Utkast till Elefantens Naturalhistoria
|
UTKAST
TILL
ELEFANTENS
NATURALHISTORIA.
AF
C. QUENSEL.
Med tvenne i Koppar graverade Tabeller,
ritade och tillika med texten
UTGIFNE
AF
J. W. PALMSTRUCH.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Carl Delén, 1804.
PLINII SEC. Nat. Hist. Lib. 8. Cap. 1. p. 486. Ed. 1669.
Elephas animal est proximum humanis sensibus: quippe intellectus illis sermonis patrii, & imperiorum obedientia, officiorumque, quæ didisere, memoria, amoris & gloriæ voluptas: imo vero, (quæ etiem in homine rara), probitas, prudentia, æquitas.
⁎
Elefantens[1] natur blef icke lämpad efter något af Europas luftstrek, och var det derföre icke underligt, att detta märkvärdiga djur, som vistas i Afrikas och Asiens varmaste länder, på lång tid förblef okändt för inbyggarne af vår verldsdel. Men krigskonsten, ty värr, nästan lika gammal med vårt slägte, och då så väl som nu, ständigt i behof af nya uppfinningar, för att locka segern på sin sida, lärde snart Porus, Konung i Indien, som kände Elefanternas mod, styrka och läraktighet, hvad man kunde vänta af dessa, till utseendet förfärande djur, i krig mot en mägtig fiende. Elefanterne afgjorde väl icke sällan drabbningens utgång, till deras fördel, hvilkas fanor de skulle försvara; men den Macedoniske Alexander, mot hvilken Pori Elefanter stridde, var så gynnad af lyckan, att de, tillika med tropparna, blefvo slagne. Ibland de byten, som den Grekiske hjelten, vid sitt segerrika återtåg, hade att för sitt hemmavarande folk uppvisa, emottogos Elefanterne med så mycket större beundran, som de voro de första, hvilka inom Europas gränsor blifvit sedde. Många år derefter träffade Romerska legionerna dessa djur i Pyrrhi armé; Antiochus räknade äfven på deras styrka till sitt försvar; Hannibal och Jugurtha stridde med tillhjelp af Elefanter i Afrika, och efter dessa krig blefvo de icke mera sällsynta i Italien. Vid Romerska Fältherrarnas högtidliga triumfer, ökades ståten med Elefanter, som dels drogo segervagnen, dels leddes framför den. De nyttjades att afskaffa brottslingar med lindrigare eller grymmare dödssätt, hvilka Elefanten efter befallning verkställde. I den så kallade Circus såg man Elefanter kämpa med Lejon, Tigrar och Leoparder, dem de ofta öfvervunno. Romerska Kejsarne gjorde det till ett af de förnämares nöjen, att med kastspjut döda Elefanter; i hvilka blodiga tidsfördrif äfven Fruntimmer deltogo, med en kallsinnighet som icke tillhör deras kön. — Ifrån dessa tider datera sig de äldsta berättelser vi äga om Elefanten, men flere af forntidens Författare sökte härvid mera det vidunderliga än det sanna, och tyckas hafva trott, att hos ett djur af så ovanlig form och med så många högst oväntade egenskaper, borde icke sökas, eller vid dess beskrifning omtalas, andra, än de förunderligaste förmögenheter, och att, då dessa i sjelfva verket saknades, vore det en pligt att likväl icke låta dem saknas i berättelsen. Så tillade man FElefanten nästan mensklict förstånd', moraliska egenskaper och dyg- der, till och med begreppet om "ett högre väsende eller Solens dyrkan. Cassiodorus gaf dem en ålder af 2000 år och Indianerne tro - att själen af en afliden stor Man, Konung eller Kejsare, endast kan lifva dessa stora och stolta djuriska massor. Ett slags hvita eller kanske räuare ljus- grå Elefanter, som sällan träffas, anse de i synnerhet så- som synliga välnader af deras fordna Kejsare , och vårdas derföre som sådana; de äta ur dyrbara käril, uppvaktas af förnäma personer, få pråktiga pry dnader och underhållas vid den regerandes hof. Det torde ännu vara en allmän tanke att Elefantens ben sakna leder, att han aldrig läg- ger sig och att han fångas med ett till hälften afsågadt träd, mot hvilket, Ström stöd , han söker hvila, men kan ej, sedan han fallit, resa sig. — Menniskan "älskar det ovan- liga och ofta det orimliga, och dessa uppgifter om Elefan- ten, så otroliga de än må synas, hafva dock, från det ena tidehvarlvet till det andra, ofta med tillågg, sällan med afdrag , blifvit till oss öfverförda och för sanna antagna. Händelser hafva dock i vår tid inträffat , hvarigenom nian kommit i stånd , att, efter naturens föreskrift » närma sig mera till sanningen. "Och om det är en pligt, att-inom bvad krets som helst, bidraga till -fördomars och falska begrepps minskning, så har detta försök i något afseende att påräkna ett mindre strängt omdöme.
Det besynnerliga Elefantslägtet, hvaraf vi med säker- het känna 2 särskilta arter, utmärkt icke mindre genom en ovanlig kroppsbyggnad än genom sina seder Sch egna förmögenheter 3 har, efter. Linnéska uppställningsmetoden af de 4fotade däggande djuren, sin plats ibland BETLARE (Bruta), hvilka sakna framtänder, ha starka klor eller naglar, trög gång och taga sin föda mest af växtriket. I denna, genom nämda kännetecken bestämda afdelning, har Elefanten framför sig slägterna, Dengångaren (Bradypus), Myrsloken (Myrmecophaga), Fjälldjuret (Manis), Gördeldjuret (Dasypus) och Noshörningen (Rhinoceros); samt efter sig Hvalrossen (Trichechus). Dess eget slägte skiljes från de nyssnämde, genom långa försvarständer i öfra käken, lång utdragen näsa, kallad snabel, och nästan hårfri hud.
Cuvier fann olikheten emellan Elefantens och de andra djurens organisation så stor, att han för den bestämde en egen afdelning, framför den, som han kallar Pachydermes, hvilken innefattar Svinet, Tapiren, Norhörningen samt Flodhästen (Hippopotamus); och efter den afdelning, som under namn af Edentés inrymmer Myrsloken, Gördeldjuret och Sengångaren.
Uti National-Museum i Paris finnas djuren efter Lacepedes och Geoffroys metod, i den ordning, att Elefant-slägtet förekommer i en afdelning kallad Pachyderma, hvars karakter är att ha tårna försedda med en hård hornaktig beklädning (naglar eller hofvar). Till följe af tändernas olikhet, får denna afdelning 3:ne underdelningar, af hvilka Svinet, Tapiren och Flodhästen förekomma i den I:sta, Elefanten ensam i den 2:dra, och Noshörningen äfven ensam i den 3:dje.
Efter denna hastiga öfversigt af de djur, som, under olika synpunkter betraktade, äro mer eller mindre med Elefanten beslägtade, komma vi närmare till Elefantens granskning och bestämma för detta slägte 2:ne olika arter, af hvilka den ena får namn af Indisk eller Asiatisk, den andra Afrikansk eller Kapsk, emedan han finnes omkring Goda hopps udden. Flera arter, dels utdöda och kända endast af fossila ben, dels ännu kanhända lefvande i obesökta verldsdelar återstå att granska och bestämma. Tillförene var endast en art af Elefantslägtet känd och von Linné sjelf, denne skarpsynte granskare, ansåg den Indiska och Afrikanska, af brist på nödiga underrättelser, endast som artförändringar. Men liksom Krokodilen, jätten ibland Ödlorna, ifrån att vara ansedd som ett enda species, utgör nu flera; så har äfven Elefanten, det största bland landdjuren, i vår tid blifvit så känd, att den lemnar karakterer för 2:ne arter.
Den Indiska Elefanten har mera aflångt hufvud, platt eller konkav panna och måttligt stora öron. Honans försvarständer äro korta, Oxeltänderna hos båda könen ha i ytan af kronan upphöjda, vågiga, mest paralella, tvers före gående ränder.
Den ÅFPRIKANSKE har rundare Iroleed? nästan konvex panna och mycket stora öron. Försvarständerna äro hös båda könen mest lika stora, och oxeltändernas kronor ha upphöjda rutor i öfre ytan, ställda på tvären.
Vi skola i synnerhet uppehålla oss vid den förstnäm- da arten och anmärka vid beskrifningen af dess betydli- gare delar, de olikheter, som hittills blifvit iakttagne hos den Afrikanska.
SNABELN är egentligen en utdragen näsa, tryne eller nos, med hvilken öfra läppen är sammanväxt, försedd med senaktiga hinnor och ytterst med: hud. Den börjar att omgilva öfre käken 'i granskapet af ögonen, är der tjockast och aftager småningom; blir halfrund och något platt inunder; är mer och mindre tydligt ringlad, i mån . af dess utsträckning, och slutas nästan tvär, med en rund mynning , i hvars främre eller öfra kant är en köttakrig =rörlig Hik, Jik ett kort finger. Inom den skållika mynnin- gen och i dess botten öppna sig 2:ne kanaler, skilda genom en broskaktig vägg och svarande mot näsborrar hos andra djur; dessa leda till en stor hålighet eller kavi- tet inom snabelns bas, och synlig genom en iniryckning äfven i sjelfva benen, ikring hvilken kavitet snabelns musklar fästas. En del af dessa rörelseorganer gå längs- efter i form af bågar, som förlora sig i den inre senaktiga hinnan; en del gå tvärsföre, såsom strålar i en cirkel, från den inre till den yttre senaktiga bekiädningen. Ner- verna komma dels ifrån öfre kåkens nerv, dels "rån en gren af ansigtsnerven. Inga valvler finnas i snabeln, utan tillläppes den, vid basen eller mynningen, genom muskler- "na, som trycka näsborrarnas inre väggar tillsamman.” Huden är skrynklig eller ringlad om snabeln är i förkortning, "och försedd med korta, glest strödde hår, som ej äro synnerligen styfva. Man har anmärkt att hanens snabel "skall vara något längre än honans.
