Trollsländan som backfisch/Kapitel 05
← Årsmarknaden |
|
I pensionen → |
V.
ETT SORGEBUDSKAP.
Vintern led hastigt mot sitt slut. Hillys, Lisbeths och Emmys konfirmation närmade sig. Även doktor Hermsdorfs hemkomst ryckte närmare. Lilla Trollsländan visste icke till sig av glädje, och även hennes mor gladde sig mycket åt det väntade återseendet.
Fadern hade skrivit, att hans efterträdare ännu icke anlänt, men han hoppades kunna resa i mitten av mars. Fru Hermsdorf väntade otåligt på underrättelsen om hans avresa och började bli orolig, då tiden gick utan att han hördes av.
En dag, då Hilde kom från skolan, gick tant Frida henne till mötes, strök kärleksfullt över hennes kinder och sade:
— Du ska genast gå in till farbror, mitt kära barn.
Hur sorgsen hon såg ut, och hennes ögon voro röda, som om hon gråtit! Då hon kom in till farbrodern, reste sig Hugo hastigt och skyndade ut, så att hon ej hann se hans bleka och förstörda ansikte.
Hilde sprang muntert fram till onkeln och utropade:
— Vet du vad, farbror, jag tror, att pappa vill överraska oss! Tror du inte också, att han rest för länge sen?
— Nej, Hilde, han kommer inte.
— O, har han skrivit?
— Nej, men jag har i dag på morgonen fått ett brev från hans vän, herr Born, som underrättar oss om, att resan inte kan bli av.
— O så tråkigt! ropade Hilde, i det hon brast i gråt. Jag gladde mig så rysligt åt det. Men varför inte? Är det nu några människor, som sjuknat i den där gamla otäcka febern igen?
— Ja barn, det är gula febern, som kvarhåller din far där borta.
Så besynnerligt blek och bedrövad farbrodern såg ut! En ångestfull aning grep plötsligt det sorglösa unga hjärtat, och hon frågade bestört:
— Farbror! Pappa är väl inte sjuk själv?
Översten drog henne intill sig och sade kärleksfullt:
— Jo, Hilde, din älskade far har svårt insjuknat i gula febern, och blivit troget och omsorgsfullt vårdad av sina vänner.
Hilde utstötte ett skri av förfäran.
— Min kära, snälla pappa, o så förskräckligt att han ska behöva ha den elaka febern! Men han är väl bättre nu igen, farbror, inte sant? Skriver inte farbror Born och talar om, när pappa kan resa?
— Nej, barn, din gode far kommer inte.
Hur förfärligt ljödo icke dessa ord. Hildes hjärta började bulta av ångest, och all färg vek från hennes arsikte.
— Farbror… stammade hon… farbror!
Överste Hermsdorf omfamnade henne och sade:
— Den gode Guden för oss ofta på andra vägar än dem vi tänkt att gå, mitt barn. Han har i sin visdom satt en gräns för din gode fars verksamhet och i stället för att återföra honom till er, har han…
— Nej nej! ropade Hilde och slet sig lös. Det är inte sant, det kan inte vara sant… min pappa, min kära, kära pappa… det kan Gud inte ha velat!
— Mitt stackars barn, sade översten och drog henne åter till sig. Han har likväl velat det, och vi måste underkasta oss hans vilja utan knot, även om vi ej förstå hans vägar.
Hilde sjönk ihop och brast ut i en våldsam snyftande gråt. Med båda armarna omfattade hon farbrodern, som om han måste vara hennes stöd och tröst i hennes livs svåraste stund.
Och hon bedrog sig icke. Med en mildhet och kärleksfullhet, som man aldrig kunnat tilltro den gamle barske krigaren, talade han tröstens ord till den unga människosjälen.
— Han har fallit på sin post, sade han med rörd stämma, sin plikt trogen in i det sista. Glöm inte det, mitt barn, och försök att efterlikna honom.
— Hur gick det då till? framstötte hon mellan snyftningarna.
— Epedemien var nästan bekämpad, din fars efterträdare hade anlänt och dagen för resan var bestämd, då febern grep honom och oaktat hans väns och de andra läkarnas bemödanden gick han bort redan på tredje dagen.
