←  Kapitel 22
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Tjugutredje kapitlet. En vän på landsvägen.
Kapitel 24  →


[ 130 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.
En vän på landsvägen.

Dragande Mikael Strogoff med sig, skyndade Nadia framåt. Emirens spejare skulle säkerligen vid morgonens inbrott begiva sig ut på slätten mot öster, och det gällde därför att under natten få ett tillräckligt stort försprång.

Flera andra fångar lyckades även denna natt fly ifrån tartarerna, ty både officerare och soldater hade under festen druckit sig rusiga. När fångarna bortfördes från festplatsen, hade därför Nadia lätt kunnat smyga sig undan och åter begiva sig upp på platån. Där hade hon dolt sig i halvdunklet och sett, hur Mikael Strogoff bländades.

[ 131 ]Hennes hjärta upphörde nästan att slå, då den gamla Marfa nedföll livlös. Men tanken på att kunna bliva till någon hjälp för de båda olyckliga gav henne kraft att hålla sig tyst.

— Jag skall bliva den blindes hand, sade hon till sig själv.

Hon väntade, tills alla avlägsnat sig från platån. Då såg hon Mikael Strogoff släpa sig fram till sin moder, böja sig ned och kyssa henne på pannan. Då var ögonblicket för henne kommet att skynda fram och, såsom vi nyss berättat, lossa den fångnes band.

Hand i hand vandrade Nadia och Mikael Strogoff hela natten skyndsamt framåt. Nadia blev förfärligt trött. Hennes fötter blödde, och hon var stundom nära att digna ner på landsvägen. Men inte ett ljud av klagan kom över hennes läppar.

På morgonen uppnådde de en liten köping efter att under natten ha tillryggalagt femtio verst från Tomsk. Köpingen var nästan helt och hållet övergiven. Befolkningen hade flytt av fruktan för tartarerna. Knappt två eller tre hus voro ännu bebodda.

Våra vandrare voro emellertid tvungna att rasta några timmar här. De behövde båda två föda och vila.

Den unga flickan ledde alltså sin kamrat till slutet av köpingen. Ett tomt hus, vars port stod öppen, syntes där. Des gingo in och satte sig på en bänk, som stod mitt i rummet.

Nadia betraktade nu noga sin blinde reskamrats ansikte. Hans ögon voro icke förbrända, och man skulle knappast kunnat se på dem, att han var blind. Men hornhinnan var liksom hopkrumpen, och pupillerna voro onaturligt utvidgade. Nadias ögon tårades, och hennes blickar uttryckte en gränslös ömhet och hängivenhet.

Under djup tystnad sutto de så en stund. Plötsligt utsträckte Mikael Strogoff handen och frågade:

— Är du där, Nadia?

— Ja, svarade den unga flickan. Jag är hos dig, och jag skall aldrig mer lämna dig, Mikael.

[ 132 ]— Jo, Nadia, vi måste skiljas.

— Skiljas! Varför då, Mikael?

— Jag vill inte vara ett hinder för din resa. Din far väntar dig i Irkutsk. Du måste bege dig till honom!

— Min far skulle bli mycket ond på mig, Mikael, om jag övergåve dig, efter allt vad du gjort för mig.

— Nadia, Nadia, utbrast Mikael Strogoff, djupt rörd av den unga flickans hängivenhet, du får inte tänka på någon annan än din far.

— Du behöver mig nu bättre än min far, svarade Nadia. Du ämnar väl inte avstå från att bege dig till Irkutsk?

— Nej, aldrig. Jag måste dit, och jag skall komma dit.

— Men du har ju inte längre brevet?

— Ivan Ogareff har stulit det ifrån mig. Men jag skall uträtta mitt uppdrag utan detta brev. Måtte jag bara hinna fram före förrädaren!

— Nåväl, då skola vi följas åt, Mikael.

— Nadia, de uslingarne ha berövat mig allt.

— Jag har ännu kvar några rubler och mina ögon. Jag kan se för dig, Mikael, och föra dig fram, fast du icke själv ser vägen.

— Och hur skola vi komma fram?

— Till fots.

