Unga kvinnor/Kapitel 20

←  Amys testamente

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Förtroenden

Laurie ställer till förargelse och Hanna stiftar fred  →

TJUGONDE KAPITLET.
Förtroenden.

Jag tilltror mig icke att i ord skildra återseendet mellan mor och döttrar; sådana stunder äro stora att uppleva, men svåra att beskriva, och därför vill jag överlämna åt mina läsares fantasi att föreställa sig det och blott säga att det gamla huset överflödade av den renaste lycka och att Margrets varma önskan gick i fullbordan, ty när Betty vaknade upp från den långa, vederkvickande sömnen, var den lilla törnrosknoppen och moderns ansikte det första, som hennes blickar föllo på. Alltför svag att bli förvånad över något, smålog hon endast och smög sig djupt in i moderns kärleksfulla omfamning, kännande att hennes tärande längtan slutligen blivit tillfredsställd. Därefter föll hon åter i sömn, och flickorna passade upp på modern, ty denna ville ej draga sina händer ur de avmagrade små, som höllo om hennes ännu under sömnen. Elsa, som ej kunde ge luft åt sin förtjusning på något annat sätt, hade åt sin hemkomna matmoder dukat fram en god frukost, och Margret och Hanna matade sin mor likt kärleksfulla storkungar, under det att de lyssnade till vad hon viskande berättade om faderns tillstånd, Brookes löfte att stanna kvar hos honom, de uppehåll ovädret förorsakat på hemresan och den outsägliga tröst Lauries hoppfulla ansikte ingivit henne, då hon, utmattad av ansträngning, oro och köld, återsåg honom vid järnvägsstationen.

Hur underlig men dock skön denna dag var, så strålande, och glad utomhus, ty hela världen tycktes vara ute för att välkomna den första snön; så lugn och fridfull inom Marchska familjen, ty alla sovo, uttröttade av vaka, och en söndagsstillhet härskade överallt i huset, under det den nickande Elsa höll vakt vid dörren. Med en ljuvlig känsla av att ha blivit befriade från sina bördor, tillslöto Margret och Hanna sina matta ögon och vilade liksom stormdrivna farkoster trygga för ankar i den lugna hamnen. Fru March ville ej vika från Bettys sida, utan sov i den stora länstolen, ofta vaknande för att se på och böja sig ned över sitt barn, liksom en girig, vilken återfunnit en förlorad skatt.

Under tiden skyndade Laurie till faster March för att trösta Amy, och han lade därvid sina ord så väl, att den gamla damen slutligen började låta höra vissa betecknande nasalljud och ej en enda gång sade: »Kunde jag inte tro det!» Amy visade en sådan själsstyrka vid detta tillfälle, att jag tror att de goda tankar hon fått i det lilla kapellet verkligen börjat bära frukt. Hon skyndade sig att torka sina tårar, lade band på sin otålighet att få återse modern och tänkte ej ens på turkosringen, när faster March hjärtligt förklarade sig instämma i Lauries åsikt att hon uppförde sig »alldeles som en liten kvinna». Även Polly tycktes ha fattat gynnsammare tankar om henne, ty hon kallade henne »snäll flicka», lämnade henne i fred och bad henne i sin förbindligaste ton: »Kom och ta en promenad, lilla vännen!» Amy skulle gärna velat göra en sådan i det vackra klara vintervädret, men då hon märkte att Laurie trots sina energiska bemödanden var nära att digna till golvet av trötthet, övertalade hon honom att vila sig på soffan, medan hon skrev ett brev till modern. Detta gick icke fort för henne, och när hon omsider fått brevet färdigt och kom in igen, låg Laurie rak lång på soffan, med båda händerna under huvudet, försänkt i den djupaste sömn, medan faster March, som fällt ned rullgardinerna, satt och gjorde ingenting, befinnande sig i en ovanligt välvillig sinnesstämning.

Vid närmare eftertanke fann man det icke vara skäl att väcka Laurie före kvällen, och jag är fast övertygad om att han ej skulle ha vaknat dessförinnan av sig själv, i händelse ej Amy väckt honom genom att vid åsynen av sin mor uppgiva ett anskri av glädje. Sannolikt fanns det i staden och dess omnejd många lyckliga små flickor denna dag, men det är min enskilda tanke att Amy var den lyckligaste av dem alla, då hon satt i sin moders knä och berättade för henne de prövningar hon genomgått och fick tröst och belöning i form av gillande småleenden och ömma smekningar. De sutto ensamma i det lilla kapellet, mot vilket fru March ej hade något att anmärka, när hon fått höra vad ändamålet var med det.

