Unga kvinnor/Kapitel 21

←  Förtroenden

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Laurie ställer till förargelse och Hanna stiftar fred

»Ljuvliga ängar»  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Laurie ställer till förargelse och Hanna stiftar fred.

Dagen därpå satte Hannas uppsyn myror i huvudet på systrarna, ty hon tyckte hemligheten vara nästan för tung att bära på, och det föll sig svårt för henne att se hemlighetsfull och förnumstig ut. Margret märkte det visserligen, men besvärade sig ej med att göra systern några frågor, ty hon hade kommit till den erfarenheten, att det bästa sättet att sköta Hanna var att låtsa om ingenting, då hon var säker på att hon skulle få veta allt av henne. Hon blev därför något överraskad, när Hanna fortfarande vidhöll en envis tystnad och visade en beskyddande min, som svårligen förargade Margret, så att hon i sin ordning tog på sig en uppsyn av förnärmad tillbakadragenhet och uteslutande höll sig till modern. Hanna fick sålunda sköta sig själv bäst hon kunde, ty fru March hade intagit hennes plats såsom sjuksköterska och uppmanat henne att vila sig, ta motion och roa sig efter den långa tid hon suttit inspärrad. Då Amy var borta, hade hon endast Laurie att ta sin tillflykt till, och så mycket nöje hon eljest fann i hans sällskap, kände hon sig likväl en smula rädd för honom nu, ty han var så efterhängsen och envis och hon var rädd att han skulle locka ur henne hennes hemlighet.

Hon hade också fullkomligt skäl därtill, ty den illmarige gossen hade ej väl kommit underfund med att hon gick och bar på en hemlighet förrän han föresatte sig att utleta den, vilket beslut förorsakade Hanna svåra dagar. Laurie var inställsam, mutade, hånade, hotade och blev ond, spelade likgiltig i avsikt att genom överrumpling upptäcka hemligheten, förklarade att han hade reda på den och sedan att han ej brydde sig om den; och slutligen kom han genom sin ihärdighet så långt, att han visste att det gällde Margret och Brooke. Djupt förnärmad över att man ej invigt honom i en sak som rörde hans lärare, ansträngde han hela sin uppfinningsförmåga att uttänka en lämplig hämnd för den vanvördnad man visat honom.

Margret tycktes emellertid ha glömt hela saken och var fullt upptagen med förberedelserna till faderns hemkomst, men helt plötsligt tycktes hon ha undergått en förändring, och en eller två dagar var hon alldeles olik sig själv. Hon spratt till, när man talade till henne, rodnade, då någon betraktade henne, var mycket tyst av sig och satt över sitt arbete med blyg och orolig uppsyn. På sin mors frågor hur hon befann sig svarade hon att hon mådde bra, och Hanna fick hon att tiga med en anhållan att få vara i fred.

— Hon känner att det ligger kärlek i luften, tror jag, och det går i flygande fläng. Hon har råkat ut för hela raden av de vanliga symtomen: är kinkig och snäsig, äter inte, ligger vaken om nätterna och sitter och suckar i vråarna. Jag kom på henne en dag, då hon satt och sjöng den där sången om »den silverröstade bäcken», och en gång sade hon »John» precis som du brukar göra, mamma, och blev så röd i ansiktet som en pion. Vad skola vi göra? frågade Hanna med en min, som för- rådde att hon var besluten att taga sina mått och steg, till och med våldsamma, om så behövdes.

— Ingenting annat än vänta. Lämna henne i fred, var vänlig och överseende mot henne, och bara pappa kommer hem, skall allt bli igen, svarade modern.

— Här är ett brev till dig, Margret, med en mängd sigill. Så besynnerligt! Laurie förseglar aldrig mina, sade Hanna dagen därpå, då hon utdelade det lilla postkontorets innehåll.

Fru March och Hanna voro fullt upptagna av sina. egna göromål, då ett utrop från Margret kom dem att kasta ögonen på henne, och nu sågo de henne stå och stirra på sitt brev med förskräckelsen målad i sitt ansikte.

