Trollsländan som backfisch/Kapitel 06
| ← Ett sorgebudskap |
|
Hilly får ett svårt uppdrag → |
VI.
I PENSIONEN.
På högra Rhonestranden, vid pass en timmes väg från Genevesjön, ligger den lilla byn Oron med sina enkla, trevliga hus. Ett stycke väg därifrån stå några större byggnader på en bergshöjd… en kvarn, ett gammalt nunnekloster och ett tämligen stort hus, vackert beläget.
Det sistnämnda tillhörde madame Mellet, en värdig, äldre dam, som förestod en flickpension.
Det stora, rymliga huset, som kallades Sûrcrêt, var vid framsidan två våningar högt och stod mitt i en präktig trädgård, planterad med ståtliga silvergranar och andra träd samt prydliga buskar.
I nedre våningen voro boningsrummen belägna, och på framsidan förde en bekväm trappa upp till en liten smal veranda framför skolsalen. Från baksidan hade man utsikt över skogen och Rhonedalen och det ännu högre belägna klostret med dess tre torn.
En eftermiddag, då lektionerna nyss slutat, slets dörren till stora salen hastigt upp. En ung flicka i svarta kläder och med fladdrande ljust hår sprang utför trappan, rusade över sandgången genom trädgården och skrek över staketet efter en bortrullande vagn:
— Farbror, farbror, tag mig med dig hem igen!
Hennes ord blevo dock ej hörda, en vit näsduk viftade en sista hälsning och ett sista farväl till henne, och snart försvann vagnen på vägen till Oron.
Hilde uppgav ett vilt rop och mätte staketet med blicken. Över kom hon lyckligt och väl, men vagnen kunde hon ej hinna upp.
Överväldigad av smärta sjönk hon till marken och brast ut i lidelsefull gråt.
— Det är gräsligt, framstötte hon mellan snyftningarna, att farbror lämnar mig här ensam bland vilt främmande människor, vars rotvälska jag inte förstår och aldrig kan lära mig förstå.
Hon grät förtvivlat och aktade icke på det glada skratt och prat, som hördes i hennes närhet. Det var två unga flickor, som voro på hemväg, ty de bodde ej långt därifrån och besökte skolan i Sûrcrêt om dagarna.
Nu varseblevo de den svartklädda gestalten, trädde nyfiket närmare och tilltalade deltagande den gråtande.
Hilde lyfte upp huvudet och såg på de båda flickorna, Hon förstod ej ett ord av vad de sade. Flickorna intresserade henne dock, i synnerhet den största med det svarta håret och de uttrycksfulla, bruna ögonen. Hennes mindre följeslagerska hade ett milt, intagande ansikte och allvarliga, grå ögon.
Hilde reste sig upp och med ett bemödande att förklara sin sorg, pekade hon mot norden och sade med en ny snyftning:
— Mamma… onkel…
— Ah, svarade den äldsta förstående, vous êtes triste, que votre oncle est parti, n'est-ce-pas?
Hilde uppfattade blott ordet triste och utropade hastigt:
— Oh, oui, oui, je suis triste, toutement triste!
Över de båda friska flickansiktena flög ett lätt leende vid åhörandet av Hildes franska. Som väluppfostrade unga flickor bevarade de dock sitt allvar och talade vänligt till den främmande, ehuru föga verkningsfullt, då Hilde ej förstod vad de sade.
Nu uppfattade hon orden »mal du pays» (hemsjuka). Vad i all världen betydde det nu igen? Häftigt utropade hon:
— Ja, oui, ni har rätt, det är ett otäckt land det här… il est un mal pays, toutement mal.
Nu kunde de unga fransyskorna ej hålla sig allvarsamma längre, de skrattade klart och klingande, och den största sade:
— Vous êtes une petite drôle. Quel est votre nom?
Det sista ordet förstod Hilde dess bättre. Hon svarade därför utan dröjsmål:
— Hildegard Hermsdorf, vanligen kallad Hilde, eller Trollsländan, d. v. s. i svärmen. Ack, min glada, trevliga Insektssvärm! Men det är sant, ni förstå ju inte ett ord. Himmel, ett sådant elände!
Hon skrattade trots sin smärta, satte högra pekfingret på den största flickans bröst och frågade:
— Votre nom?
— Valentine St. Just et c'est ma cousine Hélène Mathey.
