Tsarens kurir/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
FJORTONDE KAPITLET.
Moder och son.
Samma dag som denna händelse tilldrog sig på floden Irtisch, hade Omsk fallit i tartarernas händer. Den ryska garnisonen, som utgjorde omkring 2,000 man, hade gjort ett tappert motstånd men slutligen nödgats vika för övermakten.
Den styrka, som intagit Omsk, utgjorde blott en del av tartarernas väldiga armé. Själva huvudstyrkan låg under Feofar Khans eget befäl längre österut, där den ett par dagar förut intagit staden Tomsk. Det skulle därför svårligen ha lyckats för den lilla underavdelningen att bemäktiga sig Omsk, om den icke till befälhavare fått en rysk officer, som icke skydde att bli förrädare mot sitt eget fosterland.
Denne man var överste Ivan Ogareff.
Dagen förut hade han i postdiligens ankommit från Ryssland till de tartariska trupperna, och genast enligt Feofar Khans önskan övertagit befälet.
Ivan Ogareff var till sin natur lika grym, hatfull och blodtörstig som han var skicklig såsom officer. Han skulle utan tvekan ha kunnat göra sig till bödel, om så hade behövts. Feofar Khan hade i honom fått en underbefälhavare efter sitt sinne, en man som liknade honom själv.
Sedan tartarerna nu blivit herrar över västra Sibirien, var det deras avsikt att tåga till östra Sibiriens huvudstad, Irkutsk, där, som vi veta, ryske storfursten befann sig. Kunde de underlägga sig även denna stad, var därmed nästan hela Sibirien i deras våld.
Irkutsk var Ivan Ogareffs egentliga mål.
Det var denne förrädares plan att intränga i staden och under ett falskt namn vinna storfurstens ynnest och förtroende. Detta kunde ganska väl lyckas, emedan storfursten icke kände honom till utseendet. När sedan rätta stunden var inne, skulle han överlämna storfursten själv och staden åt tartarerna.
Men, såsom vi veta, var denna plan känd av tsaren, och det var för att hindra densamma, som han sänt Mikael Strogoff med ett varningsbrev till storfursten. Om han icke hunne fram i tid, skulle såväl storfursten som Irkutsk och kanske hela Sibirien gå förlorade. Man förstår då, hur viktigt det var, att han icke hindrades på vägen, och att ingen finge någon aning om, vem han verkligen var.
Detta uppdrag hade Mikael Strogoff hittills utfört samvetsgrant, men hur skulle han nu kunna fullborda detsamma? Vi ha ju nyss sett honom döende sjunka ned i djupet av floden Irtisch.
Våra unga läsare kunna vara lugna. Den raske kuriren var av det slags virke, som icke brister så lätt.
Det sår han fått var icke dödligt. Men han förstod, att om han på vattenytan sam till stranden, skulle genast en svärm av kulor ha genomborrat honom. Därför dök han ned i djupet och sam under vattnet några hundra steg, till dess han ansåg, att båtarna hade kommit utom synhåll. Då kröp han upp på land och spejade omkring sig efter Nadia, men utmattad av blodförlust sjönk han efter några ögonblick sanslös till marken.
När han återfick medvetandet, låg han på sängen i en stuga, som beboddes av en musjik, d. v. s. en sibirisk bonde. Han såg ett skäggigt ansikte lutat över sängen och ett par vänliga ögon, som medlidsamt betraktade honom.
— Var är jag? frågade han förvånad.
— På högra stranden av Irtisch, fem verst från Omsk, svarade musjiken.
Mikael Strogoff stack häftigt handen i barmen och uppgav en suck av lättnad. Brevet fanns ännu kvar.
— Tala inte, far lille! sade musjiken ängsligt. Du är ännu för klen. Jag skall berätta dig allt.
Därpå omtalade han, hur han på stranden varit vittne till tartarernas anfall samt hur han funnit Mikael Strogoff avsvimmad och burit honom till sin stuga.
Mikael Strogoff avbröt honom plötsligt.
— En ung flicka åtföljde mig, sade Han.
— Henne ha de inte dödat, svarade Bonden. De bortförde henne i en båt, då de drogo vidare. Säkerligen blir hon liksom alla andra fångar förd till Tomsk.
Mikael Strogoff kunde icke svara. Han lade handen på hjärtat för att dämpa dess slag. Därefter frågade han:
— Hur länge har jag varit i din stuga?
— Tre dagar.
— Tre dagar! Ack, tre dagar förspillda!