— Mitt barn, vad är det? utbrast modern och skyndade fram till henne, medan Hanna sökte bemäktiga sig brevet, som förorsakade den ledsamma händelsen.

— Det är ett misstag — han har inte skickat det — fy, Hanna, hur kunde du göra så? utropade Margret och gömde sitt ansikte i händerna, gråtande som om hennes hjärta blivit krossat.

— Jag! Jag har inte gjort något alls! Vad pratar hon för slag? utbrast Hanna förtvivlad.

Margrets eljest så milda ögon gnistrade av harm, då hon drog upp ur fickan det hopskrynklade brevet och kastade det åt Hanna, i förebrående ton sägande:

— Det är du som skrivit det och tagit den otäcka pojken till hjälp. Hur kunde du bära dig så simpelt, tarvligt och elakt åt mot oss båda?

Hanna hörde knappt vad systern sade, ty hon och modern voro upptagna av att läsa brevet, som, skrivet med en besynnerlig handstil, var av följande innehåll:

»Dyraste Margret!

Jag kan inte längre lägga band på mina känslor och måste veta mitt öde innan jag återvänder. Jag vågar ej ännu yppa min kärlek till dig för dina föräldrar, men jag tror att de skulle giva sitt samtycke, om de visste hur högt vi älska varandra. Herr Laurence skall nog hjälpa mig att få en god plats och då, min ljuva flicka, skall du göra mig lycklig. Jag besvär dig att ännu icke säga något åt de dina, men skicka genom Laurie blott ett ord som ingiver hopp till din

trogne John.»

— Ack, den lille rackaren, det är på det viset han hämnas på mig, därför att jag hållit mitt löfte till mamma. Jag skall ge honom en ordentlig läxa och tvinga honom att be om förlåtelse! utropade Hanna, brinnande av otålighet att genast skipa rättvisa.

Men fru March höll henne tillbaka och sade med en uppsyn som hon sällan visade:

— Vänta, Hanna, först måste du rättfärdiga dig själv. Du har gjort så många fuffens förut, att jag är rädd att du haft din hand med i spelet också den här gången.

— På mitt hedersord, mamma, det har jag inte! Jag har inte sett detta brev förut och vet ingenting om det, så sant jag lever! svarade Hanna så allvarsamt, att man måste tro henne. Om jag haft något att skaffa med den här saken, så hade jag gjort det bättre än det där och skrivit ett förståndigt brev. Jag hade annars tänkt att mamma känner Brooke för väl för att tro honom om att skriva sådant där, tillade hon och slängde förgrymmad brevet utåt golvet.

— Stilen är lik hans, stammade Margret, jämförande brevet med ett som hon tagit upp ur fickan.

— Men, Margret, du svarade väl inte på det? frågade fru March hastigt.

— Jo, det gjorde jag, genmälde Margret och gömde åter, överväldigad av blygsel, ansiktet i sina händer.

— Här är något fuffens! Låt mig springa efter den otäcka pojken för att få honom att avge en förklaring och bli uppläxad. Jag får ingen ro förrän jag har honom här, förklarade Hanna och ämnade störta ut.

— Vänta, låt mig sköta den saken, ty det är värre än jag trodde. Berätta alltsammans för mig, sade fru March i befallande ton, i det hon satte sig bredvid Margret, men likväl aktade sig för att släppa Hanna, vilken i sådant fall skulle ha rusat sin väg.

— Det första brevet fick jag av Laurie, och han såg då ut som om han inte vetat något, började Margret utan att se upp. Först blev jag orolig och tänkte tala om det för mamma, men då jag sedan kom att tänka på hur mycket du tycker om Brooke, så trodde jag att du inte skulle bry dig om att jag behöll min lilla hemlighet för mig själv några dagar. Jag var enfaldig nog att tro att ingen visste något, och medan jag gick och överlade med mig själv om vad jag skulle säga, kände jag mig på samma sätt som flickorna beskrivas i böcker som handla om sådana där saker. Förlåt mig, mamma, nu har jag fått sota för min enfald; jag kan aldrig mer se honom i ansiktet.

— Vad skrev du till honom då? frågade fru March.