— Bon, sade Hilde. Nu vet jag åtminstone vem jag talar med. Jag tycker för resten bra om er. Vänta bara tills jag hunnit samla ihop mitt ordförråd, så kan jag nog göra det klart för er.
Saken började te sig lustig för den livliga Trollsländan, och långsamt började hon rådbråka sin franska:
— Vous êtes jolies, toutement jolies, voulez-vous être mes amies?
— Oh oui, de tout mon coeur, chere Hildegard, utrepade Valentine, omfamnade den nya väninnan med fransk livlighet och tryckte hjärtligt hennes hand. Je vous aime déjà, ma petite chérie!
— Moi aussi, inföll Helene och tillade med ett skälmaktigt leende: Mais votre nom me fait bien de la peine, je vous apellerai mademoiselle Toutement, si vous le permettez.
Valentine skrattade, och Hilde instämde, ehuru saken icke var riktigt klar för henne.
— Oh, voilà, mademoiselle Jeanette, qui vient vous chercher, sade Valentine. Båda räckte Hilde handen och ilade därifrån med ett: Au revoir, demain matin!
Mademoiselle Jeanette Macaire, en systerdotter till förestånderskan och anställd som lärarinna vid pensionen, fattade nu Hildes hand, talade vänligt till henne, då hon märkte spåren efter tårarna, och sökte göra begripligt för henne, att hon ej utan tillåtelse fick gå i trädgården.
Hilde hade under det lustiga samtalet med de båda franska flickorna glömt bort sin sorg, men nu bröt den åter fram, och hon kände sig gränslöst övergiven. Hon märkte knappast de många nyfikna ögon, som riktades mot henne, då mademoiselle förde henne genom skolsalen in i förestånderskans rum.
Madame Mellet, en gammal dam med snövitt hår, hade så milda, vänliga drag, att Hilde fullständigt glömde, att hon stod inför förestånderskan. Hon såg blott de goda ögonen, som fulla av deltagande vilade på henne och hon kastade sig vilt i hennes armar.
— O madame Mellet, ropade hon snyftande, je veux, je veux après maman!
Madame Mellet tycktes ha förståelse för hemsjuka unga människobarn. Hon vinkade åt mademoiselle att lämna henne ensam med Hilde, strök milt den bedrövade flickans hår och talade vänligt och långsamt med henne, så att Hilde emellanåt förstod något av det hon sade och med Madames godmodiga hjälp också kunde svara tämligen bra.
Sedan hon lugnat sig litet, förde Madame Mellet henne ned i trädgården till de andra eleverna.
En smärt, blond flicka gick fram till henne och sade vänligt:
— Du är från Nord-Tyskland och heter Hildegard, inte sant?
Hilde skrek till av förtjusning, då hon hörde sitt modersmål talas och föll utan vidare om halsen på den unga flickan.
— Du talar tyska! Så underbart! Gudskelov att det finns någon här, som man kan tala ett förnuftigt ord med.
— Å, här finns flera, som man kan tala förnuftigt med, sade en munter stämma, och då Hilde vände sig om såg hon ett övermodigt ansikte med käcka, blå ögon.
— Finns det många tyska flickor? frågade hon hastigt.
— Nej, bara vi två, och du är den tredje i förbundet.
— Så förtjusande! Tänk bara så mycket tokeri vi kan ha för oss på tyska, utan att de andra förstå det!
— Däri misstar du dig. Det är flera, som förstå tyska, om man talar långsamt.
— Jaså. Men vad heter ni och var är ni hemma?
— Jag heter Käthe Roland och är från Halle… och ska här uppfostras till en dygdesam ung dam.
— Det ska jag med, utropade Hilde förtjust. Vi ska hålla ihop… och du? frågade hon den blonda, smärta flickan.
— Jag heter Berta von Schlotenbach och är från ett gods i närheten av Hamburg. Kom nu, så ska jag göra dig bekant med de andra och sen ska vi leka.
Nu ljödo åtskilliga franska namn i Hildes öra, och därpå drog hela sällskapet bort till krocketplatsen.
Trollsländans svårmod var skingrat. Två tyska kamrater… och dessutom hade hon redan förvärvat två franska väninnor… vad kunde hon mer önska sig? Snart ljöd hennes skratt lika muntert som de andras. Avskedets smärta var övervunnen, och hon hade nu blott ett bekymmer… att hon icke skulle dela rum med Käthe eller Berta utan med en fransk flicka vid namn Luise Morin. Denna tycktes visserligen vara en mycket snäll flicka, men Hilde förstod icke alls vad hon sade.
