Trollsländan som backfisch/Kapitel 04
| ← En väninna |
|
Ett sorgebudskap → |
IV.
ÅRSMARKNADEN.
Sommaren var förgången, och det började redan bli kallt och ruskigt. Hilde gladde sig likväl åt den kommande vintern med dess is och snö. Hon föreställde sig att det skulle vara förtjusande att åka skridsko och kälke tillsammans med kamraterna.
Detta nöje skulle hon dock endast på söndagarna kunna njuta av, ty den stränge onkeln gav henne aldrig ledigt på vardagarna. Hon suckade under detta tvång, men tröstade sig med att det snart skulle upphöra. I mars eller senast i april skulle ju hennes far komma hem, och han skulle nog inte göra tillvaron så svår för sin lilla virvelvind.
— Jag är så glad åt pappa, sade hon en söndag till Hilly, då de sutto i den senares lilla kammare.
— Ja, det kan du väl vara, Hilde. Och du är lycklig, som har din pappa i livet.
— Var inte ledsen, Hilly, pappa ska nu också bli din far, och då… ja, jag har så många planer för din utbildning. Jag tror nämligen, att pappa har rätt mycket pengar.
— Å Hilde, tala inte om det. För resten skulle jag inte kunna lämna mamma nu, hon är inte så stark att hon kan reda sig utan mig.
— Vänta bara tills pappa kommer, så ordnar det sig nog. Jag gläder mig också mycket åt julen, tänk dig, att jag har aldrig sett en riktig julgran. Det blir nog underbart. Och på nyåret kommer Enriko. Då får du lära känna min baskiske hjälte, din förmenta prins, jag är nyfiken på, vad du kommer att säga om honom. Jag tror att jag tycker lika mycket om honom som om Hugo.
— Jag kan inte låta bli att tänka över vem han egentligen är. Det är så intressant, när man kan föreställa sig allt möjligt… det är så med vår familj också.
— Hur så… vad menar du?
— Har du inte tänkt på, att jag har ett franskt namn?
— Regnier… ja visst, det är sant. Nej, det har jag verkligen inte tänkt på. Är ni då av fransk härkomst?
— Ja, mina förfäder ha kommit från Frankrike. De flydde ur landet år 1685.
— O Hilly, så förskräckligt intressant! Det har du aldrig förut berättat mig. Vilka voro då dina förfäder?
— Ja, om jag bara själv visste det, Hilde! Jag har ofta frågat farfar om det, men han har bara talat om helt litet, antingen det nu beror på att han själv inte vet mer eller att han är rädd att mina tankar ska syssla alltför mycket därmed. Jag vet bara, att vi härstamma från en adlig släkt. Namnet Regnier är mycket gammalt, det förekommer i historien redan år 1572.
— Å! Och vid vilket tillfälle?
— Du vet ju, att man på den tiden i Paris rasade så förfärligt mot hugenotterna, och att tusentals sådana dödades på några få dagar. Då hände det, att en ädling vid namn Vezin räddade sin fiende Regnier… Jag föreställer mig att de tillförne varit goda vänner men söndrats till följd av sin tro. Då nu döden hotade hugenotterna från alla sidor, påminde sig Vezin deras forna vänskap. Han skyndade till Regnier, trängde in i hans rum och genom en lönngång förde han honom ut på gården, varest två ädla hästar i hemlighet höllos i beredskap. De svingade sig upp och så bar det iväg till Vezins slott, Guerzy, där Regnier var i säkerhet.
— Så bra du kan berätta, Hilly… jag tror att du skulle kunna hitta på hela historier. Men se, där kommer Hanna, du har väl ingenting emot att hon också kommer upp.
Hilly hann knappast svara, förrän Hanna inträdde, och Hilde skyndade henne till mötes.
— Kan du tänka dig, Hilly är också av adlig ätt och har förskräckligt många anor. Hennes namn förekommer redan 1572 i historien.
— Verkligen? sade Hanna, i det hon räckte den rodnande Hilly sin hand. Ja, jag har för resten tänkt mig någonting i den vägen. Vilka voro då dina förfäder?
Hilly upprepade sin berättelse och var mycket förtjust över det intresse, den uppväckte. Den fantasirika berätterskan var helt stolt över sina förfäder och utmålade sig deras liv i de mest glödande färger. Att ett praktfullt slott hörde till var ju naturligt.
Sedan detta ämne var grundligt avhandlat, räckte Hanna dem sina händer och sade:
— Jag skulle gärna vilja, att ni båda vore mina väninnor, er tycker jag om, vill ni det?
Båda tryckte hennes händer med värme, och därpå fortfor Hanna: Mamma har tillåtit mig att bjuda er hem till mig, vill ni komma nästa söndag?
— Förskräckligt gärna, ropade Hilde och Hilly vart mörkröd av förnöjelse, ty Hannas hem, om vilket ingen visste något, hade någonting lockande hemlighetsfullt för henne.
— Om ni finner min mor stilla och allvarlig, så undra inte på det, fortfor Hanna, och en fin rodnad flög över hennes ansikte. Vi ha gått igenom så mycket svårt, mamma är därför litet sorgmodig.
— Därför att din pappa är död, inte sant? sporde Hilde.
— Det också, men den egentliga orsaken kan jag inte säga er. Jag hoppas, att du, Hilde, med ditt soliga väsen ska kunna muntra upp mamma litet… jag kan det inte, jag är alltför allvarligt anlagd.