— Jag svarade, att jag ännu var för ung att avgöra något, att jag inte ville ha några hemligheter för dig och att han skulle tala vid pappa. Jag skrev också att jag var mycket tacksam för den välvilja han visat mig och vill vara en vän för honom, men ingenting mer, på en lång tid åtminstone.

Fru March smålog liksom hon känt sig lugnad, och Hanna klappade i händerna, varvid hon skrattande utropade:

— Du kan nästan mäta dig med Karolina Percy, som var ett mönster av försiktighet! Berätta vidare, Margret! Vad svarade han på det?

— Nu skriver han helt annorlunda, säger att han inte skickat mig något kärleksbrev alls och att han är mycket ledsen över att min okynniga syster Hanna tagit sig sådana friheter med oss. Det är mycket vänligt och aktningsfullt skrivet. Men tänk så rysligt för mig!

Margret lutade sitt huvud mot moderns axel och såg ut som en bild av förtvivlan, under det Hanna med stora steg gick omkring i rummet och tilldelade Laurie en mängd mindre vackra epitet. Plötsligt tvärstannade hon, ryckte åt sig de båda breven och sade, efter att noga ha betraktat dem, i bestämd ton:

— Jag tror inte att Brooke någonsin har sett dessa två brev. Laurie har skrivit dem och gömmer era för att triumfera över mig, därför att jag inte ville tala om min hemlighet för honom.

— Du skall inte ha några hemligheter, Hanna, tala om det för mamma, som jag skulle ha gjort, så att vi komma ur den här förargelsen, sade Margret förmanande.

— Kära Margret, det var mamma som talade om det för mig.

— Se så, nu kan det vara nog om den saken, Hanna. Gå och bed Laurie komma hit, så skall jag under tiden trösta Margret. Jag vill taga reda på saken i grund och botten och för framtiden göra ett slut på sådana här konster.

Hanna skyndade ut och fru March berättade nu för Margret vilka känslor Brooke verkligen hyste för henne, varefter hon sade:

— Säg mig nu, mitt barn: vilka äro dina egna känslor för honom? Älskar du honom tillräckligt för att kunna vänta tills han blir i stånd att bjuda dig ett eget hem, eller vill du förbliva alldeles fri så som saken nu står?

— Jag har blivit så uppskrämd och pinad, att jag inte vill veta av några friare på länge — kanhända för alltid, svarade Margret häftigt. Vet John ingenting om de här dumheterna, så säg ingenting åt honom och laga så att Hanna och Laurie tiga med det. Jag tycker att jag fått nog nu och vill inte bli ett allmänt åtlöje — det är skamligt!

Då fru March såg att Margrets eljest så milda lynne kommit i svallning och att hennes stolthet blivit sårad genom det elaka skämtet, sökte hon lugna henne med löftet om fullständig tystlåtenhet och varsamhet för framtiden. I samma ögonblick som Lauries steg hördes i tamburen, skyndade Margret in i biblioteket, och fru March mottog brottslingen ensam. Av fruktan att Laurie ej skulle komma, om hon sagt vad det var fråga om, hade Hanna ej talat om det, men han insåg det i samma stund han kastade sina blickar på fru Marchs ansikte, och där stod han nu, tummande på sin hatt med en brottslig min, som genast fällde honom. Hanna skickades bort, men hon ansåg det likväl rådligt att patrullera fram och tillbaka i tamburen såsom skyltvakt, ty hon var ej alldeles säker på att fången ej skulle försöka rymma. Ljudet av rösterna i salongen höjdes och sänktes under en halvtimme, men vad som därvid sades fingo flickorna aldrig veta.

Då de inkallades, stod Laurie bredvid deras mor med så ångerfullt ansikte, att Hanna genast gav honom sin förlåtelse, ehuru hon ej ansåg det lämpligt att skänka den muntligen. Margret tog emot hans ödmjuka bön om förlåtelse och kände sig mycket tröstad efter hans försäkran att Brooke ej visste något om hela saken.

