Två års ferier/Kapitel 14

Kapitel 14. Pojkarna väljer ny ledare

Tidigt på morgonen började Briant, Jacob och Moko färden över insjön. Eftersom det blåste en svag bris från väster, hissade Moko ett litet segel, och Jacob fick lära sig styra båten. Den sköt fram med god fart, men resan tog ändå hela dagen.

På kvällen nådde de fram till östra stranden invid floden, som var sjöns avlopp i havet. De tillbringade natten under ett träd, och fortsatte följande morgon med båten utför floden. Strömmen var mycket stark och drev fram båten, så att de inte behövde ro.

Mitt på dagen gjorde pojkarna ett uppehåll och gick i land. Briant hade nämligen fått syn på en grupp barrträd. De hade smärta, höga stammar och en stor krona i toppen, utbredd åt sidorna som en skärm. Kunde det vara pinjer? Ja, det var det faktiskt! Omkring dem låg en mängd nedfallna kottar, som pojkarna genast ivrigt började samla och lägga i båten.

Pinjekottarna är omkring tolv centimeter långa med glänsande fjäll. Längst inne sitter en kärna, som smakar som mandel och innehåller en fet olja. Hemma i Sjömansgrottan skulle kamraterna bli förtjusta över fyndet.

På eftermiddagen omkring klockan fem kom de fram till havet. Med hjärtan som bultade av spänning såg pojkarna ut över havsytan. Men nej, intet land syntes till.

Nedslagna satte de sig att vila på stranden. Nu fanns det ingen annan utsikt till räddning, än att något fartyg händelsevis skulle komma till ön.

När pojkarna hade ätit, gick de in i skogen för att samla flera pinjekottar. Moko råkade komma ifrån de andra och kunde inte hitta dem på en lång stund.

Äntligen hörde han deras röster i närheten. Han skyndade mot dem men stannade, då han hörde Briant tala strängt till sin bror som grät.

— Jaså, det är alltså dej vi har att tacka för det här eländet, hörde han Briant säga.

— Förlåt mej! snyftade Jacob. Jag har ångrat det så förfärligt. Jag har inte varit glad en enda gång sedan dess.

— Undra på det! sade Briant häftigt. Du har förstås skämts för dina kamrater. Hur ska det bli för dej, tror du, när de får veta det?

Den stackars Jacob snyftade våldsamt.

— Hur bar du dej åt, återtog Briant.

Jacob började berätta fast hans röst nästan kvävdes av tårar. Ingen av de båda bröderna hade upptäckt, att Moko stod i närheten. Denne ville inte, men medan han stod och tvekade, om han skulle försvinna eller gå fram till dem, kunde han inte hjälpa, att han fick höra vad de pratade om. Men han skämdes så över att stå och lyssna, att han smög sin väg utan att ha blivit sedd.

Moko tänkte först hålla tyst med vad han hade hört, men vid närmare eftertanke tyckte han att det var orätt mot Briant. När pojkarna träffades igen vid båten, tog han därför Briant avsides.

— Jag råkade få höra, sa han, vad Jacob bekände för dej i skogen.

— Gjorde du! utbrast Briant häpen.

— Ja, alltihop. Men jag ska inte tala om det för någon, jag tycker det är synd om Jacob.

— Tack ska du ha! sa Briant hjärtligt. Jag ska själv tala om det för de andra, men inte ännu.

Pojkarna stannade över natten vid havsstranden, och tidigt nästa morgon började de hemfärden. Och kvällen därpå steg de välbehållna in i Sjömansgrottan.

Briant berättade om allt, som hade hänt under resan utom Jacobs bekännelse. Det var nu klart för alla i kolonien, att det var omöjligt att komma ifrån Shermanön, och att de alltså var överlämnade helt åt sig själva. Men i stället för att bli förtvivlade började de desto ivrigare att skaffa allt vad de kunde behöva för vintern. De fångade en massa lax, som de antingen rökte eller saltade in. Saltet skaffade man i Forwardbukten genom att gräva små grunda fördjupningar i sanden, där havsvattnet sedan släpptes in. När så vattnet avdunstade i sommarvärmen, stannade ett saltlager kvar på botten.

Men trots allt arbete försummade de inte studierna. Gordon höll sträng ordning inom det lilla samhället och fordrade, att var och en gjorde sin plikt. De mindre pojkarna tyckte också, att han härskade alldeles för strängt. Den minsta olydnad eller vårdslöshet bestraffades, och om någon hade fått en reva i sina kläder, måste han genast laga den. Och han gav nästan aldrig lov från arbetet eller läsningen. De flesta pojkarna förstod inte, att han bara tänkte på deras bästa.

Det var därför nästan säkert, att Gordon inte skulle bli omvald, då de nästa gång skulle välja ledare. Alla gillade honom visserligen för hans rättvisa och många andra goda egenskaper, men Briant var mera omtyckt. Man gissade därför, att Briant skulle bli Gordons efterträdare. Men detta gjorde Sullivan alldeles ursinnig. Han ansåg sig nämligen självskriven. I det längsta inbillade han sig, att han var mera omtyckt än både Gordon och Briant, fastän alla tyckte illa om honom utom hans tre beundrare Cross, Webb och Wilcox.