— Och varav skola vi leva?

— Av att tigga. Gud skall förlåta oss det, då vi äro i nöd, Mikael.

— Framåt då, Nadia! Du är en präktig flicka, och må Gud belöna dig, för vad du gör!

Efter att hava vilat sig en timme, lämnade de huset. Under det de gått genom gatorna i köpingen, hade Nadia förskaffat sig några kornbröd och litet svagdricka. Med denna enkla kost stillade de sin hunger. Nadia avstod det allra mesta åt sin kamrat. Han åt de brödbitar, som hans följeslagerska räckte honom, den ena efter den andra, och han drack ur muggen, som hon förde till hans läppar.

— Äter du, Nadia? frågade han flere flere gånger.

[ 133 ]— Ja, Mikael, svarade beständigt den unga flickan, vilken dock nöjde sig med de småbitar, som blevo över.

Mikael Strogoff och Nadia lämnade nu köpingen och fortsatte den mödosamma vandringen till Irkutsk. Den unga flickan kämpade tappert mot tröttheten. Om Mikael Strogoff kunnat se henne, skulle han kanske inte haft hjärta att gå längre. Men Nadia beklagade sig icke, och Mikael Strogoff, vilken icke ens hörde henne uppgiva en suck, gick med en brådska, som om det gällt livet. Han höll Nadia stadigt i handen. Men stundom vacklade hon av utmattning, hennes ben böjde sig, hennes gång saktades och hennes arm raknade. Mikael Strogoff tycktes då förstå, att hon var uttröttad, ty han stannade och uppgav en suck av medlidande.

— Framåt, broder! sade den ihärdiga flickan, som icke ville låta honom förstå, att hon var utmattad.

Och utan rast vandrade de skyndsamt framåt.

Då inträffade en lycklig tilldragelse, som skulle bespara dem mycken ansträngning. De hade tillryggalagt ungefär tjugu verst från köpingen, då Mikael Strogoff plötsligt stannade och frågade Nadia:

— Hör du inte något buller bakom oss?

— Jo, verkligen.

— Om det är tartarerna, måste vi gömma oss. Se noga efter!

— Vänta lite här! sade Nadia. och skyndade upp på en höjd bredvid vägen.

Efter några ögonblick kom hon tillbaka och sade:

— Det är en kärra. En ung man kör den.

— Är han ensam?

— Ja.

Mikael Strogoff lugnade sig. Kanske kunde han i åkdonet få en plats åt den uttröttade Nadia. Själv ville han gärna gå vid sidan, hållande sig i vagnssätet.

Kärran uppnådde snart krökningen av vägen. Det var en s. k. kibitka, ett mycket skröpligt åkdon, som knappt rymde två personer.

[ 134 ]Kibitkan är vanligen förspänd med tre hästar, men denna drogs blott av en, med långt hår och lång svans, En ung man körde den, och vid hans sida satt en raggig hund.

Nadia såg genast, att denne unge man var ryss. Han hade ett vänligt och glatt ansikte, som ingav förtroende. Han tycktes inte ha det minsta bråttom, satt och småsjöng och körde i sakta mak för att icke anstränga sin häst.

Hållande Mikael Strogoff i handen, hade Nadia ställt sig vid sidan av vägen. Kibitkan stannade, och körsvennen betraktade den unga flickan småleende.

— Vart ämna ni er på det där viset? frågade han, i det han gjorde stora ögon.

Vid ljudet av denna röst spratt Mikael Strogoff till. Han hade hört den någonstädes förut, och säkert erinrade han sig, var detta skett, ty hans panna ljusnade. Därpå svarade han:

— Vi ämna oss till Irkutsk.

— Ack, far lille! Du vet då inte, att det är många tusen verst till Irkutsk?

— Jo, jag vet det.

— Och ändå går du till fots?

— Ja, till fots.

— Du, nå ja! Men den unga flickan?

— Hon är min syster, svarade Mikael Strogoff, som ansåg det försiktigast att åter kalla Nadia så.

— Jaså, din syster, far lille. Men, tro mig, hon skall aldrig orka fram till Irkutsk.

