Tsarens kurir/Kapitel 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
NIONDE KAPITLET.
Ett oväder i Uralbergen.
Uralbergen, som löpa utefter hela östra gränsen mellan Europa och Asien från Ishavet ända ned till Kaspiska havet, ha en längd av nära 3,000 svenska mil. De äro varken så höga eller så breda som Alperna. Ingenstädes skjuta de upp över snögränsen; deras högsta toppar nå blott en höjd av omkring 1,500 meter. Men de äro dock ganska svåra att passera och detta kan endast ske, där de avskäras av någon tvärdal eller ett så kallat pass.
Genom ett dylikt pass skulle nu våra resande färdas, och som bergskedjan här är omkring 8 mil bred, behövde de hela natten för denna färd. Vägen höjde sig alltjämt till mitten av passet; varefter den lika mycket sänkte sig ned emot sibiriska låglandet.
Uralbergen äro rika på alla slags metaller, såsom guld, silver, platina, koppar och järn, och gruvor ligga kringströdda här och där på sluttningarna åt båda sidor. Därför är det icke heller på dessa sluttningar ont om små byar och enstaka boningar, som bebos av gruvarbetare och deras uppsyningsmän. Omkring själva ryggen äro dock passen på flera mil alldeles öde.
Våra resande hade icke hunnit mer än några verst uppför bergssluttningen, då alla tecken började antyda, att ett våldsamt oväder icke länge skulle låta vänta på sig. Himlen överdrogs av tjocka, svarta moln, och luften var outhärdligt tryckande, ehuru det var sent på aftonen. Ännu föll intet regn, och fullkomlig vindstilla rådde, men Mikael Strogoff begrep mycket väl, att detta blott var lugnet före stormen.
Han lät därför hålla stilla en halvtimme för att vidtaga vissa anordningar för deras säkerhet. Suffletten, som lätt skulle hava kunnat bortryckas av en stormil, fastbands säkrare med starka rep. Man fördubblade hästarnes draglinor, och hjulnaven omlindades med halm för att mildra stötarne, som voro svåra att undvika i den mörka natten. Slutligen förenades fram- och bakdelen av tarantassen ännu starkare genom en särskild tvärbjälke, som fästes med naglar och skruvar.
— Nu äro vi färdiga, Nadia, sade Mikael Strogoff.
— Kör! svarade den unga flickan.
Tarantassen sattes åter i rörelse uppför bergens avsatser. Det var nu alldeles kolmörkt, men på vardera sidan om kuskbocken hade man uppsatt en liten lykta, som kastade ett svagt sken över vägen.
Inemot klockan elva började blixtarne upplysa himlen. Vid deras plötsliga sken kunde man se de skrovliga bergväggarne och de avgrunder och svalg, som här och där gapade utmed vägen.
— Huru dags kunna vi ha uppnått spetsen av passet? frågade Mikael Strogoff iemschiken.
— Klockan 1 i natt, om vi någonsin komma dit, svarade denne.
— Är du rädd?
— Jag tror, det blir vår sista resa.
— Åh prat! Inte skall vi tappa kuraget för ett åskväder!
— Hopp då, mina duvor! ropade iemschiken och gjorde en kraftig klatsch med piskan.
I detta ögonblick hördes ett sorl i fjärran. Orkanen bröt nu lös, men den rasade ännu blott i de högre luftlagren. Vid det bländande skenet av en blixt, som omedelbart följdes av ett förskräckligt brak, såg Mikael Strogoff, hur stora tallar kullvräktes på sluttningarna av bergens toppar. En lavin av krossade trädstammar kom farande utför branterna, störtade över vägen och försvann i avgrunden till vänster, hundra steg framför tarantassen.
Hästarna hade tvärstannat.
— Hopp, mina söta duvor! skrek iemschiken, i det han blandade sina pisksmällar med åskans dunder.
Mikael Strogoff fattade Nadias hand.
— Sover du, syster? frågade han.
— Nej, broder.
— Var beredd på allt! Vi ha ovädret över oss.
— Jag är beredd.
Mikael Strogoff fick knappt tid att draga för tarantassens lädergardiner. Orkanen kom såsom ett åskslag.
Hoppande ned från kuskbocken, kastade sig iemschiken framför sina hästar för att hålla dem tillbaka. Tarantassen stod framför en djup avgrund vid en krökning av vägen, där orkanen kom brusande. De stackars hästarna bländades av blixtarna och skrämdes av de oupphörligt brakande åskknallarna. Iemschiken var icke längre herre över dem. De hotade att skena, och i så fall skulle tarantassen slungats ned i avgrunden och krossats som ett äggskal.
I detta ögonblick kastade sig Mikael Strogoff med ett hopp ned ur tarantassen och kom iemschiken till hjälp. Genom sin ofantliga styrka lyckades han få bukt med hästarna, som flåsande och fradgande av skum reste sig på bakbenen.
