Unga kvinnor/Kapitel 22

←  Laurie ställer till förargelse och Hanna stiftar fred

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd »Ljuvliga ängar»

Faster March gör slag i saken  →

TJUGUANDRA KAPITLET.
»Ljuvliga ängar.»

De lugna veckor som nu följde voro såsom solsken efter storm. Sjuklingarna fortgingo raskt på bättringsvägen, och herr March började tala om att kunna komma hem tidigt på nyåret. Betty var inom kort så pass återställd, att hon kunde ligga på Hannas studersoffa hela dagen och leka med de kära kattorna till en början och sedan laga sina dockor, vilka hade råkat i ett bedrövligt förfall under den tid hon varit skild från dem. Bettys förut så rörliga ben voro nu så stela och svaga, att Hanna dagligen måste bära henne på sina starka armar genom rummen, för att hon skulle få litet frisk luft. Ledd av sin ömhet för systern, nedsotade och brände Margret sina vita händer genom att laga god mat åt henne, medan Amy, lik en lydig slavinna, firade hennes tillfrisknande med att åt systrarna bortgiva så många av sina skatter som hon kunde förmå dem att ta emot.

När julen stundade började det då vanliga hemlighetsmakeriet grassera i huset, och litet emellanåt kom Hanna hela familjen att nästan kikna av skratt genom att till firandet av den ovanligt glada helgen föreslå genom sina storartade dimensioner totalt omöjliga eller till ytterlighet befängda ceremonier. Laurie gav henne ej efter, och om han fått råda, skulle man haft lusteldar, raketer och triumfbågar. Efter många skärmytslingar och dispyter ansågs det uppåtsträvande paret vara fullkomligt »utsläckt» och lomade omkring med otröstlig uppsyn, vilken det likväl ej måtte varit så farligt med, att döma av de ljudliga skrattsalvor som hördes när det kom för sig själv.

Några dagars ovanligt blid väderlek förebådade en liksom beställd härlig juldag. Elsa kände på sina ben att det skulle bli en ovanligt lycklig dag, och det tycktes även som om hon den gången var en sannspådd profetissa, ty alla och allt syntes åtföljas av framgång. Att börja med: herr March skrev att han snart skulle vara hos dem, vidare kände sig Betty ovanligt kry samma morgon, och sedan hon blivit insvept i den julklapp hon fått av sin moder — en mjuk karmosinröd merinoschal — bars hon i triumf till fönstret för att taga i betraktande de gåvor hon fick av Hanna och Laurie. »De outsläckliga» hade gjort sitt bästa för att visa sig värdiga sitt namn, ty, liksom tomtar hade de arbetat om nätterna och sålunda frambesvurit en utomordentlig överraskning. Ute i trädgården stod en ståtlig snöflicka med en ekruska på huvudet, en korg med frukt och blommor i ena handen och en stor rulle nya noter i den andra.

Vad Betty skrattade, då hon fick se snöflickan! Vad Laurie hade brått med att springa upp och ned för att bära upp julklapparna, och vilka dråpliga tal Hanna höll, då hon överlämnade dem åt systern!

— Om vi bara hade pappa hemma nu, så vore mitt hjärta så fullt av lycka, att jag inte skulle ha rum för en endaste droppe till, sade Betty, suckande under sitt övermått av sällhet, då Hanna bar henne till biblioteket, så att hon skulle få vila sig efter den häftiga själsspänningen och vederkvicka sig med de inbjudande drufklasar, snöflickan skickat henne.

— Så tycker jag också! tillade Hanna och slog på klänningsfickan, vari låg den ivrigt efterlängtade »Sagan om feen Undine».

— Och jag med! instämde Amy, i det hon med förtjusta blickar betraktade ett kopparstick föreställande madonnan och Kristusbarnet, vilket modern givit henne och låtit sätta i en vacker ram.

— Och naturligtvis jag också! utbrast Margret, i det hon strök de silverglänsande vecken av sin första sidenklänning, som herr Laurence envisats att få ge henne.