— Tvärtom, jag tycker mycket om det, mitt barn, sade hon betraktande än den dammiga rosenkransen, än den genom flitigt begagnande slitna lilla boken och den vackra tavlan med dess murgrönsgirland. Det är en förträfflig tanke att ha ett ställe dit man kan dra sig undan, när man känner sig betryckt och sorgsen. Vi ha många svåra stunder här i livet, men vi kunna alltid bära dem, om vi söka hjälp på rätt sätt. Jag förmodar att min Amy nu lärt sig detta.

— Ja, mamma, och när jag kommer hem, skall du ge mig ett hörn i stora garderoben för att ha mina böcker och en kopia, som jag försökt göra av den här tavlan. Jungfru Marias ansikte är inte bra, det är för vackert för mig att rita av, men med barnet har jag lyckats bättre, och jag tycker mycket om det. jag vill så gärna tänka mig, att Han en gång var ett litet barn, ty då tycker jag mig inte vara så långt från Honom, och det är en stor tröst för mig.

Då Amy pekade på det leende Kristusbarnet i modersknäet, såg fru March på den upplyfta handen något som kom henne att draga litet på munnen. Hon sade ingenting, men Amy förstod hennes blick, och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon allvarsam:

— Jag tänkte tala om det för dig, mamma, men glömde alldeles bort det. Jag har fått den här ringen idag av faster; hon skickade bud på mig, kysste mig, satte den sedan på mitt finger och sade, att hon hade heder av mig och att hon ville ha mig hos sig jämt. Hon gav mig den här löjliga saken för att ringen skall sitta kvar, ty den är för stor åt mig. jag vill så gärna ha den på mig, mamma, får jag det?

— Den är mycket vacker, men jag tror att du är för ung ännu att begagna sådana prydnader, Amy, svarade fru March och betraktade den lilla knubbiga handen, på vars pekfinger lyste de himmelsblå turkosstenarna, vilkas guldinfattning utgjordes av två små hopknäppta händer.

— Jag skall försöka att inte bli fåfäng över den, sade Amy; jag tror inte att jag tycker om den bara därför, att den är så vacker, men jag vill bära den såsom flickan i sagan bar sina armband, för att påminna mig om någonting.

— Menar du faster March? frågade hennes mor skrattande.

— Nej, för att påminna mig att jag inte skall vara självisk, svarade Amy med så allvarsam och uppriktig uppsyn, att fru March upphörde att skratta och med pliktskyldig uppmärksamhet åhörde Amys lilla plan.

— Jag har på sista tiden funderat mycket över min »börda», och den utgöres till största delen av min själviskhet, och därför tänker jag försöka bota mig för den, om jag kan. Betty är inte självisk, och därav kommer det sig att alla tycka om henne och känna sig så bedrövade vid tanken på att förlora henne. Man skulle inte tycka det vara hälften så ledsamt om jag blev sjuk, och jag förtjänar inte heller annat, men jag tycker om att bli älskad och saknad av många vänner, och därför vill jag göra allt vad jag kan för att bli lik Betty. Jag har så lätt för att glömma bort mina goda föresatser, men om jag hade någonting som alltid påminde mig om dem, så tror jag att det skulle gå bättre. Får jag försöka med ringen, mamma?

— Ja, men jag har större förtroende till hörnet i stora garderoben. Bär din ring, mitt barn, och gör ditt bästa; jag tror du skall lyckas, ty uppriktig vilja är halva segern. Men nu måste jag gå hem till Betty. Fäll ej modet, min flicka, och du skall snart få komma hem till oss igen.

Samma afton sprang Hanna, medan Margret skrev till sin far för att underrätta honom om moderns lyckliga hemkomst, uppför trappan till Bettys rum, och då hon fann sin mor på hennes vanliga plats, stannade hon ett ögonblick och förde fingrarna genom håret, varvid hon såg förlägen och obeslutsam ut.

— Vad vill du, mitt barn? frågade fru March, i det hon räckte Hanna sin ena hand och med en uppmuntrande min inbjöd dottern att öppna sitt hjärta för henne.

— Jag vill tala med mamma om någonting.

— Om Margret?

— Så fort du gissade det. Ja, det är verkligen om Margret, och fast det bara är en småsak, så oroar det mig ändå.

— Betty sover; tala därför sakta och låt mig veta allt. Edvard Moffat har väl inte varit här, hoppas jag? frågade fru March i nästan sträng ton.

