Unga kvinnor/Kapitel 18

←  Föga plikttrogna

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Mörka dagar

Amys testamente  →

ARTONDE KAPITLET.
Mörka dagar.

Betty hade fått feber och var sämre än vad någon annan utom Elsa och läkaren anade. Flickorna visste ingenting om systerns sjukdom, herr Laurence tilläts ej att gå in till henne, varför Elsa skötte sjuklingen nästan ensam, och doktor Bangs, som alltid hade bråttom, gjorde sitt bästa, men överlämnade en god del åt den ypperliga sjuksköterskan. Margret stannade hemma, så att hon ej skulle medföra någon smitta till Kings, och skötte hushållet. Hon kände sig mycket orolig och en smula brottslig, då hon i sina brev till modern ej nämnde något om att Betty var sjuk. Hon kunde ej bli ense med sig själv att det var rätt att undanhålla sin moder sanningen, men hon hade blivit tillsagd att lyda Elsa, och Elsa ville icke höra talas om att man skulle underrätta fru March och »oroa henne för en sådan struntsak». Hanna uppoffrade sig för Betty både dag och natt, vilket dock icke föll sig svårt, ty Betty var mycket tålmodig och led utan klagan så länge hon visste vad hon gjorde. Men det kom ett stadium av sjukdomen då hon talade med hes och bruten röst, spelade piano på täcket, såsom om hon haft sitt kära piano framför sig, och försökte sjunga, ehuru hennes strupe var så svullen, att ej en enda klar ton kom fram — ett stadium, då hon ej kände igen de välbekanta ansiktena omkring sig, utan gav dem oriktiga namn och bönfallande ropade på sin moder. Då blev Hanna förskräckt, Margret bad att hon skulle få skriva och omtala verkliga förhållandet, och även Elsa sade att hon »ville tänka på saken, ehuru det inte var någon fara ännu». Ett brev från Washington ökade deras bedrövelse, ty däri omtalades att herr March blivit sämre och ännu ej på länge kunde hoppas få återvända hem.

Huru mörka föreföllo icke dagarna systrarna nu, huru dystert och ödsligt syntes dem icke hemmet och huru sorgsna voro icke deras hjärtan, medan de skötte sina plikter och trodde att dödens skugga lägrat sig över den en gång så lyckliga familjekretsen! Då först var det Margret, sittande ensam och ofta fällande tårar över sitt arbete, kände hur rik hon varit på saker långt dyrbarare än dem pengar kunna skänka — på kärlek, skydd, frid och hälsa, dessa livets verkliga välsignelser. Då först var det som Hanna, med den lidande lilla systern beständigt för ögonen i det mörka rummet och hörande hennes milda röst ljuda i sina öron, lärde sig inse den skönhet och mildhet som funnos i Bettys natur, känna hur ömt och innerligt hon var älskad av dem alla och fatta värdet av Bettys oegennyttiga ärelystnad att leva blott förändra och förljuva hemmet genom utövningen av de anspråkslösa dygder, som alla böra äga och vilka borde uppskattas mer än talanger, rikedom och skönhet. Den landsförvista Amy längtade ivrigt hem, så att hon skulle kunna få göra något för Betty, ty hon kände nu att ingenting av vad hon då toge sig till skulle bli mödosamt och påkostande och erinrade sig med bitter saknad hur många av hennes försummade plikter systerns tjänstvilliga händer uträttat. Laurie strövade omkring huset såsom en evigt irrande ande, och herr Laurence slog igen sitt stora piano, ty han led av att påminnas om sin unga granne, som brukade göra skymningsstunderna så angenäma för honom. Alla saknade Betty. Mjölkmagasinet, bagaren, specerihandlaren och slaktaren frågade hur hon mådde, den stackars madam Hummel kom för att bedja om förlåtelse för sin tanklöshet och få litet kläder åt Minna; grannarna skickade välgångsönskningar och hjärtliga hälsningar; och även de som bäst kände Betty överraskades, då de funno hur många vänner den blyga flickan förvärvat sig.