— Måste inte jag också säga detsamma! sade fru March tacksamt, då hennes ögon från makens brev riktades på Bettys småleende ansikte och hennes hand smekte den brosch av grått, guldgult, kastanjebrunt och svart hår, som flickorna nyss fäst på hennes bröst.

I denna mödornas värld inträffa då och då händelser som likna dem man finner beskrivna i sagans fängslande form, och hur stor är icke den lycka de skänka oss! En halvtimme efter sedan alla förklarat sina hjärtan vara så fulla av lycka, att de ej kunde rymma en droppe till, kom denna droppe. Laurie gläntade på salongsdörren, genom vilken han varsamt stack in huvudet. Han kunde lika gärna ha slagit en kullerbytta eller uppgivit ett indianskt stridsrop, ty hans ansikte förrådde så mycken undertryckt rörelse och hans röst klingade så förrädiskt glatt, att alla sprutto till, ehuru han endast sade med mystisk och andfådd stämma:

— Här är en annan julklapp åt herrskapet.

Laurie hade knappt hunnit säga dessa ord förrän han försvann och i hans ställe syntes en reslig man, påpälsad ända upp under ögonen och stödjande sig på en annan högväxt person, vilken försökte säga något, men ej kunde få fram ett enda ord. Naturligtvis följde nu en allmän uppståndelse, och under några minuter tycktes alla vara från sina sinnen, ty de besynnerligaste saker ägde rum, och ingen sade ett ord. Herr March kunde knappt ses, omsluten av fyra par armars kärleksfulla omfamning; Hanna förargades på sig själv över att hon varit nära att svimma och hade måst av Laurie kureras därför i garderoben, där husapoteket fanns; herr Brooke kysste Margret helt och hållet av misstag, som han något osammanhängande förklarade, och den om sin värdighet så måna Amy föll omkull över en pall och då hon ej kunde komma upp igen, grep hon gråtande tag i sin fars stövlar på det mest rörande sätt. Fru March var den som först återvann självbehärskningen och sträckte upp handen med ett varnande:

— Tyst; tänk på Betty!

Men det var för sent: dörren till biblioteket flög upp, den lilla röda schalen syntes på tröskeln — glädjen göt styrka i de svaga benen — och Betty sprang i sin fars armar. Varför söka skildra vad som nu följde? — Deras fulla hjärtan överflödade, det framfarnas bitterhet var glömd och man levde endast för det närvarandes sällhet.

Det låg intet sentimentalt häri och ett hjärtligt skratt bragte alla åter i den jämna sinnesförfattningen, då man bakom dörren upptäckte Elsa snyftande och torkande sig i ögonen med den feta kalkontuppen, vilken hon glömt att lämna kvar, när hon störtade upp från köket. Då munterheten lagt sig, tackade fru March herr Brooke för de uppoffrande omsorger han ägnat hennes make, varvid herr Brooke hastigt erinrade om att herr March behövde vila sig, fattade Lauries hand och brådstörtat avlägsnade sig med honom. Därefter ålades de båda sjuklingarna att vila sig, vilket de även gjorde genom att tillsammans slå sig ned i en stor länstol, där de ivrigt språkade med varandra.

Herr March berättade hur han längtade efter, att få överraska dem och huru, då det vackra vädret kom, hans läkare givit honom tillåtelse att få begagna sig därav för att resa hem, hur uppmärksam Brooke varit och hur han obestridligen vore den aktningsvärdaste och hederligaste unge man. Varför herr March just här ett ögonblick stannade i sin berättelse och efter att ha kastat en blick på Margret, som med ovanlig iver rörde om i kaminen, sedan betraktade sin hustru med en frågande höjning på ögonbrynen, överlämnas ät läsaren att gissa; liksom även varför fru March böjde lindrigt på huvudet och något tvärt frågade sin man om han ej ville ha något att äta. Hanna såg och förstod denna blick, varför hon motsträvigt gick ut för att bära in vin och kallt kött, mumlande för sig själv, då hon slog igen dörren:

— Jag kan inte med aktningsvärda unga män med bruna ögon.

