Tsarens kurir/Kapitel 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Åter i fångenskap.
Våra resande hade varit i verklig livsfara. De kunde därför av fullaste hjärta tacka Gud, då de nu åter befunno sig på fast mark. Sedan den utmattade hästen fått vila några timmar, och kibitkan blivit befriad från lädersäckarna, begav man sig åter på väg.
Att överfarten av Jenisej varit så svår, var snarare en anledning till glädje än till bekymmer. Det skulle naturligtvis bli lika svårt för emirens soldater att komma över floden, som det varit för våra tre resande. Då Feofar Khan med sin armé ankom till Krasnojarsk, skulle han finna en öde stad och en strid flod utan broar eller transportmedel. Man skulle bli tvungen att bygga flottbroar, till vilka timret måste hämtas på långa avstånd, och härigenom skulle framryckandet fördröjas i flera dagar.
För första gången på mycket länge kände sig därför Mikael Strogoff tämligen glad och lugn. Han hade visserligen ännu ganska lång väg kvar till Irkutsk, men denna återstående väg var sannolikt fri från fiender, och emirens soldater kunde svårligen hinna upp honom, då han hade så långt försprång.
Vägen var god och vädret gynnsamt för de resande. Det varken stormade eller regnade. Värmen var måttlig, och nätterna svala. Både Mikael och Nadia voro fortfarande friska, och sedan de lämnat Tomsk, hade de småningom återhämtat sig från sina utståndna ansträngningar under fångenskapen.
Efter åtta dagars tämligen lugn och angenäm färd hade våra resande passerat omkring halva vägen mellan Krasnojarsk och Irkutsk. Inga större floder med undantag av Augara, som flyter förbi staden Irkutsk, funnos vidare på denna väg, och Mikael Strogoff kunde nu med skäl hoppas att efter ytterligare åtta dagar vara vid målet.
Man hade heller inte sett någon skymt av fiender i denna del av Sibirien. Men nu upptäckte Nikolas och Nadia plötsligt några tecken, som möjligen antydde, att fiender ändå farit fram här. I en och annan by, som de passerade, voro somliga av husen brända, och på andra ställen syntes på marken tydliga spår av att en ryttarehop där dragit fram.
Ju längre våra resande kommit, desto talrikare blevo dessa tecken. Byarna voro nu här och där alldeles nerbrända, och marken var på ett par ställen uppriven och blodbestänkt. Sannolikt hade någon strid försiggått mellan befolkningen och framtågande tartarer.
Man kan lätt fatta Mikael Strogoffs oro, då han fick kännedom om dessa förhållanden. Han kunde icke längre betvivla, att en tartarisk styrka nyligen tågat fram på denna del av vägen, och dock kunde det omöjligen ha varit emirens soldater, ty dessa skulle icke kunnat hinna om honom, utan att han och hans reskamrater märkt det. Men vilka voro då dessa nya inkräktare?
Under den följande dagen syntes allt tydligare, att en betydande styrka ryttare och fotfolk nyligen tågat fram genom trakten. Sädesfälten voro alldeles nedtrampade, och man såg rök vid horisonten. Några hus brunno ännu i de övergivna byarna, och säkert hade elden icke blivit anlagd för längre tid tillbaka än tjugufyra timmar.
Slutligen stannade kibitkan den 8 september. Hästen ryggade tillbaka och vägrade att gå längre. Serko uppgav ömkliga tjut.
— Vad är det! frågade Mikael Strogoff.
— Ett lik, svarade Nikolas och hoppade ur kibitkan.
Det var verkligen liket efter en förfärligt stympad sibirisk bonde.
Nikolas gjorde korstecknet, såsom katolikerna bruka. Därefter lade han och Mikael Strogoff liket på andra sidan om vägen, varefter kibitkan åter sattes i gång. Det dröjde icke länge, innan man upptäckte nya lik liggande utsträckta här och där på fälten.
Framemot kl. 4 samma dag upptäckte Nikolas de höga tornen på kyrkorna i Nischni Udinsk, den enda egentliga staden mellan Krasnojarsk och Irkutsk. Tornen voro omvärvda av stora töckenmassor, vilka icke kunde vara moln. Då man kommit en verst närmare, såg man, att det var rök.
— Broder! utropade Nadia, man bränner staden!
Därom var också intet tvivel. Ett hemskt eldsken syntes bland dimmorna. Rökvirvlarna blevo allt tätare och stego upp åt himlen. Ingen flykting syntes till. Det var sannolikt, att mordbrännarna funnit staden övergiven, innan de brände den.
Att fortsätta resan på landsvägen, som gick igenom staden, var nu icke längre tänkbart. Mikael Strogoff och Nikolas beslöto därför att lämna stora vägen och på en båge mot norr söka kringgå staden.
I detsamma smällde ett skott. En kula kom vinande, och träffad i huvudet nedföll hästen död.
I samma ögonblick sprängde ett dussin ryttare in på vägen och omvärvde kibitkan. Innan de ens visste ordet av, voro Mikael Strogoff, Nadia och Nikolas fångar och bortsläpades hastigt mot Nischni Udinsk.
