Under långa nätter/Första natten
| ← Förord |
|
Andra natten → |
Första natten.
Under mina första ungdomsår förde jag dagbok, hvari jag dock ej skref hvarje afton, utan liksom när man under en sjöresa ligger för vindstilla, blott då, när jag kände grunden fast under mig. Dagboken lemnade efterhand plats för den friskare, fullare och i alla hänseenden rikare brefvexlingen. Äfven denna förstummades så småningom, i samma mån som de herrliga menniskor, med hvilka den fördes, nedstego i grafven och lemnade mig ensam på skådeplatsen. Då tänkte jag mången gång, när jag såg dessa massor af bref och papper: Måhända vore det mödan värdt att ordna dem och försöka på att få ut något helt deraf. Om alla dessa spridda stycken konstrikt sammanfogas till ett helt, hvad månde så blifva deraf? Det skulle dock alltid blifva, ett ganska märkligt stycke menniskolif, icke märkligt på grund af några ovanliga och spännande kombinationer af händelser, men genom den själens inre glöd, de fulla hjertan som klappa deri. Men, men! hvem skulle läsa det? Jo, jag ville försegla det och testamentera det till ett af mina barn, som vuxit upp till att göra sig förtjent af detta arf, ett af mina barn, som kanske vore det minst begåfvade, blefve det minst framstående, men som jag redan nu med smärtsam sympati känner skulle blifva det minst lyckliga, det hvilket skulle ega mest hjerta, det ömtåligaste, svagaste, starkaste hjertat af dem alla.
Men jag misströstade alltid om att få detta oerhörda arbete fullbordadt. Den tråd som genomgick det hela hade en gång plötsligt blifvit afsliten, liksom underhafstelegrafen, hvilken brast just då man drömde den stoltaste dröm om tvänne halfklots förening. Sålunda hade jag redan länge öfvergifvit tanken derpå, och det hade nästan fallit i glömska, Lyckligtvis är lifvet ett äfventyr, ja, ett äfventyr! Så har jag alltid funnit det vara, och i alla fall må man aldrig häpna eller förtvifla öfver någonting, icke ens då man tappat tråden på hafvets botten. En vacker afton sitter du i båt på den spegelklara fjärden, hvarest fiskarna spritta i solskenet. Du låter dina fingrar lekande glida genom det ljumma, friska, gröna vattnet; då griper du plötsligt om någonting som du tror vara en lång vajande tångstjelk … Käre vänner, det är ju ett äfventyr …! Jag fann tråden, fann den plötsligt, en gång då jag minst drömde derom, och nu skall jag med Guds hjelp leda den öfver och fästa den vid evighetens strand.
Det är af detta storartade verk, hvilket dock först måste skrifvas, jag anticiperar strödda drag, till hvilka jag hade gjort ett slags utkast. De skola återgifva några minnen och intryck intill det skifte af mitt lif, då jag på visst sätt sjelf begynte att lefva, bilder från min barndom och tidigare ungdom, hvilka jag helt visst frimodigt vågar meddela, utan fara att misskännas af den åhörare som jag kallar den rätte. De äro skrifna för mina barn och mitt eget samvete; derföre bära de inom sig sanningens eviga berättigande. Måtte de med denna sanningens makt tillika tjena till att kasta ett klarare ljus öfver åtskilliga karakterer och förhållanden, hvilka hittills sedda blott i offentlighetens bjerta, osäkra belysningar ännu aldrig blifvit till fullo eller med lugn uppfattade. För öfrigt kommer denna afdelning, med undantag af ett sådant försök till en familjkarakteristik, ej att innehålla någonting utomordentligt, inga märkvärdigare tilldragelser och händelser, än att de flesta menniskor skulle kunna meddela alldeles dylika, om de blott ville, om de icke af maklighet och oförståndiga betänkligheter läto afhålla sig derifrån. Om enhvar, som någorlunda kunde ordna sina tankar, med sanningens mod och frihet nedskref hvad han hade upplefvat, så skulle man erhålla en sundare läsning, hvilken långt kraftigare skulle föra menskligheten framåt, än den så ofta diktade osanningen och osanna dikten.
Jag är den fjerde i ordningen af fem syskon — vi hafva aldrig varit flera — af hvilka min äldsta broder hette Henrik, Jag föddes i Kristianssand den 23 januari — ja, årtalet vill jag icke nämna. Det kunde gå för mig med mina läsare, som det gick mig med en kavaljer, hvilken för ett par år sedan bjöd upp mig till dans. Ni kunde måhända tycka, att vid den åldern borde man skrifva helt annorlunda, stadgadt och förståndigt, och alldeles icke låta pennan dansa. Min kavaljer var nemligen mycket närsynt; han gick i den tron, att han hade bjudit upp en dam som just skulle göra figur i en ståtlig lanciers-kadrilj. Han var ytterst underhållande och angenäm, ända till dess jag händelsevis kom att omnämna hur gammal jag var då riksdagen på Eidsvold hölls. Då blef han påfallande tankfull och allvarsam, liksom då man skall lösa ett utveckladt räknestycke i hufvudet, och icke kan få det att gå ihop, och ej kan släppa det heller. Nej, nu har jag blifvit klokare. Min fader[1] var närvarande vid riksdagen 1814 och fattade då stor kärlek för den undersköna nejden omkring prestgården, hvilket blef af stort inflytande på vår framtid. Han visade mig sedermera den punkt med utsigt öfver elfven, hvarest önskan att söka detta pastorat först uppstod hos honom. Ack att denna fläck hade varit litet mindre skön! Jag hade nyss fyllt mitt fjerde år då vi inskeppade oss till Kristiania.