För att hålla humöret vid liv anordnade Gordon gymnastik och tävlingar i det fria. De spelande delade sig alltid i två lag med var sin ledare och i allmänhet var det Sullivan och Briant, som då stod emot varandra.

Vid ett sådant tillfälle, då man spelade boll, bestod det ena laget av Sullivan, Cross, Webb och Wilcox och det andra av Briant, Baxter, Garnett och Humbert. De båda lagen hade segrat i var sin tävling, och nu skulle den tredje tävlingen avgöra, vilket lag som skulle vinna slutsegern.

Alla de spelande ansträngde sig till det yttersta. Segern lutade än åt det ena, än åt det andra hållet, då Briant till slut gjorde ett så skickligt kast, att bollen flög in i målet.

— Hurra! Vi vann! jublade Humbert.

— Nej, det gjorde ni visst inte, sa Sullivan. Det var vi som vann, för Briant bröt mot reglerna.

— Det är inte sant, ropade Briant och hans tre vänner på en gång.

— Jo, sa Sullivan. Briant stod framför strecket, då han kastade.

— Det kan ni ju se på spåren, att jag inte gjorde, sa Briant förargad. Kom hit och titta efter.

Alla gick fram och undersökte marken. Det visade sig då av spåren efter Briants fötter, att han inte hade stått framför strecket.

— Vill du ta tillbaka din beskyllning? frågade Briant.

— Nej, skrek Sullivan, du fuskade.

— Du ljuger! ropade Briant upprörd.

— Akta dej för att säga att jag ljuger! väste Sullivan.

Och så sprang han på Briant och högg honom i kragen. Men Briant hade lugnat sig nu. Han la båda armarna i kors över bröstet och rörde sig inte ur fläcken.

I samma ögonblick kom Gordon springande.

— Vad är det som har hänt? frågade han.

— Briant kallar mej en lögnare! ropade Sullivan.

— Ja, sa Briant, det gör jag. Sullivan påstår, att jag fuskade och han vill inte ta tillbaka sin beskyllning, fast vi alla har bevisat att han har fel.

— Släpp honom! befallde Gordon. Något slagsmål får inte förekomma inom vår koloni.

— Jo, låt oss slåss! väste Sullivan. Knytnävarna ska avgöra, vem som har rätt!

— Jag slåss inte med en kamrat, sa Briant lugnt.

— Du är feg! skrek Sullivan ursinnig.

— Nej, nej, ropade alla de andra pojkarna. Briant har aldrig varit feg.

— Jag är inte rädd för att slåss, sade Briant, men jag vill inte vara ett dåligt exempel för de andra.

— Du har orätt, Sullivan, sa Gordon nu. Gå in ögonblickligen!

— Ja, det är klart, skrek Sullivan skummande av ilska. Alltid håller du med Briant.

— Jag håller inte med någon, svarade Gordon, men det är min plikt att hindra orättvisor och slagsmål, så länge jag är ledare inom kolonien.

— Det ska inte räcka länge till, ropade Sullivan och sprang in i grottan.

Vintern var nu på väg, den andra vintern på Shermanön. Redan i slutet av maj föll den första snön, och i början av juni var vattendragen täckta med is.

Den 10 juni var det ett år sedan Gordon valdes till koloniens överhuvud, och nytt val skulle ordnas. Gordon ville inte bli omvald. Även Briant ville helst slippa ifrån det svåra uppdraget. Han var inte rädd för ansvaret, men han ville inte gärna öka Sullivans avundsjuka.

Den äregirige Sullivan däremot brann av längtan att bli vald men var rädd, att Briant skulle slå honom ur brädet. Han var visserligen för stolt att själv göra någonting för sin sak, men hans tre vänner arbetade så mycket ivrigare för honom. Det retade honom, att Briant var så likgiltig för valets utgång, och han kunde inte låta bli att jämt och ständigt håna honom.

— Du vill lika gärna bli vald som du vill leva, sade han, men du skäms för att låtsas om det.

Den viktiga dagen kom. Gordon lämnade var och en av kamraterna en blank papperslapp, där namnförslaget skulle skrivas. Sullivan darrade av både fruktan och hopp, när lapparna samlades ihop och namnen lästes upp. Baxter och Cross förde protokollet, det vill säga skrev upp hur många röster var och en fick, och Humbert kontrollerade, att Gordon läste upp röstsedlarna rätt.

Valet utföll så, att Briant fick tio röster, Sullivan tre och Gordon en röst.

Ett så förkrossande nederlag hade Sullivan inte väntat, och han bleknade av förargelse. De tre som röstat på honom, var naturligtvis Cross, Webb och Wilcox. Själv hade han lämnat en blank röstsedel, det vill säga en sedel utan namn. Han skämdes för att rösta på sig själv men unnade inte någon annan sin egen röst. Briant hade ensam röstat på Gordon.

Briant var inte särskilt glad över valets utgång. Men då de flesta kamraterna hade röstat på honom, ville han inte svika deras förtroende.

— Tack ska ni ha! sa han. Jag ska försöka sköta uppdraget så gott jag kan.

Två års ferier av Jules Verne