Unga kvinnor/Kapitel 17

←  Brev

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Föga plikttrogna

Mörka dagar  →

SJUTTONDE KAPITLET.
Föga plikttrogna.

Den fond av goda egenskaper, som under en veckas tid lades i dagen i det gamla huset, skulle mycket väl ha räckt till även för grannarna. Det var verkligen förvånande att se hur alla tycktes ha fått ett änglasinne. Och självuppoffring hade riktigt kommit på modet inom systerringen. Sedan flickorna blivit befriade från den oro de i början hyste för sin fader, slappades dem själva ovetande deras berömvärda iver något och de började återfalla i sina gamla vanor. De glömde visserligen icke bort sitt valspråk, men den första ivern tycktes alltmer sakta sig, och efter så ofantliga ansträngningar, som de gjort, ansågo de sig för sitt välförhållande förtjäna en helgdag och togo sig även många sådana.

Hanna ådrog sig en elak förkylning genom sin vårdslöshet att ej ha tillräckligt på sitt klippta huvud och måste därför stanna hemma tills hon blev bättre, ty faster March vill icke höra folk läsa för sig som skaffat sig snuva. Hanna hade ingenting däremot, och sedan hon vänt upp och ned på hela huset från källaren till vinden, slog hon sig ned i soffan för att bota sin snuva med ljustalg och läsning. Amy fann att hushållsbestyr och artistiska sysselsättningar ej passa tillsammans och återvände därför till sina lerfigurer. Margret tog sig dagligen sin lilla eftermiddagslur och sydde eller inbillade sig att hon gjorde det, men mycken tid gick bort för henne med att skriva långa brev till modern eller läsa de depescher, som litet emellanåt kommo från Washington. Betty höll sig tappert, undantagandes att hon någon gång föll tillbaka i sin förra maklighet och missbelåtenhet. Hon uppfyllde varje dag troget sina små plikter och även många av sina systrars, när dessa ibland glömde bort dem, och det lilla hushållet liknade stundom ett urverk, vars pendel liksom tagit sig ledighet från tjänsten. Då längtan efter modern eller oro för fadern gjorde hennes hjärta tungt, stängde hon in sig i en viss liten garderob, gömde sitt ansikte i vecken av en viss gammal klänning, grät några tårar och bad en tyst bön. Ingen visste hur det kom sig att Betty såg så glad ut efter dessa allvarsamma stunder, men alla kände hur rar och hjälpsam hon var och hade ett riktigt behov att vända sig till henne för att finna tröst och råd i sina små bekymmer.

Ingen av dem insåg att vad de nu upplevde just var en prövosten för deras karaktär, och sedan den första ivern gått över, kände de att de uppfört sig väl och förtjänade beröm. Det gjorde de också, men deras misstag låg däri att de tröttnat på att uppfylla sina plikter, och denna lärdom tillägnade de sig först efter mycken oro och ånger.

— Hör du, Margret, du vore bra snäll, om du gick och såg efter hur det är med Hummels. Du minns väl att mamma bad oss att inte glömma bort dem, sade Betty, sedan tio dagar förflutit efter fru Marchs avresa.

— Jag orkar inte gå dit i eftermiddag, svarade Margret, makligt vaggande med kroppen, under det hon satt och sydde.

— Vill du inte göra det, Hanna? frågade Betty.

— Jag törs inte ut i blåsten så förkyld som jag är.

— Jag trodde du var nästan bra nu.

— Så pass bra är jag väl, att jag kan gå ut och gå med Laurie, men inte är jag så rask, att jag kan gå till Hummels, svarade Hanna skrattande, ehuru hon såg något förlägen ut över motsägelsen i vad hon sagt.

— Varför går du inte själv? frågade Margret.

— Jag har varit där varenda dag; det minsta av barnen är sjukt, och jag vet inte vad vi skola göra åt det. Madam Hummel är borta på arbete och Lotta sköter den stackarn, men han blir allt sämre och därför tycker jag att du och Elsa kunde gå dit.

Betty talade allvarsamt och Margret lovade att hon skulle gå till Hummels dagen därpå.

— Bed Elsa laga till något gott åt dem, men tag till rundligt. Luften skall göra dig gott, Betty, sade Hanna och tillade urskuldande: Jag skall gärna gå, men jag måste sluta min berättelse först.

— Jag har ont i huvudet och är så trött, och därför trodde jag att någon av er ville gå, sade Betty.

— Det står inte på mer än några minuter förrän Amy är här, och hon kan springa förut, så komma vi efter, tillade Margret.

— Nå, då vilar jag mig en smula och väntar på henne.