Ibland låg hon ovanpå med den gamla Skrapnos vid sin sida, ty även under sin yrsel glömde hon ej sin övergivna skyddsling. Hon längtade efter sina kattungar, men ville icke att de skulle föras till henne av fruktan att de skulle bli sjuka, och i sina rediga ögonblick var hon uppfylld av oro för Hanna. Hon skickade ömma hälsningar till Amy, bad dem säga modern att hon skulle skriva snart, och ofta ville hon ha penna och papper för att skriva, så att fadern ej skulle tro att hon glömt honom. Men snart upphörde även dessa rediga mellanstunder, och timme efter timme låg hon och kastade sig än åt ena, än åt andra sidan och frammumlade osammanhängande ord, eller föll hon i en djup slummer, som ej skänkte henne någon vederkvickelse. Doktor Bangs kom två gånger om dagen. Elsa satt uppe om nätterna, Margret hade ett färdigskrivet telegram liggande i bordslådan för att kunna avskickas i vilket ögonblick som helst, och Hanna vek aldrig från Bettys bädd.

Den första december var en riktig vinterdag, ty det blåste bitande kallt, snön föll tätt och året tycktes göra allt i ordning till sin förestående begravning. Då doktor Bangs kom på morgonen, betraktade han Betty länge, höll ett ögonblick hennes heta hand mellan sina båda och lade sedan varsamt ned den, därvid med låg röst sägande till Elsa.

— Om fru March kan lämna sin man vore det bäst att skicka efter henne.

Elsa nickade utan att svara ett ord, ty hennes läppar sammandrogos krampaktigt; Margret sjönk ned i en stol, ty då hon hörde läkarens ord, tyckte hon att benen vägrade bära henne, och Hanna, som en stund stått med blekt ansikte, skyndade ut i salongen, ryckte åt sig telegrammet ur bordslådan och störtade ut i ovädret, efter att ha kastat på sig hatt och kappa. Hon var snart tillbaka och medan hon ljudlöst tog av sig kappan, inträdde Laurie med ett brev, som förkunnade att herr March var bättre. Hanna läste det tankfullt, men den tunga bördan tycktes ej ha blivit lyftad från hennes hjärta och i hennes ansikte avspeglades en sådan sorg, att Laurie genast frågade.

— Hur är det? Är Betty sämre?

— Jag har telegraferat efter mamma, svarade Hanna och gjorde med ett tragiskt uttryck i ansiktet förtvivlade ansträngningar att taga av sig kängorna.

— Har ni gjort det på eget bevåg, Hanna? frågade Laurie, i det han, seende hur hans väninnas händer darrade, nödgade henne att taga plats på en stol och drog av henne de motsträviga kängorna.

— Nej, doktorn sade, att vi skulle göra det.

— Ack, Hanna, så illa kan det icke vara! utbrast Laurie med förskräckelse målad i sitt ansikte.

— Jo, så är det; hon känner inte mer igen oss och talar aldrig om något annat än gröna duvor, som hon kallar vinranksbladen på trädgårdsmuren; hon är icke längre lik min Betty och vi ha ingen som kan trösta oss, då pappa och mamma äro borta, och Gud tycks vara så långt borta, att jag inte kan finna honom.

Tårarna runno ymnigt utför den stackars Hannas kinder, hon sträckte övergivet ut handen, liksom om hon trevade i mörkret för att finna ett stöd, och Laurie fattade den, viskande så gott han kunde, ty det var liksom om han fått något i halsen:

— Här är jag, snälla Hanna, luta er mot mig!

Hanna kunde ej tala, men hon tryckte sig intill vännen, vars deltagande handtryckning tröstade hennes stackars hjärta och tycktes föra henne närmare det gudomliga stöd, som ensamt kunde hålla henne upprätt i bedrövelsen. Laurie ville säga Hanna någonting vänligt och tröstande, men tungan vägrade göra tjänst, varför han stod tyst och milt strök hennes nedböjda huvud, såsom modern brukade. Detta var också det bästa han kunde taga sig till och skänkte Hanna större tröst än de mest vältaliga ord, ty hon uppfattade sin väns outtalade sympati och kände i tysthet den ljuva tröst, som tillgivenheten skänker sorgen. Snart torkade hon tårarna, som lindrat hennes smärta, och såg upp med tacksamhet avspeglad i sitt ansikte.

— Tack, Laurie, jag känner mig bättre nu, jag tycker inte längre att jag är så övergiven och vill försöka att bära vad som kan hända.

— Hoppas det bästa, det skall göra er gott, Hanna. Snart skall er mor vara här, och då blir allt bra igen.

— Vad det gläder mig att pappa är bättre, ty nu skall det inte kosta på mamma så mycket att vara tvungen att lämna honom. Ack, min Gud, det är som om alla sorger kommit över oss på en gång och jag fått den tyngsta delen på mina skuldror, sade Hanna suckande och slätade ut den våta näsduken på sina knän för att torka.