— Jag skall inte säga ett enda ord om den åt honom så länge jag lever — inte en gång vilda hästar skola kunna slita det ur mig. Förlåt mig därför, Margret, och jag skall göra någonting för att visa er hur otröstligt ledsen jag är, tillade han och såg mycket skamflat ut över sig själv.

— Jag skall bjuda till, men det var inte snällt av er, att göra så. Jag trodde inte att ni kunde vara så elak och bakslug, Laurie, svarade Margret och försökte att dölja hur generad hon var under en sträng och förebrående uppsyn.

— Det var avskyvärt från början till slut, och jag förtjänar inte att man talar vid mig på en hel månad, men det gör ni ju ändå eller hur? bad Laurie och knäppte bönfallande ihop sina händer, varvid en så allvarlig ånger avspeglades i hans ansikte och han talade i så oemotståndligt bevekande ton, att det var omöjligt att vara ond på honom längre för hans dumma tilltag. Margret förlät honom och fru Marchs allvarliga ansikte klarnade trots hennes bemödanden att hålla sig allvarsam, då hon hörde honom förklara att han skulle söka utplåna sitt fel genom alla slags botövningar och ödmjuka sig själv lik en mask inför den förorättade flickan.

Hanna stod under tiden på något avstånd och försökte att stålsätta sitt hjärta mot sin vän, men kom därvid ej längre än till att i sitt ansikte framtvinga ett uttryck av fullkomligt ogillande. Laurie såg på henne en eller två gånger, men då hon icke visade minsta tecken till att hennes hjärta veknat, kände han sig stött och vände henne ryggen tills han besegrat fru March och Margret, varefter han gjorde en lätt bugning för Hanna och avlägsnade sig utan att säga ett enda ord.

Då Laurie gått, ångrade Hanna sin oförsonlighet, och sedan Margret och hennes mor begivit sig upp i övre våningen, kände hon sig ensam och längtade efter Laurie. Sedan hon en stund kämpat mot sitt bättre jag, gav hon efter för sitt hjärtas maning och styrde beväpnad med en bok, som hon skulle lämna igen, kosan till det stora huset.

— Är herr Laurence inne? frågade Hanna en tjänstflicka, som kom utför trappan.

— Ja, men jag tror inte han kan träffas ännu.

— Hur då, är han sjuk?

— Å nej, men det har varit ett uppträde mellan honom och herr Laurie, som är vid sitt värsta humör över någonting, och den gamle herrn är så uppretad, att jag inte törs komma honom nära.

— Var är Laurie?

— Han har stängt in sig i sitt rum och vill inte svara, fast jag knackat på flera gånger. Jag vet inte hur det skall gå med middagen; den har varit färdig länge, men ingen vill äta.

— Jag skall gå och se efter hur det hänger ihop; jag är inte rädd för någondera av dem.

Därpå skyndade Hanna uppför trappan och knackade häftigt på dörren till Lauries lilla studerrum.

— Låt bli att knacka, eller också öppnar jag dörren och smäller upp er! ropade den unge herrn innanför i hotande ton.

Hanna knackade på igen, dörren flög upp och hon störtade in, innan Laurie hann hämta sig från sin överraskning. Då Hanna såg att han verkligen var vid dåligt lynne, antog hon, som visste hur hon skulle sköta honom, en förkrossad uppsyn, sjönk med en skådespelerskas talang ned på sina knän och sade med vek stämma:

— Förlåt mig att jag burit mig så ovänligt åt. Jag har kommit hit för att stifta fred och kan inte gå min väg förrän jag gjort det.

— Det är mycket bra, stig upp och bär er inte åt som en gås, Hanna! var Lauries ridderliga svar på hennes bön.

— Tack! Törs jag fråga vad som hänt? Ni tycks inte vara riktigt lugn till sinnes.

— Jag har blivit ruskad och det kan jag inte lida! brummade Laurie förgrymmad.

— Av vem? frågade Hanna.

— Av farfar. Om det varit någon annan, så skulle jag — utbrast den uppretade gossen och fullföljde meningen med en kraftig gest med högra armen.

— Det gör ingenting. Jag har ju ruskat er flera gånger utan att ni brytt er om det, inföll Hanna lugnande.