Följande morgon började Hilde deltaga i undervisningen, varav endast de tyska lektionerna kunde fånga hennes intresse. De senare gåvos av en professor Wendt, som för sin svaga hälsas skull slagit sig ned i Oron.
För att fortare komma framåt skulle Hilde för mademoiselle Macaire taga privatlektioner i franska.
— De där evinnerliga privatlektionerna ta livet av mig, sade hon till Käthe. Jag trodde, att jag nu lyckligt och väl sluppit ifrån dem, och nu börjar valsen på nytt igen. Men säg vem är Valentine, som går i skolan här? Hon måste väl bo i närheten?
— Ja visst. Valentine äger ett litet slott vid Oron… ett riktigt litet juvelskrin till slott, må du tro.
— Det vill säga hennes föräldrar rå om det?
— Nej då, det tillhör henne, eftersom hennes föräldrar äro döda, och hon är deras enda barn och arvinge. En gammal tant eller faster bor hos henne liksom Helene, en fattig släkting, som föräldrarna på sin tid tog sig an, och som Valentine betraktar som en verklig syster.
— Så intressant att tänka sig Valentine som slottshärskarinna! Det måste jag skriva och tala om för mina väninnor, utropade Hilde. Jag skulle bra gärna vilja se det där slottet!
— Det är väl inte så omöjligt. Valentines förtrogna här är Luise Morin, och eftersom du delar rum med henne, kan du väl också bli god vän med henne.
Ja, det hoppades Hilde också, ty egentligen tyckte hon bäst om Valentine och Helene av alla flickorna här.
Hildes bristfälliga franska, hennes obesvärade, lustiga ordbildningar gåvo ofta anledning till stor munterhet, och med allmän förtjusning upptogs benämningen Mademoiselle Toutement bland eleverna. Hilde skrattade själv däråt och hade ingenting emot att kallas så.
Under trägen sysselsättning förgick den första veckan i det främmande landet hastigt. Hilde hade till sin egen förvåning övervunnit avskedets smärta, ehuru hon ofta med saknad tänkte på mamma, mormor och Hilly.
Efter lektionernas slut på lördags eftermiddag bjöd Valentine Hilde och Luise till sig till söndagen. Hilde blev förtjust, föll Valentine om halsen och utropade:
— Je viens de tout mon coeur, toutement volontiers!
— Ma tante sera bien heureuse de vous voir, chère Hildegard, sade Valentine, och även Helene tryckte hennes hand och uttalade sin glädje över att få se henne på Châtillens.
Efter frukosten nästa morgon gingo alla till kyrkan nere i byn; senare företogs en promenad och efter middagen fingo de båda lyckliga vandra iväg till slottet Châtillens. Christian, betjänten, fick i uppdrag att ledsaga dem, och gick, väl medveten om sitt ansvar, tätt efter de båda flickorna.
Under glatt ehuru ej särdeles ledigt samspråk vandrade de genom byn. Hilde njöt obeskrivligt av den härliga dagen, det flödande solskenet och den storslagna naturen. Hon kunde snart nog meddela sig rätt bra med Luise; fattades henne några ord — vilket ofta hände — ersatte hon dem med tecken och åtbörder.
— Voilà Châtillens, sade Luise och pekade på ett litet vackert slott, som låg på en höjd, omgivet av höga berg. Hilde var hänförd och påskyndade sina steg.
Snart stodo de vid foten av höjden, som var omgiven av gallerverk, vilka inhägnade egendomen. Christian öppnade den tunga grinden, lät flickorna träda in och följde efter dem genom den vackra, terassformigt anlagda trädgården. Han lämnade icke sina skyddslingar, förrän de inträtt genom slottsporten.
Parken pryddes av härliga gamla träd och blommande buskar. I slottets närhet funnos brokigt skimrande blomsterrabatter på de vidsträckta gräsmattorna; här prunkade rosor av alla slag och i alla färgskiftningar. Själva slottet var verkligen med alla sina små torn, burspråk och balkonger så förtjusande, att Hilde längtansfullt önskade, att Hilly varit med för att dela hennes hänförelse… Hilly, som svärmade så för allt vackert och romantiskt.