— Ja, jag vill gärna spela solsken. Pappa har sagt, att jag ska göra det för mamma också. Har du inga syskon, Hanna?
— Jo, två bröder, Wilfried och Joachim. De äro båda officerare. Achim har helt nyligen fått sina epåletter, men Wilfried är trots sin ungdom… han är tjugusex år… redan löjtnant. Han är mycket intelligent och kommer nog att gå långt.
— Ni är väl förskräckligt rika? frågade Hilde.
— Nej, svarade Hanna lugnt, tvärtom måste vi inskränka oss mycket för att kunna ge mina bröder det nödvändiga tillskottet. Men det gör ingenting; mamma och jag försaka gärna för deras skull.
Hilly tryckte deltagande hennes hand.
— Vi ha båda gått igenom mycket, jag tror att vi ska förstå varandra.
— Seså, sade Hilde, låt oss nu tala om kotteriet, som jag skulle vilja bilda till vintern. Mamma säger, att det inte bör vara fler än sex, eljest blir det för många. Du vill väl vara med, Hanna? Hilly har redan fått lov av sin mamma.
— Min mor har också givit mig tillåtelse, om jag har lust.
— Nå, lusten fattas väl inte, menade Hilde.
— Men tror du inte, att de uteslutna komma att bli förnärmade?
— Nej då, det är inte alla, som vill vara med, förklarade Hilde. Luise Weise har sagt mig, att hennes far aldrig skulle tillåta sådana dumheter, och Anna och Adele är tveksamma.
— Så mycket bättre, inföll Hanna. Då blir det bara vi tre och Emmy, Lisbeth och Marie.
— Låt oss börja redan nästa söndag, föreslog den ivriga Hilde.
— Nej, sade Hanna, då ska ni komma till mig, den dagen tillhör ni mig ensam.
Och därvid blev det. Nästa söndag gick Hanna omkring i sitt rum och styrde och ställde, och därvid hade hennes ansikte ett gladare uttryck än vanligt.
Efter överste von Hollfelds död hade modern flyttat till Weidenburg, varest hon levde mycket tillbakadraget med sin dotter. Något umgänge sökte hon aldrig. Men vid sitt sista besök i hemmet hade äldste sonen anmärkt, att Hanna var alldeles för tyst och allvarlig för sin ålder och att hon tydligen behövde umgås med jämnåriga flickor. Modern hade tänkt över hans ord och insett att han hade rätt, och det var därför helt beredvilligt hon gav sitt samtycke, när Hanna frågade, om hon fick bjuda Hilde och Hilly till sig. Hanna, som icke väntat sig att så lätt vinna moderns tillåtelse, var förtjust.
Hon hade alltid känt sig dragen till den lilla blyga Hilly med de svärmiska ögonen och det älskliga barnansiktet. Och Hilde hade farit in i hennes stillsamma liv som en verklig virvelvind med skratt och solsken och livsglädje.
De båda gästerna funno Hannas allvarsamma mor vänligare än de tänkt sig. Man satte sig genast till kaffebordet, varvid Hilde noga betraktade Hilly. Då denna märkte, att väninnan iakttog henne så uppmärksamt, kastade hon en frågande blick på henne.
— Jag måste noga se på allt vad du gör, förklarade Hilde, för mamma sa mig, att jag måste uppföra mig alldeles extrafint i dag, därför att det här är ett så förnämt hus. Jag skulle rätta mig alldeles efter dig, Hilly; du uppför dig som en liten prinsessa. Nu ska jag försöka att göra efter allt vad du gör.
— Nej men Hilde, gör för all del inte det! utropade Hilly förskräckt, och i sin förvirring höll hon på att slå omkull sin kaffekopp.
Hilde klappade jublande i händerna.
— Det där ska jag åtminstone inte göra efter, sade hon skrattande, för det anar mig att det inte hör till den goda tonen.
Hanna kom den förlägna Hilly till hjälp genom att börja tala om det lilla förbund, som de ämnade bilda.
— Vi kan omöjligt vänta tills nästa söndag, det står jag inte ut med, förklarade Hilde.
— Jag har det, utropade Hilly. Om torsdag är det årsmarknad, då brukar vi få sluta tidigt i skolan. Kanske din onkel då tillåter, att vi sammanträda.
— Ja ja, på torsdag måste första sammankomsten gå av stapeln! utbrast Hilde.
Följande dag underrättades Marie, Emmy och Lisbeth om detta viktiga beslut och Hilly tillade:
— Om det nu bara kommer flera positiv här i närheten, eljest få vi inte sluta skolan!
— Hur så? frågade Hilly.
— Jo, om det spelas så mycket utanför, att det stör undervisningen, få vi lov, eljest inte.
Hilde såg ett ögonblick eftertänksam ut, därpå skrattade hon till, som om hon fått ett gott infall.
På torsdagsmorgonen gick hon redan klockan sju hemifrån för att hinna se sig omkring på marknaden, innan hon gick upp i skolan.
— Glöm dig nu bara inte kvar, så att du kommer för sent till skolan, förmanade mormodern.
Uppmaningen var ingalunda onödig, vilket bevisades därav, att Hilde störtade in i klassrummet, röd och andfådd, just som morgonbönen skulle börja.
Lektionerna begynte. Skolhuset låg icke vid det torg, där den egentliga marknaden ägde rum, men bullret och stojet därifrån brukade ofta tränga fram och störa undervisningen.
Denna morgon var det dock så märkvärdigt lugnt och stilla, att flickorna oroliga sågo på varandra. Skulle de alltså ej få lov i dag?