Från mina tidigaste barndomsår i Kristiansand äger jag de lifligaste minnen. Det lilla hus vi bodde för oss sjelfva, gatan utanföre der gräset så vackert stack upp mellan stenarna, de små rummen med engelska kopparstick på väggarna, vaggan med sin prydliga suflett, och att Henrik en gång blef satt att vagga medan barnflickan gick ut, men vaggade mig ut på golfvet! Också Kongsgaard ock Bragdö, det herrliga Bragdö, hvarest mina tankar bodde, minnes jag så tydligt som hade jag besökt dessa ställen sednast i går. Redan då kände jag det förunderligt tjusande hos skärgårdsnaturen, hvilken kunde liknas vid en klar, munter, naiv barnsaga, jemförd med det inre af landet, med dess storartade, öfverväldigande, ofta en plågsam längtan väckande skönheter. Min första konstnjutning, minnes jag rätt väl, blef mig beredd en gång då min tant Sara tog mig med till teatern, hvarest Kotzebues »Konstmakaren» gafs. Teaterdilettanteriet stod just vid den tiden i sitt flor, och den enskilda teatern i Kristiansand stod i högt rykte för de många framstående talanger som der utvecklade sig. Jag vågar ej döma om denna sak; jag vet blott, att jag var i hög grad tillfredsställd, att illusionen var så fullständig, att jag ej igenkände min egen mor, som var med bland de spelande, och att den nådde sin högsta höjd vid den scen, då konstmakaren springer ut genom fönstret. Jag tänkte mig minst tre våningars höjd, gaf till ett högt skri och blef för detta otvetydiga erkännande af deras konstnärskap belönad med att föras ut och få dugtigt med bannor till på köpet. Ännu ett bidrag till scenens historia i min teaterälskande födelsestad!
Sjöresan till Kristiania varade sammanräknadt i fjorton dagar, något som på den tiden hände ofta nog, men som numera låter temligen äfventyrligt. Man tänke sig fjorton dagar med fem små barn ombord på en liten skuta! Min mor brukade väl sedermera berätta för oss om de besvärligheter och till och med faror som vi hade haft att kämpa med, men dock aldrig så som hade deri legat något svårt eller bedröfligt. Jag tror, att der funnits annan »to» i folket på den tiden: de voro kraftigare både till själ och kropp och gåfvo sig icke för så litet. Och hvad skulle ej kunna uthärdas af ett par kärnfriska lyckliga menniskor som älskade hvarandra och sågo lifvet framför sig i ett rosenskimmer! Stackars far och mor! Jag måtte förmodligen haft ett oredigt intryck af ett oupphörligt vaggande och att det ej fanns någon fast mark att sätta foten på. Jag minnes blott, att vi en stilla, klar juni-afton kastade ankar vid en liten ö några mil från Kristiania, och att jag trodde vi hade kommit till paradiset. Hela stranden var liksom öfversållad af den vackra Saxifraga med sina hvita klockblommor, och sjelf satt jag midt i denna böljande äng, i ett tillstånd af stilla hänryckning. Mina små bröder klättrade jublande omkring bland klipphällarna. Min far stod bredvid mig med sin ännu smärta gestalt och det fina bleka anletet öfvergjutet af aftonsolens röda sken. Inne i stugan var min mor jemte pigan sysselsatt med att laga till té och koka fisk. Hon kom ut i dörren med min yngste broder på armen och ropade till mig: Bina! Bina! Far vinkade henne till sig. »Hädanefter skall hon icke heta Bina, utan vi vilja kalla henne vid hennes andra dopnamn» — namnet på en roll hvari min mor hade uppträdt med stor framgång! Detta sades på hans egna kategoriska sätt, hvilket icke frestade till motsägelse. Jag erfor straxt en obestämd känsla af välbehag vid detta nya namn, och glömde aldrig att påminna derom när någon missade sig. Också när mina syskon ville reta mig, brukade de kalla mig Bina, tills slutligen det förhatliga namnet alldeles dog bort. Härom må nu hvar och en tänka hvad han vill, men min tro är, att det namn, man får i dopet, icke är utan ett visst hemlighetsfullt inflytande på individen. Noblesse oblige, säger man, och jag tror äfven med hänseende till namn, att de ålägga förpligtelser; jag är fullt öfvertygad om, att den varelse, som blifvit kallad Celestine, ovilkorligen artat sig annorlunda om hon hetat Stina. Bettina Brentano hade väl näppeligen skrifvit sina planetstormande bref, om hon hetat rätt och slätt Tina. Mången Tina eller Stina hade förtjent ett annat namn, och skall alltid känna någonting oharmoniskt, känna liksom låge det mellan henne och hennes namn ett svalg som hon icke förmår fylla. Och å andra sidan låter nog ofta ett lysande och anspråksfullt namn såsom en parodi öfver den som bär det. En sak för sig är det, huruvida jag för min egen person haft anledning att lyckönska mig öfver detta mitt vederdop. Måhända hade jag blifvit en nyttigare, lyckligare, mera värderad och omtyckt medlem af samhället, om jag fått behålla mitt hederliga hvardagsnamn Bina, som dessutom inom familjen äger gammal ärevördig häfd, emedan så många i min moders slägt burit det.
- ↑ Nicolai Wergeland, född i Bergen 1780, död 1848 i Eidsvold som prost i övre Romeriges prosteri, hofpredikant