Redan innan de uppnått huvudingången hälsades de välkomna av Valentine och Helene, vilka stodo på en blomsterprydd balkong och viftade åt dem med sina näsdukar.
Hilde glömde alldeles att tacka Christian, som höll upp porten för henne, men så snart hon kommit in i hallen, föll denna försummelse henne i minnet, och hon öppnade porten och sprang efter den gamle tjänaren. Överraskad stannade han, tog av sig hatten och frågade, om mademoiselle önskade något.
— Non, mais Christian, j'ai oublié à vous dire adieu et merci pour votre accompagnement.
Det gamla skrumpna ansiktet förklarades formligen, han bugade sig djupt och svarade:
— Mademoiselle est très bonne et amiable, je serai toujours à la disposition de mademoiselle.
Hilde skrattade, nickade åt honom och sprang tillbaka. Å, vad livet ändå var härligt! Trallande på en visa dansade hon uppför vägen till slottsporten och glömde alldeles, att hon befann sig på främmande mark och egendom och att man kanske iakttog henne.
Från ett av de öppnade fönstren blickade en gammal dam betänksamt ned på den ystert dansande gestalten, och vid porten stodo nu tre unga flickor och ropade skrattande så många frågor till henne, att Hilde ej förstod ett ord. I sin hjärtefröjd föll hon Valentine om halsen och kysste henne.
De gingo nu uppför trappan till den övre hallen, där en trevlig tjänstflicka väntade dem och tog deras ytterplagg, därpå trädde de in i ett mycket vackert och stilfullt inrett rum. Valentine fattade Hildes hand, förde henne fram till fönstret, där den gamla damen, som betraktat Hilde, satt och sade:
— Tante Adele, c'est ma nouvelle amie Hildegard…
Hon såg frågande på Hilde, ty Hermsdorf var för svårt för henne att uttala.
Hilde skrattade.
— Mitt tillnamn uttalar ni ändå alltid galet, sade hon glättigt och tillade till tant Adele: Je suis ici Hilde Toutement.
Den gamla damen räckte henne vänligt handen och sade:
— Soyez la bienvenue chez nous, ma chêre enfant, j'espère que vous regarderez Châtillens un peu comme votre maison.
Hilde uppfattade ej ett ord, men hörde att tonen var vänlig och svarade på måfå:
— Merci, mademoiselle, très bien.
Tant Adele strök vänligt över de rosiga kinderna och sade något till de andra flickorna, varpå dessa togo hand om Hilde och ledsagade henne ned i trädgården.
Här spatserade de en stund arm i arm. En stund därefter höll en liten förtjusande vagn, förspänd med två ponies framför porten och Valentine bjöd sina gäster att stiga upp. Nu företogs en liten utflykt i trakten där omkring. Vilken njutning var icke denna färd genom den härliga nejden, utan uppsikt, endast under eskort av en betjänt. Hilde var förtjust, hon talade tyska, franska och till och med spanska om vartannat, och ju större förvirringen och missförstånden voro, desto hjärtligare ljödo de fyra flickornas skratt.
Då de återkommo till Châtillens, gingo de upp i salongen och sjöngo fyrstämmiga sånger till tant Adeles ackompagnement. Hilde var redan förtrogen med denna i trakten vanliga sedvänja. Varje kväll fingo de sjunga hos madame Mellet före kvällsvarden. I synnerhet på vintern ljuda i dessa trakter oftast flerstämmiga sånger från alla hus.
De sista solstrålarna föllo in genom det öppna fönstret, även den friska, balsamiska luften spelade obehindrat in, och blicken svävade långt ut över landskapet bort mot alpernas gyllene, snöhöljda toppar. Hur skulle man kunna göra annat än jubla ut sin fröjd med klar och hög röst!
Efter kvällsmåltiden kom Christian för att hämta de unga flickorna, och Hilde suckade för att tiden gått så fort.
På den följande måndagen hade hon alls ingen smak för undervisningen, och Hilde började sucka under det tvång, som ålades henne. Icke heller var det lätt att göra några roliga puts, ty flickorna stodo under oavbruten uppsikt. Där hemma hade hon åtminstone varit fri om kvällarna, men här tändes lampan efter kvällsvarden, och de unga flickorna satte sig med sina handarbeten hos madame Mellet och hörde på, medan en av dem läste högt.