Överste Hermsdorf lät den unga flickan gråta ut en stund och sade därpå:
— Du har nu en dyrbar uppgift att fylla, kära barn; att vara din mors tröst och solsken, hon kommer att behöva det. Sök därför behärska dig i hennes närvaro och trösta henne efter bästa förmåga.
— O farbror, hur ska jag kunna det? Jag skulle helst vilja dö själv. Min kära, kära pappa!
— Jag skall försöka att ersätta din far så gott jag kan, kära barn. Att göra det fullständigt kan jag naturligtvis inte, men jag skall dock alltid vara dig ett stöd.
— Pappa höll så mycket av mig, snyftade Hilde.
— Jag håller också av dig, Hilde, och vill alltid ditt bästa. Tänk nu framför allt på din mor och bemöda dig om att vara henne till hjälp och tröst.
Hilde hörde knappast vad farbrodern sade, ehuru det gjorde henne gott, att någon talade ömt och deltagande till henne. Hon kunde ej fatta, att hon aldrig skulle få återse sin älskade far.
Hennes tårar flödade åter, då hon träffade tant Frida och Hugo, och då hon sedan kom hem till modern och fann denna blek och förstörd av smärta, brast hon ut i ett så våldsamt anfall av sorg, att mormodern måste föra henne in i ett annat rum.
Morgonen därpå bestormades Hanna med frågor om varför Hilde icke kom till skolan.
— Vet ni det inte ännu? Den stackars Hilde! I går morse kom underrättelse, att hennes far dött i gula febern, svarade hon sorgset. Ett ögonblick rådde tystnad och bestörtning i kretsen, därpå kom uttryck för innerligaste deltagande från var och en av dem. Hilly och Hanna beslöto, såsom Hildes närmaste väninnor, att på eftermiddagen besöka henne.
— Så snällt, att ni kom, ni kära barn, sade fru Schlosser, som mottog dem, och tårar runno utefter hennes kinder. Hilde är så häftig i sin sorg, att jag inte kan släppa in henne till hennes mamma. Kanske det kan göra henne gott att få tala med er.
Hon förde dem båda in i det lina flickrummet, varest väninnorna så ofta hade skämtat och skrattat, och med en vild snyftning störtade Hilde emot dem.
En stund grät hon tillsammans med dem; och så började de sakta tala tröstande ord till henne. Men Hilde ville ej låta trösta sig.
— För mig finns det ingen tröst, sade hon, jag förstår inte hur jag ska kunna leva hädanefter.
— Du måste bedja Gud att han hjälper dig och ger dig styrka, sade Hilly sakta.
— Ja, tillade Hanna, och så måste du bestämt föresätta dig att bekämpa din smärta för att kunna vara din mor till tröst och stöd. En innerlig bön och en fast vilja förmå mycket.
Hilly tog henne i sina armar och strök kärleksfullt hennes hår och kinder. De fortsatte att tala milt och tröstande till henne, till dess hon småningom blev litet lugnare.
— Ack, så snällt att ni kom till mig, suckade hon. Jag kände mig så övergiven, för jag kunde inte få vara hos mamma. Ni måste mycket ofta komma till mig… vill ni det?
— Ja, det ska vi säkert göra. Kommer du snart till skolan?
— Jag vet inte. Jag tycker att allting har tagit slut. Jag skulle helst vilja fara till Buenos Ayres och se efter om min kära pappa verkligen är död. Jag kan inte tro det. Det är alltför förskräckligt.
— Vi är nu alla tre faderlösa och måste hålla riktigt troget ihop, sade Hilly, och under tårar omfamnade flickorna varandra.
⁎
Den ljuvliga våren kom och med den konfirmationen. Under påskhelgen kom Insektssvärmen för sista gången tillsammans, åtminstone med sitt fulla medlemsantal.
Emmy och Lisbeth lämnade sedan Weidenburg och reste till en pension i Hannover, där de, som Lisbeth uttryckte sig skulle få »den högre hyfsningen». De lovade varandra ännu en gång trofast vänskap, och de båda bortflygande insekterna måste dessutom lova, att skriva brev den första i var månad.