Med detta undransvärda verktyg, så olikt hvad natu- ren till samma åndamåls vinnande villdelat andra djur, och så otillräckligt det genom sin enkelhet än må synas, verkställer Elefanten likväl de mest oväntade rörelser, förrättar rätt svåra och konstiga göromål och ådrar sig, icke utan skäl, åskådarens uppmärksamhet och beundran. Genom sin längd, ersätter snabeln bristen på lång hals, hvil- ken icke skulle kunnat uppbära djurets stora-hufvud och tunga tänder; genom sin fina känsla i mynningen upplyl- ler den handens eller fingrarnas ställe hos menniskan och leder dessutom till sitt ställe de partiklar i luften , som verka på luktorganet, hvilket blifvit placerat högre upp i ansigtsbenen än hos andra djur, hvartill nödigt utrymme för de groöfva försvarständerna är orsaken. Med snabeln undersöker och pröfvar Elefanten de föremål han tror sig böra frukta, emottaga eller förkasta; han känner med den för sig, då han skall passera ett ställe , som synes honom farligt och med den samma känner han på de ting, bland hvilka ban. får välja. Allt hvad han förtär, sedan han upphört att di, hämtas med snabeln, hvilken, krökt i form af en oval ring, föres i munnen, för att der låta emellan oxeltänderna krossa hård föda, såsom stenfrukter m. m, och liksom inspruta i halsen flytande ämnen, med ett sorl, likt det af vatten , som hastigt tömmes ur ett käril i ett annat. Den redan nämde rymden inom snabelns bas, tjenar till förvarande af den dryck, som djuret icke ge- nast behöfver använda. - Genom sugning eller inandning och tillhjelp af den fingerlika kroken i snabelns mynning, upphämtar Elefanten små tunna saker från marken, såsom halmstrå, papper, metallmynt m. m.; han vrider korken ur en butelj; öppnar och läser igen lås med nyckeln ock skjuter för eller drar ifrån riglar; upplöser knutar på rep eller band; smeker sin maka, och äfven den som sköter honom, hvilken i Indien kallas Kornack; med snabeln straffar eller agar han dem, som förtreta honom; med den sprutar han vatten öfver sig och strör sand eller jord på den våta huden, som det tros, för att genom en skorpa göra sprickorna mindre ömtåliga för insekter; han smörjer sig gerna med olja eller talg om han kommer åt; han drar ned med snabeln och afbryter stora grenar på trär den, för att räcka löfven, dem han äter; kastar stora och tunga massor på sina fender; lyfter ansenliga tyngder (200 skålp:d) och hjelper till att lasta sig sjelf; skakar hus och qväfver lätt en menniska inom lindningarna af:sin 1, den han kan röra, vrida och vända i alla möjliga ställningar. Om den förloras, eller illa såras, lär djuret knappast kunna förse sig med föda, och i detta afseende blir förlusten af snabeln dödande; också blottställer Elefanten mycket ogerna sin snabel.
FÖRSVARSTÄNDERNÅ äro 2 stycken, en på hvar sida, fästade i en egen hylsa af öfra käkens melianberfiKos in» cis. ÅL. ternas något litet uppåt krökta, utåt spetsade . samt ofullkomligt rundade. De utgöra det allmänt bekan- ta Elfenbenet och hafva af Auktorerna än jemförts med bundtänderna, än med framtänderna, än med horn, hos andra djur. De äro sammansatta liksom af strutformiga lager, stuckna det ena i det andra, hvilka, om tanden tvärsföre afsågas, synas såsom, koncentriska ringar; dessa afskäras af andra från medelpunkten till ytan gående och som. korsa hvarannan och utgöra små rutor, genom hvil- ka elfenbenet säkrast skiljes från annat ben, som kan. likna det. Ytterst är tanden omgilven med en tunn, föga hård emalj, i hvilken synas strimmor långselter. I Basen eller tandens rot är er kägelformig ihålighet, som hos det lefvande djuret är fylld ed en könlik massa, genom ken de, käril gå, som föda tanden och bidraga till ess växt och SET efter Le Kaillants öppgilt skall detta "kött vara smakligt. Fångsefter och nästan midt i tanden är en svart rand, som i handiverks-styl kallas hjer- tat, går ifrån bålighetens spets och förlorar sig småning- om emot tandens dn ända. : (Ilome har funnit i men- niskans sinus frontales, utväxter alldeles lika elfenben). På nyfödda synas inga försvarständer, men emellan, 1:sta och 2:dra året fällas de, som under diendet utvuxit, hvil« ka äro par tum långa, mörka till färgen och i basen so- lida, men ersättas snart al andra, hvilka icke, åtminstone hos den Indiska arten, vidare alfalla; Om den Afrikanska Elefanten, hos hvilken de växa fortare, bli större, och hos båda könen mest lika stora, fäller sina försvarstän- der, liksom Hjortslägtet sina horn, synes ännu vara oaf- giordt; AElZisnus säger att det sker hvart 10 år. Den In- diska Elefanihonans. tänder bli ganska korta, af några tums längd; men man har funnit försvarständer af par alnars längd och deröfver och tjocka som låret af en menniska, Man omtalar dem soin vägt 72 & och andra af öfver 100 &:s vigt. Det händer likväl att gamla vilda ha- nar träffas med korta och äfven olika äopa försvarständer. < 3 Vid 30-40 års ålder anses de vara föllvaxte. Det hv och största elfenben och som minst lätt gulnar, hämtas ifrån Afrika: och förekommer mest i handeln.
Den fromsinta och för ingen del blodtörstige Elefanten angriper, med sina stärka försvarständer, ingen utan att vara. retad; han nyttjar dem blott till eget och andras försvar. . Men igenom deras ställning, forms; och styrka, injaga de, tillika med djurets :'kolossaliska. byggnad, fruk- tan och liksom ett slags aktning. Såsom bevis på dessa tänders styrka, skola vi anföra, att en Elefanthona med dem högg djupa hål i stenmuren af. det hus, hvaruti hon i. Versailles hölls fången, och hvilade sedan på de i hålen instuckna tänderna. sitt tunga hufvud. De kunna med dem afbryta och med rötterna: upprycka träd, samt vända ' stundom i förbigående upp och ned på en eller annan - Negerkoja , som ligger dem i vägen, då de besöka plantagerna.
OÖXELTÄNDERNA formeras af enkla skifvor, som hop- växa och upptill utgöra en stor vid yta, med hvilken dju- ret tuggar. Fullväxta och: gamla tänder ba tydliga» och starka rötter, men de unga sakna den såsom vanligt. I början finnas i hela” munnen blott 4 oxlar, 2 i hvar käk, hvilka efter någon tid utträngas af andra nya, som forme- ras bakom de gamla; dessa lällas i sinom tid och djuret ombyter således 7-8 gånger tänder; hvar omsättning af nya, ger dem större. än de gamla. De halva i ytan af kronan 7-8 tums längd och 2-3 tums tjocklek eller bredd. Olikheten i strukturen af tänderna hos den Indiska och Afrikanska: Elefanten är först af Camper anmärkt och på sitt ställe anförd. - Man finner lätt att djuret med så star. ka tänder, kan krossa hårda ämnen och lätt söndermeala grenar af träd och äfven stammar af trädslag, som icke äro alltför sega och torra.
MUNNEN är i förhållande till djurets storlek liten, Indra käken, slutar sig spetsigt, under snabelns plattade sida och emellan försvaratänderna. Huden , som inunder omkläder den , är temligen tätt försedd med korta hår. Ofra läppen försvinner i snabeln; den undre är ej synner- ligen utmärkt från de andra delarna derikring, men tjock och liksom viken inåt munnens hålighet. Tungan kan ej . kallas stor, och har merendels sin spets nedåt böjd , och ligger djupt i munnen. Gommen är liten och trång. Svalget är såsom vanligt hos djur af denna klass, och glottis ehuru liten, sluter fullkomligt öppningen i öfre delen af luftröret.