Denna stund var Hildes fasa. Hon förstod föga av det, som lästes, och andades ut, liksom lättad, när klockan äntligen slog nio, och handarbetena lades ihop.
Därpå höll madame Mellet en kort andakt, och flickorna begåvo sig till sina sovrum. En halvtimmes frist var dem medgiven, men sedan måste alla vara i sina sängar. Mademoiselle övertygade sig därom, i det hon gick genom alla rummen och släckte ljusen.
Så var det även denna kväll. Hilde ropade sakta på Luise, men ett ganska hörbart snarkande förrådde, att Luise redan var långt borta i drömlandet.
Detta var dock ingalunda i Hildes smak. Tusen galna infall virvlade genom hennes lilla huvud; hon var icke alls böjd för att sova, snarare för att ha något roligt.
Med ett hastigt beslut sprang hon ur bädden och öppnade ljudlöst dörren till nästa rum.
— Käthe! ropade hon sakta.
— Ja, ljöd det med låg röst tillbaka.
— Du, jag har en präktig ide, viskade Hilde. Kom in i vårt rum.
Käthe lät icke truga sig länge. Men nu reste sig även i den andra bädden en vit gestalt och frågade sakta och ängsligt:
— Vad är det? Vad vill ni? Jag är så rädd!
— Ja, söta Germaine, det är vi vana vid, svarade Käthe med ett dämpat skratt, men kom med, så får du se!
Germaine Gallopin var känd för att vara lättskrämd och försagd, men hon var icke desto mindre nyfiken och beslöt därför att följa med, ehuru hennes tänder skallrade av rädsla. Hon kastade sitt röda täcke över sig och gick med de andra in i rummet.
— Titta på den här sömntutan, började Hilde pekande på Luise, tror ni att hon vaknar, om vi binda fast hennes stortå vid sänggaveln?
Käthe skrattade förtjust, men Germaine, som icke förstod så mycket tyska, fattade icke genast meningen och betraktade förvånad och nyfiken de hemlighetsfulla förberedelserna. Hilde fick tag i ett stycke vitt band. Detta fästes först vid sänggaveln, och sedan företogs ett angrepp mot Luises stortå.
— Vad vara mening? frågade Germaine.
— Vänta, får du se, svarade Käthe.
Efter flera misslyckade försök, som avbrötos då det blev nödvändigt för Käthe och Hilde att kväva sitt skratt, lyckades de fånga in den motspänstiga stortån och binda fast den utan att slumrerskan vaknade.
Germaine åsåg det hela allvarligt och oförstående… hon hade icke alls något sinne för galna spratt.
— Skall det vara för all natten? frågade hon.
— Hon menar för hela natten, förklarade Käthe och nickade. Ja det förhjälper Luise till angenäma drömmar. Ska vi binda fast dig på samma sätt?
Germaine skakade på huvudet.
— Merci, nej tack, det bliva för obekväm. Hon kan… hon pekade på Luise… hon kan se démettre.
— Vad är det? sporde Hilde.
— Å, hon menar att Luise kan försträcka stortån, om hon rör sig.
— Äsch, dumheter, hon sitter så fast. Men vet du vad, jag har här ett stycke vitt papper… vi kan göra en narrkåpa av det och sätta den på henne.
— Jag ska göra det, jag har så många gånger gjort pappershattar åt mina bröder, sade Käthe ivrigt. Jag kan den konsten.
Med stor skicklighet tillverkades hatten och sattes på den lugnt sovande Luises huvud. Det dämpade fnittrandet hördes dock in i det på andra sidan belägna rummet, dörren öppnades försiktigt, och systrarna Amelie och Sophie Ubert tittade nyfiket in.
Hilde drog dem fram till sängen, och det var ganska märkvärdigt, att icke Luise vaknade av deras skratt. Flickorna påminde sig dock snart, att mademoiselle hade sitt rum mitt emot på andra sidan korridoren och att hon brukade sova mycket lätt. De bekämpade därför sin munterhet och var och en återvände till sin säng.
En stund lyssnade Hilde, men då hennes rumskamrat ej lät höra några ljud, som tydde på uppvaknande, lade hon sig ned och somnade snart.
Plötsligt for hon i vädret, uppväckt av ett genomträngande skrik. Vad i all världen var det? Å, det var naturligtvis Luise. Hade hon vaknat? Ja visst.
— Oh, mon orteil, mon orteil, jämrade hon sig.