— Du har legat sanslös, far lille. Du har fått ett lansstygn i huvudet. Såret är nu läkt, men du behöver vila dig ännu några dagar.
— Jag får icke vila, utropade Mikael Strogoff häftigt. Har du en häst att sälja åt mig?
— Jag har varken häst eller åkdon, far lille! Där tartarerna dragit fram, finns ingenting kvar.
— Nå, då går jag till fots. I Omsk kan jag kanske få en häst.
— Vila åtminstone en dag!
— Inte en timme!
— Efter du så vill, far lille, sade musjiken, så kom då! Jag skall följa dig till Omsk.
— Min vän, sade Mikael Strogoff, må Gud belöna dig, för vad du gjort!
De gingo ut ur stugan. Det svartnade för Mikael Strogoffs ögon, då han begynte gå. Men den friska luften återställde honom snart. Efter en timme ankommo de till Omsk, som var uppfylld av de tartariska inkräktarne. Stora torget var förvandlat till ett läger. Där hade 2,000 tartariska krigare slagit upp sina tält, och deras hästar stodo bundna vid tältpinnarna.
Det lyckades för de båda männen att på en trång sidogata smyga sig förbi posterna in i staden. Mikael Strogoff, som var född i Omsk, visste mycket väl, var skjutsstationen låg, och begav sig rakaste vägen dit. Huru gärna skulle han icke velat besöka sin mor för att lämna henne någon hjälp eller tröst i denna svåra prövning, men detta var omöjligt.
— Må Gud beskydda henne och Nadia! viskade han tyst för sig själv. Ännu har jag ingen rättighet att tänka på dem.
I detsamma ryggade han ett steg tillbaka och drog sig snabbt in i en portgång vid sidan av gatan. Han hade varseblivit en rysk officer, som i sporrsträck kom ridande i spetsen för en trupp tartarer.
— Vem är denne officer? frågade han sin följeslagare.
— Det är Ivan Ogareff, svarade sibiriern med en röst, som darrade av vrede och hat.
— Han! utbrast Mikael Strogoff i en ton av raseri, som han knappast förmådde styra.
Och den raske kuriren hade skäl till denna förbittring. Han hade i officeren igenkänt den man, som på skjutsstationen i Ischim fråntog honom hans hästar.
Det var verkligen förrädaren Ivan Ogareff, med vilken Mikael Strogoff tre gånger förut hade stött samman, Det var han, som i Nischni-Novgorod och på ångbåten varit förklädd till en gammal krokryggig zigenare. Genom det södra passet i Uralbergen hade han lyckats smyga sig in i Sibirien, Där hade han lämnat zigenartruppen efter sig, lagt av sin förklädnad och i postdiligens dag och natt skyndat att förena sig med Feofar Khans trupper vid Omsk. Genom att röva till sig Mikael Strogoffs hästar vid Ischim hade han kunnat hinna fram till Omsk före denne.
Om Mikael Strogoff hade fullgjort sitt viktiga uppdrag och sålunda varit sin egen herre, skulle han utan besinning ha kastat sig över förrädaren och strypt honom som en hund. Nu måste han vänta. Då rätta stunden var inne, skulle han nog veta att återfinna honom.
De båda männen fortsatte sin vandring och uppnådde snart posthuset, som på samma gång var skjutsstation. Det lyckades Mikael Strogoff att till högt pris få köpa en häst. Någon vagn behövde han icke, alldenstund han nu måste resa ensam.
Klockan var nu 4 på eftermiddagen. Av försiktighet stannade Mikael Strogoff kvar på stationen, tills mörkret inbrutit. Det skulle då bliva lättare att genom fiendernas trupper komma obemärkt ut ur staden.
I den stora salen på posthuset var mycket folk samlat. Man pratade ivrigt om kriget och utsikterna för de ryska trupperna att kunna återtaga Omsk och Tomsk. Mikael Strogoff satte sig ned och lyssnade uppmärksamt men blandade sig icke i samtalet.
Plötsligen hörde han ett rop, som trängde till djupet av hans själ. Han spratt häftigt till, och hans öra träffades av dessa två ord:
— Min son!
Den gamla Marfa, hans moder, stod framför honom. Darrande av glädje sträckte hon armarne emot sonen. Mikael Strogoff reste sig upp. Han ville kasta sig i hennes armar.
Men tanken på plikten och den fara, varav både han och hon hotades, höll honom ögonblickligen tillbaka. Alla visste ju, att Marfa Strogoffs son tillhörde tsarens kurirkår, och bland folket i salen fanns det kanske spioner.
