Trollsländan som backfisch/Kapitel 08
| ← Hilly får ett svårt uppdrag |
|
Bergraset → |
VIII.
NYA GRANNAR.
— Mamma, har du inte händelsevis hört, vem som flyttat in i huset mitt emot? frågade Hilly en vacker vårdag, i det hon högst intresserad åsåg, hur åtskilliga möbler och saker lastades av från en möbelvagn och buros in i huset.
— Nej, min flicka, du vet, att jag inte brukar befatta mig med vad som händer och sker hos grannarna.
— Inte jag heller, mamma, men jag tror, att det här är trevliga och förskräckligt intressanta människor.
— Varför tror du det?
— Å, jag har redan iakttagit dem en stund. Den gamle herrn ser ut som en riktig lärd, han har så hög panna och så långt, rufsigt hår, och den gamla damen… å, hon är helt enkelt förtjusande. Se, där kommer hon fram till fönstret!
— Ja, hon ser verkligen mycket mild och godhjärtad ut.
— Det finns en ung dam också, fortfor Hilly.
— En halvgammal ung dam, tillade Georg, som just nu inträdde.
Hilly låtsades ej höra infallet utan återtog:
— Du kan inte tro, vad hon ser intressant ut, mamma. Hon har kort, blont hår, fast inte så kort som Lisbeth. Det faller över nacken på henne, rikt och vågigt, och förskräckligt intelligenta ögon har hon… jag antar, att de är blå. Jag föreställer mig att hon heter Elisabet.
Georg skrattade.
— Eller Kathinka, menade han, kunde inte det passa också?
— Ä, det där förstår du inte, sade Hilly.
— Vet du vad, Hilly, återtog gossen, om du vill hjälpa mig med min uppsats, så ska jag springa över och ta reda på, vilka de där människorna är, eftersom du så gärna ville veta det.
— Nej, vet du. Det fattas bara, att du skulle gå och spionera på dem! Georg då! Å, de rysliga pojkarna!
Georg hörde ej på henne utan sprang ut och över gatan.
— Han går bara till sin kamrat, som bor där uppe i huset mitt emot, sade modern lugnande.
Hilly satte sig vid fönstret med sitt handarbete, men hon hade mer uppmärksamhet för det nya mitt emot än för sin sömnad. Det dröjde en lång stund, innan Georg kom tillbaka. Äntligen gick han över gatan och inträdde strax därpå.
— Ja, det är så riktigt så… började han.
— Vilket då?
— Att de där människorna flytta in mitt emot.
— Vilken skarpsinnighet! Som om jag inte kunde se det ändå!
— Vet du, Hilly, mina närmare underrättelser är verkligen värda ett par äpplen. Det finns ännu några kvar i källaren, det är på tiden att de bli uppätna, för eljest ligga de och mögla.
— Å, de duga ännu till äppelmos åt farfar, genmälde Hilly skrattande.
— Hör på bara: Den långhåriga herrn är professor i medicin, heter Mertz och har flyttat hit från Rostock. Om frun vet jag ingenting, det är väl för resten nog, att hon är frun. Nu kommer dottern, den där äldre, unga damen.
— Å, hon är på sin höjd i början av trettiotalet. Nå, vad vet du om henne? Någonting särskilt?
— Just det, ja. Hon är någonting…
— Men var då inte så retsamt hemlighetsfull. Vad är hon då?
Georg njöt ett ögonblick av Hillys nyfikenhet och svarade därpå:
— Hon målar.
En klar rodnad steg sakta upp i Hillys ansikte. Andlös frågade hon:
— Är hon artist? En riktig konstnärinna?
— Ja, eftersom hon målar tavlor så. Jag såg dem bära upp tavlor och ett staffli, när jag gick ner från Schmidts.
— O, en riktig konstnärinna, mamma! utropade Hilly hänförd.
Med lysande ögon blickade hon över till det andra huset. Månne hon skulle få något tillfälle att lära känna de nykomna? Den lyckliga, som fick leva för sin konst! Hon suckade och återtog sitt arbete.
— Har inte Emmy varit hos Hanna ännu? frågade modern, som anade dotterns tankar och ville avleda dem.