Därefter lade sig Betty ned på soffan, de andra återtogo sina sysselsättningar och Hummels voro glömda. En timme förgick, men ingen Amy syntes till, och nu gick Margret in i sitt rum för att prova en ny klänning. Hanna var fördjupad i sin berättelse och Elsa hördes snarka framför spiseln i köket, då Betty helt tyst satte på sig sin mössa, fyllde en korg med litet av varje åt de stackars barnen, gick ut i den kyliga luften med tungt huvud och sorgsna blickar i sina milda ögon. Det var sent när hon kom hem igen, och ingen såg hur hon smög sig uppför trappan och stängde in sig i sin moders rum. En halvtimme därefter kom Hanna för att hämta någonting i moderns garderob och fann då Betty sitta på apotekslådan, med bedrövad uppsyn, rödgråtna ögon och en kamfertflaska i handen.

— Kristoffer Kolumbus, hur är det fatt med dig? utbrast Hanna, då Betty sträckte ut handen för att hålla henne på avstånd och genast frågade:

— Har du haft scharlakansfeber, säg?

— Ja, för några år sen, då Margret hade den. Hur så?

— Då kan jag tala om det. Ack, Hanna, det lilla barnet har dött —

— Vilket barn?

— Madam Hummels. Det dog i mitt knä innan hon kom hem, utbrast Betty snyftande.

— Stackars Betty, så förfärligt för dig1 Jag borde ha gått, sade Hanna och tog systern i sitt knä, sedan hon satt sig i sin mors stora länstol med självförebråelse avspeglad i sitt ansikte.

— Det var inte förfärligt, bara så sorgligt. Jag såg genast att gossen blivit sämre, men Lottchen sade att madam Hummel gått efter en doktor, och därför tog jag den stackarn i knäet och lät flickan vila sig litet. Han tycktes ha somnat, men plötsligt skrek han till och hela den lilla kroppen skälvde och sen låg han alldeles stilla. Jag försökte värma upp hans fötter och Lottchen ville ge honom mjölk, men han rörde sig inte och nu först märkte jag, att han var död.

— Gråt inte, snälla du! Nå, vad gjorde du sen?

— Medan jag satt där, med gossen i mitt knä, kom madam Hummel hem med doktorn. Han sade att den lille var död och undersökte Henrik och Minna, ty de klagade över ont i halsen. — Scharlakansfeber, min goda fru; borde ha skickat bud på mig förr, sade han snävt. Madam Hummel svarade att hon var fattig, hade försökt hjälpa sitt barn själv, men då det nu var för sent, kunde hon endast be honom hjälpa de andra och såsom betalning därför taga himlens välsignelse. Då smålog han och blev vänligare, men det var mycket illa med de andra barnen och jag grät med dem tills han plötsligt vände sig om till mig och sade att jag skulle gå hem och ta in belladonna genast, om jag inte ville få scharlakansfeber.

— Nej, det får du inte! utbrast Hanna gråtande och omfamnade systern ännu hårdare, i det hon betraktade henne med oroliga blickar. Ack, Betty, om du skulle bli sjuk, kunde jag aldrig förlåta mig själv. Vad skola vi göra?

— Bli inte förskräckt, jag tror att jag inte får den så farligt, för jag har sett efter mammas Husmedicin, och där står det att scharlakansfebern börjar med huvudvärk, ont i halsen och att man känner sig besynnerlig såsom jag nu gör. Därför har jag tagit in litet belladonna och mår nu bättre, sade Betty, i det hon lade de kalla händerna på sin brännheta panna och försökte att se ut som om hon varit frisk.

— Om mamma vore hemma ändå! utropade Hanna, i det hon tog till Husmedicinen och kände att det var ofantligt långt till Washington. Hon läste på ett ställe i den, såg på Betty, kände på hennes huvud, tittade ned i hennes hals och sade därefter allvarsamt:

— Du har gått och pysslat med gossen i över en vecka varenda dag och jämt varit tillsammans med de andra som höllo på att få scharlakansfebern, så jag är rädd för att du får den själv, Betty. Jag skall ropa på Elsa; hon vet råd för alla sjukdomar.

— Låt inte Amy få komma hit; hon har inte haft scharlakansfebern, och det vore rysligt om hon skulle få den. Du och Margret måtte väl inte kunna få den omigen? frågade Betty ängsligt.

— Det tror jag inte. Det gör i alla fall ingenting om jag skulle få den, jag, själviska unge, som lät dig gå och själv stannade hemma för att skriva mitt vanliga skräp! mumlade Hanna, då hon gick ut för att rådfråga Elsa.

Den goda kvinnan blev fullt vaken i ett ögonblick och steg genast upp försäkrande Hanna att det var ingenting att oroa sig över, det finns ingen som ej måste ha scharlakansfebern, och om den skötes riktigt, doge ingen däri, vilket allt Hanna trodde och därför kände hon sig betydligt lugnad, då de gingo upp för att tala vid Margret.