— Men var då för all del tyst, sade Hilde.
I detsamma öppnades dörren, mademoiselle visade sig med ett ljus i handen och frågade efter orsaken till skriket.
Luise upprepade sitt: Mon orteil, oh mademoiselle, il est serré.
Mademoiselle såg förundrad på Luises märkvärdiga huvudbonad, därpå trädde hon närmare, varseblev den fängslade tån och befriade den.
Luise blev nu först riktigt klarvaken, förstod, att det var fråga om ett spratt och beklagade livligt att hon ditkallat mademoiselle med sitt skrik. På dennas fråga, om tån gjorde ont, nekade hon ivrigt och tog hastigt av sig pappershatten.
Men det hjälpte icke, ovädret stod icke längre att förhindra. Mademoiselle gick fram till Hildes säng och frågade strängt, om det var hon som hade ställt till med detta.
Hilde skrattade ut.
— Oui, mademoiselle, C'était si drôle, svarade hon.
Mademoiselle förehöll henne nu, hur lättsinnigt hon handlat. För det första var det farligt att binda fast en lem på en sovande; Luise kunde lätt ha försträckt tån, och för det andra hade Hilde med sitt okynne stört den nattliga ron. Hon skulle följande dag få straffarbete och ej få deltaga i promenaden.
Därmed gick mademoiselle. Den godhjärtade Luise brast ut i självförebråelser och ursäkter för att hon genom sitt skrik förrått dem.
Nu öppnades dörren till det angränsande rummet, och Käthe och Germaine uppenbarade sig, skrattande och viskande.
Luise berättade, hur hon vaknat, och Hilde sade:
— Ni kan vara glada, Käthe och Germaine, jag tar straffet på mig ensam.
— Fattas bara det, genmälde Käthe. Nej, i morgon anmäla vi oss också.
Germaine var ej böjd för att dela denna uppfattning, men genom Käthes energiska föreställningar kom hon slutligen därhän att också anse det som en hederssak att dela bestraffningen med Hilde.
Följande morgon anmälde de sig följaktligen såsom Hildes medbrottslingar. Germaine ville i sista stunden draga sig tillbaka, men Käthe drog henne med sig, och båda bekände sin skuld för mademoiselle. Ett längre tal och straffarbete, medan de andra promenerade, blev följden.
— Och allt det här har Luises stortå åstadkommit! suckade Hilde, då de på eftermiddagen alla tre sutto i skolrummet och skrevo av ett längre brottstycke ur Racines liv.
Där ute skrattade solskenet, fåglarna tävlade i sång, kamraterna fingo göra en lång promenad och här skulle de sitta och skriva i sitt anletes svett!
— Att skriva av allt det här fyra gånger… det är gräsligt! sade Hilde. Vi hinna knappast bli färdiga tills mademoiselle kommer tillbaka med de andra.
Käthe skrattade.
— Om du gör som jag, blir du färdig snart nog.
— Hur då?
— Skriv av det en gång bara… sedan ska du få se.
Hilde vart mycket nyfiken och skrev nu lika oförtrutet som Käthe.
— Seså, nu är det klart, utropade den senare efter en stund, i det hon kastade pennskaftet på bordet och lutade sig tillbaka i stolen.
— Men Käthe, du kan inte ha skrivit det mer än en gång ännu, och det skulle ju vara fyra gånger.
— Ja visst, men läs vad här står!
Hilde böjde sig fram över Käthes häfte och läste under avskriften: Tre gånger da capo.
— Käthe, det var en underbar idé, det ska jag göra efter, utbrast Hilde förtjust.
Hilde skrev hastigt slut på den första avskriften, följde sedan Käthes exempel och frågade:
— Vad ska vi nu göra?
— Vi gå ned i trädgården, det har mademoiselle inte förbjudit oss, och madame Mellets rum ligger åt andra sidan… hon ser oss inte.
Germaine fick först småningom klart för sig, vad det var fråga om, men blev då förskräckt och förklarade bestämt, att hon ämnade fullgöra sitt arbete på föreskrivet sätt.
— Låt henne hållas, sade Käthe och drog Hilde med sig.
De gingo ned i trädgården, roade sig först med gungan en stund och satte sig sedan på en bänk och pratade. Så förgick tiden hastigt, och de blevo högst överraskade, då Berta plötsligt sprang fram till dem.