Vid detta plötsliga anfall förlorade Mikael Strogoff icke något av sin kallblodighet. Han viskade åt Nikolas och Nadia att förhålla sig lugna och icke försöka något motstånd, ty detta skulle vara detsamma som en ögonblicklig död. Han kunde icke se sina fiender, men han kunde både höra och förstå, vad de talade.
Av dessa soldaters språk fann han, att de voro tartarer, och av deras samtal förstod han, att de icke omedelbart stodo under befäl av Feofar Khan, som ännu var fördröjd bakom Jenisej. De tillhörde en särskild armékår, som var sammansatt av tartarer från Kundur och Khokand, och med vilken emirens armé skulle förena sig, då den hunnit över Jenisej. Därefter skulle de gemensamt marschera på Irkutsk.
Man skulle icke kunna synnerligen förvånas, om Mikael Strogoff under dessa förhållanden förlorat allt mod, allt hopp om framgång. Så var det emellertid icke, och hans läppar framviskade blott dessa ord:
— Jag skall komma fram!
En halv timme efter de tartariska ryttarnas anfall släpades Mikael Strogoff, Nikolas och Nadia in i Nischni Udinsk. Den trogne Serko följde dem, ehuru på avstånd. Man gjorde icke något längre uppehåll i staden, vilken stod i lågor. Fångarna kastades alltså upp på hästar och bortfördes hastigt.
Tartarerna märkte snart, att en av deras fångar var blind, och deras naturliga barbari drev dem att håna den olycklige.
— Men kanske han ser ändå, den där ryssen, utbrast en av tartarerna.
— Det ska vi snart få reda på, sade en annan i truppen. Låt ge honom en häst, som heller icke ser!
— Bra påhittat! skränade den övriga flocken.
En blind häst framleddes nu, och man satte Mikael Strogoff på honom. Därefter lade man tyglarna i hans hand och satte djuret i galopp, upphetsande det med rop, piskrapp och stenkastning.
Då hästen icke av sin ryttare kunde hållas i rät linje, blev följden, att han, blind som han var, än stötte mot ett träd, än kastade sig på sidan om landsvägen.
Mikael Strogoff lät icke höra en klagan. Då hans häst stupade, väntade han, att man skulle komma och lyfta upp honom. Man lyfte verkligen upp honom, och den grymma leken fortsattes.
Då Nikolas såg detta nedriga behandlingssätt, kunde han icke hålla sig lugn. Han ville skynda sin reskamrat till hjälp. Man grep honom och misshandlade honom.
Denna lek skulle ha: fortsatts länge och utan tvivel roat tartarerna mycket, om icke en tämligen allvarsam händelse gjort slut därpå.
Den 10 september skenade plötsligt den blinda hästen och rände av mot en trettio eller fyrtio fot djup klyfta i närheten av vägen,
Nikolas ville rusa efter. Man fasthöll honom. Hästen, som ingen styrde, störtade med sin ryttare i avgrunden.
Nadia och Nikolas uppgåvo ett fasans skri. De kunde ej tro annat, än att deras olycklige reskamrat blivit krossad i fallet.
Då man skyndade att lyfta upp Mikael Strogoff, fann man, att han ej fått någon skada. Han hade lyckats i rätta ögonblicket kasta sig ur sadeln, men den stackars hästen hade brutit av två ben och kunde således ej användas längre.
Mikael Strogoff blev nu fastbunden vid en tartars sadelknapp och måste följa med truppen till fots.
Ej en invändning, ej en klagan undföll honom. Han sprang tåligt vid sidan av tartarens häst. Det var alltjämt »mannen av järn», varom general Kissoff talat med tsaren.
Den följande dagen, den 11 september, inträffade en händelse, som hade mycket allvarsamma följder.
Natten hade inbrutit. De tartariska ryttarna hade gjort halt och voro mer eller mindre berusade. De skulle just bryta upp igen, då Nadia blev förolämpad av en bland dem.
Mikael Strogoff hade icke kunnat se varken förolämpningen eller förolämparen, men Nikolas hade sett för honom.
Utan att betänka vad han gjorde, gick Nikolas rakt på soldaten, och innan denne hann göra en rörelse för att hejda honom, grep han den ena av pistolerna i soldatens sadelhölster och avsköt den mitt i bröstet på honom.
Då skottet brann av, skyndade den officer, som kommenderade truppen, genast fram.
Ryttaren ville hugga ned den olycklige Nikolas, men på ett tecken av officeren band man honom till händer och fötter och spände fast honom tvärs över en häst, varefter truppen galopperade bort.
Det rep, varmed Mikael Strogoff var fastbunden och varpå han omärkligt filat en djup skåra, brast i följd av hästens oväntade ansats. På samma gång gled Nadia hastigt ned från den häst, varpå man satt henne. De halvrusiga ryttarna märkte ingenting och sprängde bort i galopp.
Mikael Strogoff och Nadia befunno sig nu ensamma på landsvägen.