Aldrig hade man inom Marchska familjen haft en sådan julmiddag som denna. Den feta kalkonen var i sanning värd att beskåda, då Elsa skickade upp den späckad, brunstekt och utsirad med grönt och pappersgrannlåter. Så var även förhållandet med plumpuddingen, vilken ordentligt smälte i munnen, ävensom geleet, varmed Amy smorde sig som en fluga i en honungsburk. Allt hade lyckats förträffligt, vilket var »en Herrans lycka», förklarade Elsa, för jag blev alldeles vimmelkantig av glädje över att vi ha husbond här igen, att det är ett rent mirakel att jag inte stekte puddingen och späckade kalkonen med russin.

Herr Laurence och hans sonson åto middag hos dem liksom herr Brooke, på vilken Hanna till Lauries oändliga förnöjelse litet emellanåt kastade mörka blickar. Vid mitten av bordet voro bredvid varandra placerade två länstolar, som intagits av Betty och hennes fader, vilka måttligt undfägnade sig med en bit fågel och litet frukt. Man drack skålar, berättade historier, sjöng sånger och hade mycket roligt. Ett slädparti hade blivit beramat av Laurie, men flickorna ville icke lämna sin far, varför gästerna togo avsked tidigt, och då skymningen inbröt, satt den lyckliga familjen samlad omkring brasan.

— För jämnt ett år sedan sutto vi här och beklagade oss över den ledsamma jul vi hade att vänta oss. Komma ni ihåg det? frågade Hanna, avbrytande den korta tystnad, som följt på ett långt samtal om varjehanda ämnen.

— På det hela taget ett nästan angenämt år! sade Margret småleende och gladde sig över att hon iakttagit ett värdigt uppförande mot herr Brooke.

— Jag tycker att det varit ett ganska svårt, anmärkte Amy, under det hon med tankfulla blickar betraktade det matta skenet från sin ring.

— Jag är glad att det är slut, då vi fått hem dig, pappa, viskade Betty, som satt på faderns knä.

— Det har varit en mödosam vandring för er, mina små pilgrimer, isynnerhet dess senare del. Men ni ha stått er tappert, och jag tror att era bördor äro på god väg att mycket snart falla från era skuldror, sade herr March, i det han med faderlig tillfredsställelse betraktade de fyra unga ansiktena omkring honom.

— Hur vet du det, pappa? Har mamma sagt något om det åt dig? frågade Hanna.

— Inte mycket; på gräset ser man varåt vinden blåser, och jag har gjort åtskilliga upptäckter idag.

— Å, låt oss höra vilka de äro! utropade Margret, som satt vid sidan av fadern.

— Här är en! sade herr March, och fattande handen som låg på stolskarmen, pekade han på dess sträva pekfinger, en brännblåsa på övre och två eller tre små fläckar på inre sidan av den lilla handen. Jag minns den tid, då denna hand var vit och len och ditt största bekymmer var att alltid hålla den så. Den var mycket vacker då, men i mina ögon är den mycket vackrare nu, ty i dessa fläckar läser jag en hel liten historia. Ett stort offer av fåfänga har blivit gjort; denna sträva hand förtjänar någonting bättre än brännblåsor, och jag är säker om att vad som sytts med dessa sönderstuckna fingrar skall hålla länge, ty mycken god vilja har lett dessa styng. Margret, mitt barn, högre än vita händer och de talanger, som göra en ung flicka eftersökt ute i sällskapslivet, skattar jag denna kvinnas förmåga att sprida trevnad omkring sig i hemmet; jag är stolt över att trycka denna flitiga lilla hand och hoppas att jag ej så snart skall bli ombedd att ge bort den.

Om Margret önskat sig en belöning för det tåliga arbetets timmar, fick hon den nu i en hjärtlig tryckning av faderns hand och i det gillande leende han gav henne.

— Vad får Hanna då? Säg någonting vackert åt henne också, för hon har slitit mycket ont och varit mycket, mycket snäll mot mig, sade Betty i faderns öra.

Herr March skrattade och lät sina blickar stanna på den långa flickan som satt mittemot honom med ett ovanligt milt uttryck i sitt mörka ansikte.