Elefanten blef icke utsedd till en hende af Djurriket, och fick derföre ingen anvisning på animalisk föda. Och Öm hån der fått sig uppdragit, att gemensamt med de an- dra rofdjuren, bibehålla en vederbörlig jemvigt, så skulle det lätt hafva händt, att då han velat skaffa tillräcklig föda ar sin stora kropp, par sekler igenom, han öfverskridit gränsen för sin roflystnad, hvarigenom flera djurarter hade troligen kunnat bli utödda. Växtriket är rikare på tillgån- gar och har lättare utvägar till. ersättning af lidna förlu- ster. Sockerrör, ris, majs, löf, frukter, mjuka grenar och trädstammar, samt gräs och växter i allmänhet, utgöra der- före Elefantens föda: Palmträd , Cocos, Bananas och Sago tycker han mycket om, och Pomeransblommor, så väl som frukten och löfven, äro honom i synnerhet anger näma, Då ban albrutit en gren med löf, som han ämnar äta, skakar han och slår den, emot benen först, alt rensa den från insekter och dam; han skall i synnerhet vara rädd för myror. Äro frukterna för stora t. ex. Meloner, - Kalabasser och dylikt, släpper han dem i marken att de ; måtte gå sönder, och lyckas det icke, trampar han på dem och tar sedan bitarna med snabeln och för dem i munnen. Han tycker om starkt luktande växter. Drycken pumpas först opp i snabeln och uttömmes i munnen. Bränvin, Arrack och Vin emottar han gerna och synes älska att få ros. Tama Elefanter urskilja icke alltid så noga hvad de stoppa i munnen och nedsvälja. Houel har sett dem af jord och regnvatten bereda en degartad mas- sa, som de förtärt, och en som var instängd tillagade af egna exkrementer och urin en dylik blandning; en- annan ref sönder en batt af ull, som han bändelsevis kom ät, och stoppade bitar deraf i munnen; i ett hål på väggen "af hans fängelse hade man stoppat klädeslappar , dem Elefanten uttog, förde i munnen och nedsväljde. De i vil- da tillståndet förstå utan tvifvel bättre att välja; kan hän- da hungren tvingat dessa tamda till sådana misstag. — "Man har observerat 3 slags läten hos Elefanten; ett starkt och fint åstadkommes med snabeln och synes utrycka nöje och tillfredsställelse; ett annat, som är stilla ocli svagt, sker med munnen och tyckes utvisa behof af mat eller dryck ; det tredje är groft, starkt och förfärande, kommer djupt ifrån halsen och tillkännager vrede och räddhåg Det sistnämda framstötes hastigt och varar kort, samt liknar ett slags grof torr hosta, eller stötande i trompet.
ÖGONEN äro i proportion till djurets storlek mycket mindre än Oxens, och sitta, såsom vanligt, på sidan af det stora hufvdet och något framåt; de äro hvarken utstående eller intryckta, men mycket lifliga; han rör dem på ett sätt, att han får utseende af att vara tankfull. Ögongloben, säger Houel, skall ligga emellan musklar under huden och ej såsom den annars träffas i en grop, skyddad af ben, som omgifva den. På ögonlocken finnas ofta mycket långa hår. Som den ringformiga ögonlocksmusklen (orbicul. palpebr.) är nedtill starkare än ofvantill, så blinkar Elefanten med nedra ögonlocket. Tårkarunkeln är en stor körtel i inre ögonvråen, och har hvarken tårpunkt, tårsäck eller kanal, som leder till näsan, hvarföre ock tårarna, då de afsöndras, måste flyta utföre kindbenen. På tårbenet (os lacrym. l. ungvis) är ett starkt utskott för ögonlocksbandet (ligamentum tarsi), men visar intet tecken till någon tårgång till näsan (duct. nasal.)
Bakom ögat, emellan det och örats bas, på sidan af hufvudet, är en liten öppning eller rundt hål, som genom en kanal leder till en körtel under huden. Denna egna kanals yttre mynning, är omgifven af koncentriska skrynkor och utsilar tidtals en slemaktig rödbrun vätska. Flytningen, ymnigast hos hanen, men anmärkt äfven hos honan, skall räcka vid pass 40 dygn, och upphöra lika länge och sedan återkomma. Djuret synes något illamående, blir elakt och lättare att förtreta under den tid, som afsöndringen påstår. Hos Kameler och Dromedarier har man anmärkt under brunst-tiden en dylik flytning; men om detta besynnerliga slags sekretion skulle utmärka brunst-tid hos Elefanten, hvilket några vilja förmoda, synes ännu vara osäkert.
Yttre örat eller örlappen är stor, utbredd, föga vågig i kanten med några trubbiga flikar. Hos den Afrikanska arten, äro de så stora, att de täcka nästan hela bogbladet; den Indiska deremot har dem mindre. Öronen äro ständigt i rörelse och i synnerhet då djuret springer vefta de fram och tillbaka. Med dem bortjaga de insekter och gifva äfven tillkänna åtskilliga invertes känslor. De höra väl, lyda ord och tecken och röras mycket af musik. Vid de koncerter man nyligen gifvit i Paris åt 2:ne Elefanter af olika kön i Menageriet, observerades att den stilla, harmoniösa och smältande musiken var dem mycket behaglig och väckte, i synnerhet hos honan, de känslor, som naturen så allmänt ibland djuren utbredt, till slägternas bibehållande. Den bullrande musiken af trumpeter och dylikt hade ej samma verkan. Under musiken af en enkel och öm Romance, melankolisk och klagande genom ljudet af en basson, voro båda högst uppmärksamma och syntes alldeles tillslutna för alla andra intryck. Airen ça ira, som gafs efter Romancen, förändrade deras ställning och liksom tvingade dem att antaga dess glättiga takt, och då samma Air, efter andra pjeser emellanåt, för 3:dje gången spelades, blef honan alldeles utom sig, hoppade, smekade hanen med snabeln, lockade honom genom ändrade ställningar att svara mot hennes ömhet, skrek och tillkännagaf sitt begär; men på en gång, då hon såg sin möda vara förgäfves, återtog hon sin förra dansgång efter takten och syntes skamfull öfwer det som nyss händt. Vid ouverturen i Nina, då flöjten höres ensam, tycktes likväl hanen bli mindre liknöjd, men om han var för ung, eller musiken icke i riktig ordning gifven, eller om parning ej är att vänta i tama tillståndet, är ej lätt att afgöra; det kom icke till någon verklighet dem emellan.
Hufvudet är ganska olika hos den Indiska och Afrikanska. Den förra har det mera aflångt, med platt eller konkav panna; den sednare har rundare hufvud och pannan nästan konvex. Hos den Indiska är pannan och nacken längsefter delad i 2 kullriga delar, genom en intryckt djup fåra, i hvilken det starka nackbastet, som kommer från ryggkotornas tagg-utskott och som uppbär hufvudet, fäster sig. I denna fåra, nära främsta halskotan, är hufvudskålbenet så tunt att kornacken, eller den som styr djuret, plär med ett hvasst instrument, som här instickes i hjernan, hastigt döda Elefanten, då hans yra och raseri icke medgifva andra medel, att förekomma följderna af dess ostyrighet. Bensömmarna synas, äfven på unga hufvudskålar, blott till en del och otydligt. Sjelfva hufvudskålen är mycket större än hjernmassan till sitt utrymme fordrar; emedan benens yttre och inre skifvor äro åtskilda genom en mängd toma rum, delade i smärre celluler, hvilka genom föreningar med sinus frontales och näsan, samt med Eustachianska röret i svalget, få tillgång på luft. På samma sätt intränger luft emellan bentaflorna på hufvudskålsbenen hos Ugglor, som äfven ha stora runda hufvud. Härigenom minskas hufvudets tyngd och kan lättare uppbäras, än om alla benen varit täta och solida. Näshåligheten utsträcker sig öfver och på, sidorna om hjer- nan, hvaraf hufvudet blir bakåt och på sidorna vidgadt och tjockt, samt gifver derigenom en större yta åt tuggmusklarnes fästen och andra hufvudets delar. Näshå- len i benen äro framtill genom en hinna tillslu:na; skilje- väggen (septum) uppkommer af båda nåsbenen; på sidan om skiljeväggen äro 2 broskaktiga musklar, som gå ner . till luftstrupen, hvars lufihål är ganska trångt, och kan alldeles tillslutas då t. ex. vatten qvarhålles. i snabeln och djuret andas med munnen. Elefanten saknar process. ma- stoideus och således äfven muskeln, som af den och bröst- benet har sitt namn, men äger i stället en muskel, som går från bröstbenet till öfra käken (sterno-maxill.). Per- rault ansåg oriktigt hjernmassan , i förhållande till krop- pens volum , såsom liten och uppgaf dess storlek, af en 17 årig Elefant, till 8 tum i längden, 6 i bredden och tyngden till 9 &; och ligger ej heller stora hjernan, såsom hos menniskan, öfver den lilla, utan anmärker Camper att lilla hjernan var genom en vertikal skiljhinna (tentorium), bevarad från tryckning a&f den stora. Han observerade äfven, att glandula pinealis, nates och testes, och flera an” dra delar, voro förvånande lika med dessa delar i menni- skans hjerna. Luktnerverna hade :stora ibåligheter i sin inre massa, fyllda med en rödaktig vätska; detta finnes ofta i synnerhet hos växtätande djur.
HarsEN är, hvad benen beträlffar, sammansatt af 7 korta halskotor, hvilka med åren förlora i sin rörlighet och slutligen sammanväxa, utom den kota (atlas), som är närmast hufvudet. Nackbastet börjar öfver korsbenet, och fästes under vägen till hufvudet, på. ryggkotornas taggutskolt; en del stadnar på sidan om spina capitis i bufvudskålen; en del i alla halskotorna, utom atlas. Hal- sen är ganska kort och tillåter icke hulvudets lutande till - jorden; men om en kort hals gjort snabeln nödvändig, olter om snabelns närvaro gjort en lång hals öfverflödig, ämna vi icke afgöra. Det är nog att se huru det ena blifvit afpassadt efter det andra och att naturen öfverallt varit så frikostig på olika utvägar, för att vinna samma ändamål. — Ryggkotorna, 20 till antalet, med lika många refben på sidorna, neml. 7 verkliga och 13 falska, ha ganska höga taggutskott (apopb. spin.) hvilka på unga äro krokiga, men på gamla mera raka och bakåt nedböjda. Ryggraden, som på gamla är rakare än på unga, hvilka ha den uppät böjd, får sin fortsättning af 8 ländkotor och - 5 falska kotor i korsbenet, samt 31 svanskotor. Bäcke- net liknar mycket menniskans.