— Vad i all världen ha ni nu ställt till igen? ropade hon till dem. Mademoiselle sa inte ett ord, då hon såg era häften, men hon såg häpen och ond ut och gick genast in till madame Mellet.
— Ödet är oundvikligt, sade Käthe, fattade Hildes arm, och båda skredo, till synes oberörda, förbi sina kamrater.
I själva verket voro de ej synnerligen väl till mods; tvärtom bultade hjärtat ganska ängsligt i deras bröst.
Snart stodo de båda missdådarna med högröda kinder och nedslagna ögon inför förestånderskan och höllo varandra liksom till tröst vid handen. Madame Mellet betraktade dem ett ögonblick tigande och sade därpå:
— Inser ni nu, hur opassande och ohederligt ni uppfört er mot mademoiselle?
Då Hilde ej helt och hållet uppfattade hennes ord, överlämnade bon åt Käthe att svara:
— Oui, madame.
— Vilken av er hittade på det här?
— Jag, tillstod Käthe utan tvekan.
— Och du har också förlett Hildegard att göra likadant?
— Å… ja, sade Käthe hastigt, och tystnade sedan, ty hon kunde ju omöjligt säga, att Hilde med förtjusning var med om alla galna streck.
Madame Mellet tycktes läsa hennes tankar, ty hon sade:
— Jag vet väl, att Hildegard är mycket benägen att utföra dina idéer, men detta är ingen ursäkt för en kamrat att förleda en annan till olydnad.
Käthe sänkte skuldmedvetet huvudet, och förestånderskan talade nu långsammare, så att även Hilde skulle förstå henne. Hon talade så vädjande, att de båda flickorna voro helt förkrossade och bådo om förlåtelse.
— Gå nu till mademoiselle, upprepa er bön om förlåtelse för henne. För denna vecka ska ni vara uteslutna från sångstunderna om kvällarna, och på söndagseftermiddagen ska ni skriva en uppsats i mitt rum.
Mycket nedstämda lydde flickorna, bådo mademoiselle om ursäkt och begåvo sig på hennes tillsägelse åter in i skolsalen för att på tillbörligt sätt fullgöra sitt straffarbete.
Under den följande veckan uppförde sig Käthe mönstergillt, och Hilde sökte till en början följa hennes exempel, men då lördagen kom hade hon likväl flera streck för oordentlighet och ouppmärksamhet i sin anmärkningsbok.
På söndags eftermiddag kallades Käthe och Hilde in till madame Mellet och erhöllo tillsägelse att skriva en uppsats över ordspråket: Högmod går för fall.
De måste sätta sig vid bordet i rummet bredvid; dörren stod öppen, så att madame Mellet kunde övervaka dem.
Hilde såg helt förbryllad ut.
— Vad i all världen ska jag skriva? viskade hon över bordet. Vet du någonting att skriva om det där?
— Åja, en hel del
— Jag vet ingenting… och så på franska till! Det är helt enkelt gräsligt!
Med tillhjälp av sitt lexikon skrev hon överskriften, och stirrade sedan rådlöst på det tomma papperet. Hon förstod icke, att Käthe kunde skriva så ledigt. Hur skulle hon börja?
— Käthe, viskade hon, så hjälp mig då… säg mig åtminstone hur jag ska börja.
Käthe såg upp, det ryckte skälmaktigt kring hennes mun, då hon såg den eljest så käcka och övermodiga Hilde i så stor förlägenhet. Hon tog ett pappersblad ur sitt häfte, skrev något därpå och sköt det över bordet.
Hilde tog hastigt emot det och läste: Högmod går för fall, eller historien om en stortå.
Det var en gång en liten tös,
som om sin stortå låg och frös…
Det blixtrade till i Hildes ögon, och hastigt fortsatte hon versen:
Två andra bundo hennes fot,
och måste därför göra bot.
Med ett sakta fnissande sköt hon tillbaka papperet till Käthe, och denna fortsatte:
Av denna dikt man lära skall,
att högmod alltid går för fall.
— Häng upp det över din säng, viskade hon och räckte det åt Hilde.
— Vad i all världen ska jag skriva? undrade Hilde.
— Hildegard, venez ici, ropade madame Mellet, mais avec votre cahier.
Hilde rafsade ihop sitt häfte och gick in i rummet.
