Utseende och klädedrägt (Eskimålif)
| ← Grönland och eskimåen |
|
Kajaken och kajakredskapen → |
ANDRA KAPITLET.
Utseende och klädedräkt.
När jag nu så fjärran från dessa människor och den natur, där vi lefde tillsammans, skall skrifva om dem, huru lefvande står då icke för mig det första mötet med dem på Grönlands ostkust! Två bruna, leende ansikten, omgifna af långt, korpsvart hår, midt i isen strålande af ljus tillfredsställelse med sig själfva och världen och uppfylda af den godmodigaste vänlighet, blandad med oförställd förvåning gentemot de underliga främmande. Jag fick, ovisst hvarför, ett obeskrifligt välgörande intryck af ett folk, för hvilket det icke, som för oss här hemma, bara gäller att skrapa till sig själf det mesta möjliga, utan som också har en tanke för sina medmänniskor, ja, icke bara främmande, utan också sina egna vänner.
Och detta första intryck har aldrig sedan lämnat mig, jag blef alltid glad till mods, då jag mötte dessa feta, välvilliga ansikten.
Den äkta eskimåen skulle för de flesta af oss européer vid första ögonkastet förefalla allt annat än vacker.
Han har ett rundt, bredt ansikte med stora, grofva drag, små, mörka, stundom litet snedskurna ögon, platt näsa, smal mellan ögonen och bred nedtill, runda, af fetma pösande kinder, en bred käft, tunga, breda käkar, som tillsammans med de runda kinderna göra, att underansiktet spelar en framträdande roll i fysionomien. Drages munnen upp till ett bredt, fettskinande leende, visa sig två rader starka, hvita tänder. Det hela gör intryck af en ypperlig tuggapparat och riktar tanken med välbehag på mycken och god mat. Men öfver dessa drag är det på samma gång, isynnerhet hos kvinnan, en prägel af en viss smekande, ömsint vekhet.
Efter våra invanda begrepp kunna vi ju icke kalla detta skönhet; men ack, huru fördomsfulla vi äro i det afseendet! Det tar lång, mycket lång tid att lefva oss bort från våra traditioner. Vi tänka på våra långansiktade och långnästa skönheter hemma, och vårt sinne fylles med vemod vid minnet af de många vi svärmade för, dessa intressanta blekheter — men herre Gud, så färglösa! Det är ändå märkvärdigt, hvad ens smak kan bli brutal, jag fann verkligen dessa bruna, af hälsa och fett skinande naturansikten sköna, de kommo mig att tänka på blått haf, tindrande solsken, hvita bræer och så midt i allt detta klappande människohjärtan gjorda af verkligt sinnligt kött och sjudande varmt blod.
Det var dock isynnerhet medan de voro unga som de gjorde ett sådant intryck, och de bli tidigt gamla — sorgligt tidigt. Dessa skrumpna, surögda och skalliga gamla käringar, de voro icke vackra, påminde om frusna äpplen, men ändå, det var en viss stil öfver dem också, strängt arbete lästes i dessa ansikten, men också mod — mycket mod, blandadt med en godmodig, hopplös resignation. Intet af denna glasaktiga hårdhet eller förtorkade anständighet, hvarmed lifvets skola så ofta stämplar gamla ansikten på andra ställen i världen.
Den blandningsras, som har uppstått på västkusten genom korsning af européer och eskimåer, är enligt europeisk smak vanligen vackrare än dessa, de ha i regeln ett visst sydländskt utseende, med sitt mörka hår, mörka ögonbryn och ögon och sin bruna hudfärg. Ibland kunna de visa till och med påfallande judiska typer. Det förekommer icke så sällan riktiga skönheter bland dem, så väl af det starka som af det svaga könet. Ofta låg det dock något svagt öfver dessa blandningsmänniskor, liksom vackra trädgårdsblommor; det var otvifvelaktigt något mera äkta och sundt hos de ursprungliga eskimåerna.