Hilly saknade skolan och den dagliga samvaron med väninnorna, och hon hyste ingen böjelse för de husliga sysslor, som nu förestod henne. Medan fadern levde hade hon hoppats att få ägna sig åt konsten liksom han. Men vad hade hon nu för framtid. Att träla och släpa med detta dagliga enahanda i all sin tid… förskräckliga tanke! Likväl bemödade hon sig om att icke visa modern sitt missnöje.
På lediga stunder tog hon sin tillflykt till sitt Paradis och sina kära böcker, och skrev och läste, i det hon sökte utbilda sig själv så gott hon kunde. Ja, hon passade till och med på, att under det hon kokade kaffe på eftermiddagarna lära sig dikter utantill.
Då modern såg detta skakade hon på huvudet och sade vänligt:
— Poesi och prosa är nog bra båda två, men låt var sak ha sin tid, kära barn.
En eftermiddag stod Hilly i köket och malde kaffe. Hennes tankar voro som vanligt icke vid det, som hon hade för sig, och dessutom hade hon försenat sig.
Hastigt lade hon på det malda kaffet; därpå drog hon upp sin älskade Schiller ur fickan och läste över dikten »Till Muserna», Med hög röst deklamerade hon den; allt annat var glömt, hon hörde icke ens det sakta fnissandet vid köksdörren.
Hur vacker var icke dikten… och hon deklamerade nog inte så illa heller! Tänk om hon kunde skriva en sådan dikt! Hon smålog, då hon tänkte på de små försök, som lågo gömda där uppe i hennes bordslåda. Om hon skulle läsa upp ett av dem för Hilde? Ja, Hilde påstod ju alltid att hon berättade som en riktig romanförfattare.
Seså, nu var kaffet färdigt. Hon dukade i matsalen och inbjöd modern och gossarna att komma. Lilla mor tog plats i sin bekväma länstol, och pojkarna satte sig kring bordet under sakta fnittrande, vilket Hilly, vars tankar voro hos muserna, icke lade märke till. Tyst som vanligt hällde hon upp kaffet.
Då böjde sig fru Regnier över sin kopp och sade:
— Men, barn, vad är det med kaffet? Det ser ju alldeles svart ut.
Bestört såg den unga flickan på sina händers verk och blickade förvirrad på modern.
— Jag vet inte, hur det kommer sig, sade hon.
— Hur många mått kaffe har du egentligen lagt på?
— Jag vet verkligen inte så noga, mamma.
— Det är »mus-kaffe», sade Edvard, den äldste av gossarna, det är därför det ser så mörkt ut.
Ett högljutt skratt följde på denna anmärkning, och fru Regnier frågade förvånad:
— Vad i all världen ska det betyda?
Hilly kastade en förtörnad blick på den oförvägne Edvard och sade:
— Det skall tydligen vara en anspelning på den dikt, som jag deklamerade högt, då jag kokade kaffet. Jag undanber mig sådana där anmärkningar. Om jag vid så prosaiska sysselsättningar vill tillföra min ande litet näring, så är det min sak, och det angår ingen annan!
Pojkarna sågo på varandra, men undertryckte sin skrattlust och fru Regnier sade vänligt:
— Seså, var inte så snarstucken, kära Hilly. Häll tillbaka kaffet i pannan och sätt på mera vatten, vi ska behandla det här kaffet som extrakt. Ni barn kan ju läsa på era läxor så länge.
⁎
Följande söndag hade Insektssvärmen sammankomst hos Hilly. Man pratade, spelade och sjöng, och efter kaffet läste Hilly upp breven från de båda frånvarande insekterna.
Lisbeths skrivelse löd sålunda:
»Hannover den 30 maj.
Min kära Insektssvärm!
Min tid förbjuder mig egentligen att ägna mig åt brevskrivning, men min kassa fordrar det i stället liksom mitt hjärta, ty den tål för närvarande inte vid några böter.