— Bah, ni är en flicka och det har varit bara på lek, men jag tillåter inte att en karl ruskar mig.

— Jag tror inte att någon skulle våga försöka det, om ni vore så lik ett åskmoln, som ni nu är. Varför gjorde han så med er?

— Därför att jag inte ville tala om varför er mor skickade efter mig. Jag hade lovat henne att inte nämna ett ord om saken åt någon, och om jag låtit farfar få veta det, så skulle jag ju brutit mitt löfte.

— Kunde ni inte göra honom till viljes på annat sätt?

— Nej, han ville höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Jag skulle ha talat om min del i den välsignade historien, om jag kunnat det utan att behöva dra in Margret i det. Då jag inte kunde det, teg jag och höll till godo med farfars snubbor tills han tog mig i kragen. Då blev jag ond och sprang min väg, för jag var rädd att jag skulle glömma mig.

— Det var inte rätt gjort av honom, men han blev väl så ledsen, kan jag tro. Gå därför ned och ställ saken till rätta. Jag skall hjälpa er.

— Förr vill jag bli hängd än jag gör det. Jag har inte lust med att bli uppläxad och örfilad av varenda människa, därför att jag haft ett litet puts för mig. Det gjorde mig ont om Margret, och därför bad jag henne om förlåtelse som jag borde, men jag vill inte göra om det en gång till, när jag inte har orätt.

— Det vet er farfar inte.

— Men han borde väl ha något förtroende för mig och inte behandla mig som om jag vore en barnunge. Men han skall få se, att jag kan ta vara på mig själv och inte behöver gå och hålla honom i rockskörtet jämt.

— Ett sådant tjurhuvud ni är! sade Hanna suckande. Hur tror ni att den här saken skall kunna ställas till rätta igen?

— Han får bedja mig om förlåtelse och tro mig, då jag säger att jag inte kan tala om det för honom.

— Det kommer han aldrig att göra.

— Men jag går inte ner förrän han gjort det.

— Se så, var förståndig nu, Laurie; låtsa om ingenting och jag skall förklara alltihop utan att säga något om Margret. Ni kan väl inte sitta här i evighet heller, så det tjänar till ingenting att tjura längre.

— Jag tänker också inte längre stanna här. Jag rymmer min väg och reser nånstans, och när farfar saknar mig, kommer det inte att dröja länge förrän han blir snäll igen.

— Hur kan ni tala så? Tänk vad ni skulle göra honom ledsen!

— Inga predikningar! Jag far till Washington och hälsar på Brooke; där har man roligt och där skall jag taga skadan igen efter de här förargelserna.

— Så roligt ni skulle få. Ack, om jag också finge resa bort! utropade Hanna, som vid tanken på det livliga militärlivet i huvudstaden glömde sin mentorsroll.

— Följ med! Varför inte? Ni reser och överraskar er far, och jag skall skoja om med gamle Brooke. Det skulle vara riktigt livat, låt oss göra det, Hanna! Vi skriva ett brev, som vi lämna efter oss och säga att vi må bra, och sen ge vi oss genast av. Jag har tillräckligt med pengar, och det skall göra er gott att få komma ut litet. Inte ligger det något ont i att ni hälsar på er far!

Under ett ögonblick såg Hanna ut som hon tänkte samtycka, ty förslaget slog an på henne just genom sin äventyrlighet. Hon var trött vid att sitta inom fyra väggar och tänka för andra, längtade efter ombyte och tanken på hennes fader var lika frestande som det nyhetens behag som erbjöds henne att få se fältlivet och hospitalen, njuta av friheten och glädjen. Hennes ögon strålade med en livlig glans, då hon forskande vände dem mot fönstret, men när de föllo på det gamla huset mittemot, skakade hon sorgset men bestämt på huvudet.

— Vore jag en gosse, så skulle vi ge oss i väg och roa oss med besked, men som jag nu är en stackars flicka, måste jag tänka på vad som passar sig och därför stanna hemma. Fresta mig inte, Laurie, det är en alltför vildsint plan.