— Jag vet inte… jo, jag tror, att hon var där med Lisbeth. Hanna är ju förnämare än jag… till mig lär hon väl inte vilja gå efter vänskapen med den där fina baronessan. Jag tror, att hon helst skulle vilja bli fri från Lisbeth också. Jag skulle i Lisbeths ställe säga upp vänskapen med Emmy, det är säkert.
— Kära barn, så lätt ska man inte uppgiva en väninna. Du bör ha tålamod med Emmy i stället för att vara stolt och trotsig, det anstår illa en ung flicka.
— Men jag kan väl inte springa efter en människa, som inte vill veta av mig?
— Nej, men du ska bemöta henne lika hjärtligt som förr, när ni träffas. Glöm inte att ni flickor i förbundet lovat varandra trohet.
— Ja, men det tycks hon ha glömt, mamma!
— Var i alla fall fördragsam. Vi ska väl hoppas, att Emmy ändrar sig igen. Så vitt jag kan döma, måste hon göra det, om hon skall vara sina föräldrar till glädje.
Strax därpå ringde det på dörren, och in trädde… Lisbeth och Emmy.
Litet förlägen reste sig Hilly upp och hälsade på de båda väninnorna. Lisbeth var vänlig och förtrolig som vanligt, men Emmy väckte genast Hillys misshag genom sitt litet förnäma, nedlåtande sätt. Emellertid kom man överens om, att svärmen skulle sammanträda hos Lisbeth följande onsdag.
På onsdagseftermiddagen gick Hilly, mycket nyfiken på Emmys uppträdande, till Lisbeth. Amiralen hade redan intagit hedersplatsen i soffan och hälsade henne med nedlåtande älskvärdhet.
— Se där, lilla Syrsa, du är den sista, klockan slår just fyra. Du har sprungit så du är alldeles röd stackare, för att slippa böta. Jag minns sen gammalt att din kassa alltid är skral.
Hillys kinder färgades av en livlig rodnad.
— Å, så mycket som två pfennig kan jag alltid avvara, men så mycket tycktes du inte kunna lägga till vår insamling i påskas.
Lisbeth strök smeksamt hennes heta kinder.
— Seså, inga trätor här, barn. Vet ni vad, flickor, jag ska hämta våra prisvärda stadgar och läsa upp dem, det förefaller, som om vi glömt bort dem.
— Äsch, stadgarna! sade Emmy medlidsamt. Vi var mycket barnsliga på den tiden.
— Och vilja förbli det ännu med våra sexton år, eller vad säger du, Hilly? Du blir ju först av oss sjutton år.
— Ja, ja, jag är alltid glad att bli ansedd som backfisch.
— Ja, du är ju också så förskräckligt liten och ser ännu helt barnslig ut, sade Emmy medlidsamt och rätade upp sin ståtliga figur. Men sådant kan inte gå för mig längre.
— Här i svärmen får du i alla fall nöja dig med det, återtog Lisbeth. Vi är alla backfischar ännu och vill inte ha några damer ibland oss, som finner allting barnsligt och löjligt… begrips?
— Du är ryslig mot mig, klagade Emmy. Hädanefter törs man väl knappt öppna mun en gång.
— Om det bara kommer retfulla anmärkningar ur den, så är det verkligen bättre att du håller den tillsluten, svarade Lisbeth tämligen kärvt.
Hanna och Hilly sågo förskräckta på varandra. Vart skulle detta taga vägen?
— Hör på, sade den förstnämnda bestämt. En sådan ton får inte förekomma ibland oss; då är hela vårt förbund förfelat.
— Du har rätt, sade Lisbeth godmodigt. Bry er inte om ifall Humlan brummar, men vår Kackerlacka får inte heller störa harmonien inom vår förtjusande krets med avfälliga talesätt, för då vaknar humlan inom mig. Alltså stadgarna!
Hon läste med höjd stämma upp fridsparagrafen, och därefter rådde åter endräkt inom den lilla kretsen, och till och med Emmy blev småningom lika glad som de andra.
