Två års ferier/Kapitel 15

Kapitel 15. Vilse i dimman

När den lilla kolonien valde Briant till sin ledare, så var det inte bara rättvist utan också klokt. Han förtjänade verkligen att hedras med ett sådant uppdrag och var också mycket lämplig som ledare. Men Sullivan, Cross, Webb och Wilcox kunde inte förmå sig att visa Briant någon vänskap. De gick mest för sig själva och viskade med varandra. De höll tydligen på att göra upp några vilda planer, men ingen kunde gissa vad de tänkte ta sig för.

Mot sin bror Jacob var Briant strängare än mot de andra. Han ville att Jacob genom hårt arbete skulle sona, vad han hade brutit mot sina kamrater. Men det hårda arbetet var också det bästa för Jacob och gav honom tillbaka hans goda humör. Sedan han hade bekänt allt för brodern, deltog han med liv och lust i arbete och lekar, och man hörde ofta hans glada skratt.

Under juli månad var vintern ganska sträng, och i början av augusti sjönk temperaturen ibland till trettio minusgrader.

Under sista hälften av augusti slog vädret om och blev milt och vackert. Vintern närmade sig slutet, och man hoppades, att isen och snön snart skulle smälta.

Innan isen försvann från sjön, låg den en tid alldeles spegelblank, sedan stormen hade sopat bort snötäcket. Briant ville låta sina kamrater roa sig med skridskoåkning och frågade Baxter, som var mycket händig, om han skulle kunna göra skridskor.

— Det går, sade Baxter. Vi har ju smala, tunna järnskenor, som jag kan hugga av och smida om.

Baxter smidde och filade med stor energi, och några av de andra snickrade de så kallade stockarna, som fötterna skulle vila på. I en djup skåra längs efter stockarna kilades skenorna in, och sedan kunde man med snören binda fast skridskorna vid fötterna. Efter några dagar var femton par skridskor färdiga, och även om de var klumpiga, kunde pojkarna mycket väl använda dem.

Den 25 augusti på förmiddagen begav sig elva av pojkarna ut på sjön. Iverson, Dole, Costar och Moko stannade hemma.

Briant tog med sig en mistlur från fartyget för att signalera till sina kamrater, om de for i väg för långt ut på sjön. Sullivan och Cross hade bössor med sig, ifall de skulle träffa på något villebråd.

Innan pojkarna spridde sig på isen, gav Briant dem några föreskrifter.

— Ni får inte åka längre ut på sjön, än att vi kan se er härifrån, sa han. Isen kan vara osäker längre bort. Och kom genast tillbaka hit, när jag blåser i mistluren och ger signal till hemfärd.

Det lovade alla, och så spändes skridskorna på. Sullivan och Cross trodde sig vara de styvaste skridskoåkarna i hela sällskapet, men de blev slagna av Jacob, som var en riktig mästare i konsten. Han ilade fram som en stormvind och lämnade alla de andra långt bakom sig.

Det retade Sullivan, som alltid ville vara bäst. Han ropade på Cross, och de pilade i väg på isen åt ett helt annat håll än de övriga.

— Ser du fåglarna där borta? frågade han.

— Ja, svarade Cross.

— Du har din bössa, och jag har min. Vi jagar dem!

— Men Briant har ju sagt ...

— Äsch, låt mej slippa höra talas om Briant! Kom nu!

De båda jägarna åkte bort över sjön. Snart syntes de bara som små svarta punkter.

— Vart tänkte de ta vägen? frågade Briant.

— De har väl fått syn på något vilt, svarade Gordon.

— Eller också vill Sullivan visa, att han struntar i vad jag säger.

— Tror du det är riskabelt?

— Ja, det kan finnas strömdrag, och då blir isen osäker.

Ett par timmar gick, utan att Cross och Sullivan syntes till. Och vad värre var: en tät dimma började lägra sig över sjön.

— Om de inte är på hemväg nu och dimman håller i, är de förlorade, sa Briant, som nu hade blivit verkligt orolig.

— Ge dem signal med mistluren! föreslog Gordon.

Tre gånger efter varandra ljöd mistluren ut över sjön. Om Sullivan och Cross hörde signalen, skulle de nog svara med bösskott.

Briant och Gordon lyssnade, men ingen knall hördes. Dimman bredde ut sig och tätnade. Man kunde inte se tjugu steg framför sig längre.

Alla utom de båda jägarna hade nu samlats vid stranden.

— Har det hänt något? frågade Jacob.

— Sullivan och Cross har åkt bort sej i dimman, svarade Briant. Någon måste ge sej ut på sjön och söka.

— Jag sticker i väg med detsamma, sa Baxter.

— Vi också, ropade två eller tre andra.

— Nej, sa Briant, jag ska göra det själv. Det är min plikt.

— Inte du, utan jag, bad Jacob. Jag åker fortare än du och kan snart hinna upp dem.

— Bra, svarade Briant. Åk du, Jacob, och lyssna noga, om du hör något skott! Här har du mistluren, så du kan signalera.