BrösTterT har utvertes 2:ne spenar, som sitta emellan : frambenen och ha i proportion af djurets storlek temligen långa vårtor; hanen har dem små. Då ungen skall di, måste modern i början sänka sig något, att han må räcka spenarna. Kaviteten invertes är ej synnerligen stor. Mel- langärdét fann Camper tunt och liksom brösthinnän (pleura) med lungorna hopväxt, hvilket kanske härrört af sjuklig- het. Hjertat, inneslutet i hjertsäck, är rundt, och enligt Perrawult var det hos en 17 årig, 1 föt i diameter. I dess Juckor eller valvler funnos inga brosk eller benaktiga hårdheter.
Af BUKKAVITETENS delar är magen längre i pro- portion än hos menniskan, och utgör dess ena ända vid Ööfra magmunnen en egen säck, med 20 runda valvler. 'Tarmarna äro stora och befans: grofva: tarmen (Colon) på den, som Perrault öppnade, hålla "emellan 2-3 fot i diametex och 15-20 fot i längden. samt vara vidare och större än magen. I grofva tarmen fann Camnmper både hö och potates, dels hela, dels söndertuggade. Gallblåsan sitter ej. vid lefren , utan vid slutet af gallgången (ductus hbepat.) invändigt i tarmen. (Liksom Örnen har gallblåsan emellan lefren och tolffingertarmen). Den har genom valv- ler flera afdelningar; i den öfre uttömmes en del af succw pancreaticus, för att blanda sig med gallan, som deraf får en rödaktig färg. Ductus pancreaticus delas i 2 grenär, af hvilka den ena, som sagdt är, öppnar sig i gallblåsan och den andra i tolffingertarmen. Myjelten är stor. Njurarna voro stora och hos en ung, såsom hos Kalfvar, delade i flera, 8-10 smärre, med pelvis och urete- > 7es. Blåsan fästes vid midten af underlifvet, genom ett band, som tillkommer af en fördubbling af bukhinnan (pe- riton:). " "Testiklarna ligga vid njurarna, qvarhållne af bukhinnan och försedda med bihang, som likna små omenter, i form af fransar. -Sädeskärlen äro korta; ingen ring finnes i bukmusklarna, till genomgång för testiklarna, och serotum saknas alldeles. Penis är till formen icke ovanlig, men stor och i erektion af 6-8 tums diameter, räckande till jorden, försedd på sidorna med 2:ne muskler, som utgå från isbenet (os pubis) och stadna i en gemensam sena, som går långs åt dorsum penis fästad vid glarb, Erectores "finnas dessutom. Efter erektion eller uri- nens uttömning, hvilken sker såsom hos hästen framåt, draga de nämde musklar penis tillbaka i sin slida, som vid hastigt påseende lätt tages för scrotum. <Åristoteles räknade, redan för sin tid, icke Elefanten bland retromin- gentia och beskrifver parningssättet såsom vanligt med Hästar och andra. djur; men detta var för enkelt för Ele- fanten, och man har allmänt berättat andra underligheter i stället. Acceleratores urine äro på båda sidor dubblar Honans yttre köndelar sitta vanligen under buken, fram- emot nallen, hela 2 fot från- vanliga stället hos andra djur; kvaraf händer, att uttömningen af urin sker framåt. Men under 'brunst-tiden draga devil delar sig småningom mera bakåt och närmare arms, så att urinströmmen får en mot- satt direktion och parningen kan ske såsom vanligt ibland fyrfotade djuren. Perrault fann Clitoris vara 2 tum i dia- meter; vagina. gick bakåt till os pubiss och uterus, 15 fot lång och 10 tum bred, var oval till sin form. Dessa de- lars ovanliga läge har utan tvifvel gifvit anledning till de oriktiga Bersitölssr vi hittills haft om dessa djurs ställning under parningen, Exkrementerna äro runda och likna hästens, men äro mycket större. — Svansen räcker något öfver halfva bakbenets längd och har mot slutet, der den är plattad, grofva, sega och spänstige hår, som lätt affalla', äro tjocka vid basen som miåtligt grof ståltråd, svarta, raka och glänsande. En sådan afhuggen på en lefvande- vild Elefant, räknas bland Negrerna för en stor skatt och betalas stundom med 2-3 slafvar. De utöfva dermed åt- skilllga vidskepelser.
Huden är efter ålder och ställen på kroppen olika tjock och kan af en musköt-kula genomträngas. - Den är vanligen mörkgrå, något fallande i brunt; på de unga för- sedd nad korta änka glest strödda HA hölke med- åldren försvinna, utom på några: få ställen, såsom under hakan och vid knäen m,. m. der de länge qvarblifva, Öfver allt fnnas i huden sprickor och skrofligheter, utan ordning, nästan som huden på menniskans band ini, Visar fina oordentligt dragna strek, som korsa hvarannan. Buffon liknar Elefantens hud, vid barken af en gammal Ek, men så djupa lära sällan sprickorna finnas. Af något slags likhet med Elefantens hud, har en sjukdom, som anfaller vårt slägte, fått namn af Elephantiasis. Att förekomma olägenheterna af dessa skåror i huden, smörjas de tama Elefanterne 'ofta med oljor eller talg och badas flitigt; de vilda strö öfver sig jord, eller sand, eller vältra sig deri, då de ännu äro våta efter badet, hvarpå de sätta mycket värde. Man omtalar röda varieteter , men förmodligen hafva de med någen rödaktig jordskorpa varit öfverdrag- ne. De hvita, hvilka man i Indien så högt värderar, att Regenten i sin titel kallar sig ägare af en hvit Elefant, och för hvilken blodiga krig blifvit förda, äro endast så- dane, som af ett slags sjukdom blifvit det , liksom ibland menniskor de så kallade ZZlbinos, som få mjölkhvit hud.
Ben och FörTtrteR likna starka pelare, som uppehålla. den stora och tunga kroppsmassan, utan tydliga knä eller - utstående berknölar. Frambenen äro högre och tjockare än bakbenen; också faller tyngdpunkten af det stora tun- ga hufvudet i framfötternas linie, hvilka derföre måste «vara starkare; ”Fastän de tvära och klumpiga fötterna sy- nas utan fingrar och tår, så finnas de likväl, hvilket synes RR bäst på skelettet; af den tjocka huden äro de omlindade och undangömde. Likväl frambryta efter hand Hera horn- aktiga beklädningar eller naglar, en för hvart finger eller tå. Buffon räknar 5 sådana för både framfötter och bak- fötter; men Carper rättar detta misstag och uppger 5 för de främre och blott 4 för de bakre fötterna. Naglarna utväxa dock icke alla på en gång utan först de medlersta och successift de öfriga; och skall en unge; efter JIHouels förmodan, sakna alldeles tecken till naglar. Likväl Annas de utmärkte, 5 på framfötterna och 4 på bakfötterna, på ett foster af vid pass 3 alns längd, som i spiritus vini för- varas bland K. Fett. Akademiens Naturalsamlingar och hvilket sannolikt tjent till original för hguren i Sebas Mu- seum Tom. 1. Tab, 111. fig, 1. — Sjellva fotsålan är. hård och hornaktig, rund på framfötterna och aflång samt min- dre på bakfötterna. Elefanten, som mest hvilar på buken med utsträckta bakben, kan lägga sig, vesa sig opp igen, sitta på bakbenen, gå och springa, samt verkställa fyrfota- de djurens vanliga rörelser. Det torde likväl icke böra nekas, att en gammal Elefant, som har styfva leder, och som några gånger med plåga erfarit svårigheten att resa sig, hellre hvilar stående, till dess det genom lång tid och vana kan bli en nödvändighet, "Detta torde hända lättast med de tama, och deraf har fablen uppkommit, att han ej kan lägga sig. Jag har sett en häst, som på 8 år, efter stålsvämp på bogarna, äldiig legat. I vanligt mak går Elefanten. nästan lika fort som en häst. I smått traf, föl? jer han hästen i galopp. Att hans gång höres på långt - håll med starkt dån, och att spåren lätt synas, behöfver man blott påminna om. Men som han ej är vig och lätt, kan han ej heller vända sig hastigt.
