Tsarens kurir/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
ÅTTONDE KAPITLET.
I tarantass dag och natt.
Följande dagen, den 18 juli, lade Kaukasus till vid kajen i Perm, den sista stationen den anlöpte vid Kama.
Perm är en obetydlig, smutsig och osnygg stad, som ingenting har att bjuda på utom simpla åkdon, passande för resor i Sibirien. De resande, som på den tiden från Asien över Ural kommo till Perm, sålde där sina åkdon, som de använt över de sibiriska stepperna. Där köpte också de, som från Ryssland ämnade sig in i Sibirien, vagnar om sommaren och slädar om vintern innan de för en tid av flere månader begåvo sig i det ödsliga och vidsträckta landet. Nu för tiden äro dessa långresor på landsväg mera sällsynta, sedan en järnväg byggts från östra Ryssland över Uralbergen och längs genom hela Sibirien.
Det gällde nu för Mikael Strogoff att finna ett passande åkdon. Detta blev emellertid inte så lätt nu som under vanliga förhållanden. Till följd av den hastiga utvisningen av asiaterna hade redan ett stort antal resande lämnat Perm, och dessa hade lagt beslag på de flesta åkdon i staden. Där funnos blott kvar några klumpiga exemplar av de båda egendomliga fordon, som på ryssarnas språk kallas telega och tarantass.
Telegan är helt enkelt en vanlig kärra på fyra hjul, eller rättare sagt två kärror, sammanbundna med varandra medelst rep och stänger. I en telega finns inte en bit eller ens en splint av järn eller annan metall: allt är gjort av trä. Hjulen, axlarne, splintarne, skalmarne, vagnskorgen, allt har skogen släppt till, och de olika delarna sammanhållas genom grova rep. Ingenting kan vara mera enkelt och obekvämt, men också är heller ingen vagn lättare att laga, om någon olyckshändelse skulle inträffa under resan. Det är långt emellan smedjorna i Uralbergen, men däremot gott om skog, och om en hjulaxel brytes av, så behöver man bara en duktig kniv för att skaffa sig en ny utmed vägen.
Stundom spelar dock telegan den resande löjliga spratt. Det händer icke sällan, att de rep, som sammanhålla hela apparaten, brista, och medan bakdelen av fordonet fastnar i något kärr, ankommer framdelen på sina två hjul till skjutsstationen, utan att kusken, som sitter på denna, har någon aning om, att bakdelen står stilla med de resande i kärret.
Mikael Strogoff skulle utan tvivel blivit tvungen att begagna sig av en telega, om han ej varit nog lycklig att komma över en tarantass.
Man kan visserligen inte påstå, att taräntassen är något mästerstycke av vagnmakarkonst, men den är dock bra mycket bättre än telegan. Liksom telegan saknar den fjädrar och är gjord uteslutande av trä. Men bak- och framdelarne äro starkare sammanfogade, så att de resande på baksätet kunna komma fram på samma gång som kusken och hästarne. Avståndet mellan hjulen är över två meter, varför en tarantass sällan stjälper, om vägen är aldrig så ojämn, och en stark lädersuflett skyddar de resande mot hetta och regn.
— Syster, sade Mikael Strogoff till Nadia, jag skulle för din skull önskat, att det lyckats mig finna ett bekvämare åkdon.
— Det, som duger åt dig, duger också åt mig, svarade Nadia. Om du hör en klagan komma över mina läppar, må du gärna lämna mig kvar på landsvägen.
En halvtimme senare voro tre posthästar spända för tarantassen. Dessa djur, som voro betäckta med långt hår, liknade björnar, gående på alla fyra. De tillhörde den sibiriska rasen och voro småväxta men lifliga.
Se här, huru postiljonen, d. v. s. kusken, spände för sina tre hästar.
Den största och starkaste kördes in mellan de två långa skalmarne, i vilkas främre ändar var fäst en träbåge, som gick högt över hästens hals, och på vilken hängde tofsar och bjällror. De två andra spändes på var sin sida medelst linor, som gingo till tarantassens fotsteg. För övrigt nästan inga seltyg, och i stället för tömmar vanliga rep.
Postiljonen eller iemschiken, som han kallas på ryska, skulle liksom hästarne ombytas vid varje skjutsställe. Den, som körde tarantassen det första skjutshållet, var sibirier liksom hästarne och lika raggiga som dessa. Då han kom fram med sina hästar, kastade han en forskande blick på de resande i tarantassen. Ingen packning! Således voro de säkerligen icke rika, och det var föga utsikt till drickspengar. Han gjorde en sur grimas.