Men knappt hade den andra lektionen börjat, förrän ett positiv alldeles under klassrummets fönster stämde upp »Sommarens sista ros». Och redan innan denna tagit slut, hördes ett annat positiv i närheten stämma upp en virvlande vals.
Rektorn, som själv undervisade i denna lektion, började se betänksam ut.
Det dröjde ej länge, förrän ännu ett positiv med gälla och ljudliga stämmor lät höra en glad operettmelodi. Programmet blev allt rikhaltigare; ty allt flera positiv uppenbarade sig, det ena efter det andra.
Flickornas ansikten strålade av förnöjelse; de hade svårt att behärska sin skrattlust — i synnerhet Hilde — men rektorn rynkade pannan av förargelse. Visserligen försökte han ännu en stund uppehålla lektionen, men då musiken blev allt vildare och allt värre att åhöra och flickorna ej hörde eller låtsade ej höra hans frågor, slog han slutligen med en smäll igen sin bok och sade:
— Hildegard Hermsdorf, du kan ringa… vi sluta för i dag.
Hilde sprang ögonblickligen upp och ringde en riktig stormklämtning. Strax därefter strömmade små och stora flickor ut ur skolan och räknade skrattande ej mindre än sju positivspelare, som uppehöllo sig i närheten.
— Så lustigt, det är alldeles som om det vore överenskommet, sade Hilly, och så vänligt de titta på oss. Hilde… jag tror minsann du nickar åt dem?
— Ja, det är väl inte för mycket. Och du kan tro att jag haft besvär med att ta reda på dem och beställa hit dem i dag.
— Nej men Hilde! Har du verkligen gjort det?
— Ja visst! Eftersom vår frihet berodde på de där positivhalarna, så var det ju nödvändigt att de kommo hit, det är klart.
— Ja, men… tänk om rektorn finge veta det!
— Kom nu så gå vi och titta på marknaden. O så lustigt med allt det här bullret och stojet!
Full av nyfikenhet och intresse ilade hon från stånd till stånd, i det hon drog med sig Hilly, som ännu ej riktigt hämtat sig efter Trollsländans senaste puts.
Därpå kommo de överens om att träffas klockan fyra, då kotteriets första sammankomst skulle hållas, och Hilde begav sig till onkelns hus för att lämna skolböckerna och säga honom att de fått lov från skolan. Hon tog för givet att hon också skulle få lov från lektionerna.
Då hon öppnade porten, stod hon plötsligt inför fyra positivspelare. Ja visst, hon hade alldeles glömt, att hon beställt karlarna hit klockan tolv för att ge dem den överenskomna betalningen.
— Å, ni gjorde er sak utmärkt! ropade hon skrattande, men tystnade plötsligt. Farbror Ernst visade sig plötsligt i förstugan och sporde:
— Har du beställt dessa karlar till skolan och lovat dem femtio pfennig var, vilket de skulle avhämta här.
— Ja farbror, tillstod hon modstulet, ty onkel Ernst såg så vredgad ut, att hon aldrig sett honom sådan.
Det var ju också förskräckligt dumt av henne att beställa karlarna hit, men hon hade icke haft några pengar på sig och hade icke ett ögonblick tänkt sig att farbrodern skulle få se dem.
Det var ju rysligt obehagligt. Så bister han såg ut, under det han betalade männen pengarna… alldeles som om två mark vore någon förmögenhet!
Med en otymplig bugning avlägsnade sig de fyra positivspelarna, men, just i detsamma öppnades porten och en femte »artist» inträdde.
— Jag kommer för att… började han, men tystnade, då översten vinkade honom till sig och frågade Hilde:
— Hur många är det?
— Sju stycken, farbror, svarade hon och i trots av onkelns mörka uppsyn ryckte det åter skälmaktigt kring hennes läppar och ögon, och groparna i de rosiga kinderna fördjupade sig. Det var ju egentligen förskräckligt komiskt! Även den femte musikanten avlönades och porten slöts bakom karlarna.
— Tag av dig och kom in i mitt rum, befallde översten. Så hotande det ljöd. Hildes hjärta bultade, då hon trädde in i rummet.
— Vad skall egentligen den här historien betyda? frågade han tvärt.
Kling… ling! ljöd dörrklockan.
— Ack, farbror, det är de båda sista, jag ska bara springa ut och betala dem.
Hon drog hastigt portmonnän ur fickan utan att ge akt på de pepparkakor, som därvid föllo ned och rullade omkring på golvet.
Efter en stund återkom hon och skrattade, då hon varseblev pepparkakorna, plockade upp dem och sade:
— Seså, nu är den affären klar, jag tror, att karlarna haft mycket roligt åt det.
— Men du tycks inte alls inse, hut opassande du uppfört dig, vilken orätt du begått?
Hilde såg förundrad på honom.
— Men farbror, utropade hon ivrigt, flickorna ha alltid fått lov, om positiven spelade utanför skolan. Nu var jag rädd att det inte skulle komma några, och därför beställde jag dit karlarna.
— Skäms du då inte? Du är ju värre än den sämsta gatpojke! Det var inte din utan rektorns sak att sluta skolan, du hade ingen rätt att ingripa på något vis. Att beställa dit positivspelarna var högst opassande… förstår du då inte det? Har du ingen anständighetskänsla i dig?
Hilde suckade djupt.
— Jag tror inte jag förstår det.