— Nu vill jag säga er vad vi skola göra, sade Elsa, sedan hon undersökt Betty och gjort henne åtskilliga frågor. Vi hämta hit doktor Bangs och bedja honom se på dig, mitt söta barn; sedan skicka vi Amy till faster March i Hannas ställe, så att gumman inte blir vid dåligt humör, och en av er, flickor, får stanna hemma och hålla Betty sällskap under en eller två dagar.

— Det gör jag naturligtvis, som är äldst, började Margret med orolig och självförebrående uppsyn.

— Nej, det skall jag, för det är mitt fel att hon blivit sjuk. Jag lovade mamma att jag skulle springa alla ärenden, och än har jag inte uträttat ett enda förklarade Hanna i bestämd ton.

— Vem av systrarna vill Betty ha hos sig? Det behövs väl inte mer än en heller! frågade Elsa.

— Jag vill ha Hanna, svarade Betty och lutade huvudet mot systern med en belåten blick som fällde utslag i saken.

— Jag skall gå och säga till åt Amy, sade Margret, som kände sig smått stött, men likväl på det hela taget var nöjd med Bettys dom, ty hon tyckte icke om att vara sjuksköterska, vilket återigen roade Hanna.

Amy opponerade sig på det bestämdaste och förklarade häftigt, att hon hellre ville få scharlakansfeber än gå till faster March. Margret talade förnuft, bad och befallde, men det tjänade till ingenting. Amy höll envist fast vid att hon icke ville gå, och Margret lämnade henne för att i sin förtvivlan fråga Elsa vad man nu skulle göra. Men innan hon hann tillbaka, hade Laurie kommit in i salongen, där han fann Amy snyftande med huvudet nedborrat bland soffkuddarna. [ förhoppning att Laurie skulle trösta henne, berättade Amy vad som hänt, men Laurie stack endast händerna i fickorna och gick omkring i rummet, varunder han småvisslade och drog ihop ögonbrynen, som om han varit försänkt i djupa tankar. En stund därefter satte han sig bredvid henne och sade med sin mest inställsamma ton:

— Var nu en förståndig liten kvinna och gör som de andra vilja. Se så, gråt inte, utan hör en sådan rolig plan jag har hittat på. Ni går till faster March, och jag kommer och hämtar er var dag för att åka eller promenera, och så skola vi ha riktigt trevligt. Blir det inte roligare än att sitta här och hänga läpp?

— Jag vill inte bli bortskickad som om jag vore i vägen här, började Amy i förnärmad ton.

— Men, söta Amy, det är ju tvärtom för att ni inte skall få scharlakansfebern! Vill ni verkligen bli sjuk?

— Nej, det vill jag visst inte men det kan hända att jag blir det, för jag har ju varit tillsammans med Betty hela tiden.

— Just därför skall ni genast ge er av till faster, så att ni inte blir smittad. Ombyte av luft skall göra er gott, tror jag, eller åtminstone göra så mycket, att om ni inte alldeles slipper febern, ni får den lindrigare. jag råder därför att ge er av så fort ni kan, ty scharlakansfeber är inte att leka med.

— Men det blir så ledsamt hos faster March, och hon är så butter av sig, sade Amy och såg något förskräckt ut.

— Det blir inte så tråkigt, för jag skall titta in till er varenda dag och tala om hur det är med Betty, och så skola vi gå ut och roa oss. Den gamla frun tycker om mig, och jag skall göra henne till lags i allt möjligt, så att hon icke skall gnata på oss, vad vi än ta oss för.

— Får jag fara ut och åka med er efter Puck?

— Det lovar jag er på min heder.

— Och ni kommer varenda dag?

— Det skall ni få se.

— Och för mig hem igen så snart Betty blir frisk?

— På eviga fläcken.

— Och jag får gå på teatern också?

— Ja, på ett dussin teatrar, om vi orka med det.

— Nå ja — då tror jag — jag vill, sade Amy långsamt.

— Det var en snäll flicka! Gå nu och tala om för Margret att ni givit med er, bad Laurie med en gillande klapp på Amys axel, vilken retade henne mer än att hon låtit övertala sig.

Nu kommo Margret och Hanna nedspringande för att med egna ögon övertyga sig om det skedda underverket, och Amy, som tyckte sig göra en utomordentlig självuppoffring, lovade att bege sig till faster March, om doktorn sade att Betty skulle bli sjuk.

— Hur är det med det lilla sockergrynet? frågade Laurie, ty Betty var hans förklarade gunstling och han kände sig oroligare för henne än han ville visa.