— Det är just däri det roliga ligger! började Laurie, som nu fått ett anfall av envishet och satt sig i sinnet på att han på det ena eller andra sättet skulle skena över skacklarna.

— Tyst! utbrast Hanna och satte fingrarna i öronen. Jag har kommit hit för att läxa upp er och inte för att höra ert tokiga prat, som kommer mig att hoppa bara jag tänker på det.

— Att Margret skulle bli förskräckt över ett sådant förslag, det vet jag nog, men jag trodde att ni skulle ha bättre uppfattning, fortfor Laurie försåtligt.

— Elaka gosse, kan ni inte tiga! Sitt ned och tänk över ert eget syndaregister och låt bli att vilja ha mig att öka på mitt. Lovar ni mig att avstå från planen att fara er väg, om jag lagar så att er farfar ber om ursäkt för att han ruskade er? frågade Hanna allvarsamt.

— Ja, men det kommer ni inte att lyckas med, svarade Laurie, som önskade en försoning, men ansåg att hans kränkta självkänsla först måste blidkas.

— Kan jag sköta den unge, så går det väl också med den gamle, mumlade Hanna, då hon gick ned, lämnande Laurie, vilken stod framlutad över en järnvägskarta, med huvudet inklämt mellan bägge händerna.

— Stig på! hördes herr Laurences sträva röst, vilken var barskare än någonsin, då Hanna knackade på dörren till hans arbetsrum.

— Det är bara jag; jag kommer för att lämna igen den här boken, började Hanna inställsamt, då hon steg in.

— Vill ni ha fortsättningen på den? frågade den gamle herrn, som såg uppretad och ledsen ut, men försökte att icke låta märka det.

— Ja, jag tackar, jag tyckte om den gamle Sam så mycket, att jag har lust att fresta på andra delen, svarade Hanna, som hoppades att hon skulle kunna stämma herr Laurence vänligare genom att intaga den andra dosisen av Boswells levnadsteckning av Johnson^[1], vilken han varmt rekommenderat åt henne.

De buskiga ögonbrynen skildes litet åt, då han rullade fram den lilla trappan till den bokhylla där den vördnadsvärda johnsonska litteraturen hade sin plats. Hanna klättrade upp, och medan hon satt på översta steget, låtsade hon leta efter den ifrågavarande boken, men egentligen sysselsatte sig hennes tankar med hur hon skulle kunna komma in på det ömtåliga ämne, som utgjorde orsaken till hennes besök. Herr Laurence tycktes misstänka att hon funderade på något sådant, ty sedan han häftigt gått ett par varv omkring rummet, stannade han plötsligt framför trappan och tilltalade henne så tvärt, att hon släppte själva »Prins Rasselas» i golvet.

— Vad har pojken haft för sig? Försök inte att försvara honom! Av hans uppförande, då han kom hem, såg jag genast att han haft något fuffens för sig. Jag kan inte få ett ord ur honom, och när jag hotade med att ruska sanningen ur honom, sprang han upp på sitt rum och stängde in sig där.

— Han har burit sig illa åt, men vi ha förlåtit honom, och så kommo vi alla överens att inte säga ett ord om saken åt någon, började Hanna motsträvigt.

— Det skall inte hjälpa honom; han skall inte lyckas krypa undan bakom ett löfte, givet av er, ömskinnade flickor! Har han felat, skall han bekänna, be om förlåtelse och få sitt straff. Fram med sanningen, Hanna, jag vill veta den!

Herr Laurence såg nu så uppretad ut och hans ton var så sträng, att Hanna gärna skulle ha sprungit sin väg, om hon kunnat det, men som hon satt uppflugen på översta trappsteget och den gamle herrn stod nedanför — ett lejon på vägen — måste hon stanna där hon var och härda ut till slut.

— Jag kan verkligen inte tala om det, för mamma har förbjudit oss det. Laurie har bekänt, bett om förlåtelse och blivit straffad alldeles tillräckligt. Det är inte för att skydda honom, som vi inte vilja tala om det, utan för en annan persons skull, och det blir ännu värre, om ni skulle blanda er i det. Gör det därför inte. Det var mitt fel till en del, men nu är det bra igen, och låt oss därför glömma det och i stället tala om »Vandringsmannen» eller någonting annat roligt.