— Då skall jag lära dig vad som passar sig och vid varje tillfälle inskärpa det hos dig, så att det till sist stannar kvar och du inte kan glömma det. Till straff för ditt opassande uppförande och ditt lättsinne får du inte gå ut på marknaden vidare i dag. Nu spelar du över dina pianoläxor, och sedan du tagit dina privatlektioner kommer du tillbaka till mig och stannar här till kvällen.
Hilde stirrade bestört på farbrodern, därpå ropade hon utom sig:
— Det kan väl inte vara ditt allvar, farbror? Jag har glatt mig så förskräckligt åt marknaden, och till eftermiddagen har jag inbjudit mina väninnor för att vi skulle skriva förbundets stadgar. På privatlektionerna har jag inte alls tänkt i dag.
— Nej, du tänker över huvud aldrig på din plikt. Jag har ju en gång för alla förbjudit dig att bjuda hem dina väninnor på vardagarna. Nu få de gå tillbaka till sina hem. Du tar dina lektioner och återvänder sedan till mig.
Hilde brast i gråt.
— Å farbror, var då inte så förfärligt sträng, jag har ju inte alls tänkt på allt det här.
— Men du skall tänka, och för att lära dig det måste jag straffa dig. Gå nu och spela över!
Hilde visste, att det skulle vara fåfängt att försöka beveka farbrodern. Hur skulle det nu gå med väninnorna och den trevliga kaffestunden hos mormor och stadgarna för kretsen? Det var helt enkelt rysligt! Hon kunde knappast urskilja noterna för tårars skull.
Äntligen, några minuter före halv fem fick hon gå.
— Gå nu till din lektion, sade farbrodern, och kom sedan tillbaka hit.
Under tystnad packade Hilde ihop sina böcker och gick. Väninnorna, stadgarna, mormors goda kakor… allt var förbi!
Som en blixt for den tanken genom hennes huvud att hon helt enkelt kunde gå hem i stället för att gå till lektionen. Ja visst… ingenting var enklare än det! Fröken Herzer, hennes lärarinna, skulle nog inte undra på att hon ville ha fritt på marknadsdagen.
Förnöjd satte hon av i språng och kom alldeles andlös hem till mormoderns hus. Med en krasch flögo böckerna ned på bordet och hon själv i armarna på väninnorna, som redan voro församlade allesammans.
— Så sent du kommer, kära Hilde!
— Din onkel är väl förskräckligt sträng?
— Vi trodde att vi måste gå och befria dig.
Så ljöd det om vartannat. Nu ropade mormor, att alla skulle komma till kaffebordet. Skrattande och pladdrande sutto flickorna kring bordet, och snart hade Hilde, vars ögon ännu glänste efter tårarna, glömt både farbrodern och privatlektionen.
— Nu till stadgarna! ljöd det jublande, så snart bordet var avröjt. Hilde gick efter papper, bläck och penna och ropade:
— Ni måste alla ha särskilda namn liksom Hilly och jag, vi heta Syrsa och Trollslända.
— Insekter alltså, sade Lisbeth. Då kunde vi ju helt enkelt kalla vår krets »Insektssvärmen».
— Utmärkt! Bravo! Förtjusande! ljöd det, och Hilde återtog:
— Hanna, du som är den förståndigaste av oss, får skriva.
Hanna skrev med sin vackra, tydliga handstil: »Förbundet Insektssvärmens stadgar.»
— Och nu… namnen? sade hon och skrev vidare: Hilde Hermsdorf… Trollsländan. Hildegard Regnier… Syrsan. Vidare?
— Marie måste vara myran, föreslog Hilly. Hon är så flitig och arbetar från morgon til kväll.
— Ånej, så illa är det inte, avvärjde Marie rodnande. Fast nog är vårt hushåll stort alltid. Men jag vill gärna vara myran.
— Alltså välja vi våra namn efter våra egenskaper, sade Lisbeth med en skälmaktig blick på Emmy. Jag vet någon, som rysligt gärna snokar igenom skafferiet och slickar i sig de sötsaker, hon kan komma över. Denna någon bör väl kalla sig Kackerlacka, inte sant?
En skallande skrattsalva följde, men Emmy sade gråtfärdig:
— Det är inte alls snällt av dig, Lisbeth, att säga något sådant om mig. Om ni tänker skratta åt mig, så går jag hellre hem.
— Seså, tag inte illa upp, lilla kackerlacka! utropade Lisbeth och drog sin väninna tillbaka ned på soffan. Jag föreslår, att den som blir förargad för ett skämt får plikta fem pfennig till förbundskassan.
— Då kan man ju inte alls värja sig för grovheter, klagade Emmy.
— Åjo, sade Hanna vänligt, ens egen takt och finkänslighet ska nog avvärja sådana.
— Aha, återtog Lisbeth, jag märker redan, att Hanna vill hålla oss i god ordning. Nåväl, Emmy, min kära lilla kackerlacka, välj dig en annan insekt, som du enligt din mening mera liknar.
— Jag väljer fjärilen, inföll Emmy hastigt.
— Det finns åtskilliga olika arter av fjärilar, invände Lisbeth, menar du kålfjärilen eller nattsvärmaren kanske?
Förnyade skrattsalvor och nya trumpna miner hos Emmy.
Lisbeth var i själ och hjärta en snäll flicka, men hon hade sett något plumpt sätt och var föga finkänslig.
— Apollofjärilen är mycket stilig, inföll Marie.
