Tsarens kurir/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
I livsfara på Jenisej.
Under tiden skred kibitkan framåt i en sakta lunk. Hästen fick gå i tre timmar och vila sig en, och så fortgick det dag och natt. Under rasterna betade hästen vid vägen, och de resande åto i kibitkan tillsammans med den trogne Serko. Nikolas hade mat i kibitkan för flera dagar och delade frikostigt med sig åt sina två reskamrater, dem han trodde vara bror och syster.
Sålunda gick dag efter dag, och man passerade den ena byn efter den andra. Än gick vägen fram över ofantliga hedar, än genom täta och ändlösa furuskogar.
Allt var öde. Byarna voro nästan helt och hållet övergivna. Bönderna hade flytt över till floden Jenisejs andra strand i förhoppning, att denna väldiga flod skulle hejda de framryckande tartarerna.
— Tror du, far lille, sade Nikolas, att tartarerna skola marschera ända till Irkutsk?
— Jag fruktar det, svarade Mikael Strogoff.
— Ja, du har rätt. De ha med sig en elak karl, som inte skall låta dem sluta, förrän de tagit Sibiriens huvudstad. Du har väl hört talas om Ivan Ogareff.
— Ja.
— Du vet, att det inte är rätt att förråda sitt land.
— Nej, det är inte rätt, svarade Mikael Strogoff, som försökte vara lugn.
— Far lille, återtog Nikolas, jag tycker, att du inte blir tillräckligt ond, då man talar till dig om Ivan Ogareff. Varje hederlig ryss bör känna avsky, då man uttalar detta namn.
— Tro mig, min vän, sade Mikael Strogoff allvarsamt, jag avskyr honom mycket mer, än du kan göra.
— Det är knappt möjligt, svarade Nikolas, nej, det är inte möjligt. När jag tänker på allt det onda, han gjort vårt kära fädernesland, fattar vreden mig så, att om jag hade honom här, så tror jag, att jag dödade honom.
— Det skulle jag inte låta dig göra, sade Mikael Strogoff.
— Varför det, far lille?
— Jo, ty jag skulle göra det själv.
Den 25 augusti fick man i solnedgången staden Krasnojarsk i sikte. Resan från Tomsk hade räckt åtta dagar. På dessa åtta dagar hade man tillryggalagt 500 verst, och ännu hade man 850 verst kvar till Irkutsk.
Till all lycka behövde man ännu inte oroa sig för tartarerna. Ingen spejare hade synts till på den väg, kibitkan följde. Detta berodde därpå, att Feofar Khan blivit angripen av en mindre rysk styrka omedelbart efter sedan han avtågat från Tomsk. Ryssarna hade visserligen blivit slagna på flykten, men Feofar Khan hade emellertid blivit uppehållen ett par dagar i sin marsch mot öster, och härigenom hade våra resande fått det försprång, de så väl behövde.
I Krasnojarsk skulle den hederlige Nikolas Pigasoff stanna för att söka sig en ny plats vid telegrafen. Han hoppades nämligen, att telegraflinjen mellan denna stad och Irkutsk icke skulle vara förstörd, alldenstund inga fiender ännu tycktes finnas i östra Sibirien.
Mikael Strogoff måste således i Krasnojarsk skaffa sig ett annat fortskaffningsmedel. Det var hans avsikt att begiva sig till stadens guvernör och för honom uppenbara, att han var tsarens kurir. Det skulle då icke bliva svårt att få raska posthästar till Irkutsk.
Efter alla svårigheter, ansträngningar och lidanden hade sålunda den plikttrogne unge mannen nu åter gott hopp att utan vidare olyckor äntligen kunna nå sitt mål. Men Gud hade annorlunda beslutat. Ännu hårdare prövningar väntade honom, ännu voro icke motgångarna slut.
En halv timme efter sedan man fått Krasnojarsk i sikte, rullade kibitkan i skymningen in på dess bredaste gata.
Här väntade dem en ledsam överraskning. Staden var öde, gatorna voro tomma och husen utrymda. Inte en levande varelse kunde upptäckas. Överallt härskade dödens hemska tystnad.