På ett ögonblick var Jacob som uppslukad av den täta dimman. En stund hörde man hans signaler på avstånd, men snart dog dessa bort i fjärran, och allt blev tyst.

En timme gick, utan att någon hördes av. Hur skulle det gå med de tre pojkarna, om natten bröt in, innan de hade kommit tillbaka?

— Vi måste hem efter skjutvapen, sa Gordon. Knallen av några skott kanske kan vägleda dem.

Inom några minuter var alla hemma. Två gevär laddades och avlossades, men inget svar kom från sjön.

— Hämta hit kanonen! ropade Briant.

Den ena av de två skeppskanonerna släpades fram, laddades och riktades mot nordost. Skottet brann av med en knall som var så stark, att lille Costar måste hålla för öronen, och Dole var nära att trilla omkull.

Alla lyssnade ivrigt. Inte ett ljud hördes.

Med omkring tio minuters mellanrum avlossades kanonen flera gånger under eftermiddagens lopp. Det började bli mörkt, och ännu hade man varken hört ett ljud eller sett en skymt av de försvunna kamraterna.

Äntligen strax före fem på kvällen hördes två mycket avlägsna bösskott i nordost.

— Där är de, ropade Humbert.

Baxter svarade genast med ett skott. Omkring femton minuter senare blev två gestalter synliga i dimman, och efter några ögonblick stormade två pojkar fram mot Sjömansgrottan, hälsade av kamraternas glada rop. Det var Cross och Sullivan.

— Var har ni Jacob? frågade Briant orolig.

— Jacob? Honom har vi inte sett, svarade Sullivan.

Man kan tänka sig hur förskräckt Briant blev när han fick veta detta. Han ville genast rusa ut i mörkret, men de andra höll honom tillbaka. Det skulle ju inte tjäna någonting till att söka på måfå i dimman.

Nu kom natten och svepte in allt i ett ogenomträngligt mörker.

— Vad ska vi göra? sa Briant i största ångest Jacob kan omöjligt hitta hem, i mörkret. Tänk, om han fryser ihjäl i natt.

De avfyrade fortfarande det ena kanonskottet efter det andra, utan att Jacob gav något svar med mistluren.

Då inträffade något, som gav dem nytt hopp. Dimman skingrades för en lätt bris från väster. Fullmånen hade också stigit upp över horisonten, och vid sjutiden på kvällen kunde man se ett långt stycke ut över sjön.

Så länge dimman låg kvar, tjänade det ingenting till att göra upp någon eld. Den skulle inte ha synts längre än femtio steg. Men nu var det annorlunda. En eld på höjden vid stranden kunde synas långt utifrån sjön. Pojkarna samlade därför ihop bränsle och tände en stor eld på höjden i närheten av Sjömansgrottan.

Med stor spänning väntade de ännu en timme. Gordon betraktade uppmärksamt sjön genom kikaren.

— Hurra! ropade han plötsligt. Jag ser en liten svart prick långt ute på isen.

Briant ryckte häftigt till sig kikaren och spanade ut över sjön.

— Ja, sa han och rösten darrade av glädje, det är Jacob.

Alla var överlyckliga. Med pilens hastighet flög Jacob på sina skridskor fram över den spegelblanka sjön. Om några minuter bara skulle han nå land.

— Jag ser två svarta punkter bakom honom, utbrast Baxter förvånad. Vad kan det vara? Inte är det väl människor?

Briant tog kikaren.

— Nej, sa han häpen. Det är ett par djur. De förföljer honom — han flyr för brinnande livet. Vi måste hjälpa honom.

Cross och Sullivan ryckte genast till sig var sin bössa och rusade ner till stranden. Att spänna på skridskorna och sätta av utåt isen var ett ögonblicks verk. Det var i sista stunden. Inom en halv minut mötte de Jacob, som hack i häl förföljdes av två björnar. På en gång smällde två skott. Björnarna stannade, vände sig om och tog vrålande till flykten. Jacob var räddad.

Han berättade, att han hade åkt vilse i dimman och inte vetat var han befann sig. Till slut hade han fått höra kanonskotten, och ledd av ljudet hade han styrt rakt mot hemmet. Men då dimman skingrades, hade två björnar rusat fram och förföljt honom. Eftersom Jacob var trött, vann björnarna på honom, de kom allt närmare, och hade han råkat snava, skulle det ha varit ute med honom. Men tack vare elden hade han kunnat sätta kurs mot Sjömansgrottan, och Sullivan och Cross hade kommit till hans hjälp just i rätta ögonblicket.

Då pojkarna gick in i bostaden, sa Briant till Sullivan:

— Jag borde egentligen gräla på dej, för du kunde ha ställt till en stor olycka, och i varje fall har vi varit mycket oroliga. Men nu måste jag tacka dej i stället, för att du räddade Jacob.

— Jag gjorde ju bara min plikt, sa Sullivan vresigt.

Och han tog inte ens emot handen, som Briant räckte honom.

Två års ferier av Jules Verne