Under långa nätter
av Camilla Collett

Förord
Första natten  →


[ I ]

FÖRORD.

Vet du hvad det vill säga att vara sömnlös? Än du, och du? Lyckliga menniskor, J veten det icke. J veten icke hvad det vill säga, att tillbringa veckor, månader, år utan att njuta af denna naturens största välgerning annat än i korta, nyckfulla, nästan stulna portioner. Jag vill då anförtro eder, att det är mycket svårt, I kunnen icke tro huru svårt! men nästan ännu värre är det om dagen att behöfva umgås med dem, som sofva om natten. Enligt en regel som kommer att gälla så länge verlden står, att kroppens sjukdom är lättare att fatta än själens, gifves det blott ett slags sömnlöshet, den som har sin sunda, påtagliga grund i sjukdom, den enhvar kan minnas ifrån sina egna nervfebrar och giktnätter. Friskt folks sömnlöshet hör till chimärerna. Jag har hört någon på allvar påstå, att man drömmer det. Sålunda förnekad kan man förstå hvilket bemötande detta själens jämmerfullaste sorgebarn har att vänta när man skall bära det omkring bland de andra dagens menniskor. Tandvärk, se det vet enhvar hvad det är, och den vore en grym barbar, som icke visade allt det deltagande och uttömde sig i alla de onyttiga botemedel som kunna förspillas på denna nyckfulla plåga; åtminstone tycker jag, att det är så pinsamt att vara när den som lider af tandvärk, att man lika väl kunde hafva den sjelf, och jag är viss på, att [ II ]många skola hålla med mig. Men hvem känner medlidande, eller ens öfverseende med den trötthet, nedstämdhet eller retlighet, som är en följd af långvarig sömnlöshet: denna mörkrets igel, hvilken osynlig suger vår lifskraft, och hvars omåttlighet ökas ju mera den röfvar ifrån oss? Hvem uppskattar den själsstyrka den tysta ansträngningen att vara lika rask i våra sysslor, lika qvick och älskvärd, som andra? Hvem unnar oss af hjertat en middagslur? Och våga vi då, nedstämde som vi äro, helt beskedligt hänvisa på den sorgliga orsaken till vår trötthet, slöhet och begär att få sofva middag, så kunna vi på sin höjd räkna på ett höfligt misstroget småleende, på sin höjd, säger jag, ty, o bittra ironi! det ligger i skildringen af detta lidande och dess tröstlösa enformighet något för de oinvigda, så smittande, att vi må vara glada, om de icke visa sig vilja falla i sömn midt för våra ögon.

Då är det en verklig vederqvickelse att träffa på olyckskamrater, för hvilka man af full själ kan utbrista: du vet det du, du vet hvad det vill säga! Det råder ett frimureri mellan sömnlösa, de misstaga sig sällan på hvarandra. I allmänhet kännas de igen på något feberaktigt i blicken, som lånar sin glöd af den nattliga stillhetens förtärande grubbel, på det trötta, resignerade leendet, på att deras klockor alltid gå efter, och öfverhufvud på någonting “saumseligt“ tankspridt i umgänget med de öfriga trygga och väl orienterade dagens borgare; och slutligen röja de sig genom det redan omnämnda begäret att få hvila på eftermiddagen. Att denna sista böjelse erbjuder en ny anfallspunkt, ett nytt vapen mot de sömnlösa, [ III ]kan man lätt begripa. “Om ni lät middagssömnen fara, så finge ni nog sofva om natten“, heter det; men detta argument, som imponerar på många, är dock grundfalskt, och passar blott på nattsofvarnes eget förhållande till middagssömnen. Till en frossare kan man säga: akta er för otidiga måltider, om ni vill rätt njuta er gourmandise; men det vore löjligt att tala om måtta med dem som hota med att svälta ihjäl. Det liknar dessa försakelseteorier, som man positivt vill inskärpa äfven i folk som aldrig få smaka ett grand af lifvets glädje.