Det är en allmän villfarelse bland folk i Europa att tro, att eskimåerna äro små. Om de än äro mindre än de skandinaviska raserna, så måste de dock räknas till de medelstora folkslagen, och jag fann till och med bland de mest oblandade af dem individer på inemot tre alnar. Deras kropp gör genomgående ett ganska kraftigt intryck, isynnerhet öfverkroppen. Männen ha breda skuldror, starka, muskulösa armar och ett bra bröst, däremot äro höfterna jämförelsevis smala och benen mindre kraftiga. På äldre dagar ha de därför en osäker gång och litet krokiga knän. Denna underkroppens svagare utveckling måste till en väsentlig del härleda sig från det dagliga lifvet i den trånga kajaken.
Det mest iögonfallande draget hos kvinnornas kropp föreföll mig vara de jämförelsevis små höfterna, som äro betydligt mindre än påklädda europeiskors, och som vi så gärna anse oförenliga med en kvinnlig skönhetstyp. Detta, har man berättat mig, kommer sig däraf, att eskimåkvinnorna ha det så kallade runda bäckenet, medan europeiskorna ha det platta och breda bäckenet. Huru detta förhåller sig, vet jag icke, men en sak vet jag, och det är, att om någon skulle tro, att grönländskorna ha svårt för att föda, emedan de ha ett sådant bäcken, så är detta en villfarelse, som ett senare kapitel, hoppas jag, skall vara i stånd att skingra.
Hudfärgen är hos de ursprungliga grönländarne brunaktig eller grågul, och äfven hos dem af blandras kan en viss grad af kastanjebrun färg vara tämligen iögonfallande. Denna hudens naturliga mörkhet blir emellertid, åtminstone hvad männen och de äldre kvinnorna beträffar, vanligen ännu ytterligare förmörkad på grund af bristande renlighet. Till vägledning i detta afseende kan jag meddela, att vår landsman, den hedervärde Hans Egede, skildrar deras tvättmetod bl. a. sålunda: »Svetten skrapa de af ansigtet med en knif och slicka den i sig.»
De nyfödda barnen ha ljust skinn, icke endast af den orsaken, att de ännu icke ha hunnit att bli smutsiga. Redan Hans Egede har i sin dagbok[1] påpekat, att de skola ha en blåsvart fläck öfver korsryggen, hvarifrån den mörka hudfärgen först senare skall utbreda sig. Holm omtalar något liknande från ostkusten[2]. Själf har jag ingen mening härom. Det skulle i så fall vara något i likhet med det som berättas om japanesernas barn.
Eskimåernas klädedräkt ha de flesta säkerligen bildat sig ett begrepp om från afbildningar. Som de nog förstått, är det mest framträdande därvid, att kvinnornas dräkt där uppe liknar männens och är betydligt vackrare och mera ändamålsenlig än våra fula kvinnodräkter.
Männen bära i Sydgrönland på öfverkroppen en så kallad timiak. Den är gjord af fågelskinn, som vänder fjädrarna eller dunen inåt, har ungefär samma form som en af våra ylletröjor och drages på öfver hufvudet liksom dessa. Upptill är timiaken försedd med en hätta, som är att draga öfver hufvudet, när man är ute, men som eljes slås ner och bildar med sin uppstående kant, fodrad med svart hundskinn, ett slags krage rundt omkring halsen. Vid handlederna är timiaken likaledes kantad med svart hundskinn, liksom en elegant promenadpels hemma hos oss. Utanpå timiaken brukas öfvertyg (anorak), som nu mest göres af bomullsväf. På benen brukas byxor af sälskinn eller också af europeiskt tyg, på fötterna ett eget slags stöflar, kamiker, af sälskinn. Dessa bestå af två lager, en inre strumpa af skinn med de påsittande håren vända inåt och en yttre stöfvel af afhåradt, vattentätt skinn. I sålan mellan strumpa och ytterstöfvel lägges halm eller sennegräs. Ner i dessa kamiker stickas de nakna fötterna.