— Korpar, sade han på sibiriska, korpar efter sex kopek[1] versten!
— Nej, örnar, inföll Mikael Strogoff. Örnar, förstår du, efter nio kopek versten, och drickspengar till på köpet.
En glad klatsch med piskan i luften utvisade iemschikens belåtenhet.
På de ryska postiljonernas språk betyder »korp» det samma som en snål eller fattig resande, som vid skjutshållen betalar hästarne med ett par kopek för varje verst. En »örn» vill säga det samma som en resande, vilken icke är rädd för de höga prisen och dessutom är frikostig på drickspengar.
Nadia och Mikael Strogoff togo genast plats i tarantassen, suffletten slogs ned, ty det var tryckande varmt, och vid middagstiden lämnade tarantassen Perm, bortförd av sina tre hästar i ett moln av damm.
— Hopp, mina duvor! ropade iemschiken. Hopp, mina snälla svalor! Flyg, mina små duvor! Morska upp dig, kusin till vänster! Raska på nu, pappa lilla till höger!
Och hästarne begrepo och lydde honom. Det gick i jämt trav backe upp och backe ned.
Men iemschiken var inte alltid så där sockersöt i munnen. När hästarne saktade farten, haglade skällsorden lika tappert som förut smeknamnen.
— Knalla på, din drumliga latmask! Hör du lymmel i mitten! Vill du röra på benen, din snigel! Jag ska flå dig levande, sköldpadda, och du ska få äta piskhavre, när vi komma fram!
Mikael Strogoff var van vid detta slags fordon och alla dess obehagliga stötar. Nadia däremot kände sig efter några timmar ganska mörbultad. Men hon beklagade sig icke.
— Hur lång tid behövs det att komma över bergen? frågade hon.
— Två dygn, svarade Mikael Strogoff. Det är 350 verst till Jekaterinenburg på andra sidan gränsen, och vi måste resa natt och dag. Kan du uthärda därmed?
— Ja, jag skall inte hindra dig, broder. Vi skola resa natt och dag.
— Du är en oförfärad flicka. Gud skall nog hjälpa dig hem till din far.
Denna dag gick resan raskt undan. Mikael Strogoff sparade icke på drickspengar, och iemschikerna avlöste genast varandra vid varje skjutshåll. Man tog blott några få raster för att intaga mat, som tillhandahölls på skjutsstationerna.
Vid aftonens inbrott frågade Mikael Strogoff postmästaren på ett av skjutshållen, om något åkdon nyligen passerat före dem åt Sibirien till.
— Ja, för två timmar sedan, pappa lilla, svarade honom postmästaren.
— Är det en berlinare?
— Nej, en telega.
— Åka de fort?
— Som »örnar».
— Låt genast spänna för!
Vädret var fortfarande vackert, men det började kännas underligt kvavt och tryckande i luften. Man kunde vänta, att ett oväder skulle bryta löst uppe bland bergen, och åskväder i Ural äro fruktansvärda.
Natten förgick dock utan olyckshändelse. Trots de sländiga stötarne av tarantassen kunde Nadia sova några timmar, men Mikael Strogoff vakade hela natten.
Framemot klockan 8 den följande morgonen började man få syn på de mörka massorna av Uralbergen i öster. De voro dock tämligen långt avlägsna, och man kunde icke uppnå dem förr än mot slutet av dagen. Färden över bergen måste alltså ske under den kommande natten.
Denna dag var himlen mulen, och åskan mullrade några gånger svagt i fjärran. Frampå aftonen anlände man till det sista skjutshållet på denna sidan Ural, alldeles vid foten av berget.
Det skulle visserligen ha varit försiktigast att ej ge sig in bland bergen mitt i natten, men Mikael Strogoff hade ingen tid att dröja. Då de lämnade skjutshållet, frågade han postiljonen:
— Befinner sig telegan fortfarande framför oss?
— Ja.
— Hur stort försprång kan den nu ha?
— Omkring en timme.
— Kör, och ni får tredubbla drickspengar, om vi i morgon bittida äro i Jekaterinenburg på andra sidan bergen!
Och i sträckt galopp rusade de tre nya friska hästarne med tarantassen upp emot de mörka, hemska klyftorna av Ural, över vilkas väldiga massor enstaka blixtar började korsa himlen.
- ↑ En kopek är ett ryskt kopparmynt av ungefär 2 öres värde.