— Vet ni vad? utropade Lisbeth. Jag har ett förslag att göra. Låt oss alltid, när vi komma tillsammans, göra något arbete för fattiga, på så sätt förbinda vi nytta med nöjet. Det, som är färdigt, förvarar Hanna till julafton, och dessutom köpa vi som vanligt något för våra sparpengar. Vad säger ni om det?
— Lisbeth, du överträffar dig själv! utropade Hanna.
— Å, tro bara inte, att det är jag som hittat på den där idén. Mor har nyligen fått hem ett större parti yllegarn, och hon vill gärna ge oss en del därav till barnstrumpor.
— Så snällt av din mamma, sade Hanna, men Emmy ropade:
— Sticka strumpor! Det är ju helt enkelt rysligt!
— Du slipper, om du inte vill, sade Lisbeth. Är ni med på det, Lysmask och Syrsa?
— Mycket gärna.
— Utmärkt, då går jag efter garnet, och medan vi nysta, kan vi göra upp vad vi ska läsa.
Hon gick och återvände hastigt med garnet, och nu blev där liv och rörelse i svärmen.
— Mor vill gärna bestå oss material hela tiden, återtog hon förnöjd. Hon har också en hel hop linneväv, som vi kan få att sy barnlinnen av.
— Det ska vi väl ändå inte göra? utbrast Emmy förskräckt.
— Den som inte vill, slipper.
— Jag vill mycket gärna, ropade Hilly.
— Jag också med största nöje, tillade Hanna.
— Tänk om min poetiskt anlagda Meli visste detta, suckade Emmy. Hon skulle rysa.
— Det skulle säkert inte skada henne att lära sig göra någon nytta, sade Lisbeth. Til linnena och de små förklädena virka vi spetsar, och mor vill också ge oss ullgarn att virka barnkoltar av.
— Så förtjusande, ropade Hilly, vad det ska bli roligt med det här arbetet!
Ett ögonblick rådde djup tystnad, då alla voro ivrigt sysselsatta med räkning och uppläggning.
— Jag har också ett litet förslag att göra, sade Hilly därpå, litet tveksamt.
— Låt höra, Syrsa, knarra på bara!
— Hur skulle det vara, om vid varje sammankomst en av oss spelade ett vackert salongsstycke och deklamerade omväxlande en tysk, fransk eller engelsk dikt?
— Det var då äntligen ett förnuftigt förslag, utropade Emmy erkännsamt.
— Det är verkligen ett förtjusande förslag, instämde Hanna. På det sättet försumma vi varken vår musik eller språken, som man eljest så lätt glömmer bort.
— Det säger mamma också, fortfor Hilly. Och till vintern kunde vi öva in små pjeser och spela teater.
Nu brast en riktig bifallsstorm lös; det vart ett pladdrande och surrande av flera röster på en gång, så att man kunde tro sig vara mitt uppe i en verklig insektssvärm. Till och med Emmy glömde alldeles bort sitt dåliga lynne, och så förgick den första sammankomsten under skämt och glam.
Då Hilly sedan kom hem, berättade hon allt detta för sin mor och gick sedan in till farfadern. Hon fann den gamle herrn vid skrivbordet, lutad över en stor karta, som han uppmärkssamt betraktade. Hilly lade armen om hans hals och såg likaledes på kartan.
— Detta är ju Frankrike, farfar, sade hon därpå, högst intresserad.
— Ja, det är så.
Hillys hjärta klappade högt av glad förväntan; nu skulle hon kanske äntligen få veta något om sina intressanta förfäder.
— Vet du, farfar, var våra förfäder bodde?
— Ja, i trakten av Nancy.
Hilly sökte orten med blickarna och uppgav ett rop av fröjd och förtjusning.
— Farfar, se då, vad här står: BARONIE de REGNIER. Är det vårt? Har det tillhört våra förfäder? Vår stamfar var alltså baron. Då är jag ju en riktig baronessa!
— Äsch, dumheter! brummade den gamle herrn och lade ihop specialkartan. Baronessa… tror jag det, att du skulle vilja vara det, du lilla enfaldiga toka. Slå sådana där högmodiga griller ur huvudet… du varken är eller blir någon baronessa i alla fall!