Kinnornas klädedräkt är mycket lik männens; på öfverkroppen bäres fågelskinnpäls, som emellertid icke har någon hätta att slå öfver hufvudet, men däremot en hög, uppstående krage, utvändigt kantad med svart hundskinn, helst så glänsande som möjligt, och nedom denna krage bäres gärna en bred krans af glaspärlor, lysande i alla rägnbågens färger. Omkring handlederna är det också svarta hundskinnskanter. Bomullstyget utanpå pälsen har naturligtvis så starka färger som möjligt, rödt, blått, grönt, gult, och nedtill är det gärna kantadt med ett brokigt, bredt band af bomull eller helst silke. På benen brukas byxor, i regeln af spräckligt sälskinn, men ibland också af renskinn. Dessa äro betydligt kortare än männens; de räcka blott till ett stycke ofvanför knäet, men äro rikt broderade på framsidan med färgade skinnlappar och hvita strimlor af renskinn eller hundskinn. Kamikerna äro längre än männens och räcka ofvanför knäna, de äro gärna rödmålade, men också blå, violetta och hvita; långs nedåt framsidan har man sytt på en broderad remsa.
Förutom de här omtalade plaggen är det ännu ett, hvilket brukas af kvinnor, som ha dibarn. Detta plagg, som kallas amaut, liknar en vanlig anorak med undantag
"— — Den oändliga snömarken, som lugn och hvit hvälfver sig från haf till haf — —"
af, att det bak på ryggen är en stor utvidgning eller påse, hvari barnet bäres med under alla göromål. Då amauten såväl utvändigt som invändigt är fodrad med ren- eller sälskinn, blir denna påse ett godt och varmt förvaringsställe för barnet.
Det utkommer ingen modejournal på Grönland, och eskimåmoderna äro alltså icke så växlande som våra. Man är emellertid icke heller där fullständigt barbarer i det afseendet, hvilket, som jag hoppas, följande exempel skall bevisa.
|
|
| 1. | 2. |
| Grönländsk hemdräkt alias underbenkläder från ostkusten. | |
| 1. Herrdräkt. | 2. Damdräkt. |
I äldre tider voro kvinnornas anoraker eller pälsar lika långa som männens, men sedan européerna hade lärt dem den öfverdådiga lyxen att begagna hvitt linne, funno de detta märkvärdiga plagg alltför vackert och elegant, för att det skulle döljas. I stället för att som våra skönheter ringa ur sig uppifrån började de nedifrån och gjorde anorakerna så korta, att det mellan dem och byxlinningen, som sitter ända nedanför höfterna, blef ett bart stycke på en handsbredd eller mera, där bemälda plagg kunde synas. Detta är ju för oss ett något ovanligt sätt att vara urringad.
Eskimåerna på ostkusten bära en dräkt i hufvudsak lika den här beskrifna, likväl använda de sällan fågelskinn till pälsar, utan mest sälskinn. I norra Grönland brukas också mycket sälskinn och renskinn till pälsarna, och det samma var fallet i äldre tider på hela västkusten[3].
På ostkusten ha de det öfverraskande bruket, att så väl män som kvinnor och barn gå fullständigt nakna inne i huset och tältet, åtminstone föreföll det mig så. Balto, som förmodligen har sett nogare efter, försäkrade mig emellertid, att de fullvuxna männen och kvinnorna alla hade ett smalt band om länderna, något som mina blygsamma ögon hade hindrat mig från att upptäcka. I denna märkliga iakttagelse stämmer vår vän Balto öfverens med de flesta resande, som ha sysselsatt sig med liknande forskningar, och jag måste således tro dem. Detta band, som de resande behaga titulera med namnet underbyxor — om de förtjäna ett sådant namn, vill jag att läsaren af bifogade teckning skall bilda sig en mening om — skola grönländarne själfva kalla nâtit.
Förr i tiden bar man sådana lättvindiga hemdräkter öfver hela Grönland, och hvad som är förvånande är, att de också begagna dem norrut, där de bo i snöhyddor.
Denna lätta hemdräkt är naturligtvis mycket hälsosam och bra; ty de många klädesplaggen af skinn hindra i hög grad hudens utdunstning, och det är därför en naturlig drift, som har förmått dem att lägga af dem inne i de varma rummen, där de särskildt bli osunda. Då européerna kommo till landet, stötte emellertid detta gemytliga bruk deras anständighetskänsla, och missionärerna predikade däremot. Så gick det till, att denna hemdräkt har blifvit afskaffad på västkusten. Om detta har förbättrat moralen, kan jag icke afgöra, jag har mina tvifvel — att det icke har ledt till hälsotillståndets förbättring, har jag däremot alls inga tvifvel på.