Elefanten i sitt vilda tillstånd lefver i flockar, som bestå ofta af 40 till 100 stycken och anfalla aldrig, om de icke blifva retade eller tro sig förolämpade. Det händer likväl att en och annan träffas ensam; sådana äro meren- dels hanar, som antingen Kommit att aflägsna sig från flocken, under sökandet efter föda, eller kan hända blifvit från den bortjagad för ålder eller andra orsakers skull. Dessa äro mera misstrogna och farligare att råka. Ele- fanten uppehåller sig i skogarna, heist nära vatten, livari han ofta och gerna badar; han simmar med lättbet och håller då snabeln, hvarigenom han andas, högt öfver vat- tenytan. Efter Corses erfarenhet är Zona torrida Elefan- tens naturligaste hemvist, emedan de starkaste och bästa komma derifrån. Nu för tiden finnas båda arterna i södra delarna af Afrika och Asien; den Indiska är talrik på Ceylon och anses för den läraktigaste, bästa och största; den Afrikanska skall visa fruktan och räddhåga för den Indiska. De största ha 13-14 fots höjd, 16-17 fot i läng- den; snabeln från munnen till ändan är då vid pass 8 fot lång, enligt Daubentons uppgift. Hanen är större än ho- nan. Buffon anser en medelmåttig Elefants tyngd vid pass lika med den af 50 vanligt tunga menniskor. Mogol, Bengalen, Siam, Pegu, Abyssinien, Etiopien, Nigritien, Senegal, Gninea, Tandkusten, Congo, Cap de b: esp. Madagascar, Java m. fl, äro orter der Elefanter träffas: Det synes sannolikt att de ifrån Indien och östra kusten ef Afrika, utgöra en art; de ifrån Congo och Guinea tror Cuvier vara samma art som den Afrikanska. Men ju mera befolkadt ett land blifver, ju mera utträngas de derifrån. Som de äta ständigt och fordra mycken föda, dt nna de ej vistas länge i en trakt, men göra likväl ej långa vandringar, utan qvarblifva i trakten af sin födelseort. De tåla icke köld, men ej heller stark varme; och söka derföre skuggrika ställen i skogarna. När en Elefant träffat rikt bete eller ett odladt fält, ger hen med ett starkt läte det tillkänna för de öfriga, som komma att dela med honom betet. Då de vandra i trakter, som de anse farliga, säges en gammal hane gå i spetsen och em annan sluta troppen; honorna, de unga och svaga, hålla sig merendels midt i Hocken; mödrarna skola då ofta bära sina ungar med snabeln, som de linda om dem. Många resande instämma deri, att det är farligt aw för- olämpa en Elefant-tropp. De gå gemenligen direkte på den skyldige, och som de lätt upphinna en menniska, ehuru snabbfotad han är, så anfalla de honom stundom med snabeln och kasta honom i luften, eller ock såra honom med försvarständerna, stundom sluta de med att trampa den olycklige till döds. Gemenligen förhålla de sig så- som efter allmän öfverenskommelse, och antingen angripa, eller gå förbi utan att låna sin uppmärksamhet, eller ock fy, gemensamt. Med upptända eldar, starkt buller och i synnerhet med kastade raketer eller fyrverkeri- eldar, dem de framför allt frukta, plär det lyckas, att afhålla eller bortjaga dem från plantager och resandes hvilostäl- len. — Honan, ehuru försedd med 2 spenar, föder blott en unge, stor som ett fullväxt svin , af stort slag. Denna dir med munnen, hvilket redan Aristoteles anmärkt , och icke med snabeln, hvilken dervid är lika litet hinderligt, som de ännu icke framkomna eller ännu ganska korta försvarständerna. Ungen skall di par år, men hämtar icke alltid hos sin mor denna föda, utan suger hvilken som helst af de honor i flocken, som han först träffar och är i stånd att förse honom med sitt behof, Också igen- känner modern icke sin unge, om den varit en eller 2 da- gar från henne. Vid 16 års ålder (efter andra vid 25) visar honan parningsdrift. Om Elefanten såsom efterdöme - af blygsamhet hafva Auktorerno täflat att ge vackra be- rättelser. Men de hafva med tillbjelp af inbillningen, vågat sig att öfverstiga erfarenhetens gräns, och der denna slutat, hafva de iskarfvat egna gissningar, utan att gilva dem sin vederbörliga stämpel. Man lät Elefantens böjelse att lefva i sällskap, ge vika för ett starkare begär; flocken förskingrades vid en viss tid och hvar fullväxt hane utsökte sig en hona, för att, beledsagade af kärleken och åtföljde af blygsamheten, söka en aflägsen ort, der de utan vittnen, utan förströelser och förbehåll, kunde i enslighetens stillhet, få öfverlemna sig åt den ljufvaste af naturens fordringar. Efter ett oriktigt begrepp om belägenheten af vissa delar lät man honan vid detta tillfälle ligga på rygg, och som hon efter en annan oriktighet, icke sjelf skulle kunna resa sig, så fick hanen på sin lott, att med snabeln i sinore tid lyfta henne igen på fötter. Man förutsåg att hanen någon gång skulle glömma att meddela denna angelägna hjelp; och när derföre en hona fans liggande död i sko- &en, så var en obarmhertig hane orsaken dertill. Vårt tidehvarf, som har den stora förtjensten, att ha förstört så många vackra fördomens minnesmärken, har äfven öfver- korsat detta romantiska kapitel i Elefantens Naturalhistoria. Vi veta nu att Elefanten, efter Corses försäkran, parar sig på lika sätt som hästen; att honan går drägtig 20 måna- der och 18 dar; att ingen viss brunst-tid af dem iakttages; att de såsom vilda kanhända kunna upphinna 200 års ålder, emedan man sett tama som lefvat 130 är; med mera som Tedan anfördt är. Chardin , som seit Elefanten och Noshörningen tillsamman » vederlägger den sägen, alt de skulle vara naturliga fiender.
Elefanten har icke mänga Render ibland rofdiuren ; och menniskan, det grymmaste och slugaste" bland dem, fångar icke Elefanten utan svårighet; dertill lockas hon likväl dels af Elfenbenet, en lönande handelsvara , dels af den nytta hor väntar sig af det tamda djuret. Köttet ätes väl af Negrerne, men är svampaktigt och osmak- N ligt. På Ceylon är en hel folkstam, som består af Ele- fantlfångare och tämjeare. Vanligast plär man, på ett tjenligt ställe i skogen, af starka pålar göra en in- hägnad, som på en sida bar en stor och vid ingång och der midtemot en lång och smal gång, i hvilken en Elefant icke kan vända sig. De vilda ditlockas eler injagas på Hera sätt, men lättast med en tam hona under brunst-tiden; denna föres i trakten der de vilda uppehålla sig oci hennes Kornack eler ledare låter hen- ne skrika till dess en vild svarar; då vänder Kornack om och låter honan som oftast förnya sitt läte, hvilket så väl « som lukten och spåren tjenar hanen till rättelse och för honom oförmärkt in i instängningen och slutligen i den smala gången, hvars öppningar med starka falluckor eller bommar tillslutas. Sedan han gjort några fruktlösa försök att återvinna sin frihet, plär han sakta sig; man svalkar honom också med kallt vatten, som slås öfver honom, och med biträde af ett par tamda Elefanter, emellan hvilka han sedan föres, och hvilka på befallning straffa honom med snabeln när det behöfves, blir han snart nog tam och vänjes så dervid, att han mindre än man skulle tro, sörjer sin förlorade frihet. I täckta fallgropar fångas. Ele- fanten äfven, och stundom kunna de tagas med starka remmar på hvilka göras rännsnaror, som kastas om benet ooh fästas med andra ändan hastigt i ett träd. Vid detta .sält att jaga Elefanten, göra några personer falska anfall på djuret och draga sig undan emellan träden; Elefanten söker då hämd på dessa, och då han kommer i trängseln ibland träden, försöker en annan, som följer efter med "snaran i hand, att fästa den om benet och ett närstående träd. Sliter han sig lös, hvilket han en eller 2 gånger försöker, så Hyr han från Jägarne; i annat fall fjättras han och emellan 2 tarna hemföres samt sedermera tämjes. Sådana tamda Elefanter sändas från Ceylon till Coroman- del, Bengalen, Persien och -hela: Ostindien samt säljas efter höjden och djurets öfriga friska och fullkomliga till- stånd. Träffas en hane af god art och annars felfri med en enda försvarstand , (då den andra förmodligen af en händelse blifvit förlorad), säljes denna i- Indien ganska dyr, under namn af Ganesa, ett namn som der tillägges Vishets-Guden , hvilken föreställes under figur af ett Ele- fantlrafvud med en försvarstand." Elefanten går ogerna om bord på ett fartyg så länge han: ser vattnet, hvarföre bryggan hvarpå han ledes, måste täckas med sand, löf och gröna växter; ofta fordras att låta djuret hungra och sedan med foder locka det öfver bryggan om bord på skeppet.
Den tama Elefanten är ett af de nyttigaste djur för menniskan , och hade det lyckats att fortplanta de tama, visserligen hade Elefanten varit ibland husdjuren det för- nämsta. "Den oformlighet och brist på tillbörlig propor- tion delarna emellan, hvilken man tycker sig finna vid första anblicken, försvinner då man blir något van vid dess form och i synnerhet om djuret ses på afstånd och på öppet fält, i sitt fria tillstånd. Men som han icke, eller åtminstone högst sällan, fortplantar sin art i det tama tillståndet, så har menniskan måst nöja sig med att tämja de vilda. Deras milda och böjliga lynne, stora lärakti het, lydnad och tillgifvenhet för sin Kornack, styrka och mod, förenade med köld, försigtighet och färdighet till svåra sysslors förrättande, samt lång lifstid, gifva dem företräde framför alla de andra djuren. Också har man i Indierna från urminnes tider vetat begagna sig af deras egenskaper. I den Hel. Skrift omtalas de på flera ställen. De minnas länge välgerningar så väl som oförrätter
och man ser deras erkänsla mot de förra och begär att hämnas de sednare. Af dessa motsatta egenskaper 1089 Afrikanerne sig anledning att tro Elefanten äga 2a:ne bjer- tan, det ena för ädelmodet, hvaraf han var en. sinnebild i fornåldern, det andra för bämdgirigheten och vreden. Liksom han hos Egyptierna tjente till sinnebild för plöt- slig räddhåga , derföre att ban grumlade vatten förr än han såg deri; man föregaf att han fruktade se sin egen bild. Med uppmärksamhet afhör han sin husbondes be- fallningar och tecken, misstager sig icke och verkställer dem utan förhastande. Cicero sade om dem: «klokare djur finnes icke.» — Kornacken sitter på halsen der bästa stället är, emedan djurets vaggande och tunga gång ska- kar mera den, som sitter på ryggen; töm eller betsel ber höfves icke, utan äro blotta ord ofta tillräckliga, i synner- het om Elefanten är väl bekant med sin Kornack; när så fordras sticker han djuret på öronen, hufvudet eller sna- beln med en krokig jernspets, fästad i ändan på en käpp. Rustade till krig, buro de på ryggen ett litet hus, som rymde 4 eller 6 personer, väpnade med den tidens bruk- liga och icke bullersamma skjutgevär. Men sedan krutet uppfans, kunna ej Elefanter mera i arméer uppståällas emedan de svårligen vänja sig vid eld, smällar och hastigt påkommande dunder. De förnäma färdas "ännu på Ele- Fanter i Indien, och nyttja "dem till resor, jagt 'm.; m. Konungen i Pegu låter beslå försvarständerna med dyrbara metaller, måla snabeln, ansigtet och öronen, samt hänga. ädla stenar, bjällror och dylikt på dem, som åtfölja ho- nom vid spatserfarter eller äro närvarande vid de audienser som han ger. Elefanten tycker om barn; han synes älska ståt och prydnaden af en grann drägt, men högfärdas icke deröfver och blir ej ostyrig, utan lika undergilven sin Kornack ; en omständighet säger Buffon, hvilken borde öfvertyga Indianerna, som tro- själavantlringen, att ingen Mensklig själ bor i Elefanten. Man betjenar sig af den, alt draga svåra tyngder; han spännes för vagnar, drar kanoner öfver berg, stora Re vid skeppsvarfven, dyfter ansenliga tyngder, behöfver sällan hvila och gör allt detta utan motsträfvighet, endast han ej misshandlas visas och honom visas erkänsla för sin goda vilja samt att han får hvad han lofvar; för en butelj arrack > som visas honom, gör han allt hvad hän kan, men bedrar man honom, bjuder han till att hämnas. Han skall kunna göra gagn för 5-6 hästar och Äraga en tyngd, som dessa eji för: må flytta ur stället.