— Du tar ju stortå-dikten med dig! viskade Käthe förfärad. Men det var för sent, Hilde stod redan framför förestånderskan, och fick en mycket förskräckt uppsyn, då denna slog upp häftet och fick se pappersbladet med rimmen. Madame kände igen handstilarna och frågade, om de hade skrivit detta nu.
Hilde nickade helt förtvivlad och såg redan en ny rysansvärd bestraffning nalkas, Men de gamla, goda ögonen ingåvo henne mod, och tillitsfullt trädde hon närmare och sade:
— Mais madame, il est toutement innocent.
Det flög som ett leende över madame Mellets drag. Hon sökte klargöra för Hilde, att »toutement» över huvud icke var något riktigt ord och lade stortådikten åsido med orden:
— Je veux vous croire.
Hon lät nu Hilde förklara, varför hon ännu icke skrivit något; därpå talade hon vänligt och innerligt med flickan, förehöll henne, att man aldrig skulle giva sitt övermod fria tyglar, man måste alltid tänka över, om man genom sitt handlingssätt kränkte eller rent av skadade någon, innan man handlade.
— Jag ser gärna att ni äro glada, sade hon, men munterheten får aldrig övergå i lättsinne, obetänksamhet och övermod, vilket i sin tur lätt urartar till elakhet. Tänk därför alltid, innan du handlar, även om det bara är fråga om ett skämt. Fråga dig alltid först, om du inte därmed förorättar någon, och om du inte är säker på det, så låt hellre skämtet vara.
Hon hade talat helt långsamt och uttryckte sig enkelt och klart, så att Hilde förstått henne.
— Gå nu och skriv ner, vad jag sagt dig, så skall jag sedan vara nöjd för i dag, sade hon godmodigt.
Hilde tackade, gick in i det andra rummet och satte sig genast att skriva. Men då hon var färdig med uppsatsen och visade upp den, befanns det att den vimlade av språkfel. Madame Mellet rättade den, och Hilde fick skriva av den med iakttagande av dessa rättelser. Äntligen var madame Mellet belåten, och Hilde fick gå.
Dagen därpå fick hon det första brevet från Hilly, vilket hon länge otåligt väntat på. Jublande sprang hon in i sitt rum, slet upp kuvertet och läste:
»Weidenburg den 29 september.
Min älskade Hilde, min egen söta lilla Trollslända!
Ord kunna icke uttrycka, hur jag glatt mig åt ditt välkomna brev. Allt, allt, som rör dig intresserar mig ju alltid så mycket. Att du känner hemlängtan kan jag så väl förstå, min stackars Hilde, och därför beklagar jag dig av allt mitt hjärta.
Men trösta dig, min kära lilla Trollslända, tiden går så fort, och vilket glatt återseende väntar oss icke en gång! Det är också min enda tröst, ty jag kan inte säga, hur mycket jag saknar dig.
Jag träffar sällan Hanna och Marie numera; skolan tar dem ju så mycket i anspråk, liksom mina husliga sysslor uppehålla mig. Nästa vinter skola vi emellertid återupptaga våra sammankomster, så snart Lisbeth och Emmy kommit tillbaka. Till påsk skall Marie i pension i Lübeck, men Hanna får då, liksom jag, betrakta sin skoluppfostran som avslutad och ägna sig åt självstudier så gott hon kan. Hon kommer ju att ha mer tid därtill än jag… den lyckliga.
Så mycket intressant du har sett och upplevat, kära Hilde. Du är ändå rätt lycklig som får se dig om i världen! Men jag vill inte vara otacksam, ty jag har nyligen tillbringat fyra förtjusande veckor hos mina släktingar i Schwerin. De voro alla så vänliga mot mig, i synnerhet farbror.
Hälsa Valentine och Helene så mycket; de intressera mig mycket, men inte sant, Hilde, du glömmer inte mig i alla fall? Mamma, farfar och tant hälsa dig hjärtligt och även pojkarna.
Jag var nyligen hos din mamma, hon är som vanligt. Farväl nu för denna gång, min kära Hilde.
I evig trohet
Din Hilly.
P. S. Härom dagen skulle jag baka en tårta för att riktigt visa vad jag förmådde, men som jag just då tänkte på en dikt, som jag höll på att skriva, glömde jag att hälla i grädden, så att den blev alldeles misslyckad. Ingen kunde äta den; pojkarna tog och matade sparvarna med den, men de påstodo, att inte ens de ville ha den. Är de inte rysliga?
D. S.»