Hilly kände sig, underligt nog, icke förnärmad av farfars ord. Hon lade sin mjuka kind intill hans och sade skälmaktigt:
— Men du förstår väl, farfar, att våra anor intressera mig rysligt. Jag skulle så gärna vilja veta, vad de voro.
— Bah, de voro goda hantverkare, ingenting annat.
Hilly fick en bestört uppsyn, och farfar fortfor road:
— Ja, kära barn, så mycket vet jag, att den hit invandrande stamfadern var perukmakare.
Hilly sjönk ned på en stol av idel förfäran.
— Farfar! framstötte hon.
— Ja, vad är det? sporde den gamle herrn oskyldigt.
Hilly hade svårt att hämta sig efter det förfärliga slaget, men slutligen sade hon ivrigt:
— Men farfar, det blev han naturligtvis först här i Tyskland, inte sant? Han måste fly från Frankrike, och så måste han taga sig till med vad som helst för att försörja sig och sin familj?
Farfar såg road på det rodnande ansiktet.
— Tror du då, att han kunde lära sig perukmakaryrket på landsvägen?
— Nej, men han hade väl litet pengar med sig och så lärde han sig det hastigt här. Jag förstår bara inte, varför han valde just det. Jag skulle i hans ställe hittat på något trevligare.
— Det är gott nog åt vem som helst, och det var hans yrke.
— O nej, farfar, det är inte möjligt. Tänk bara, en förnäm, fransk ädling blir inte något sådant! Men… ja, det finns ju en möjlighet, förstås. Han var andre sonen i en förnäm familj; han hade kanske gjort någonting förskräckligt och blivit förskjuten av sin far, den gamle baronen… eller det var kanske för hans religiösa tros skull. Så rymde han ur landet, irrade länge omkring, halvt utsvulten, tills han slutligen blev upptagen av en medlidsam perukmakare, som lärde honom sitt hantverk. Sedan blev han en ärevördig borgare och betraktades av alla som en hjälte och ett offer för sin tro.
Farfar blickade förundrad in i det av hänförelse glödande flickansiktet och de strålande ögonen, därpå skakade han på huvudet och sade:
— Är du alldeles förryckt, flicka? Att hitta på sådana dumheter! Tänk på det närvarande och på vad du har för dig i stället för att hängiva dig åt romantiska griller. Det kommer ingenting gott av sådant… men kanske oätbara rätter på bordet blir följden. Du tänkte väl på stamfadern, den där gången då du gräddade den underbara äppeltårtan!
— Nej då, visst inte, farfar.
— Nu ska vi gå ut i trädgården och se efter om de nyplanterade rosorna behöva vattnas; det är mycket viktigare än att fundera på våra anor.
— — —
Dagen därpå hade fru Regnier stortvätt, och Hilly fick mycket att göra. Hon hade just tagit ned tvättkläderna, som hängts ut till torkning, då brevbäraren kom.
— Här är ett brev, fröken, sade han. Det är visst inte till er, men det ska hit till huset i alla fall. Bor här någon med detta namn? Det är franskt, kan jag tro.
Hilly blickade nyfiket på adressen och rodnade.
— Ja, det är alldeles riktigt, hon bor här, sade hon.
Brevbärarn gick, och Hilly stormade uppför trappan till sin mor.
— Mamma, mamma, kan du tänka dig Hildes senaste påhitt? Hör bara, hur hon har adresserat sitt brev till mig: Mademoiselle Grillon, membre de la société des insectes. (Fröken Syrsa, medlem av insekternas förbund.) Är det inte rysligt av Hilde! Vad ska herrarna på posten tänka?
Icke desto mindre bröt Hilly brevet med mycken iver och uppgav ett litet glädjerop, då ett litet brev från Valentine visade sig vara inneslutet. Detta lydde i översättning sålunda:
»Châtillens, den 9 maj.
Min kära lilla Hilly!
Endast några rader för att tacka dig för porträttet och säga dig hur glad jag blev över att få det. Jag kan omöjligt beskriva, vilken glädje det berett mig! Under varje rast emellan lektionstimmarna har jag tagit fram porträttet för att betrakta det. Du är så förtjusande, ma chérie! Alla här tycka att du är mycket, mycket söt.