Af det redan anförda må hvar och en dömma om man med skäl tillagt Elefanten företrädesrätt framför Hun- den, Markattan och Bäfvern, de klokaste bland djuren. Hos Auktorerna förekomma många händelser beskrifna, vid hvilka Elefantens kloka förhållande och öfriga "egen. skaper måste beundras; men det skulle bli för vidlyhigt, att äfven med urval och förkortning afskrifva dem. Be- synnerligt är likväl att kunskapen om ett djur, 'så stort ' och tillika så nyttigt, icke allmännare varit utbredd. Ho- merus ger intet bevis, att han kände Elefanten, och Hero- dotus först omtalar hvarifrån det högt värderade Elfen- : benet hämtades. När PyrrAtus, Konung på Epirus, efter stlexander d. Stores tid, då de första Elefanter kommo till Enropa, landsatte sin armé och tillika med den mån- ga Elefanter, vid Tarento, år ifr. Roms uppbygg. 472 hade Romarne icke något eget namn för dem, utan alk lade dem i anledning af ortens namn der de först SågOs , IZucaniska Oxar (bos lucas. Zarro.). Sedan förde Man. Cur. Dentatus dem med sig i triumf, och Metellus, som år: 502: efter nyssnämda tideråkning öfvervann Karta- ginenserna, sände ifrån Sicilien öfver 100 stycken till Rom och städerna i Italien. Pompejus , vid sin återkomst från Afrika, spände dem för sin segervagn och i kriget mellan Jul, Cesar och Met. Scipio, förvärfvade sig 5:te legionen, genom nederlag på Elefanterna, den äran, att föra detta djurets figur i sin fana. — De gjorde dock ofta och i syn- nerhet sårade, mycken oreda under drabbningen och gin- go ej alltid dit man ville. Man brukade att afbugga sna- beln, eller att skrämma dem med eld, eller ock att skic- ka svin emot dem, hvilka de sägas IN eller frukta. Un- der Kejsarnes regering voro de en tid bortåt, icke sällsynta och underhöllös dels för nytta dels för nöje skull, och deltogo ofta i anställda djurfäktningar eller kämpade med Romarnas GladiatoFer. Plinius så väl som Suetonius berätta det otroliga, att Elefanter, under Neros och Gulbas tid, kunnat läras att dansa på lina, hvarvid likväl fordra 2:ne särskilta tåg. AElianus tillägger om dem, att de blifvit från ungdomen dertill inöfvade och att de voro födda i Italien; en omständighet som, i fall den är sann, ger hopp att tamda Elefanter äfven fortplanta sig och kunna göra sitt slägte till ew ibland husdjuren. Ehuru talrika Elefanter den "tiden synas ba varit, hafva de dock småningom utdött och blifvit i Europa ganska sällsyntas Carl den store skall ifrån Konungen i Persien, ÅZäror, emottagit såsom 'skänk den första Elefant, som varit i Tyskland; och Kg. Petter den 2:dre å Portugal, gaf är RK. Ludvik den 1i4:de i Frankrike , år 1668 ; en lefvaände Elefamhona, född i Congo 1664, som vid 4 års ålder var 73; fot hög och dog 17 år gammal i Januari 1681, i Ver- sailles, blott 81 fot i höjden. Denna kunde 8 år efter hvaranman, lägga sig och med lätthet resa sig opp, mer behöfde efter denna tid hjelp för att komma opp» då hon någon gång lade sig. Hon spände opp remmen; som med en sölja var fästad om benet, och då man med ett rep och många knutar sökte ytterligare befästa remmen, samt göra hennes försök fraktlösa, knöt hon nattetid opp alla knutarna, utan att slita något sönder, öppnade be> händigt dörren och gick ut i parken. De öfriga djuren i Menageriet, dem hon genom öppnade dörrar och sönder- brutna stängsel besökte, förskräcktes ; Satte sig i frihet och räddade sig hvar de bäst kunde. Vid ett annat tillfälle : krossade hon en menniska emot väggen och var nära att döda med försvarständerna en annan, som låtsade go henne mat, men gaf icke. ' En tecknare, som för att få - henne att antaga flera slags ställningar, nyttjade samma bedrägeri, sprutade hon full med vatten och förstörde teckningen. Hon förtärde dagligen omkring 100 B:d ris- gryn, som merendels kokades och gjordes till "bollar, men dessutom gräs och andra frukter; af torra eller färs ska växter ensamt åtgingo 150 marker vid pass om dagen. Hon fruktade svin och tålte icke en gång höra deras lätes Vid denna Elefants död affärdades genast, på Konungens befallning, underrättelse derom till Vettenskaps Akademien, med tillsägelse, att infinna sig i Versailles. Anstalterna till dissektionen voro så präktiga och med så mycken om- tanka beredde; att det syntes som” ceremoiielet till den- na akt blifvit lånt från något Indiskt folkslag, söm med utmärkt högtidlighet velat begrafva en af sina mest ansedda Elefanter. Konungen, som ville sjelf bevista anatomiska undersökningen, den Duverney , Perrault och de la Hire förrättade, infann sig sedan inelfvornå voro: uttagna. Vid ankomsten saknade han Duverney och frågade: hvar är Anatomien? Denne derom underrättad, kröp ut i största hast ur djurets bukkavitet, hvarest han tagit sin plats för att beqvämare kunna arbeta, och, med knifven i hand, tackade Hans Majestät underdånigst, för Dess nådiga upp- märksamhet. En annan Elefant från Indien dog vid 11 års ålder i Paris 1782, och blef af Daubenton och Mertrud anatomiserad. Den skrek i glädje, då han fick gå lös i parken, gjorde aldrig ondt, var sin Kornack mycket tillgifven och syntes älska snus och tobak, Men knappast har någon Elefant varit för vettenskapen gagneligare än de 2 af olika kön, som under Franska revolutions- kriget fördes ifrån Holland till Paris. Vid några års ålder an- kommo de 1783 från Ceylon till Holland, och "som de voro lustiga, fromsinta och läraktiga, lemnades dem i 'Arfståtbållarens hof mycken frihet. De gingo med dätt- het uppföre och utföre trappor i busen, igenkände sina namn när de ropades, och undfägnades af alla. Men nö- jet att-.se dessa djur i sin frihet förlorade slutligen ny- hetens värde, och Elefanterne sändes till Loo, hvarest de instängdes. Här träffade Franska arméen dem och de af- färdades 1797 till Paris, hvarest de tjent till original för ' de bästa figurer vi äga öfver Elefanten; man har noga ebserverat deras lefnadssätt, och var det på dessa som man såg musikens förunderliga verkan, Den lärde Zoolo- gen Cuvier har författat en anatomisk beskrifning öfver hanen, som dog af bröst-intlammation i Januari 1801, och sörjdes så af den öfverlefvande honan, kallad Parkie, at man länge fruktade för dess Nf. Publicisten för samma år (an 10) kungjorde hans död, och blef den icke mindre i Jurnalerna omtalad, än den som dog 1782, om hvilken en Tidnings-skrifvare yttrar sig: »hans död skall utmärka tidehvarfvet i Naturalhistoriens annaler, och minnesvården som honom ämnas, skall öfverlemna åt den sednaste efter- verld, hågkomsten af detta stolta och majestätiska djur.»