Ack, barn, vad ni äro lyckliga, som få vara kvar i vårt gamla goda Weidenburg och slippa att bli skickade till »högre utbildning». Här finnas många ofantligt fina unga damer i pensionen… backfischar törs man väl knappt kalla dem längre… så förnämt skicka de sig och så fint och lillgammalt konversera de. Avskyvärt, säger jag er! Tacka vet jag vår okonstlade enkelhet i Weidenburg.
Vår Amiral fladdrar helt förnöjt med i deras krets. Hon är skapad för den finare polityren, men er ohyfsade Humla kommer att återvända till er precis likadan som hon var, när hon flög bort. Hon är oförbätterlig och låter inte dressera sig. Well, it cannot be helped, som engelsmannen säger. Synd bara att den gagnlösa dressyren kostar så mycket pengar. Tänk bara så många julklappsutdelningar vi kunde åstadkomma för den summan!
Jag måste bekänna för er, kära små insekter, att jag har en gräslig hemlängtan, men som en förståndig och tapper flicka anstår bekämpar jag den och tröstar mig med att ett år går så fort. Och ferierna komma ju snart… hurra för sommaren!
Nej, nu måste jag ta itu med min engelska uppsats… farväl för den här gången.
Med tusen hjärtliga hälsningar
Er trogna Humla.»
— Den gamla goda Lisbeth, sade Marie, det är
precis som om man hörde henne tala.
— Ja hon är trofast och pålitlig, och vad gör det då att hennes yttre inte är så tilldragande. Jag skattar henne i alla fall högre än vår litet nyckfulla Amiral, sade Hanna.
— Låt oss nu höra Amiralens brev, sade Hilde. Hanna vecklade upp det doftande brevpapperet och läste:
»Mina kära flickor!
Detta är redan andra gången jag skriver till er… hur fort tiden går! Det är förtjusande här, undervisningen är intressant och de unga flickorna bedårande. Jag har redan slutit vänskap med flera av dem, men tro inte att jag fördenskull glömmer bort er.
Hit komma endast flickor från de förnämaste familjer, och det är ju klart att allt är anlagt därefter… så helt annorlunda än hemma i vår oansenliga Kråkvinkel. Jag bemödar mig att antaga den fina ton, som här råder, emedan jag finner det förtjusande, när en ung flicka uppträder fint och comme il faut. Vår ograciösa Humla ger tyvärr anledning till mycken kritik och skämtsamhet. Men det tycks inte hjälpa… hon förblir densamma som hon alltid varit.
Jag tror, att hon saknar sinne för allt detta, och ändå är hon ju av verkligt god familj… hur det nu kan komma sig.
Min väninna, den unga baronessan Melitta von Platen sade helt nyligen, att hon undrade på att Lisbeth och jag voro så goda vänner; vi passade väl egentligen inte för varandra…jag har en så exquisit apparition, sade hon. Tänk er det!
Naturligtvis tog jag stackars Lisbeth i försvar, men jag kände mig också litet smickrad, ty Melitta är en bildskön flicka, som anger tonen ibland oss. Är inte bara hennes namn som musik? Och så bedårande som hon är! Jag hoppas få hennes porträtt före ferierna, så kan ni också få beundra min söta Meli, när jag kommer hem. Melitta… hur vackert det klingar!
Även häri förstår Lisbeth mig ej. Hon sade härom dagen — det är mig motbjudande att skriva det — att jag blivit en smula kollrig. Är det inte otroligt? Lisbeth kan ibland vara fasansfullt grov och ohyfsad. Vilken förnäm varelse är inte Melitta däremot! Från hennes rosenläppar skulle aldrig ett ofint ord kunna komma.
Men jag är rädd att trötta er. Farväl därför och emottag de bästa välönskningar från er Amiral.»
Hanna lät brevet sjunka ned och såg med ett stilla
leende på väninnorna.
— Lisbeth har rätt, hon är verkligen kollrig, utbrast Hilde. Snart är vi allesammans här inte fina nog för henne.
Det är förräderi mot Lisbeth, vad hon skriver, tillade Marie harmset.
— Ja, skamligt förräderi! utropade Hilly med blixtramde ögon.