— Trots det knollriga håret ser jag inte pojken Hanna, som jag lämnade för ett år sedan, sade herr March. Jag ser en ung flicka som begagnar hög krage, snör sina kängor nätt och varken visslar, talar gatpojkspråk eller ligger på kaminmattan, som hon förr brukade göra. Hennes ansikte är visserligen nu något blekt och avmagrat genom vakor och bekymmer, men jag tycker om att betrakta det, ty det har fått ett vekare uttryck och hennes röst är inte mer så gäll; hon hoppar inte längre fram över golvet, utan rör sig lugnt och vårdar sig om en viss liten person på ett moderligt sätt som gläder mig. Jag nästan smått saknar min vilda flicka, men om jag i hennes ställe får en duktig, arbetsam och varmhjärtad kvinna, skall jag känna mig fullkomligt tillfredsställd. Jag vet inte om vårt svarta får blivit förståndigare efter klippningen, men det vet jag att jag i hela Washington icke kunnat finna något nog vackert att köpa för de tjugufem dollars som min snälla flicka skickade mig.

Hannas klara ögon voro något dimmiga under en stund och hennes magra ansikte övergöts av ett rosenskimmer, då hon fick beröm av sin fader, ty hon kände att hon förtjänade en god del av det.

— Nu litet åt Betty, sade Amy, som längtade efter att turen skulle komma till henne, men ändå var beredd att vänta.

— Det är så litet kvar åt henne, att jag är rädd för att säga mycket om min flicka av fruktan att hon skall smyga sig sin väg helt och hållet, ehuru hon numera inte är så skygg som hon förr brukade vara, började herr March ömt; men ihågkommande hur nära det varit att han förlorat henne för alltid, slöt han henne tätt till sitt bröst och sade kärleksfullt:

— Jag har fått dig frisk igen, min Betty, och vill Gud, skall jag få behålla dig så.

Efter ett ögonblicks tystnad såg han ned på Amy, vilken satt på en pall vid hans fötter, och sade, smekande hennes glänsande hår:

— Jag har märkt att Amy inte trummade med fingrarna på middagsbordet, uträttat ärenden åt sin mor hela eftermiddagen, ikväll lämnat sin plats åt Margret och visat sig uppmärksam mot alla utan att förlora tålamodet eller tappa humöret. Jag har också funnit att hon inte mer är häftig eller kråmar sig framför spegeln och inte ens talat om en mycket vacker ring som hon har på sig, och därav har jag dragit den slutsatsen att hon lärt sig att tänka mera på andra människor och mindre på sig själv samt har föresatt sig att forma sin karaktär med lika mycken omsorg som hon gör sina små lerfigurer. Jag är glad åt det, ty fastän jag skulle bli mycket stolt över en vacker staty som hon gjort, skall jag bli oändligt mycket stoltare över en älskvärd dotter, som har förmågan att göra livet lyckligt och angenämt för sig själv och andra.

— Vad tänker du på, Betty? frågade Hanna, sedan Amy tackat sin pappa och berättat hur hon fått sin ring.

— Jag läste idag i »Kristens resa» hur Kristen och Hoppfull efter många vedermödor hunno till en ljuvlig grön äng, där liljor blommade hela året om och där de vilade ut, kännande sig lika lyckliga som vi nu göra, innan de begåvo sig vidare mot sin resas mål, svarade Betty och tillade, långsamt närmande sig pianot: Det är vår vanliga sångtid nu och därför tar jag min gamla plats. Jag skall försöka sjunga den herdegossens sång, som pilgrimerna hörde. Eftersom pappa tycker om verserna, har jag satt musik till dem.

Sättande sig vid det kära lilla pianot, rörde Betty sakta vid tangenterna och med sin ljuva stämma, vilken de trott sig aldrig mer få höra, sjöng hon, ackompanjerande sig själv, den vackra hymnen, vilken låg särdeles väl för hennes röst:

När höghet lutar mot sitt fall
och stolthet lider nöd,
den ringe städse finna skall
hos Gud sitt säkra stöd.

Ej jordisk ära, glans och makt
jag eftersträva vill,
ty ödmjukheten, Herren sagt,
hör himmelriket till.

En börda rikedomen är
uppå vår pilgrimsfärd,
och ringhet här blir storhet där
uti en bättre värld.