjudit en väninna till dig, så får du gå för den här gången, men var god och kom ihåg, att jag inte tillåter några sådana bjudningar på vardagarna hädanefter. Under veckans dagar skall du ägna dig helt åt ditt arbete och din plikt. På söndagarna kan du få vara tillsammans med dina väninnor, om du varit flitig och lydig under veckan. Tänk dig att ställa upp ett sådant villkor, alldeles som om jag vore ett litet barn. Onkel är en riktig tyrann, men han ska bara inte tro att jag låter mig tyranniseras utan vidare!

— Akta dig för all del, Hilde! bad Hilly ängsligt:

Hilde skrattade, då hon såg sin väninnas oroliga min.

— O du lilla harkrank, farbror kommer väl inte att äta upp mig med detsamma heller. Låt oss inte tänka mer på det nu utan hellre njuta av vår eftermiddag.

Hon fattade Hillys hand och sprang med henne över den breda planen framför kyrkan. Helt andlösa kommo de fram till doktorinnan, som vänligt hälsade Hilly välkommen och därpå skickade båda ner i trädgården.

— Titta, sade Hilde, här har jag upptäckt en underbar sittplats i det här gamla äppelträdet, där måste det vara förtjusande trevligt för två.

En tjock och rak gren, ej så långt från marken, erbjöd ett naturligt säte, vilket till och med Hilly, som icke var någon mästare i klättring, kunde uppnå. Här uppe höllo de båda en liten pratstund, varvid Hilly anförtrodde sin förtrogna, att icke blott Heinz utan även hennes egen framtidsbana blivit stäckt genom faderns död.

— Jag har ärvt litet av pappas talang, sade hon, och det var pappas största glädje att undervisa mig i målarkonsten. Jag hade just börjat att teckna efter naturen, då pappa sjuknade.

— Ville du då bli målarinna?

— Ja visst. Pappa hade ju kunnat undervisa mig till en början, och sedan skulle jag ha gått igenom akademien.

— Och allt detta måste du nu uppge! Finns det då ingen människa, som kan betala studierna åt dig?

— Ack nej. Om så vore, så skulle jag hellre velat att Heinz fått fortsätta sina studier. Jag skulle så gärna stå tillbaka för honom.

— Du är en förskräckligt hjärtegod liten varelse! utropade Hilde och omfamnade Hilly så häftigt, att de bägge två höllo på att ramla ned ur trädet.

Under skratt och skrik klängde de sig fast och lyckades återvinna jämvikten, och så fortsattes samspråket, till dess tjänstflickan kom och ropade in dem till kvällsvarden.

— — —

Under den närmaste tiden suckade Hilde ofta efter sin kärleksfulle, överseende fader, ty farbror Ernst tog sig an henne med mycken stränghet och sökte väcka hennes pliktkänsla.

Då hon kom från skolan, måste hon genast gå till onkeln för att öva sig i pianospelning tills det blev tid att äta middag. Sedan kom privatlektionerna och läxläsningen och först efter intagen kvällsvard fick hon gå hem till sin mor. Hennes största glädje var söndagarna, vilka hon alltid tillbringade i sällskap med Hilly, antingen hemma eller hos väninnan.

— I morgon har jag stor mottagning, sade hon en lördag till denna, då de träffades i skolan. Jag har fått för mig att jag måste inbjuda hela klassen en gång; de är allesammans så hyggliga flickor, och jag är verkligen skyldig dem det. De vill gärna komma allihop. Du får lov att komma litet tidigare i morgon, Hilly, så fort du har ätit middag.

På söndagseftermiddagen gick Hilly följaktligen i god tid till fru Schlossers trädgård, och tillbringade en mycket angenäm stund med Hilde.

— När komma de andra? frågade hon, då de sutto tillsammans i äppelträdet, som av Hugo döpts till »Insektsboet».

Hilde dinglade med benen och lät sina strålande ögon irra omkring.

— Vilka andra? frågade hon sorglöst, i det hon forskande kikade upp i trädets lummiga krona. Vet du vad, när äpplena bli mogna i höst, klättrar jag upp i toppen. Jag har nyligen provat det och det gick utmärkt, fastän mamma förstås var litet missbelåten med revorna i klänningen. Vet du, hon är mycket förtjust i dig.

Hilly rodnade av glädje, men återtog nu:

— Tror du inte, att de andra är här snart? Du har ju bjudit hela klassen, tillade hon, då Hilde frågande såg på henne.

— O ja visst, det hade jag alldeles glömt!

— Måste du inte duka kaffebordet nu?

— Ja, tomma koppar och fat kan jag väl ställa fram, utropade Hilde och brast i ett klingande skratt, något annat blir det inte, för jag har alldeles glömt att tala om det för mormor.

Hilde såg mållös på henne.

— Men din mamma har väl ändå givit dig tillåtelse i går att inbjuda flickorna? frågade hon slutligen.

— Å nej, lila mamma har inte en aning om det… jag fick det där infallet helt plötsligt, när jag var i skolan. Å, Hilly vad du ser lustig ut!

— O Hilde, jag skulle sannerligen vara halvdöd av ängslan, om jag hade ställt till något sådant!

— Jag tycker det är förskräckligt lustigt. Kom så går vi och förbereder mormor på klassöverfallet.

Hon hoppade helt vigt ned från sin upphöjda plats. I detsamma öppnades trädgårdsgrinden och mormodern trädde in.

— Hildegard, är du där? ropade hon.

— Ja mormor, svarade hon och dansade fram till henne.

— Barn, vad har du nu ställt till? Är det verkligen sant att du inbjudit hela klassen?

— Ja, mormor, jag skulle just gå och tala om det för dig. Jag hade alldeles glömt det, men Hilly kom nyss att tala om det.