Jag önskar bara, att jag kunde få se dig i verkligheten, men ack! när skall det bli?
Jag är litet upptagen i dag och vill också sluta brevet emedan tant Adèle vill skriva ett par rader till dig. Mina hjärtligaste hälsningar till din mamma och dig själv från
din tillgivna Valentine.
P.S. Jag hoppas kunna sända dig ett porträtt av mig snart.»
— Så rart hon skriver, inte sant? utropade Hilly.
Och här har den gamla tanten också skrivit några
rader. Hon säger att hon också är förtjust i mitt foto
och att hon ville skicka mig en hjärtlig hälsning. Så
snällt av henne. Men… (hon sprang fram till spegeln
och betraktade sitt älskliga ansikte med kritiska
blickar) är jag verkligen så söt?
— Men Hilly, skäms du då inte?
Genast färgades det bleka ansiktet av en djup rodnad, den unga flickan flög bort till modern och slog armarna om henne.
— Ja visst är jag rysligt dum, men vet du mams… hon smålog skälmaktigt… så fasligt anskrämlig tyckte de nog inte att din lilla syrsa var!
— Du lilla fåfänga! Fäst inte så stor betydelse vid Valentines ord, kära du, och kom ihåg, att fransoserna äro utomordentligt artiga. Det måste i alla fall vara en mycket älskvärd familj; det bevisa den gamla damens vänliga rader.
— Men nu måste vi se, vad min lilla Trollslända har skrivit:
»Sûrcrêt den 10 maj.
Min innerligt älskade Hilly!
Vilken oväntad glädje ditt fotografi beredde mig kan jag icke uttrycka med ord. Ett ögonblick var jag alldeles mållös av förtjusning, men när jag sedan betraktade ditt kära, söta ansikte närmare, måste jag plötsligt gråta… jag fick med ens en sådan förskräcklig hemlängtan.
Då kom Valentine… det var nämligen strax före eftermiddagslektionen… hon fick det för henne avsedda porträttet, och då grepos vi båda av en sannskyldig glädjeyra. Vi omfamnade varandra och dansade i galopp omkring stolar och bord; och därvid märkte vi naturligtvis inte, att professor Wendt trädde in i skolsalen. Först den djupa, plötsliga tystnaden omkring oss gjorde oss uppmärksamma därpå.
Gudskelov att det bara var professorn! Jag sprang fram till honom och ropade: Ack herr professor, var inte ond, vi är bara så rysligt glada för jag har fått porträtt från min käraste väninna där hemma. Är hon inte söt?
Jag höll upp porträttet framför honom, och (bli nu inte röd som en kokt kräfta) han sa: Ja, det är ett mycket älskligt ansikte. Men sätt er nu på er plats, Hildegard och försök att vara litet uppmärkssam. Nå, jag gjorde mitt bästa, men att det avlöpte utan bestraffning har jag blott professorns goda hjärta att tacka för.
I går fick jag ett brev från Hugo. Han tycks vara mycket nöjd med studentlivet och har slagit officersplanerna ur hågen.
Enriko låter sällan höra av sig; han är en sällsynt fågel, som bara uppenbarar sig pr post till jul, nyår och födelsedag. Han är nu vid handelshögskolan, skall sedan få praktisk erfarenhet hos farfar Born ocn reser sedan på några år tillbaka till Buenos Ayres. Längre fram skall han övertaga farbrors filial i Honolulu.
Du må tro att jag fått ett rysligt straff nyligen. Jag och Käthe hade fått så många anmärkningar förra veckan, att madame Mellet sade, att hon måste tilldela oss ett riktigt kännbart straff. I onsdags gjorde hela pensionen en utflykt till Chillon, och vi båda fingo stanna hemma och sticka strumpor under miss Whites uppsikt. Var det inte gräsligt?
Jag måste verkligen försöka att bli ordentlig hädanefter. Det är bra harmligt att en flicka i min ålder skall bli bestraffad på det där viset.
Farväl nu, käraste Hilly, hälsa hela svärmen, din mamma och över huvud taget alla, som jag tycker om.
Din tillgivna Hilde.»