— I galgen med »Vandringsmannen»! Kom ned nu och giv mig ert ord på att den vildbasaren inte visat sig otacksam eller oförskämd. Om han gjort det trots all er vänlighet, så skall jag klappa om honom med mina egna händer.

Denna hotelse lät hemsk, men oroade icke Hanna, ty hon visste att den lättretlige gamle herrn icke skulle lyfta ens ett finger mot sin sonson, hur mycket han än sade raka motsatsen. Hon klättrade därför lydigt nedför trappan och omtalade vad Laurie gjort så lindrigt hon kunde, utan att blottställa Margret eller avvika från sanningen.

— Hm! Nå ja, om pojken tegat därför att han givit ett löfte och inte av trilskhet, så vill jag förlåta honom. Han är en tjurskalle och svår att handskas med, sade herr Laurence och förde oupphörligt fingrarna genom håret tills detta såg ut som om han varit ute i storm, varvid rynkorna i hans panna utjämnades och efterföljdes av belåtenhet.

— Det är på samma vis med mig som med Laurie, men med ett vänligt ord styr man mig bättre än med hela regementen, sade Hanna, i det hon försökte att fälla ett gott ord för sin vän, vilken tycktes knappt ha kommit ur en klämma förrän han var nära att råka i en annan.

— Tycker ni att jag inte är tillräckligt snäll mot honom, hä? ljöd det skarpa svaret.

— Ack nej, visst inte, ni är nästan alldeles för snäll mot honom ibland och så en smula för häftig, när han prövat ert tålamod för mycket. Tycker ni inte själv så med?

Hanna var fast besluten att söka nå sitt mål och försökte att se fullkomligt lugn ut, ehuru hennes röst darrade lindrigt vid uttalandet av de sista djärva orden. Till hennes stora glädje och överraskning kastade den gamle herrn endast sina glasögon häftigt på bordet och utropade öppenhjärtigt:

— Ni har rätt, min flicka, jag är för häftig ibland! Jag älskar pojken, men han frestar stundom mitt tålamod över hövan, och jag vet inte hur det kommer att sluta, om det skall fortfara på samma sätt som hittills.

— Det skall jag säga er — han rymmer sin väg.

Hanna ångrade dessa ord i samma ögonblick hon sade dem; hon ville varna den gamle herrn genom att låta honom förstå, att Laurie icke skulle fördraga för mycket tvång, och hon hoppades att farfadern sedan skulle ha litet större överseende med sonsonen.

Den livliga färgen i herr Laurences ansikte försvann plötsligt; han satte sig, kastande en bedrövad blick på det porträtt av en vacker man som hängde över hans skrivbord. Det var Lauries fader, som rymt bort i sin ungdom och gift sig mot den despotiske gamle mannens vilja. Hanna föreställde sig att den gamle nu erinrade sig och ångrade flydda dagar, och hon önskade att hon icke sagt det sista.

— Han kommer inte att göra det förrän han inte kan härda ut längre och hotar bara med det när han blir trött på att läsa. Ofta tycker jag att jag också skulle vilja göra på samma sätt, i synnerhet sedan mitt hår blev avklippt; om ni därför en vacker dag skulle finna oss borta, kan ni låta efterlysa två gossar och spana efter dem på skeppen som segla till Indien.

Hanna sade detta skrattande och herr Laurence såg ut som om han känt sina farhågor minskade och uppfattade synbarligen det hela såsom ett skämt.

— Ni, lilla skälm, hur vågar ni tala så? Var har respekten för mig tagit vägen, och er egen uppfostran sen? Gud hjälpe en för gossar och flickor; sådana plågoris de äro! I rappet kunna vi gamla inte göra något utan att fråga dem om lov, sade herr Laurence och nöp henne vänligt i kinden.

— Gå nu upp och skaffa ner pojken till middagen, säg honom att allt är bra och råd honom att inte försöka spela några hjälteroller visavi mig; jag tycker inte om sådant.