— Har Margret det bättre då? frågade Laurie och såg missbelåtet på henne.

— Ack, ja, visst är det svårt för henne också, men hon älskar inte Betty så högt som jag, och hon skulle inte sakna henne så mycket som jag. Betty är mitt samvete och jag kan inte leva utan henne. Jag kan det inte! Jag kan det inte!

Efter dessa ord dolde Hanna sitt ansikte i näsduken och grät förtvivlat, ty hon hade härdat ut tappert ända tills nu och aldrig fällt en tår. Laurie förde ena handen över sina ögon, men kunde ej tala förrän han lyckats övervinna den känsla av kvävning, som han erfor i strupen och bekämpa darrningen i sina läppar. Det skulle varit omanligt att gråta, tyckte han, men han kunde ej hjälpa det.

Då Hannas snyftningar saktat sig, sade han förtröstansfullt:

— Jag tror inte att Betty skall dö; hon är så god och vi älska henne alla så högt; jag kan inte föreställa mig att Gud ännu vill ta henne bort från oss.

— Goda och älskade människor dö alltid förr än andra, genmälde Hanna med kvävd röst, men upphörde att gråta, ty vännens ord ingåvo henne förtröstan, trots hennes egna tvivel och farhågor

— Stackars Hanna, det är alldeles förbi med er. Ni brukar ändå inte tappa modet i första taget. Vänta litet, så skall jag springa efter något att muntra upp er med.

Laurie skyndade upp i övre våningen, tagande två trappsteg i varje språng, och Hanna lutade sitt värkande huvud mot Bettys lilla bruna mössa, vilken ingen tänkt på att taga bort från bordet där hon sist lagt den. Den måtte ha ägt någon magisk kraft, ty dess lilla ägarinnas undergivna sinne tycktes överflyttas på Hanna, och då Laurie kom nedspringande med ett glas vin, tog hon emot det småleende och sade modigt:

— Skål för min Bettys tillfrisknande! Ni är en bra doktor, Laurie, och en tröstande vän som ingen. Hur skall jag nånsin kunna löna er? tillade hon, då hon kände sina krafter stärkta av vinet och sinnet lättat av de vänliga orden.

— Jag skall låta höra av mig med min räkning litet emellanåt, och för natten vill jag ge er något som värmer ert hjärta mer än ett glas vin, svarade Laurie, vars ansikte strålade av tillfredsställelse över något som han hittills lyckats hålla inom sig.

— Vad är det? frågade Hanna förvånad och för ett ögonblick av idel förvåning glömmande sin sorg.

— Jag telegraferade till er mor igår, och Brooke svarade, att hon skulle komma genast och vara här i kväll, och då blir allt bra igen. Är ni inte glad över att jag gjorde det?

Laurie talade mycket fort och blev blossande röd i ansiktet, ty han hade hemlighållit sin plan för att inte bedröva systrarna och göra Betty missnöjd. Hanna blev kritvit i ansiktet, störtade upp från stolen, och i samma ögonblick som Laurie tystnade, slog hon honom med största häpnad genom att slå armarna omkring halsen på honom och med ett anskri av glädje utropa:

— Ack, Laurie! Ack, mamma! Vad jag är glad!

Hon gråt ej mer utan skrattade hysteriskt, hela hennes kropp skälvde och hon hängde sig fast vid sin vän som om hon blivit från sina sinnen genom den oväntade nyheten. Ehuru Laurie blev nästan utom sig av överraskning, visade han dock stor själsnärvaro; han klappade Hanna varligt i ryggen, och efter att ha märkt att hon lugnat sig något, kysste han henne blygt två gånger, vilket kom henne att på en gång vända sig om. Hållande sig till väggen, sköt hon honom sakta från sig och sade, dragande efter andan:

— Gör inte så! Jag menade ingenting med det, det var rysligt gjort av mig; men det var så snällt av er att telegrafera, fast Elsa inte ville det, att jag omöjligt kunde låta bli att omfamna er. Berätta hur ni kom på den idén och ge mig inte mera vin, ty då kan det hända att jag tar er i famn en gång till.