— Vet ni vad? sade Hanna. Emmy är den största och ståtligaste av oss, hon bör heta Amiralen, det är en mycket vacker fjäril, sammetssvart med vitt och rött.
— Vanessa Atalanta, tillade Lisbeth, vars käpphäst naturkunnigheten var.
— Ja, det låter vackert, inte sant, Emmy? ropade Hilly glättigt.
Emmy samtyckte blidkad och sade därpå:
— Jag är nyfiken, Lisbeth, vad du tänker välja åt dig.
— Å, en insekt, som alltid surrar och brummar är väl inte svårt att få tag i. Jag är väl en bålgeting, kan jag tro.
Alla skrattade åter.
— Självkännedom är en bra sak, men låt oss hellre säga »humla», bålgeting låter så otrevligt, avgjorde Hanna.
— Och Hanna själv då? frågade Hilde. Hon är rysligt klok och förståndig och duktig… jag vet verkligen ingen insekt, som passar för henne.
— Låt oss kalla henne Lysmask, föreslog Lisbeth. Jag är säker på att hon kommer att bli en lysande medlem av vår krets.
— Dumheter, Lisbeth, genmälde Hanna. Låt mig hellre heta Nyckelpiga.
Men detta ville de andra icke gå in på, de funno Lysmask mycket vackrare, och Hanna gav efter.
— Nu är den saken klar. Nu till de särskilda paragraferna. Vad är det nu allt, som skall fastställas?
— Först frågan om trakteringen.
— Böter för den, som kommer för sent.
— Friheten att säga vad man vill.
— Svärmens trogna sammanhållning i lust och nöd.
— Gemensam kamp mot envar, som angriper någon av oss insekter.
— Odlandet av allt skönt och ädelt, av konst och poesi.
Så ljöd det i kör om vartannat, till dess Hanna skrattande höll för öronen och förklarade, att hon icke kunde förstå ett ord, om alla skulle tala på en gång. Var och en måste tala för sig. Detta skedde också, och Hilly föreslog:
— Vet ni vad, flickor? Låt oss skriva stadgarna på vers!
Förslaget väckte jublande bifall. Under skratt och skämt författades verserna med ledning av Hilly och Hanna. Alla lyssnade förtjust, då Hanna sedan läste upp dem:
Vår krets av flickor sex består.
All början, som man vet, är svår,
ty val av namn oss förestår.
Men nu — hör bara på och häpna:
Sex små insekter, fina, näpna
ska bli envar en förebild;
Trollsländan, lustelig och vild,
med vinden tumlar om och flyr
med många spratt och äventyr
och sprider sol var hon far fram
och väcker glädje, stoj och glam.
Men Syrsan still och huslig är,
att göra henne yster plär
ej gå förutan stort besvär;
dock kan hon ganska munter bli
och glömma bort sitt drömmeri.
Sen kommer Myran travande,
och man må tro att hon kan le
fast hon är flitig såsom ingen
och ser med praktisk blick på tingen.
Den ståtligaste i vår krets
hon kommer nu förutan hets
och idog ävlan, ty hon är
en Amiral, som fjäril här
och annorstädes känd, men lätt
en kackerlacka rätt och slätt
kan hon i hemlighet ock bli
där hemma i mors skafferi.
Sum sum… vem kan med koppen fumla
och över bord och stolar tumla
på kaffe, kakor, grädde rumla
och brumma så som fröken Humla?
Men gärna henne man förlåter,
hon är ej farlig som det låter.
I svärmen drager nu så fin
Lysmasken med sin lykta in,
hon skall oss lysa, lugn och klok,
så att det inte går på tok.
Ja, detta är var medlem i
vår lilla svärm, vårt kotteri.
Men hör nu noga på till slut,
vad i vår vishet vi tänkt ut:
Som alla riken, stora, små,
med lag och stadgar grundas må
så skola även vi ha våra;
här äro de, ej alltför svåra:
Var söndagsmiddag klockan fem
församlas vi i våra hem.
Men ve den arma, som sig dragit
och kommer sedan klockan slagit,
sparbössan hotfullt henne möte,
två pfennig där till straff hon böte!
Nu vankas kaffe, kakor, bröd,
men märk, att intet överflöd
får förekomma i vårt lag,
allt blive utav enkelt slag.
På det att svärmen glad skall vara
må frihet råda i vår skara
i tal och skämt och gäckeri,
och skulle någon harmsen bli,
och höja klagan, gräl och grums,
hon böte tvenne pfennig bums!
Och för att svärmen något gott
skall öva i det lilla blott,
ska alla böter noga gömmas,
men varje jul skall bössan tömmas
och kanske något mer därtill
kan läggas, som man kan och vill,
Vi söka upp helt tyst och stilla
ett fattigt barn, som farit illa
i vinterkölden, skarp och snål,
och giva det ett duktigt mål,
en rock, en kappa, tjock och varm,
och lägga på dess lilla arm
en pyntad docka, stor och grann.
Var finns en glädje mera sann
och innerlig än den att sprida
en smula ljus bland dem, som lida?
Vår Lysmask höres nu förklara:
En krans av flickor, fina, rara,
den måste väl en prydnad vara,
men denna är blott ljus och ren
i harmoni och endräkts sken;
må därför tvist och skvaller vara
som avund bannlyst från vår skara.
Konst, vetenskap och poesi
skall höra hemma i vårt kotteri,
och föra svärmen på dess kosa
ur vardagslivets tunga prosa.