— Nå, det står ju inte att ändra nu. Gå och hälsa på flickorna, Hilde. Låt dem ta av ytterplaggen i ditt rum och följ dem sedan ned i trädgården. Hilly, mitt kära barn, vill du vara så vänlig och hjälpa mig litet? Jag är alldeles oförberedd på det här, och min jungfru har fått ledigt.

— O ja visst, fru Schlosser, jag vill mycket gärna hjälpa er, försäkrade Hilly och följde den gamla damen in i huset, medan Hilde tog emot flickorna, som viskande och skrattande stodo på förgården.

Hilly fick en bricka, nyckeln till skänken och dukade prydligt och snabbt det gröna kaffebordet i trädgården. Mormor skaffade bröd från bagaren, och Hilly fick skära bullar och lägga upp kakor. Medan kaffet kokade hade Hilly tid att plocka en bukett syrener för kaffebordet. Medan hon sysslade härmed, träffade hon Hugo.

— Vad i all världen skall allt det här betyda, fröken Hilly? sporde han.

— Hilde har kaffebjudning.

— O ve, var ska jag då finna en skyddad vrå, där jag i lugn och ro kan dricka mitt kaffe? Jag blir väl förvisad till köket rent av?

Hilly såg sig omkring.

— Här står ju en liten bänk med bord bakom syrenerna, det är en trevlig, undangömd vrå. Jag ska fråga er mormor, om jag kan duka där åt er.

Hon sprang in i köket och återvände genast med en servett och dukade det lilla bordet.

— Det är bra snällt av er, fröken Hilly, att göra er besvär för min skull.

— Jag är mormors hjälpreda i kväll och då tillkommer det ju mig. Nu ska jag hämta några kakor åt er.

— Ni är min räddande ängel, fröken. Men var snäll och tag en hel hop bröd, för jag är hungrig som en varg.

Hilly såg bestört på honom.

— Men så mycket kan jag inte ta från vår brödkorg, vi är nio stycken flickor, stammade hon förvirrad.

— Och därför vill ni låta mig svälta, skrattade Hugo. Så grym kan ni väl inte vara ändå?

— Mormor vet väl någon råd, utbrast hon rodnande och rusade in i köket.

— Ge honom bara några få kakor, sade mormodern, vi ska breda på några duktiga smörgåsar åt honom i stället. Så snällt av dig att hjälpa mig, lilla Hilly… utan dig skulle jag inte alls ha rett mig eller fått i ordning i sådan hast.

— Å, jag gör det ju så gärna, fru Schlosser, svarade Hilly, rodnande av glädje, och för första gången var hon tacksam för att hon i hemmet fått lära och vänja sig vid husliga sysslor. Helt glad sprang hon ut i trädgården, varest Hilde nu kom emot henne.

— Är det inte färdigt snart? Vi är redan till hälften uthungrade.

— Ja, nu kan ni få komma. Men tror du, din stygga Hilde, att det regnar kaffe och kakor från himlen, så snart du får infallet att ställa till en bjudning?

— Ja, jag trodde, att det gick till så här i landet, var det sorglösa svaret, och strax därpå drog hela flickskaran ut i trädgården.

Efter kaffet gjordes lekar, och de muntra skrattsalvorna trängde ofta ända in i doktorinnans tysta kammare,

Flickorna voro mycket belåtna med sin eftermiddag, då de på kvällen skildes åt, och sedan de tagit avsked, ilade Hilde förnöjd in i moderns rum för att säga godnatt åt henne.

— God natt, mamma lilla, sade hon, i det hon tryckte en kyss på den vita pannan. Det har varit så förtjusande trevligt i kväll.

— Men du får inte bjuda hit gäster utan att förut be om tillåtelse, Hilde. I vilken förlägenhet hade du inte försatt stackars mormor!

Även mormodern bannade henne sedan och förehöll henne att hon handlat illa mot mamma, som var så klen och icke tålde den ringaste upphetsning eller sinnesrörelse.

Den sorglösa Hilde blev litet betänksam och kunde mot vanligheten icke somna med detsamma, sedan hon lagt sig.

Var mamma verkligen sjuk? Pappa hade ju ofta sagt Hilde, att hon inte fick vara så stormande; hon måste ta hänsyn till mammas svaga nerver. Men hon hade icke förut tänkt så noga däröver. Tänk om det var något svårt och farligt, det där med nerverna?

Nej, hon kunde inte stå ut med denna ovisshet och oro, hon ville inte störa mamma, men hon måste se det kära, bleka ansiktet ännu en gång, innan hon somnade… det var säkert inte hänsynslöst.

På bara fötter kilade hon genom köket och smög sig ljudlöst in i moderns rum. Nu stod den lilla vita gestalten obeslutsamt och såg bort mot den vita bädden. Då lyfte modern upp huvudet.

— Hilde, är det du? Vad i all världen har du nu fått i ditt huvud?

— Mamma — Hilde flög fram och kastade sig häftigt över henne. Du är väl inte sjuk? O säg nej… jag har ängslat mig halvdöd för dig.

Fru Hermsdorf strök smeksamt över de ljusa hårböljorna och sade med en lätt suck:

— Var lugn, Hilde, och gå och lägg dig igen. Jag har bara litet ont i huvudet, ingenting annat.

— Alldeles säkert?

— Ja, min älskling, men gå nu genast och lägg dig, eljest förkyler du dig.

— Min lilla mamma, så glad jag är!

Ännu en innerlig omfamning och så sprang Hilde tillbaka till sin lilla kammare. Med välbehag kröp hon ned i den vita bädden och hade snart somnat in med ett leende på läpparna.

---