— Det skall jag inte göra! sade Laurie skrattande, medan han ordnade sin halsduksknut. Jo, det var så, att jag kände mig orolig, och på samma sätt var det med farfar också. Vi tyckte att Elsa gick något för långt i utövandet av sin myndighet och att er mor borde underrättas om hur det hängde ihop. Hon skulle aldrig förlåta oss, om Betty — om någonting inträffade, ni vet vad jag menar. På det viset fick jag farfar att säga att det var hög tid att vi gjorde någonting, och så kilade jag igår av till telegrafstationen, ty doktorn såg allvarsam ut och Elsa skulle ha tagit huvudet av mig, om jag föreslagit att skicka av ett telegram. Och så telegraferade jag och kände mig belåten därmed. Er mor kommer, det vet jag, och sista tåget är här klockan två i natt. Då skall jag hämta henne, och ni behöver inte göra något annat än att sansa er och lugna Betty tills er mor är här.

— Ni är en ängel, Laurie! Hur skall jag någonsin kunna tacka er?

— Omfamna mig en gång till! Jag tror nästan jag tycker om det, sade Laurie och såg litet skälmsk ut, vilket han ej gjort på fjorton dagar.

— Nej, tack! Men jag skall säga åt er farfar att göra det, så snart jag träffar honom. Se så, grumsa inte utan gå hem och vila er, för ni måste vara uppe halva natten. Gud välsigne er, Laurie.

Hanna hade härunder retirerat till ett hörn av tamburen, och då hon tystnade, försvann hon genast ut i köket, där hon satte sig på en träknubb och berättade för de församlade kattorna att hon var så lycklig, så lycklig, medan Laurie återvände hem, medveten om att han handlat som han bort.

— Han lägger sig då i allting, den pojken, men jag förlåter honom och hoppas att fru March hinner hit i rättan tid, sade Elsa, vilken såg ut som om en sten fallit från hennes bröst, sedan Hanna berättat den glada nyheten.

Margret brummade litet och funderade över brevet, medan Elsa städade i sjukrummet och gräddade ett par tårtor, ifall matmodern skulle ha med sig något oväntat sällskap. En frisk fläkt tycktes blåsa genom huset, och någonting bättre än solsken upplyste de ödsliga rummen; allt tycktes upplivat av förhoppningen om en lycklig förändring; Bettys fågel började åter kvittra och en halvt utsprucken knopp upptäcktes på Amys törnrosbuske i fönstret; brasan sprakade ovanligt muntert och för varje gång systrarna möttes, spred sig ett solklart leende över deras bleka ansikten, då de omfamnade varandra och förtröstansfullt viskade: »Mamma kommer! Mamma kommer!» Alla voro glada utom Betty; hon låg i en tung dvala, lika omedveten om hopp och glädje som om fruktan och fara. Det var en ömklig syn — det en gång så rosiga ansiktet var förändrat och avmagrat, de en gång så flitiga händerna svaga och avtärda, de en gång leende läpparna tysta och det en gång vackra, välkammade håret låg upplöst och hoptovat på huvudkudden! Hela dagen låg hon så och reste sig endast emellanåt mumlande: »Vatten!» med så förtorkade läppar, att de knappt släppte fram orden. Hanna och Margret svävade hela dagen omkring henne, vakande, väntande och förhoppningsfullt förtröstande på Gud och modern; och hela dagen föll snön, rasade den bitande blåsten och framsläpade sig timmarna långsamt. Men slutligen inbröt natten, och var gång klockan slog, betraktade systrarna, som sutto på båda sidor om sängen, varandra med ljusnande blickar, ty med varje timme som gick kom hjälpen närmare. Doktorn hade sagt att en förändring till ett bättre eller sämre sannolikt torde äga rum vid midnatten, då han skulle komma igen.

Elsa, som var alldeles uttröttad, lade sig på golvet vid sängen och föll genast i sömn; herr Laurence gick fram och tillbaka i salongen, kännande med sig att han hellre ville möta ett upprorsmakarnas batteri än fru Marchs ängsliga ansikte vid hennes inträde i hemmet. Laurie låg på mattan framför kaminen och låtsade sova, men stirrade in i elden med tankfulla blickar, vilka gåvo ett vackert uttryck åt hans svarta och klara ögon.

Systrarna glömde aldrig denna natt, ty ingen blund kom i deras ögon och de överföllos av denna hemska känsla av vanmakt, som kommer över oss i dylika stunder.

— Om Gud låter oss behålla Betty, skall jag aldrig knota mer, viskade Margret högtidligt.

— Om Gud låter oss få behålla Betty, vill jag försöka att älska och tjäna honom hela mitt liv, inföll Hanna lika ivrigt.

— Ack, om jag inte hade något hjärta, det gör så ont, sade Margret efter ett ögonblicks tystnad.