Och städse ifrån denna stund
skall trofast stånda vårt förbund;
och intet skall oss skilja åt,
vadhelst oss sker på livets stråt,
ty enigheten är vår borg,
men tvedräkt alstrar alltid sorg.
Så må vi alltid hålla samman
i tust och nöd, i fröjd och gamman.
— Det är underbart! ropade Hilde hänryckt.
— Ja, helt enkelt storartat för att vara författat av små obetydliga insekter, sade Lisbeth.
— Men jag finner det gräsligt att jag ska förekomma som kackerlacka i versen, knotade Emmy.
— Två pfennig… hurra! Punga ut, lilla kackerlacka! Vet ni vad, flickor, jag tror att vi komma att göra goda affärer på vår Amiral.
— Det behövs också, eljest få vi inte ihop så mycket till jul att vi kan köpa kappan och dockan.
— Egentligen är det ju inte riktig sammanträdesdag i dag, men jag vill vara storsint och genast lägga tre pfennig till kassan, sade Emmy, i det hon tog fram tre slantar ur sin börs, och lade dem på bordet.
— Hilde, har du inte någonting, som kan tjäna oss till kassaskrin?
Hilde sprang in till sin mormor och kom snart tillbaka med en stor grön sparbössa, vilken hälsades med allmänt jubel.
— Se här, Hanna, tag den i förvar, så är du snäll… jag kanske en vacker dag skulle glömma bort var jag ställt den, sade Hilde.
— Är ni allesammans med på det? frågade Hanna.
— Ja visst, kassaförvaltarämbetet tillkommer naturligtvis vår dygderika Lysmask, genmälde Marie. Men vet ni vad, skulle vi inte lägga av en liten fond att begynna med? Hur litet som helst.
Detta förslag mottogs med stort bifall och var och en lade ned en liten slant i bössan. Då slog den närbelägna kyrkans tornur sju slag. Hilly sprang upp.
— Klockan är redan sju! Då måste jag gå hem.
— Jag också… jag också… ljöd det i kretsen, och hela skaran for upp.
Sju! Hilde stod ett ögonblick som förstenad. Privatlektionen… farbrodern… allt återvände nu i minnet.
Hon sprang ut ur rummet, gav sig knappast tid att säga mormodern att hon måste till onkeln, rev hatten från hängaren och störtade därifrån med hela flickskaran ropande efter henne:
— Hilde, Hilde, vad är det med dig?
— Vart ska du ta vägen?
— Så vänta då på oss!
Hilde stannade, inväntade de andra och biktade hela sin missgärning. Alla voro helt förskräckta. De följde henne till farbroderns hus och togo där det hjärtligaste avsked av henne.
Hon sprang uppför trappan och in i det klart upplysta förmaket, där både översten och hans fru sutto.
— Var inte ond, farbror Ernst, började hon, men teg vid hans blick och gick modstulen litet närmare.
— Var har du varit? frågade översten strängt.
— Hemma, farbror. Jag hade glatt mig så förskräckligt åt mina kamrater, och så gick jag inte till lektionen.
— Alltså överlagd olydnad och trots.
— Nej nej, farbror, trotsig är jag aldrig. Jag tänkte verkligen gå till lektionen, men jag var så förfärligt ledsen, när jag tänkte på mormors goda kaffe och kakor och på väninnorna och stadgarna, och då föll det mig in, att fröken Herzer säkert inte skulle bli ond, om hon inte behövde ge någon lektion i dag, och så sprang jag hem.
— Utan att tänka på, att din lärarinna förgäves väntade på dig. Fröken Herzer var här klockan fem för att fråga varför du inte kom.
— Å, det gör mig ont. Men sedan gick hon nog på marknaden, det kan du vara säker på, farbror. Hela stan har ju varit där i dag.
— Och på din pliktförsummelse tänker du inte alls?
— Jo visst, ljöd det litet klenmodiga svaret, jag har skolkat, förstås, men jag ska lära mig så mycket mer under nästa lektion, det lovar jag dig.
— Och därmed tror du att allt är bra?
Hilde såg forskande på onkeln. Månne han hade någonting rysligt i sinnet? Han såg minsann ut så! Hon måste till varje pris försöka föra honom ur denna farliga sinnesstämning. Livligt började hon berätta:
— Det var så trevligt i eftermiddag, vet du. Vi ha slutit ett förbund för hela livet, och eftersom jag kallats för Trollsländan och Hilly Syrsan, ha de andra också antagit insektsnamn och hela vårt kotteri ska kallas för Insektssvärmen… förtjusande, inte sant? Varje söndagseftermiddag från fem till sju eller åtta ska vi komma tillsammans och prata och skämta. Men vi ska också sysselsätta oss med nyttigare saker, läsa poesi, göra musik och intressera oss för konst och vetenskap, för Hanna, vår kloka och dygdiga Lysmask, menar, att man måste ha sinne för något högre, annars ryker det åt skogen…
— Seså, var god och uttryck dig som det anstår en ung flicka, avbröt översten kärvt. För övrigt är det tydligen på tiden, att din pliktkänsla blir väckt, och för att så skall ske, kommer du hädanefter tills julen inträffar hem till mig varje söndagseftermiddag klockan fyra och stannar till sju. Har du förstått?
Hilde såg med stora ögon på farbrodern.
— Med hela svärmen? frågade hon.
— Nej, du ensam.
— Farbror! — Hilde var alldeles bestört. — Men förbundet… hur ska det gå med det då?
— De andra flickorna kunna ju komma tillsammans eller låta bli, alldeles som de behaga… men du kommer hit.