Han låtsade sig därför icke känna den gamla kvinnan och rörde sig icke ur fläcken.
— Mikael, ropade hans moder.
— Vem är ni, min goda kvinna? frågade Mikael Strogoff med tillkämpat lugn.
— Vem jag är? Frågar du, vem jag är, mitt barn! Känner du då inte längre din mor?
— Ni bedrar er, svarade sonen kallt. En likhet förvillar.
Den gamla Marfa gick rakt fram mot Mikael Strogoff och sade häpen:
— Är du inte Peter och Marfa Strogoffs son?
Den unge mannen skulle ha velat ge sitt liv för att få sluta modern till sitt bröst. Men om han givit efter, hade det varit ute med honom och kanske också med henne. Därför kuvade han sina känslor och slöt ögonen för att slippa se den smärta, som avmålade sig i hans vördade moders ansikte.
— Jag är inte den ni säger, min goda kvinna, sade han och vek några steg tillbaka.
— Mikael! ropade ännu en gång den gamla modern.
— Jag heter inte Mikael. Jag är Nikolas Korpanoff, köpman från Irkutsk.
Därpå lämnade han tvärt salen. Men i dörren hörde han ännu en gång bakom sig dessa ord:
— Min son, min son!
Den gamla Marfa sjönk nästan livlös ned på en bänk. Förnekad av sin egen son! O, vad hade väl kommit åt honom! Hade han blivit vansinnig eller var han nu så högmodig, att han blygdes för sin gamla mor?
Men plötsligt sprang hon upp och slog handen för pannan. En tanke for som en blixt genom hennes själ.
— Aha, tänkte hon, nu förstår jag, varför han icke ville känna igen mig. Han är tsarens kurir, han har fått något hemligt uppdrag att utföra, och han får icke låta någon ana, vem han är. Det smärtade honom att icke få omfamna mig, det såg jag. Jag känner min son, han offrar allt för sin plikt. Men han älskar mig, och han skall komma tillbaka, när han blir fri, och förklara mig allt. Var du lugn, käre son! Din mor skall icke förråda dig.
— Jag tog miste, sade hon till dem, som överhopade henne med frågor. Mina ögon bedrogo mig. Den unge mannen var inte min son. Det var inte hans röst.
Emellertid hade en spion skyndsamt ilat till Ivan Ogareff, och tio minuter därefter inställde sig en tartarisk officer i posthuset.
— Kom! sade officeren.
Med fasta steg följde Marfa Strogoff honom till det tartariska lägret på stora torget. Ivan Ogareff väntade henne där.
— Ditt namn? frågade han strävt.
— Marfa Strogoff.
— Du har en son?
— Ja.
— Han är tsarens kurir?
— Ja
— Var är han?
— I Moskva.
— Vem var då den unge mannen, som du i posthuset kallade din son?
— En ung sibirier, som jag tog för honom, svarade Marga Strogoff. Jag tager så lätt miste. Jag tycker mig se min son överallt.
— Denne man var alltså inte Mikael Strogoff?
— Nej, han var inte Mikael Strogoff.
— Vet du, gamla kvinna, att jag kan låta piska dig, tills du bekänner sanningen?
— Du kan låta piska mig, om du vill. Jag har sagt sanningen, och inga smärtor kunna ändra vad jag sagt.
— Du ljuger, kvinna! röt Ivan Ogareff med dundrande röst. Denne unge sibirier var din son, Mikael Strogoff.
— Nej, det var inte han, svarade Marfa Strogoff åter.
Ivan Ogareff betraktade med gnistrande ögon den gamla kvinnan, som såg honom rakt i ansiktet. Han var övertygad om, att den unge sibiriern var hennes son. Han hade ju i Ryssland fått veta, att tsaren skickat en kurir till Irkutsk. Men när mor och som så ihärdigt förnekade varandra, så måste detta bero på, att kuriren hade något uppdrag av utomordentlig vikt.
Ivan Ogareff blev ännu ivrigare att söka hindra kuriren från att utföra detta uppdrag. Han gav genast befallning om att Mikael Strogoff skyndsamt skulle efterspanas och gripas. Därefter sade han till soldaterna:
— Denna kvinna skall fängslas och föras till Tomsk!
Och medan soldaterna våldsamt släpade bort henne, mumlade han mellan tänderna:
— Då ögonblicket är kommet, skall jag nog få den gamla häxan att tala.