I de flesta länder, så inom som utom Europa, har man för lång tid tillbaka funnit i jorden, ben och tänder, hvilka man trott hafva tillhört än ett, an ett annat af de nu existerande djurslägten. I Sverige hafva de stundom förekommit i uråldriga myror och kärr, der man hämtat bränntorf; i andra länder hafva de dessutom blifvit fundne vid stränderna af floder, der vattnet blottat dem ifrån de jordlager, under hvilka de i en lång följd af sekler blifvit djupt begrafne; man har äfven, och icke sällan, träffat dem i kalkaktiga jordbäddar, tillika med sjöprodukter, såsom snäckor och koraller. De fleste af dessa fossila delar ur Djurriket hafva för den noggranna forskaren framvisat kännemärken, ganska olika de djur, som vi nu känna; en del hafva med blotta storleken gjort den förmodan otrolig, att de skulle hafva tillhört äfven de största nu bekanta arter. Emedlertid, då man ej ville erkänna sin okunnighet och icke medgifva möjligheten af utdöda djurslägter, påstod man nästan enhälligt med Buffon, Daubenton, Pallas och många andra, att de största fossila ben och tänder, som man träffade i jorden, voro öfverlefvor af Elefanter; någre funno likväl vissa af de fossila tänderna för mycket olika Elefantens, och ville derföre att de skulle anses vara af Flodlästens art; somliga trodde åter, att de snarare borde tillskrifvas Jättar eller Resar af vårt slägte. Förgäfves invände man mot den förstnämda gissningen, att norra Amerika och Siberien, der de ymnigast förekomma, visserligen icke äga klimater för Elefanten. Man påminte till försvar af sin tanka, att då dessa djur i forntiden åtföljde krigförande folkslag till aflägse länder, så var det lätt begripligt att Elefantben kunde, i följd deraf, nu för tiden träffas äfven i norra halfvan af vårt jordklot. Och då dessa stora fossila ben hittills blifvit som Elefantens tillhörigheter ansedda, så torde berättelsen om dem, äfven kunna förtjena ett rum i Elefantens Naturalhistoria. Det kan ej heller vara utan intresse, att, jemte uppoffringen af en falsk gissning, få en närmare kunskap om ett djur, som för ett obestämligt antal sekler är utdödt, som då icke varit sällsynt, som oaktadt storleken af sin krops-volum och deraf följande behof af mycken föda, likväl lefvat af kött, hvilket ses af tändernas beskaffenhet, och som ändteligen i sin historia, så ofullkomlig den än måste vara, pekar på händelser och förändringar af vår jord, vida äldre än all verldshistoria. Då härtill kommer hvad vi hafva att vänta af den förtjenta franska Djurkännaren Cuvier, som lofvat[2] beskrifning på 23 särskilta utdöda djurarter, hvilkas skeletter det lyckats honom att af fossila ben sammansätta, t. ex. 2 obeskrifna Elefant-arter, 2:ne af Noshörnings-slägtet, 1 Flodhäst, 1 omåttligt stor Tapir m. m., så finner det forskande förnuftet ingen ledtråd till hjelp i sin undersökning; historien nekar sitt biträde, och den frågan, som vår villrådiga förundran aftvingar oss: hvilken revolution i naturen har varit nog hastig, nog förödande, att förstöra så många ofantliga djur? blir förmodligen aldrig på ett tillfredsställande: sätt besvarad.
Ibland Indianerna i norra Amerika, skall en tradition, slägte ifrån slägte , om ett stort förunderligt djur, hunnit ända till vårt tidehvarf. En Shavanisk Indian har berättat den ungefär i följande uttryck: «För 10 tusen månader sedan, när intet annat än dystra skogar betäckte >detta den sofvande solens land; långt förr än. de bleka (hvita) menniskorna (européer), hastade på vindens vingar alt förstöra denna naturens trädgård; när endast skogens vil- da vandrare och menniskor lika obändiga som dessa, voro denna jordens bebherskare: då gafs ett djurslägte , stort som den hotande klippan, grymt som den blodiga pante- ren, snabbt som den nedstörtande örnen, och förlärligt som nattens ängel. T allarna. sönderbråkades under dess fot och bafsvattnet minskades, när han släckte sin törst. Förgäfves kastades på honom det starka spjutet ; och den. skodda pilen föll förslöad ned vid hans sida. Han förödde skogarna i en måltid och de döende djurens rosslande läten hördes öfverallt. Hela byar, bebodde af menni- skor, ödelades inom ögonblick. Jemmer-ropet öfver det allmänna elåndet utbreddes till fridens land i vester, och den goda anden kom emellan, att rädda de olyckliga m. m.» I samma styl fortfar traditionen att låta åskviggar döda alla af detta djur; utom en hane, som trotsadé all hämd och skall ännu lefva i en otillgänglig ödemark, till trots af den Alsmäktige sjelf.
Det är sannolikt att denna tradition har afseende på det så kallade Mammotdjuret, som man trott vara dik- tadt. Ordet Mamrmot skall vara Ryskt, tillkommit af Memmot, hvilket härledes af Arabernas Mehemot och skall betyda det samma som Ebréernas Behemot eller ett djur af utomordentlig storlek. Philologerne må afgöra om Jobs Behemot, nämd i 49 Cap. af dess bok, kan vara det samma. Besynnerligt är emedlertid, att i Sibirien så väl som i norra Amerika , kallas de fossila ben, som på båda ställen finnas, med ett namn, Mammothen, och deras likhet bevisar att de tillhört en och samma djurart, fastän dessa verldsdelar i vår tid genom ett astort haf äro åtskilde. Ibland de äldsta underrättelser vi äga om déssa ben, äro utan tvifvel de af Dr. Mather. 1 bref från Boston af år 1712 till Dr. Woodward, omtalar han, likväl såsom Jättben, sådana, fundna i Nya England. Oinkring år 1749 träffades vid Ohio floden i Kentucky, många dylika ben, hvilka, öfverförda till Europa; kringspriddes der till åt- skilliga länder och förvarades bland Naturalsamlingar. Ef- ter' en uppgift i en lärd Tidning, skall. Humboldt nyligen funnit Mammotben äfven i Södra Amerika och vid St:a Fé. Pallas rräffade dem under sin ' resa "genom åtskilliga Ry- ska Rikets provinser , på 16 särskilta ställen, der de icke voro sällsynta, nästan blott händelsevis, och ehuru ej alla voro Mammotsben, så är det troligt att de utgjorde stör- sta antalet... Han fann dem mest vid stränderna af åtskil- liga Hoder i Siberien, i kalkbäddar, tillika med Snäckskal, Haytänder (glossopetra) och dylika hafvets alster, samt i ett djupt underliggande jordhvarf, liknande en ”leraktig sjöbotten. En af Mammotdjurets försvarständer, öfver 3 alnar lång, gifven af Hr. BergsRåd. Psilanderhjelm år 1754, förmodligen från Siberien, förvaras ännu i 4, £'ett. Akademiens Museum y, tillika med en oxeltand, som tros vara ifrån N. Amerika. Hunter beviste först, att Mammots benen och i synnerhet dess tänder; tillhört et obeskrifvit djur, likt Flodhästen och Elefanten, ehuru till arten skildt från båda.
Herr C. W. Peale i Filadelfia, företog sig år 1801; att i New Yorks stater, efter. dertill gifven anledning af några bönder, uppleta och om möjligt vore sanimansätta ett fullkomligt skelett, af det så mycket omtvistade Mam . motdjurets fossila ben. Det lyckades honom slutligen att. efter mycken använd kostnad, tid och "möda , få 2.ne sådana temligen fullständiga Mammotskeletter, af hvilka det ena förvaras i Museum uti Filadelfia och det andra, med hvilket sonen Hr. Remör. Peale ärnar resa genom Europa, lärer ännu visas för penningar i London. Dessa oftast på 6-7 fots djup upptagna ben, lågo merendels i en bädd af grå mergel, som innehöll 73 proC. kalk, och torkad brann med klar låga samt lemnade efter sig ett svart kol. Kärren, som hysa dessa ben, ligga inneslutna inom berg och ha öfverst torf af 1-2 fots tjocklek; sedan ett lager af växtjord, med gula inväfde Jånga rötter; derpå ett lager, par fot tjockt, som liknar våt aska; dernäst ett af sönderfallna snäckor, som utgör liksom bottnen på kärret, är tjockast midt i och tunt vid kanterna, och der- under är grus och sandskiffer , som täcka ett tjockt lager af leraktig gyttja. I det 3:dje och 4:de hvarfvet, uppifrån räknadt, funnos benen, stundom flera tillsamman i naturligt skick sammansittande; stundom lågo de kring- strödda och utan ordning, och ofta nära jordytan.
Genom Herr. Peales berömvärda nit, att upplysa kän- nedomen af detta i så många afseende högst märkvärdiga djur, äro vi i stånd att derom lemna följande UPP ysnInger Mammotdjurets skelet "skiljer sig ifrån HElefantens, hufs vudsakligen i anseende till tänderna. Dess oxeltänder äro ganska olika med Elefantens, och tyckas tydligt utvisa att djuret varit köttätare och Jlefvat antingen af landt- eller vattendjur. Man jemföre t. ex. Hästens. eller Oxens och Fårets tänder med Kattens eller Hundens, och man skall lätt finna olikheten hos dem, som äta växter, från dem som äta kött. Mammotdjurets försvarsiänder, (på skelet- tet, 10 Eng. fot och 7 tum långa, 1 fot och 6 tum i om- krets), äro krökta och eftersträfva något spiralform; det är sannolikast att de varit nedåt böjda, så att spirallormen tillika gjort att spetsen blifvit vänd utåt och ifrån” djurets sida. inga framtänder synas, och det tyckes vara sanno- likt, af halsens korthet, som ej tillåter bufvudets böjning till jorden, att djuret varit försedt med snabel liksom Elefanten. Hufvudskålens och i synnerhet den 2 fot 10 tum långa undra käkens form, är mycket skild från Ele- fantens. I anledning af de ovanligt höga taggutskotten i ”yggraden, slutas att djuret lefvande icke kunnat vara rundadi som Elefanten i ryggen, utan hvasst som ett svin. Djurets längd från försvarstandens spets till svansändan, som dock ej var fullständig, var i rätt linie, 20 fot; ske-” lettets höjd öfver bogbladen var 11 fot; Bogbladet var 5 fot långt; den längsta "yg8 otan, 2 fot 3 tum, och det längsta refbenet, utan brosk, 4 fot 7 tum. Bröstbenets längd var 4 fot. Hela skelettet vägde omkring 1000 skålp. och alla ben voro tjocka och starka. Hvilket vidunder bland djuren! och detta ett rofdjur! Om «det lefvat i sko- garna, och om dessa varit sådana, söm de stora och vilda skogar vi nu känna, nemligen tätt beväxta och ofta för smärre djur ogenomträngliga, huru kunde detta, med sina stora utåt krökta tänder, genom dem bana sig en väg? huru kunde det uppjaga och finna nog tillgång på rot för att ej dö af hunger?