— Farbror, snälla farbror! nästan skrek Hilde. Så grym kan du väl inte vara… jag som har glatt mig så förskräckligt åt söndagarna. Du har ju lovat mig, att jag skulle få vara tillsammans med mina väninnor på söndagarna.
— Under förutsättning att du var lydig, flitig och plikttrogen. Om du till julen har givit mig anledning att tro på din allvarliga förbättring, så kan du få deltaga i förbundets sammankomster… eljest icke. Det beror alltså helt och hållet på dig själv.
Då Hilde på kvällen biktade sin förseelse för modern och mormodern, fick hon förebråelser även av dem, och den kvällen grät hon sig i sömn.
Likväl var sorgen följande morgon nästan fullständigt övervunnen. Helt förnöjd vandrade hon till skolan, varest »svärmen» redan väntade på henne.
— Hur gick det?
— Var din farbror mycket ond?
— Har han hittat på något styggt?
— Ja, det styggaste av allt! ropade Hilde, och hastigt berättade hon alltsammans. Flickorna voro utom sig, och Hilly fällde till och med ett par tårar.
— Ja, det är gräsligt, sade Hilde, men det hjälps inte; nu måste ni hålla sammankomsterna utan mig tills efter jul.
Därom ville ingen höra talas, och Hanna sade:
— Det står nu inte att ändra. Du har handlat orätt, Hilde, det kan inte förnekas, men då vi nu lovat att hålla trofast samman, så måste vi också dela det straff, som drabbar dig.
— Alldeles riktigt! instämde Lisbeth. Både våra stadgar och våra hjärtan föreskriva oss denna uppoffring.
— Din onkel är förskräckligt sträng. Han borde inte behandla dig som en soldat, klagade Emmy.
— Att förstöra nöjet för oss på det viset!
— Men var nu för all del ordentlig och flitig, Hilde, förmanade Marie, eljest blir det ingenting av med Insektssvärmen till jul heller.
— Ja, barn, vi måste alla vaka över vår yra Trollslända, så att hon inte gör några nya galna streck och störtar både sig själv och oss i fördärvet. Du, Emmy, skulle allt ha gott av att stå under den stränge herr överstens kommando en tid. Jag föreslår, att vi ge honom såsom ett över svärmen svävande överhuvud också ett namn.
— Eftersom han bara gör oss sorg och förtret, så borde han kallas Sorgmanteln.
Förslaget vann bifall, och under skratt och skämt döptes översten till Sorgmanteln.
Överste Hermsdorf anade ingenting av allt detta. Han satt i sitt rum och läste tidningen, då Hilde vid middagstiden stormade in och ropade:
— Farbror, hela Insektssvärmen är förskräckligt ond på dig, Hilly har till och med gråtit, och flickorna vill nu inte alls komma tillsammans före jul och…
— Skulle du inte först säga goddag… och lägga dina böcker ordentligt i stället för att strö omkring dem på mitt bord?
— Jag tar ju strax bort dem, farbror. Men tänk dig bara, du har blivit upphöjd till Sorgmantel, därför att du gjort oss så ledsna, för Lisbeth sa, att du också borde ha ett namn. Vet du, farbror, du borde verkligen lära känna alla flickorna… de är allesammans så trevliga, i synnerhet min lilla söta Hilly. Å farbror, vet du vad? Du skulle ta och inbjuda hela svärmen till söndags eftermiddag… det vore underbart!
— Och ett stort straff för dig, inte sant?
— Jaså, å, det hade jag alldeles glömt. Du, farbror, vad ska jag egentligen göra här hela eftermiddagarna?
— Tant säger, att du är mycket oskicklig i handarbeten, du ska till en början sticka strumpor under hennes ledning.
— Så gräsligt! Det är det tråkigaste, som finns!
— Kanske det, men du måste lära dig att inte bara sysselsätta dig med nöjsamma saker.
⁎
Vintern hade nu på allvar brutit in över landet. Hilde var förtjust över isen och snön, och julen närmade sig. Den lilla Trollsländan var fast övertygad om att hon nu varit snäll och ordentlig och gladde sig mycket åt den kommande helgen.
Till och med den avskyvärda strumpstickningen var när allt kom omkring inte så svår, som hon hade föreställt sig. Tant Frida var vänlig och tålmodig och berättade ofta tilldragelser från hennes ungdom. Dessutom måste Hilde blott sticka ett par barnstrumpor, som hon till jul skulle giva åt något fattigt barn.
— Vem ska jag skänka dem? frågade hon Hanna, då hon söndagen före jul tittade in till väninnan ett ögonblick.
— I huset bredvid bor i vindsvåningen en fattig familj. Mannen är nattvakt, men ligger sjuk sedan länge, och hustrun har stor möda att förtjäna till det dagliga brödet åt sina fem barn.
— Hur vet du allt det där?
Hanna rodnade litet.
— Jag har hört talas om dem, och jag brukar bära upp litet varm mat åt den sjuke mannen.
— Å! Och det har jag inte haft en aning om. Vet du, Hanna, vi måste bereda barnen en god jul… först och främst måste de få en vacker julgran.
Hanna suckade.
— Jag har redan gjort mina förberedelser, mera tillåter inte min kassa, sade hon.
— Och jag har inte en pfennig kvar… så dumt! Och farbror ger mig aldrig ett öre i förskott på mina fickpengar för månaden, han säger, att jag måste lära mig att spara och hushålla med pengarna.