Till eder, I sömnlöse, kommer jag nu i den tysta natten, till eder vill jag tala, ty blott I kunnen förstå mig rätt; och medan jag önskar alla andra en rolig god natt och behagliga drömmar — lika välment, om än öfverflödigt — stiger jag sakta fram till edert läger och sätter mig vid hufvudgärden. Då berättar jag något, sorgligt eller gladt, som det faller sig. Det skall förkorta oss de långa timmarna. Jag vet ju af egen erfarenhet huru förnöjsam man blifver, jag minns det från mina egna legitima — jag ville säga själsfriska sömnlösa nätter, hvilka fullt erkända af familj, vänner, läkare och apotek, hafva sin egen lilla hofhållning, sin hedersvakt, sina infall och nycker, men icke dess mindre kunna vara så odrägliga som möjligt. Då brukade jag öfvertala sköterskan eller barnpigan, hvilkendera för tillfället hade hedersvakten, att berätta. Om icke annat måste hon berätta om sin mors kor, om sina syskon och hvar de blifvit af, eller måhända om att hon en gång i sitt lif varit till Säters. Om hon icke alls hade något att [ IV ]berätta, lika godt sade jag prata bara! Och kära vänner, det är just det jag också vill göra. Ack, jag håller redan af er som de bästa, tacksammaste åhörare jag någonsin haft. Det vill något annat till för att underhålla dagpubliken, den kräsna, den sofvande publiken, det vill något annat till för att tillfredsställa den. Och derföre har detta ännu icke lyckats mig, när jag haft något att berätta. Bjöd jag på verkliga händelser, klagade man öfver att det ej var sannt eller åtminstone öfverdrifvet: har jag åter jemmerligen brytt mitt hufvud med att sjelf uppfinna något, så har man beskyllt det att vara sannt, alltför sannt, ja man kände igen hvar enda person. Nej då är det bättre att hålla sig till sanningen. Ingen menniskas lif är så fattigt på händelser, att deri ej skulle finnas någonting dugligt att meddelas åtminstone åt det slags åhörare, jag valt mig: dem som icke sofva. Blott ett måsten I lofva mig, ja gifva mig er hand på, att I viljen förlåta mig att jag talar i första person singularis, och att jag blir ett slags hufvudperson i mina egna minnen. Det klagas nemligen ofta, jag vet icke om med skäl, öfver att folk i sina sjelfbiografier och bekännelser tala så mycket om sig sjelfva. Här vore dock ett godt tillfälle att visa sig blygsam och icke låtsa om sin egen lilla tillvaro, men huru göra de? i hvarje ögonblick hålla de sig sjelfva framme. Det är sannt, anspråkslösheten är en skön dygd som kläder sin man väl, om blott icke begreppet derom vore så förbistradt svårt att bestämma. Hvad den ene kallar anspråkslöst anser en annan alldeles icke så. Anspråklös kallar mängden den som samvetsgrannt lefver för den uppgiften att aldrig förarga, [ V ]aldrig glädja någon, och aldrig blifver nämnd; en och annan skulle måhända vilja kalla en sådan man en drönare. En annan, som utan att han sjelf rår derför, skjuter några tum öfver sin nästa, får straxt det ordet om sig, att han ser alla andra öfver hufvudet, med andra ord, han är anspråksfull. Några åter kalla detta för att stå öfver mängden och tjena den till vägledning och ljus. Och sålunda vexlar denna kameleontiska egenskap, både för oss sjelfva och andra, blott efter den ställning vi antaga och den tillfälliga belysning, hvari vi befinna oss. Jag hade en gång en väninna, som var den anspråklösaste menniska, jag kännt. Hon led af en sjukdom, en ännu sällsyntare, plågsammare och mera förtärande än trichinsjukan: underskattande af sig sjelf. Den förbittrade för henne all glädje i denna verlden och dref tillsist ur den. Hon längtade sig bokstafligen ut derifrån; hon längtade, denna stakars främmande Ibis, till det fjerran hjeroglyfland, der hon var hemma; hon längtade så innerligt, så ihärdigt, så stilla, att denna önskan slutligen hastigt blef uppfylld. Samma vän skref en gång till mig: Du måste förlåta mig att mitt bref vänder sig denna gång uteslutande kring mig sjelf, men det kommer deraf, att min egen person plötsligt har blifvit betydande och intressant, ja den intressantaste jag för ögonblicket känner. Hon ville härmed endast uttrycka den tillfälliga ensamhet, hvari hon befann sig; hon var på besök i landsorten, men jag, som just då lefde i en ännu djupare enslighet, hade visserligen icke det ringaste att invända deremot, men sökte å min sida att göra det enda individ jag intimt umgicks med, så mycket gällande som möjligt. Vi menade [ VI ]icke något ondt dermed, kära vänner! Det är det slags inbilskhet som kommer öfver oss när vi stå på Snöhättans spets; den förgår genast, när man åter stiger ned i dalen. I umgänget med andra blifver man alls icke vidare intressant längre; man är till och med rätt glad att få gälla för något, t. ex. för en med sundt förstånd begåfvad menniska.

Således skolen I, mina kära öfverseende kamrater i lidandet, icke misskänna mig. I skolen erinra eder, att jag har lefvat för litet i dalen och för länge på dessa lifvets skagastölstinnar som kallas ensamhet. Ack, min själ har druckit för långa, djupa drag ur de isande källor, som uppspringa mellan tystnadens och saknadens jöklar, och det just under de år då den som varmast trånade efter sol och ljus, och derför skall det blifva ensamt, det jag vill berätta, och sorgset, emedan det är ensamt.

Men med detta långa företal har jag ännu icke kommit mig före att berätta. Hvad tiden har gått. Hör! redan gal tuppen! Och denna bleka gryning, som plägar så gladt bebåda vår morgonslummer, ser jag redan långsamt sänka sig ned från höjden, och jaga skuggorna ur deras gömslen. Lampan strider med döden; det var hennes sista förtviflade uppblossande! Till de slumrande nedstiger morgondrömmen, den ljusaste, klaraste och lyckligaste af alla drömmar; men vi vilja blott sofva, alls icke drömma … vi hafva icke tid att drömma … Se der är dagen! Nu tusen god natt!