— Nej, hade han det, så skulle jag slagit igen dörren mitt för näsan på honom, svarade Hanna, i det hon satte sig på golvet vid moderns fötter. I fjol somras glömde Margret kvar ett par vantar hos Laurences, men hon fick igen bara den ena. Vi glömde bort det allihop, tills Laurie slutligen talade om för mig att Brooke hade den andra. Han bar den i ena västfickan, men en gång tappade han den och då brydde Laurie honom därför, och sen tillstod Brooke att han tyckte om Margret, men inte vågade tala om det, efter hon var så ung och han så fattig. Det är ju alldeles förfärligt?

— Tror du att Margret bryr sig om honom? frågade fru March med orolig uppsyn.

— Gud hjälpe mig, jag begriper ingenting av kärlek och sådan smörja! utbrast Hanna, varvid tonen i hennes röst uttryckte en komisk blandning av nyfikenhet och förakt. I romaner ser man sådant där på flickor av att de spritta till och rodna, bli krassliga och magra av och bära sig åt som de vore tokiga. Men Margret gör inte på det viset, för hon åter, dricker och sover som en förståndig människa; hon ser mig rakt in i ögonen, när jag talar om den där karlen, och rodnar bara en smula, då Laurie driver gyckel med förälskat folk. Jag har förbjudit honom att göra det, men han lyder mig inte så som han borde.

— Du tror då att Margret inte bekymrar sig om John?

— Om vem? sade Hanna med uppspärrade ögon.

— Brooke, jag kallar honom John nu; det föll sig så, att vi kom att börja därmed, medan vi voro tillsammans på sjukhuset, och han tycker om det.

— Du store Gud! Nu ser jag att du kommer att ta hans parti, mamma; han har varit snäll mot pappa, och du vill inte hindra honom från att gifta sig med Margret, om hon tycker om honom. Jo, det är just vackert av Brooke att gå och ställa sig in hos mamma! utbrast Hanna och ryckte sig förtvivlat i håret.

— Mitt barn, bli inte ond för det, så skall jag tala om hur det gick till. John gjorde mig ressällskap enligt herr Laurences uttryckta önskan och visade sig så tillgiven din stackars far, att vi inte kunde annat än hålla av honom. Fullkomligt öppet och hederligt anförtrodde han oss att han älskade Margret, men först ville arbeta sig till ett trevligt hem innan han erbjöd henne sin hand. Han bad oss endast om tillåtelse att få älska och sträva för Margret och att söka vinna hennes kärlek. Han är verkligen en förträfflig ung man, och vi kunde inte vägra att lyssna till vad han sade, men jag vill inte ge mitt samtycke till att Margret förlovar sig, så ung som hon nu är.

— Nej, det kan naturligtvis inte komma ifråga, det vore höjden av galenskap! Jag visste väl att det var något otyg i görningen, jag kände det på mig och nu hör jag, att det är ännu värre än jag trodde. Jag skulle just önska, att jag kunde själv gifta mig med Margret och på det viset rädda henne åt oss.

Hannas lustiga infall kom fru March att småle, men därpå sade hon allvarsamt:

— Jag förlitar mig på dig, Hanna, och vill inte att du skall säga något åt Margret ännu. Då John kommit tillbaka och jag får se dem tillsammans, skall jag bättre kunna bedöma de känslor hon hyser för honom.

— Hon kommer att läsa hans i de där välsignade vackra ögonen hon talar om, och då är det slut med henne. Margret har fått ett så känsligt hjärta, det smälter som smör i solsken, bara någon ser sentimentalt på henne. De korta bulletinerna han skickade läste hon mer än mammas brev och nöp mig, när jag sade det åt henne, förklarade att bruna ögon voro vackra och tyckte inte att John är ett fult namn. Hon kommer att bli pin kär i honom, och då är det slut med all trevnad och vårt skymningsprat vid brasan. Jag ser mycket väl hur det kommer att gå. De skola gå och kuttra i alla vrår och vinklar, och vi få maka oss undan för dem. Margret kommer att bli tankspridd och jag får inte något gott av henne mer. Brooke skrapar ihop en förmögenhet åt sig på något sätt, för bort henne och gör så en lucka i familjen; jag blir otröstlig och allt kommer att bli avskyvärt otrevligt. Herre min Gud, varför äro vi då inte gossar! Då kunde det inte bli något sådant här spektakel!

Förtvivlad lade nu Hanna huvudet i moderns knä och knöt handen mot den brottslige John. Fru March suckade, varvid Hanna såg upp på henne med något tröstad uppsyn.

— Du tycker inte om det, mamma? Det var roligt; låt honom gå sin kos och säg inte ett ord åt Margret, så få vi alla vara tillsammans och ha det lika trevligt som förut.