— Om livet har många sådana här sorger, inser jag inte hur vi skola kunna härda ut med det, tillade hennes syster i sin förtvivlan.

Nu slog klockan tolv och de båda systrarna glömde bort sina egna bekymmer för att betrakta Betty, i vars bleka ansikte de tyckte sig se en förändring. Överallt i huset rådde gravens stillhet, och blott den klagande blåsten bröt den djupa tystnaden. Den utmattade Elsa sov fortfarande, och ingen utom de två systrarna såg den mörka skugga, som tycktes falla på den lilla bädden. En timme gick, och ingenting annat inträffade än att Laurie tyst smög sig ut för att fara till järnvägsstationen. Åter en timme — ännu kom ingen, och de stackars flickorna bestormades av farhågor att deras moder blivit uppehållen i följd av ovädret, någon olyckshändelse under vägen eller — det värsta av allt — någon stor sorg i Washington.

Klockan var över två, då Hanna, som stod vid fönstret, försänkt i tankar hur sorglig världen nu föreföll i sin snöskrud, hörde en rörelse vid sängen och, då hon hastigt vände sig om, såg Margret ligga på knä framför moderns länstol med ansiktet dolt i sina händer. En isande känsla genomilade henne, då hon tänkte: Betty är död och Margret törs inte säga det åt mig.

I ett ögonblick var hon tillbaka på sin post, och i sitt upprörda tillstånd tyckte hon att en stor förändring försiggått med systern. Feberrodnaden och det lidande uttrycket i ögonen voro försvunna, och det älskade lilla ansiktet såg så blekt och fridfullt ut i sin fullständiga vila, att Hanna ej kände något behov av att gråta eller klaga. Lutande sig ned över den mest älskade av sina systrar, kysste hon hennes fuktiga panna med hjärtat på läpparna och viskade sakta:

— God dag, min Betty, god dag!

Väckt av bullret, vaknade Elsa plötsligt upp ur sin sömn, skyndade till sängen, betraktade Betty, kände på hennes händer, lyssnade till hennes andedräkt, varefter hon, kastande förklädet över huvudet, satte sig och utbrast, vaggande fram och tillbaka med kroppen: — Febern har slagit om; hon sover igen sin naturliga sömn, hon svettas och andas lätt! Lovad vare himlen! jag tackar dig, Gud!

Innan flickorna kunde tro på möjligheten av att Betty var bättre, inträdde doktorn och försäkrade det. Han hade ett mycket vanligt ansikte, men systrarna tyckte nu att där fanns någonting himmelskt hos honom, då han, småleende och betraktande dem med en faders blickar, sade:

— Ja, mina barn, nu tror jag att er lilla syster skall gå igenom. Laga blott att det är tyst omkring henne, låt henne sova, och när hon vaknar, så giv henne —

Vad de skulle giva henne hörde systrarna icke, ty båda smögo sig ut iden mörka tamburen, där de satte sig i trappan, hårt omfamnande varandra och med sina hjärtan uppfyllda av alltför stor glädje, att de skulle kunnat giva luft åt den i ord. När de gingo in igen för att kyssas och omfamnas av den trogna Elsa, sågo de Betty ligga i sin säng såsom hon eljest brukade, med kinden mot ena handen, den hemska blekheten var borta och hon andades lugnt, som om hon somnat för några ögonblick sedan.

— Om mamma bara ville komma nu! utbrast Hanna, då vinternatten började ge vika för morgonen.

— Se, sade Margret, i det hon pekade på en till hälften utsprucken vit ros, jag trodde att den här knoppen knappt skulle bli färdig att sättas i Bettys hand imorgon, om hon — gått bort från oss. Men den har öppnat sig i natt, och nu tror jag att jag kan sätta den i min vas här, så att det första vår älskade Betty får se när hon vaknar blir Amys vackra ros och mammas ansikte.

Aldrig förr hade solen gått upp så vacker, aldrig hade världen synts Margret och Hanna så skön som då de med trötta ögon blickade ut i den tidiga morgonen, sedan deras långa, sorgliga vaka gått till ända.

— Det ser ut som en fevärld, sade Margret småleende för sig själv, då hon stod bakom gardinen och betraktade den bländande tavlan.

— Hör du? utropade Hanna och spratt till.

Ja, där hördes ett ljud av bjällror vid porten, ett utrop av Elsa och sedan Lauries röst som jublande viskade:

— Flickor, hon är här! Hon är här!