Icke desto mindre bad Hilde farbrodern att få ut sina pengar för januari, men han var obeveklig. Hon klagade då sin nöd för de andra flickorna i svärmen, och dessa beslöto att samla ihop till julgåvor åt den fattiga familjen. Lisbeth ville gärna låna Hilde de pengar, hon behövde till sitt bidrag.
Efter gudstjänsten på julaftonen gingo flickorna upp till nattvaktens bostad, medförande sina gåvor. Hilly gick först, knogande på en vacker julgran, och efter henne dök det ena rosiga flickansiktet efter det andra fram.
Överraskningen och glädjen var stor, då de olika gåvorna lades på bordet i det enkla rummet. De eljest så muntra flickorna voro helt högtidliga och rörda till sinnes, då de åter trädde ut på gatan under den klara, gnistrande stjärnhimlen.
— Detta var vackert! utbrast Hilly ur djupet av sitt hjärta.
— Ja, men nästa år måste det bli ännu vackrare, förklarade Lisbeth, vi måste spara duktigt till dess.
— Vi ha ju vår sparbössa, sade Emmy.
— Den äldsta flickan i familjen skall gå fram till påsken; då borde vi komma modern till hjälp litet, sade Hanna.
— Ja, vi kan komma överens om den saken vid svärmens första sammankomst, men nu måste vi hem till våra egna julklappar. Vad julen ändå är härlig!
Det tyckte också Hilde, då hon en stund därefter trädde in i mormoderns rum, där den smyckade julgranen skimrade, och hon fann nästan alla sina önskningar uppfyllda. Modern hade på sista tiden blivit bättre, fadern hade skrivit, att han skulle komma hem i slutet av januari eller i början av februari, så snart hans efterträdare anlänt. Att gula febern åter rasade häftigt i Buenos Ayres fäste hon sig ej vid… det var man ju så van vid där borta.
Överste Hermsdorf hade även kommit med sin fru, och så glad och vänlig som i dag hade Hilde aldrig förut sett honom. Han inbjöd hela familjen till sig på juldagen, och sade sedan, i det han drog Hilde till sig:
— Vad skulle du säga, barn, om jag såsom ert överhuvud, vartill ni ju utnämnt mig, skulle bjuda hela svärmen till oss på annandagen?
Hilde stod ett ögonblick mållös av överraskning, därpå föll hon farbrodern om halsen och kysste honom.
— Å farbror, det vore förtjusande av dig! Och får vår krets sedan sammanträda varje söndag?
— Ja, om du lovar mig att allvarligt bekämpa alla dina fel, så har jag ingenting däremot… det vill säga, blott så länge du inte ger mig någon orsak att upphäva tillåtelsen.
— Nej nej, farbror, jag ska vara förskräckligt ordentlig. Tänk, vad ska de andra säga om det! Det här är verkligen min bästa julklapp.
Stor blev överraskningen och fröjden, då Hilde meddelade sina väninnor överstens inbjudning. Hilly var dock ej så litet ängslig över att behöva vara hos den stränge herrn hela eftermiddagen. Hon hade upplevat en tyst och stillsam julafton. Det var den första julen efter faderns död, och minnet därav kastade helt naturligt sin skugga över festen och hindrade uppkomsten av all verklig glädje.
På juldagen kom hennes bror hem och hade med sig en dotter till farfaderns brorson, en förmögen köpman i Schwerin. Klara, så hette den unga flickan, var knappt ett år äldre än Hilly. De båda kusinerna hade aldrig förr sett varandra, men Klaras förnäma och litet högdragna sätt behagade icke alls Hilly.
Under tystnad åhörde hon Klaras obesvärade konversation med Heinz, då de efter middagen sutto i salongen. Så helt annorlunda denna unga dam var än flickorna i Weidenburg. Och så fint och elegant hon var klädd! Hilly hade alls ingen lust att föra henne upp i sitt kära, enkla Paradis.
— Din syster är verkligen så tyst och blyg som du beskrivit henne, Heinz, sade Klara med sitt överlägsna leende, ja ännu mer… och det i hennes eget hem till på köpet! Så lustigt!
Hon skrattade road, men Heinz strök sin förlägna syster över lockarna och sade:
— Vår Syrsa är en liten rar varelse, om hon också är väl mycket tillbakadragen och inbunden.
Han lade armen om henne och fortfor: Kom, så ska jag visa dig något, som jag haft med mig åt dig.
Hon såg tacksamt upp mot honom.
— Säg mig, min älskling, hurudant var det i går?
— Ack Heinz, så sorgligt…
— Seså, inte gråta! Vänta litet. Han gick och kom snart tillbaka med ett litet paket.
— Se här, lilla Syrsa, är någonting för dig.
Med lysande ögon tog hon upp paketet och jublade högt, då Geibels dikter kommo i dagen.
— Å Heinz, så förtjusande! Vad jag är glad! Tusen tack!
Glädjestrålande sprang hon in i salongen för att visa sin skatt. Nu hade hon glömt sin förlägenhet och hängav sig åt sin glädje. Klara betraktade henne med ett litet gäckande leende.
— Nu vet jag i alla fall, hur man ska få dig att tala, sade hon. Svärmar du så mycket för dikter?
— Ja, gör inte du det?
— Åjo, men jag läser hellre romaner.
— Får du det för din mamma?
Klara lutade sig tillbaka i sin stol.
— Jag fyller snart sexton år, och jag låter inte någon föreskriva vad jag ska läsa eller inte läsa, svarade hon överlägset.