— Å, så farligt är det nog inte, sade Hanna lugnande. I själ och hjärta håller Emmy nog av Humlan. Antagligen ha de båda grälat med varandra, och ni vet ju att Emmy är litet snarstucken. Jag är nyfiken på, hurudan hon är, när hon kommer hem till ferierna.
— Jag är rädd, att vi inte passa för henne längre, sade Hilde. Vem vet, vad den där bedårande Melitta har satt för koller i huvudet på henne. Den är visst ännu mycket finare och mera världsdam än din kusin Klara, Hilly! Nej. Jag betackar mig för sådana tillgjorda backfischar!
— Jag också, instämde Hilly med värme. Vi vill inte söka föreställa något annat än vad vi verkligen är… enkla, oförfalskade backfischar med många fel men med förhoppningen att en gång i tiden bli goda kvinnor.
⁎
Sommaren hade kommit, skolgossarna hade rest hem och Lisbeth och Emmy voro återkomma till Weidenburg. Hilly hade blivit inbjuden att komma till sina släktingar i Schwerin, och ehuru hon helst velat slippa, ämnade hon resa dit, emedan hennes farfar önskade det.
Det återstod endast ett par dagar till den för avresan bestämda tiden. Hilly var sysselsatt med att packa in de små tillhörigheter hon behövde ha med sig till den följande veckan.
Då rusade någon uppför trappan, dörren rycktes upp och med högröda kinder och förgråtet ansikte for Hilde som en äkta virvelvind in i Paradiset.
— Hilly, Hilly, ropade hon häftigt, det är för rysligt… jag kan inte förstå det… det är som om allt och alla sammansvurit sig mot mig!
Hilly bleknade av förskräckelse.
— Vad är det då, Hilde? Din mamma är väl inte sjuk?
— Nej, hon är ju inte bra, men inte heller sämre än vanligt. Men att hon tillåter det och mormor också… det är mer än jag kan förstå! Å Hilly, jag är förskräckligt olycklig, det är säkert det!
— Men vad är det? Så tala då, Hilde!
— Jag ska till en pension! utbrast Hilde ursinnigt.
— O Hilde! Också till Hannover!
— Nej, om det bara vore det! Nej, farbror har minsann tänkt ut det värre än så för att göra mig riktigt ledsen. Ack, hur annorlunda skulle inte allt vara, om min stackars pappa ännu levde. Han hade säkert inte tillåtit något så rysansvärt!
— Min stackars Hilde!
Hilly omfamnade och kysste hjärtligt sin väninna och smekte hennes tårfuktade kinder.
— Vart ska du då? frågade hon ängsligt.
— Till Sûrcrêt vid Oron. Det är en stor flickpension.
— Var i all världen ligger det? Det låter ju så utländskt.
— Det är så också, det ligger i franska Schweiz, inte långt från Genevesjön.
Hillys armar sjönko slappt ned utefter hennes sida, och mållös stirrade hon på väninnan.
— Ser du, du blir också slagen av skräck, sade Hilde, tydligen belåten med den verkan hennes ord framkallat. Så gick det med mig också, när farbror dukade upp detta underbara påhitt för mig. Är det inte gräsligt?
Hilly nickade.
— När, Hilde… när? stammade hon.
— När jag ska resa? Ja, tänk dig bara, det är redan klappat och klart alltihop. Jag tror nästan att de redan packat min koffert. I övermorgon bär det av.
Hilly sjönk ned på en stol och såg stum på väninnan.
— Nå, vad tycks? fortfor Hilde. Förtjusande överraskning, inte sant?
— Men varför ska de skicka dig dit?
— Farbror säger, att det är det bästa för mig. Jag måste där foga mig efter en bestämd och regelbunden dagordning… här är jag halva tiden hos honom och den andra hälften hos mamma, och det duger inte för mig. Vidare oroar jag mamma för mycket med mitt vilda, ostyriga sätt och tar för liten hänsyn till henne.