— Han kommer inte ned. Han sörjer över att ni inte trodde honom, då han sade att han inte kunde tala om för er vad ni ville veta. Jag tror att han känner sig djupt kränkt av att ni ruskade honom.

Hanna försökte att antaga en hjärtnupen uppsyn, men detta måste ha alldeles misslyckats, ty herr Laurence började skratta, och nu visste hon att spelet var vunnet.

— Jag känner mig verkligen ledsen och bör vara honom tack skyldig för att han inte ruskade mig, förmodar jag. Vad knäveln vill pojken då? sade den gamle herrn och såg något förlägen ut över sin egen häftighet.

— Om jag vore i ert ställe, så skulle jag skriva ett brev till honom och be om ursäkt. Han har sagt åt mig att han inte kommer ned med mindre, talar om Washington och pratar en hel mängd galenskaper. En formlig ursäkt skall komma honom att inse hur dumt han burit sig åt och sätta honom i gott lynne innan han kommer ned. Försök det; han tycker om skämt, och den utvägen är bättre än att tala vid honom. Jag skall bära upp brevet och lära honom mores.

Herr Laurence gav Hanna en vass blick, satte på sig glasögonen och sade långsamt:

— Ni är en listig skälmunge, men ni och Betty få gärna föra mig i ledband. Se så, giv mig en bit papper och låt oss komma till ett slut med den här galenskapen.

Brevet avfattades i samma ordalag som en person använder mot en annan, vilken han tillfogat en stor förolämpning. Hanna böjde sig ned över den gamles skalliga hjässa och tryckte en kyss därpå, varefter hon sprang uppför trappan och smög in brevet under Lauries dörr, varvid hon genom nyckelhålet rådde honom att vara eftergiven och ej glömma vad han var skyldig sin farfar samt några andra mer eller mindre angenäma råd. Då Hanna även denna gång fann dörren stängd, gick hon sin väg, överlämnande åt brevet att uträtta vad det skulle, men hon hade ej hunnit mer än några steg förrän den unge herrn kom hasande utför ledstången och inväntade henne vid nedre ändan av trappan, sägande med sitt mest okonstlade ansiktsuttryck:

— Vad ni är för en snäll flicka, Hanna! Fick ni inte stryk av honom? tillade han skrattande.

— Nej, han varpå det hela taget riktigt hygglig.

— Ah, det går då alldeles på tok! Också ni ger mig på båten, och jag som just gjort mig i ordning att dra för hin i våld! började han urskuldande.

— Tala inte så där, Laurie! Slå upp ett nytt blad i din levnads bok, min son, och börja om igen!

— Jag har nu tillräckligt länge gått på med att vända om och förstöra dem, som jag förr brukade göra med mina skrivböcker, och jag börjar om så många gånger, att jag aldrig kommer till slutet, sade han klagande.

— Gå och ät nu, så känner ni er bättre sedan. Man är alltid vid dåligt humör då magen är tom, svarade Hanna och smög sig ut genom porten.

Laurie begav sig därpå till middagsbordet, där han träffade farfadern, som var vid ett riktigt helgonahumör och under hela dagen visade ett förkrossande aktningsfullt uppförande mot sonsonen.

Alla trodde nu att allt var på den gamla foten igen och att det lilla åskmolnet dragit förbi, men olyckan hade dock skett, ty ehuru de andra förgäto den, glömde Margret den icke. Hon talade aldrig om en viss person, men tänkte desto mer på honom, drömde drömmar mer än någonsin förut, och då Hanna en gång letade i systerns skrivbordslåda efter brevmärken, kom hon där över en papperslapp fullskriven med orden: »Fru Margret Brooke», varvid hon nickade tragiskt och kastade den på elden, kännande att Lauries upptåg hade bragt den onda dagen närmare henne.

1. Samuel Johnson, en på sin tid omtyckt engelsk skriftställare under 1700-talet; har författat bland annat Rasselas, Prins av Abyssinien, och utgav en tidskrift, The Rambler (Vandringsmannen).