— Hon ligger i mammas säng och mår litet bättre nu. Den lilla gossens död har tagit henne djupt, men jag tror att hon bara förkylt sig. Elsa säger att hon tror det, men hon ser orolig ut, och det gör mig ängslig, svarade Margret

— En sådan jämmerdal denna världen är! sade Hanna och trädde fingrarna genom det stubbade håret. Vi ha knappt kommit ur den ena förargelsen förrän vi råka ut för en annan Det tycks vara alldeles förgjort sen mamma for bort.

— Men borsta då inte upp er till ett piggsvin heller, det är inte lönt. Gör i ordning er peruk, Hanna, och säg om jag skall telegrafera till er mor eller hjälpa er med något, bad Laurie, som alltid med missnöjda blickar betraktat sin väninnas förlust av det enda vackra hon kunde skryta med.

— Det är just vad som jag inte är ense med mig själv om, sade Margret. Jag tror att vi borde underrätta henne, om Betty verkligen skulle bli sämre, men Elsa säger att vi inte skola det, ty mamma kan inte resa från pappa, och det skulle bara oroa dem. Betty lär inte bli sjuk länge, och Elsa vet fullkomligt vad som är att göra och mamma sade ju att vi skulle lita oss till henne, så vi få väl göra det, fast jag tycker att det borde vara jag som skulle bestämma om den saken, när mamma inte är hemma.

— Hm, det vet jag knappt; jag förmodar att ni frågar farfar till råds, sedan doktorn varit här, anmärkte Laurie.

— Ja, det skola vi. Hanna, gå och bed doktor Bangs genast komma hit, befallde Margret, vi kunna inte avgöra något förrän han varit här.

— Stanna kvar, Hanna, jag är husets springpojke, sade Laurie och fattade sin mössa.

— Jag är rädd för att ni inte har tid, började Margret.

— Jo, bevars, jag kan mina läxor.

— Brukar ni sätta er och läsa, då ni har ledigt? frågade Hanna.

— Jag följer det goda exempel mina grannar ge mig, svarade Laurie i det han skyndade ut ur rummet.

— Jag gör mig stora förhoppningar om min gosse, anmärkte Hanna med ett belåtet leende, medan hon betraktade Laurie där han ilade iväg över gårdsplanen.

— Han är rätt bra för att vara en pojke, var Margrets något onådiga svar, ty, ämnet intresserade henne icke.

Doktor Bangs kom, sade att Betty hade symtomer till feber, men trodde att denna ej skulle bliva svår, ehuru han såg något allvarsam ut, då han fick höra händelsen hos Hummels. Amy tillhölls att genast bege sig till faster March och fick ett preservativ att skydda sig med; hon avreste med stor ståt, eskorterad av Hanna och Laurie.

Faster March mottog dem med sin vanliga gästfrihet.

— Hur är det fatt nu igen? frågade hon och kastade över glasögonen skarpa blickar på systrarna, under det den på stolens ryggstöd sittande papegojan skrek: »Gå bort, inga pojkar här!»

Laurie drog sig undan till fönstret och Hanna framförde ärendet.

— Kunde just tro det, då ni få gå och rota bland fattiga stackare. Amy skall få stanna här och göra nytta för sig, om hon inte är sjuk, vilket jag inte har någon anledning att tro, att döma av hennes nuvarande utseende. Låt bli att gråta, barn, det plågar mig att höra folk snyfta.

Amy var på god väg att gråta, men Laurie ryckte helt listigt papegojan i stjärten, vilket hade till följd att Polly låt höra ett kraxande av förvåning och utbrast: »Gud välsigne mina stövlar» i så kostlig ton, att Amy istället brast i skratt.

— Vad nytt från mamma? frågade den gamla damen snävt.

— Pappa är mycket bättre svarade Hanna och försökte att hålla sig allvarsam.

— Jaså, är han det? Det lär väl inte räcka länge, kan jag tro. March har aldrig haft någon hälsa värd att tala om, var det vänliga svaret.

— Ha, ha! Säga aldrig dö, ta en pris snus, adjö, adjö! gnällde papegojan, hoppande på ryggstödet och nappande åt den gamla damens mössa, då Laurie nöp henne i stjärten.

— Tig, din oförskämda gamla fågel! Och du, Hanna, gör bäst i att genast ge dig av. Det passar sig inte att stryka omkring så här sent med en sådan dansmästare till pojke som …

— Tig, din oförskämda gamla fågel, skrek Polly, som med ett skutt gav sig ned från stolsryggen för att hacka »dansmästaren», som fallit i en skrattparoxysm vid papegojans sista ord.

Jag tror inte jag står ut med det här, men jag vill i alla fall försöka, tänkte Amy, då hon var ensam med faster March.

— Gå din väg, otäcking! skrek Polly, vid vilket oartiga tilltal Amy ej kunde tillbakahålla en snyftning.