Det skulle därför vara bättre, att min uppfostran avslutas på långt håll från henne. Och så har han valt franska Schweiz, därför att vistelsen där skulle vara så nyttig för min hälsa — som om det vore något fel med den! — och för att jag ska förkovra mina bristfälliga kunskaper i franska. Och det rysligaste av allt är att jag ska stanna där i två år utan att komma hem; först till min konfirmation ska jag återvända. Två långa år tänk dig det!
Hilly yttrade ännu ej ett ord, men såg så tröstlös ut att Hilde hjärtligt omfamnade och kysste henne.
— Min stackars Hilly! Ja, från dig blir skilsmässan särskilt svår… från mamma, mormor och dig. Jag vet helt enkelt inte, hur jag ska kunna överleva den.
— Ack, och jag då, suckade Hilly, vad ska jag ta mig till utan dig?
— Du har åtminstone Hanna och Marie, men tänk bara hur ska det bli med mig ibland idel främmande människor. Och så det olycksaliga franska språket! Onkel och tant ska följa mig dit. Vi ska resa helt långsamt, för de ha ferier där borta nu. Mormor säger, att det är en underbart vacker resa, och att jag är en avundsvärd backfisch, och jag skulle nog glädja mig åt resan, om jag inte behövde skiljas från dem och från dig på så lång tid.
— Kom, så ska vi gå och berätta det för mamma, sade Hilly, och båda gingo ned.
Fru Regnier åhörde full av deltagande Hildes berättelse. Hon beklagade livligt att de skulle behöva skiljas för så lång tid, men tröstade kärleksfullt båda flickorna och sade:
— Det är säkert gott för dig, Hilde, att komma ut, och jag är övertygad om att din farbror blott vill ditt bästa. Tänk så mycket nytt och vackert du får se där borta i den härliga alpnaturen. Ni skriver naturligtvis ofta till varandra, och när Hilde varit där en tid och behärskar franskan kan du ju skriva på franska, det blir en god övning för Hilly.
— Du måste lova mig, Hilly, att jag alltid förblir din bästa väninna.
— Å Hilde, visst kan jag lova dig det, men du… tänk så många flickor du kommer att lära känna, sådama som är mycket trevligare än din lilla enkla Syrsa.
— Hilly, sådana dumheter får du inte prata. Jag kan aldrig tycka om någon väninna så mycket som dig, om jag också finge dussintals. Tant Regnier, ni är mitt vittne, att jag lovar Hilly trogen vänskap, ingenting ska någonsin träda skiljande emellan oss. Här har du min hand, Hilly… trofast in i all evighet.
— Ja, in i all evighet! ropade Hilly och föll Hilde om halsen. Å min kära, rara lilla Hilde vad ska jag ta mig till utan dig?
— Ja, är det inte rysligt, vad de fullvuxna människorna kan ställa till för en stackare, och sen vill de man ska tro att de mena väl med en! Vet du vad, Hilly, när vi bli fullvuxna och gamla och inte ha någon mer i världen, som frågar efter oss så ska vi bygga oss ett litet hus på landet och bo där tillsammans. Då kan vi göra så många livade puts vi behaga.
— Ja, men då kanske vi inte vill göra några puts längre.
— Å vet du, jag blir alltid livad, om jag också blir hundra år.
Hon torkade de sista tårarna ur ögonen och skrattade vid denna tanke, och Hilly skrattade hon med, trots sin smärta.
Hilly fann sig icke så fort till rätta som den livliga Hilde. Hon gick de båda närmaste dagarna som i en dröm och kunde icke tänka på annat än att hennes kära väninna skulle lämna henne för två långa år.
Resan till Schwerin och vistelsen där blev dock en förströelse för henne. Klaras föräldrar emottogo henne med stor vänlighet och hon trivdes på det hela taget bättre hos dem än hon föreställt sig, i synnerhet som Heinz ofta kom och hälsade på.
Men på kvällen första dagen av hennes vistelse i Schwerin gingo hennes tankar åter med djup saknad till väninnan, och hon undrade, hur denna nu hade det och hur hon famn sig i de nya förhållandena.
— Min rara Hilde… trofast in i all evighet! viskade hon, sedan hon lagt sig, och var strax därefter ljuvt insomnad.