Men nu fördubblades orkanens raseri. En massa av jord, sten och sönderbrutna trädstammar kom vältrande utför bergsslutttningen och hotade att begrava tarantassen.
— Vi kunna inte stanna här, sade Mikael Strogoff.
— Vi behöva det inte heller, svarade den förskrämde iemschiken. Om några ögonblick ligga vi på klyftans botten.
— Pultron! skrek Mikael Strogoff. Tag fast i den högra hästen, jag svarar för den vänstra!
Med ryggarna mot hästarnas bringor drevo de båda männen ekipaget tio steg tillbaka. Lavinen kom rusande omedelbart framför deras ansikten och försvann i avgrunden till vänster.
— Var inte rädd, Nadia! ropade Mikael Strogoff.
— Jag är inte rädd, broder, svarade den unga flickan med stadig röst.
— Vi måste vända och fara tillbaka, jämrade sig iemschiken.
— Nej, sade Mikael Strogoff. Vi måste framåt. Högre upp skall berget skydda oss.
— Men hästarna streta emot.
— Gör som jag och drag dem uppåt!
— Orkanen kan återkomma.
— Vill du lyda?
— Befaller du det, herre?
— Det är Fadern själv, som befaller det, skrek Mikael med tordönsstämma.
— Framåt då, mina svalor! ropade iemschiken, i det han fattade högerhästen, under det Mikael Strogoff gjorde likaledes med den vänstra.
Med förenade krafter drogos hästarna uppför sluttningen, och på detta sätt kom tarantassen några hundra steg framåt, allt under det stormen röt, blixtarna fräste, åskan brakade och avbrutna trädstammar kastades som spånor utför branterna.
Plötsligen varseblev man vid skenet av en blixt ett stenblock, som kom nedrullande med växande fart rakt över tarantassen.
Iemschiken uppgav ett skri av förfäran. Hästarna stodo som förlamade och kunde icke fås ett steg framåt, trots de båda männens förenade ansträngningar.
Ett ögonblick till, och tarantassen, i vilken Nadia befann sig, skulle ha krossats i smulor.
Men Mikael Strogoff var av den sortens människor, som få övernaturliga krafter och ögonblickliga ingivelser, när en dödsfara hotar. Han satte ryggen mot den mellersta hästens bringa och spände hälarna fast i marken. Med jättekrafter drev han hästarna inom två sekunder fem eller sex steg tillbaka. Det ofantliga stenblocket kom rusande framför hästarnas huvuden och snuddade vid Mikael Strogoffs bröst.
— Broder! utropade Nadia förskräckt.
— Nadia, svarade Mikael Strogoff, var inte rädd, Nadia!
— Det är inte för mig jag är rädd, broder.
— Gud är med oss, syster.
— Ja, med mig helt säkert, efter han fört dig i min väg.
Ovädret rasade nu som värst. Blixtarna ljungade utan avbrott, och marken skälvde vid de våldsamma åskdundren, som om hela Ural skakats i sina grundvalar.
De båda männen drogo hästarna och tarantassen med förtvivlade ansträngningar ännu några hundra steg uppför sluttningen, alltjämt i största fara att begravas av laviner eller slungas ned i någon gapande klyfta.
Då upptäckte man till all lycka en urhålkning i klippväggen, där tarantassen kunde sättas i skydd mot den förfärliga stormen.
— Gud vare lov! sade Mikael Strogoff och lyfte blicken tacksamt mot himlen. Ser du nu, syster, att Gud är med oss?
— Ja, broder, svarade den unga flickan.
— Hur brått vi än ha, fortfor Mikael, måste vi dock stanna här, tills det värsta gått över. Nedfärden utför bergen skall också bli lättare, sedan dagsljuset inträtt.
Klockan var nu 1 på natten. Regnet började falla, och snart öste det ned i väldiga floder. Men på samma gång saktade orkanen något, och åskdundret blev under några minuter mindre häftigt.
I detta ögonblick hördes genom stormen ett skrik av en mänsklig röst. Nadia fattade häftigt Mikael Strogoffs hand och viskade:
— Nödrop, broder! Hör!
Under det korta uppehållet i orkanen hördes verkligen rop från övre delen av vägen och på tämligen nära håll. Det lät såsom förtvivlade ångestrop, sannolikt kommande från någon nödställd resande.
Mikael Strogoff lyssnade.
— Det är resande, som ropa på hjälp, sade Nadia.
— Jag vill uppsöka dem, sade Mikael Strogoff.
— Jag följer dig, broder, sade den modiga flickan.
— Nej, dröj kvar här, Nadia! Iemschiken får icke lämnas ensam.
— Jag stannar kvar här, sade Nadia.
Mikael Strogoff tryckte hennes hand och försvann framåt vägen i nattens mörker.