Nadia och Nikolas blickade med häpnad omkring sig. Hade då folket redan gått till sängs, eller hade pesten gått över staden?
Mikael Strogoff förstod genast, hur det var fatt.
— Befolkningen har flytt för tartarerna, sade han.
Så förhöll det sig också. Men vad Mikael Strogoff inte kunde veta, det var, att denna flykt hade skett på myndigheternas befallning. Storfursten hade ålagt befolkningen i Krasnojarsk och trakten däromkring att skyndsamt flytta till Irkutsk med kreatur, livsmedel och allt vad de ägde.
Denna flyttning anbefalldes av tvänne skäl. För det första var befolkningen bättre skyddad i Irkutsk, där det fanns en stark garnison av ryska soldater, och för det andra skulle emiren icke längre finna några livsmedel åt sin stora armé och kanske därigenom tvingas att draga sig tillbaka.
— Vad skola vi nu göra? frågade Nadia nedslagen.
— Fortsätta på vår kibitka ända till Irkutsk, svarade Mikael Strogoff.
— Ja, Ja, far lille! instämde Nikolas Pigassoff. Jag kan ju inte ensam sätta mig ned på telegrafstationen här, då det inte finns någon människa, som vill telegrafera. Framåt, således!
— Nej, sade Mikael Strogoff, vi måste vänta tills i morgon. Vi måste över Jenisej, och detta kan icke ske på natten.
Våra tre resande behövde icke söka länge för att finna ett nattkvarter. Första hus, vars port de stötte upp, var lika tomt som alla de andra. Där funnos blott några knippor lövruskor. I brist på annat och bättre foder fick hästen nöja sig med denna magra kost. Matförrådet i kibitkan hade däremot icke ännu tagit slut, och var och en fick sin andel därav. Sedan man därefter knäfallit och gjort sin aftonbön, somnade Nadia och Nikolas på var sin övergivna träbänk. Mikael Strogoff däremot kunde inte få en blund i sina ögon.
Den följande dagen, kort före soluppgången, var kibitkan åter förspänd och man for genom björkparken ned emot stranden av Jenisej.
— Här mötte dem en ny missräkning. För att hindra tartarerna att komma över floden hade befolkningen förstört alla transportmedel. Inte en enda båt kunde upptäckas.
Hur skulle man nu kunna komma över floden, som här var omkring två kilometer bred? Att simma så långt var omöjligt, och även om man kunnat det, hade man ju måst lämna kibitkan kvar.
— Jag måste över till vad pris som helst! utropade Mikael Strogoff. Ser du inte till någon båt, Nikolas?
— Inte en julle, far lille, svarade denne.
I detta ögonblick gick solen upp bakom trädtopparna i öster och förgyllde den kopparklädda tornspiran i staden. Den majestätiska floden framrullade sina vattenmassor framför våra resandes blickar, och ingen möjlighet syntes att kunna komma över.
— Nu minns jag, sade Mikael Strogoff, längre upp vid de sista husen i Krasnojarsk finnes en båthamn. Där bruka färjorna lägga till. Låtom oss gå uppefter floden, mina vänner, och se efter, om inte någon båt blivit kvarglömd vid stranden.
Alla tre skyndade bort i den angivna riktningen. Snart hade de uppnått den lilla hamnen, där de sista husen lågo ända nere vid floden.
Men ej en enda farkost fanns vid stranden, ej ens något trävirke, varav man hade kunnat bygga sig en flotte.
— Vi måste över, sade Mikael Strogoff. Låtom oss leta i hyddorna!
Husen undersöktes nu, det ena efter det andra, Alla voro lika tomma och övergivna. Nikolas och Nadia funno ingenting, som kunde bliva till någon hjälp vid övergången av floden. Allt, som kunde tänkas vara av någon nytta för fienden, hade folket förstört eller medtagit vid flyttningen.