Efter noggrann jemförelse emellan Mammots-skelettet och andra till sina seder och förhållande väl kända djurs skeletter, samt öfriga hithörande omständigheter, har man trott sig berättigad att, utom det redan anförda, sluta: 1:o Au Mammotdjuret varit smalare och mycket vigare i sina rörelser än Elefanten. 2:o Förmodar Hr. Pownall att refbenens böjning och form, utvisar att de blifvit ämnade, att liksom fiskarnas, motstå en starkare tryckning än atmosferens, och att djuret derföre lelvat i vatinet. 3:0 Synes det honom troligt, att slutbenen på de 5 benrader, som utgjort tårna, varit försedda med naglar och ej med klor. 4:0 Är det sannolikt att djuret > såsom invånare af ett kallt luftstreck, varit beklädt med hår. Också har Hr. Pealefunnit i jorden, nära Mammotbenen, hår, som voro sträfva, långa och bruna samt så ruttnade, att de hastigt i luften föllo sönder. = 5:o Tyckas dess förstörande försvarständer endast tjent till anfall och försvar på djurets sidor. -6:0 Har man sett några af dessa så nötta på sidan mot spetsen, aut man deraf gissat, att.djuret med dem på hafsbottnen i sanden, uppgräft skaldjur, snäckor och fiskar, som dölja sig der. -7:0 Att om dju- ret icke lefvat ständigt under vatten, så synes det troligt att det ägt amhbiernas natur och at dess föda varit animalisk, hämtad antingen i vattnet , eller på det torra, eller ock på båda ställen.
Att detta så kallade Mammotdjuret varit till, .kan nu mera icke bestridas, och om det kan tas för lika afgjordt, att det varit ett köttfrätande djur, hvilket åtminstone sy- nes högst sannolikt, så må: hela den lefvande naturen lyckönska sig, att i det nuvarande systemet, sakna ett så- dant ödeläggande vidunder.
(Natura) -- - guod potuit, nequeat; possit, quad non tulit ante. LuvcrETIUS.
Den som vill veta mera om Elefanten, eller lära känna de källor, som här blifvit nyttjade, må rådfråga, utom strödda underrättelser hos äldre Auktorer: Linné Syst. Nat. Ed. 15.; Cuvier Tabl. Elem. de Y'hist. nat. d. anim. 8:o An. 6.; Foibts Megaz. d. Nen. Zust. "8. B. 2. st.; Ma- rechal la Ménagerie du Mus, Nat. &c, gr. folio, 2:de Livrais.; Bufforz Hist. Nat, Tom, 11. 4:to 1754:; Schreber Säugthiere 1. Th. p: 241. 4:to.3 Houel Hist. Nat. des deux Eléph. måle & fém, &c. 4:to 1803.; Descript. dun El. måle par P. Camper fol. 1802.; P. Camper Kleinere Schrift. - tbers. v. Herbell p. 50. 8:0.; Les mém. de "Y'Eléph. pr un Suisse 8:0. 1771. — J. Corse Obs. on El. and their mode of dentition.; Ev. Home Obs. on - - Teeth of graminiv. quadrupeds - - - of El. and Sus AEtbiop« vid.-Philos. Transact. 1799. Part. 1. p- 205-257. ; — Decade Philos. & Litta An, 6. N:o 32-53.; Tilloch ”Philös. Magaz. Vol. 14.; R: Peale Account of the "Skeleton of the Mammoth. 80 1802.; Pallas Reise durch versch; Prov. d. Russ. R. 4:to 1771.; Bergk u. Baumg. Mus. des Won- dervoll; 8:o 1803.; Blumenb. Specim. Archaol:se telluris. ; Gött. litt. anz. 2801, n:0 199.; m.m. För tillgången på några af de nyaste och dyrbaraste bland dessa arbeten, har jag att tacka en aktningsvärd Man, som ej vill vara känd, men som genom siua uppoffringar för Naturalhist., bereder sig balnd efterkommande icke mindre tacksamhet, än högaktning och tillgifvenhet hos dem, som nu äga den lyckan, att begagna hans grundliga kunskasper, lärorika umgänge och dyrbara Boksamling.
Förklaring öfver Tabellerna.
Tab. I. Figuren är gjord efter den Elefanthane af Indiska arten, som här i Stockholm nu visas af ägaren Herr Gautier ifrån Frankrike.
Efter hans uppgifter är denna kommen ifrån Ceylon, såsom ung köpt i London och har på en tid af 6 år, genomrest Tyskland, Preussen och Polen, tillbragt en vinter i Moskow och den derpå följande i Pettersburg, hvarifrån han genom Finland och Åbo, sjövägen kom hit sistleden höst. Han föres i en egen dertill inrättad stark vagn, som drages af 6-8 par hästar. Han lider af kölden, ehuru rummet, der han med en kedja och rem om foten, förvaras, eldas och hålles varmt. Af det tvungna lefnadssättet under resan, stillaståendet, klimatet och andra omständigheter, är han styf i lederna, har tvungen ställning och hvilar mest på remmar, som gå under buken och äro fästade upp i väggarna på sidorna om djuret; ägaren tror dock, att han vid en varmare årstid, återfår mera liflighet och en ledigare ställning. Han äter bröd, potates, rötter och groft hö m. m., dricker vatten, bränvin, dricka och vin, samt verkställer de för Elefanter vanliga förrättningar. En dag förtärde han 1½ tunna morötter och hade ätit mera deraf, om man gifvit honom. Man torde kunna räkna hans ålder sill 8-10 år. Snabeln är från undra käkens spets till ändan 2¼ aln lång, då den är utsträckt, och i omkrets vid basen 1½, samt vid slutet ½ aln. Synliga delen af Försvarständerna är 1 aln. Afståndet emellan Ögonen är 1 aln 3 tum; emellan Öroner öfver pannan, 2 alnar 4 tum. Öronens bredd och längd är lika, nemligen ¾ aln då måttet tages till längsta flikarna. Djurets höjd öfver bogarna, 4 alnar, eller 8 fot, och tjockleken ikring bröstet och bogbladen, 6 alnar. Höjden öfver ländkorset kunde för djurets nuvarande ställning skull, ej bestämmas, men är förmodligen såsom vanligt, lägre än öfver bogarna. Längden, från halsens fäste vid hufvudet, långs åt ryggen till svansens bas, är 6 alnar. Svansen är 2 alnar 2 tum lång och vid basen 1 aln i omkrets samt midtpå ¼ aln. Fötterna ha hvardera 5 naglar; dessa brista sönder då och då och utbreda sig småningom, så att en och annan antingen affaller eller måste bortskäras; de likna ej klöfvar hos idislande djur, och ej heller fullkomligt hästens hofvar, dock äro de till sin massa och täthet likare de sednare. Han har fällt några oxeltänder, af hvilka en, som jag sett, liknar i kronan den Indiska artens Tab. II fig. 2.
Tab. II. Fig. 1. föreställer skelettet af en Elefant efter Buffons och Houëls jemförde figurer. — Fig. 2. en oxeltand, som blifvit funnen i en sandbacke vid Ijo elf i Finland; gifven af Hr. Biskop Menander år 1751 till Kgl. Vett. Akademien, i hvars Museum den ännu förvaras. Den liknar alldeles Indiska Elefantens oxeltänder, och meddelas för att ge begrepp om skillnaden från den Afrikanska artens. — Fig. 3. den sistnämdes oxeltand. Kronan, eller den delen hvarmed djuret tuggat, visas på tabellen uppåt och rötterna nedåt vända; figurerna äro vid pass 1/5 af naturliga storleken. — Fig. 4. Hufvudskålen och tänderna af Mammotdjuret, efter den figur, som finnes i Tillocks Philosoph. Magaz. Vol, 14. — Fig. 5. en oxeltand, hvars original tros vara ifrån N. Amerika och finnes i K. Vett. Akademiens Natural-Kabinet, och som troligen tillhört ett Mammotdjur; rötterne äro något afbrutna; vid pass 1/5:del af rätta storleken.
- ↑ Elephas maximus Linnéi. — Eleph. indicus & capensis Cuvies — Närvarande Utkast uppsattes på begäran, då man i anledning af en lefvande Elefant, den första som mig vitterligen varit i Sverige, hade tillfälle anmärka, huru oriktiga begrepp man i allmänhet har om detta djur.
- ↑ Se Algem. Litt. Zeit. Intell. Bl. 1801. Maj n:o 86. p. 694.