— Min vän, sade Mikael Strogoff, tartarerna ha plundrat oss, och jag har inte en kopek att erbjuda dig. Men om du vill taga min syster bredvid dig, skall jag gå bredvid ditt åkdon, jag skall springa, om så behövs, och jag skall inte försinka dig en timmes.

— Broder, utbrast Nadia, jag vill inte, om inte också du får åka.

Därefter vände hon sig till körsvennen och sade:

— Min bror är blind.

— Blind! utropade den unge mannen rörd.

[ 135 ]— Tartarerna ha bränt hans ögon, fortfor Nadia.

— Bränt hans ögon! Ack, stackars lille far! Jag ämnar mig till Krasnojarsk. Nåväl, varför skulle inte du och din syster få stiga upp i kibitkan? Om vi maka ihop oss litet, få vi nog rum alla tre. Min hund skall inte neka att springa bredvid. Men jag vill bara tala om, att jag kör sakta för att skona min häst.

— Vad heter du, min vän? frågade Mikael Strogoff.

— Nikolas Pigassoff.

— Det namnet skall jag aldrig glömma, sade Mikael Strogoff.

— Nå väl, stig upp, lille blinde far! Din syster skall sitta bredvid dig inne i kibitkan, och jag skall sätta mig på framsätet och köra. På bottnen har jag präktigt björklöv och halm, alldeles som i ett fågelbo. Se så, Serko, ge rum åt oss nu!

Hunden hoppade genast ned. Han hade grå päls, kloka ögon och tycktes vara sin husbonde mycket tillgiven.

Inom ett ögonblick voro Mikael och Nadia instuvade i kibitkan. Den förre utsträckte sina händer, liksom han ville fatta Nikolas Pigasoffs. — Du vill trycka mina händer, ser jag, sade Nikolas. Här har du dem, far lille! Tryck dem, så länge det roar dig!

Kibitkan sattes i gång. Hästen, vilken Nikolas aldrig slog, gick i skritt. Mikael Strogoff kom sålunda inte fortare fram, än om han gått, men Nadia slapp åtminstone att digna ned av trötthet på landsvägen.

Och så utmattad var den unga flickan, att hon genast föll i sömn. Mikael och Nikolas bäddade åt henne på björklövet, det bästa de kunde. Den godhjärtade unge körsvennen var helt rörd.

— Hon är en vacker flicka, sade han.

— Ja, svarade Mikael Strogoff.

— Hon är duktig, far lille, ja, till och med modig. Men i alla fall äro sådana där sötungar svaga. Komma ni långt ifrån?

— Ja, mycket långt.

[ 136 ]— Stackars unga människor! Det måtte ha gjort mycket ont, då de brände dina ögon.

— Ja, mycket ont.

— Grät du inte?

— Jo.

— Också jag skulle ha gråtit. Att tänka sig, att man aldrig mer ska få se dem, som man älskar, det är sorgligt.

— Ja, sade Mikael Strogoff. Men säg, min vän, har du inte sett mig någonstädes förut?

— Dig, far lille? Nej, aldrig.

— Men tonen i din röst är mig bekant.

— Se på bara! svarade Nikolas leende. Han känner igen tonen i min röst! Kanske frågar du så bara för att få veta, varifrån jag är. Åh, det skall jag gärna säga dig. Jag kommer ifrån Kolyvan.

— Just så ja, utropade Mikael Strogoff. Det var där, jag såg dig. Du var på telegrafstationen?

— Det slår in, svarade Nikolas. Jag bodde där. Jag var anställd där som telegrafist.

— Och du stannade kvar på din post ända till sista ögonblicket?

— Det bör man alltid göra, far lille.

— Det var samma dag, som två tidningsmän telegraferade multiplikationstabellen och metersystemet.

— Det stämmer precis, far lille. Men så förstördes telegrafen, och jag blev utan plats.

På detta förtroliga sätt pratade de unga männen med varandra, medan Nadia sov. De hade straxt blivit goda vänner, vilket icke var underligt, ty det är svårt att säga, vilken av de två, som ägde det varmaste och redligaste hjärtat.