Emellertid hade Mikael Strogoff trevat sig fram till det närmast stranden belägna huset. Här hade han funnit några släta, mjuka och runda föremål i ett hörn. Han ropade till sig Nikolas och Nadia.
— Vad är det här? frågade han, i det han med handen kände på de besynnerliga föremålen i hörnet.
— Det är lädersäckar, svarade Nikolas, ett halvt dussin lädersäckar, fyllda med kumis.
Kumis är en dryck, gjord av sto- eller kamelmjölk. Den begagnas mycket i högasien och är ganska stärkande men kan även vara rusande.
— Ypperligt! utropade Mikael Strogoff. Dessa lädersäckar skola hjälpa oss över floden.
— På vad sätt då? frågade Nadia.
— Vi skola med dem hålla hästen och kibitkan över vattnet.
— Bra påhittat, far lille! utropade Nikolas förtjust.
En av de fyllda säckarna bars nu ut och lassades på kibitkan. Man kunde ju framdeles behöva den stärkande drycken. De andra tömdes och blåstes fulla med luft samt tillknötos väl.
Två av dessa stora luftblåsor fästes nu vid båda sidorna av hästen för att hålla honom uppe vid simningen, de andra fästes vid sidan av vagnskorgen; som sålunda förvandlades till en flytande färja.
Stranden var på detta ställe tämligen långsluttande, och det var icke svårt att få kibitkan ned i vattnet. Snart simmade hästen med åkdonet och de tre resande på floden. Den simkunnige Serko skötte sig på egen hand.
Tack vare lädersäckarna, som höllo kibitkan uppe, gick vattnet blott några centimeter över vagnens botten.
— Du är väl inte rädd, Nadia? frågade Mikael Strogoff.
— Nej, svarade den modiga flickan.
— Och du, min vän?
— Jag! utbrast Nikolas. Jag har alltid önskat att en gång få segla i en kibitka.
Hästen styrdes med tömmarna i sned riktning, för att han skulle slippa arbeta mot strömdraget, som var ganska starkt. Härigenom blev vägen visserligen dubbelt längre men mindre farlig.
Överfarten skulle alltså ha försiggått utan svårighet på denna egendomliga farkost, om blott Jenisejs ström varit jämn hela vägen. Men mitt i floden forsade vattnet starkare, och där hade bildat sig virvlar, i vilka vattnet snurrade runt, såsom man ofta ser i starka strömmar.
När kabitkan kom till en av dessa virvlar, började den svänga så våldsamt, att våra resande knappt kunde hålla sig fast.
Nu blev faran ganska stor. Kibitkan fördes icke längre i sned riktning mot östra stranden, utan greps med ytterlig hastighet av virveln, mot vars medelpunkt den alltmer drogs. Serko förmådde icke längre simma, utan klättrade upp i vagnen. Hästen kunde knappt hålla huvudet över vattnet och var nära att kvävas i virveln. Hela ekipaget svängde runt i en spiralformig cirkellinje och drogs allt längre inåt och nedåt. Några ögonblick till, och allt skulle ha försvunnit i djupet.
— Håll stramt i tömmarna! skrek Mikael Strogoff åt den alltjämt leende Nikolas.
Därefter kastade han av sig rocken, hoppade i vattnet och sam fram till den förskrämda hästens huvud. Här fattade han betslet med den ena handen, sam med den andra och ryckte på detta sätt hästen med sig ut ur det värsta bruset. Ännu ett par kraftiga simtag, och häst och åkdon befunno sig åter i lugnare vatten.
— Hurra! utbrast Nikolas. Det kan man kalla ett riktigt karlatag, far lille! Överfarten försiggick därefter utan vidare svårighet. Två timmar efter sedan man lämnat hamnen vid Krasnojarsk, satte hästen fötterna på andra stranden. Strömmen hade emellertid fört kibitkan i så sned riktning, att man landade elva verst längre åt norr, än om man kunnat fara rätt över floden.
— Det här skulle inte ha varit så roligt, om det inte varit så svårt, utbrast Nikolas Pigasoff, gnuggande händerna av förtjusning.