— Jag gjorde orätt i att sucka, Hanna. Det är naturligt och i sin ordning att ni alla en gång kunna få era egna hem, men jag önskar i alla fall att få behålla mina flickor hos mig så länge som möjligt, och jag är ledsen att detta kom så tidigt, ty Margret är bara sjutton år, och det kommer att dröja om någon tid innan John kan erbjuda henne ett eget hem. Er far och jag ha överenskommit att hon inte skall binda sig på något sätt eller gifta sig innan hon fyllt tjugu år. Om hon och John älska varandra, så kunna de vänta, och därigenom ge ett prov på styrkan av sin kärlek. Margret är för finkänslig och rättänkande, att jag skulle behöva frukta att hon bemöter honom ogrannlaga. Min snälla, rara flicka, jag vill hoppas att allt skall gå lyckligt för henne.

— Skulle du inte hellre vilja att hon fått en rik man? frågade Hanna, då hon märkte en lindrig darrning i moderns röst vid de sista orden.

— Pengar äro en god och nyttig sak, Hanna, och jag vill hoppas att mina flickor varken skola behöva alltför bittert sakna dem eller komma i frestelse genom att ha alltför mycket. Det skulle glädja mig att veta John ha en säker lön av något bra yrke, som gåve honom tillräcklig inkomst för att kunna bereda Margret ett trevligt hem utan att behöva skuldsätta sig. För mina flickor eftersträvar jag varken stor förmögenhet, hög ställning i samhället eller något klingande namn. Om rang och förmögenhet åtfölja kärlek och en god karaktär, så tar jag gärna emot dem och glädes över er lycka, men av egen erfarenhet vet jag hur mycken äkta lycka kan erbjudas inom ett anspråkslöst litet hem, där det dagliga brödet förtjänas genom redligt arbete och några små försakelser ge högre värde åt de få förströelserna. Jag är nöjd med att se Margret börja anspråkslöst, ty om jag inte misstagit mig, skall hon känna sig rik att äga en god mans hjärta, och det är bättre än rikedom.

— Jag förstår dig, mamma, och instämmer fullkomligt, men mina beräkningar angående Margret ha blivit svikna, ty jag hade gjort upp det så, att hon en gång skulle bli gift med Laurie och få leva i överflöd alla sina dagar. Vore det inte bra, det? frågade Hanna och såg upp på sin mor med ljusare ansikte än förut.

— Laurie är yngre än Margret, som du vet, började fru March, men Hanna avbröt henne med:

— Ah, det gör ingenting, Laurie är gammal för sina år och lång, och dessutom kan han uppföra sig som en fullvuxen människa, om han vill. Vidare är han rik, ädel och god och älskar oss alla; och därför tycker jag att det var synd att min plan blivit fördärvad.

— Jag befarar att Laurie inte är gammal nog att passa åt Margret och är för ostadig ännu för att det vore bra för någon annan att bero av honom. Gör inte upp några planer, Hanna, utan låt tiden och deras egna hjärtan uträtta vad de förmå för dina vänner. Vi kunna inte medla i sådana saker med någon utsikt att lyckas fullkomligt och göra därför bäst i att inte befatta oss med något »romantiskt skräp», som du säger, såvida vi inte vilja göra det ännu värre.

— Nå, så skall jag låta bli det då, men bra förargligt är det att se saker och ting gå alldeles uppåt väggarna, då en knuff här och en knuff där skulle kunna göra allt bra. Jag önskade att vi bure strykjärn på huvudet, som hindrade oss från att bli stora. Men knoppar vilja bli rosor och kattungen kattor — det är just det tokiga i saken!

— Vad är det för slag med strykjärn och kattor? frågade Margret, som i detsamma smög sig in i rummet med det färdiga brevet i ena handen.

— Å, bara mitt vanliga dumma prat. Nu går jag och lägger mig. Kom efter sen, Margret, sade Hanna och sträckte sig självsvåldigt.

— Mycket bra — och väl skrivet. Var snäll och lägg till att jag hjärtligen hälsar John, sade fru March, sedan hon genomögnat brevet och lämnat det tillbaka åt Margret.

— Kallar du honom John? frågade Margret småleende och såg med sina oskyldiga ögon djupt in i moderns.

— Ja han har varit liksom en son för oss och vi sätta högt värde på honom, svarade fru March och betraktade kärleksfullt sin dotter.

— Det gläder mig att höra, ty han står så ensam i världen. God natt, älskade mamma! Jag känner mig så outsägligt glad att ha dig här igen, var Margrets lugna svar.

Den kyss fru March gav sin dotter var mycket öm, och då Margret gick ut sade modern med en blandning av tillfredsställelse och bekymmer:

— Ännu älskar hon inte John, men hon skall snart lära sig det.