Västländingarne äro emellertid fortfarande mycket naturliga med hänsyn till att blotta sig. Många damer göra visserligen försök att dölja sin nakenhet, när en europé kommer in; men jag har en rädd aning om, att detta mera är affektation, som de antaga att vi tycka om, än verklig blygsamhet, och när de upptäcka, att vi icke sätta synnerligt värde på deras försök, lägga de också bort dem. De ha för öfrigt föga blygsamhet gentemot sina landsmän; hör blott hvad den hederlige Hans Egede ser sig nödsakad att upplysa om dem i detta afseende och hvars sanning jag af egen erfarenhet kan intyga: »De blygas icke», säger han, »att i andras närvaro och åsyn göra sin nödtorft o. s. v. Hvarje familj har en balja stående framför sitt rum, hvaruti de kasta sitt vatten, och det samma blifver, reverenter taladt, stående, tills det stinker, alldenstund de använda det till att lägga sina skinn uti, som skola beredas o. s. v.» Man kan häraf bilda sig ett begrepp om, i hvilka paradisiska förhållanden dessa lyckliga människor lefva.
Håret, som är korpsvart, styft och rakt, likt hästtagel, låta männen växa vildt. På ostkusten klippa de det i regeln icke, ja, det anses till och med för farligt att förlora något däraf; i stället hålles det gärna bort från ansiktet med ett snöre eller grimma. Ibland hittar man dock på att klippa barns hår, men då måste dessa fortsätta därmed i hela sitt lif och därvid iakttaga bestämda, besynnerliga formaliteter. Så bli bl. a. öron och svans skurna af deras hundar som valpar. Järn får icke komma i beröring med håret, som därför sågas af med käkbenet af en haj.
Kvinnorna binda upp håret i en topp på hjässan. Detta går så till, att det samlas och stramas tätt tillsammans från alla håll och ombindes, på ostkusten med skinnband, på västkusten däremot med olikfärgade tygband. Ogifta kvinnor ha rödt band — ha de haft barn, få de grönt — gifta hustrur ha blått — och änkor svart. Önska de åter gifta sig, blanda de gärna litet rödt i det svarta; äldre änkor, som ha uppgifvit hoppet, anlägga ofta hvitt band. Får en änka barn, måste också hon anlägga den gröna färgen.
En grönländskas stolthet är hennes hårtopp, och denna bör stå så rakt och styft i vädret som möjligt. Detta gäller naturligtvis särskildt för de unga giftasfärdiga damerna, och som de knappast äro mindre fåfänga än sina europeiska systrar, strama de så ihop håret, att det efterhand ryckes bort från pannan, tinningarna och nacken, och de bli ofta i unga år mer eller mindre skalliga, hvilket icke verkar mycket tilltalande, men som dock är ett synligt bevis på denna världens fåfänglighet.
För att få håret riktigt fast surradt och dessutom ge det en vacker, glänsande färg, ha de vidare den vanan att bada det i sin egen urin, innan de sätta upp det, det blir ju härigenom vått och lättare att strama till. Jag minnes mycket väl en kväll vid en dans i Godthaab, då jag på skämt retade en af mina väninnor med, att hennes hårtopp ej stod så bra den kunde; hon försvann genast och kom en stund därefter tillbaka med toppen stående rakt i vädret och håret glänsande och doftande mycket starkt af bemälda hårvatten. I samma vätska tvätta de sig också; de äro mycket renliga och tvätta sig ofta. Den lukt de genom allt detta får, finna de själfva behaglig, de kalla den jungfrulig och anse den för ett bra trollmedel att fånga män. På europeiska näsor verkar den emellertid icke tilldragande att börja med. Jag har hört talas om en handelsbetjänt i Nordgrönland, som blifvit förälskad i en grönländska, men icke i lukten. Han förskref därför en laddning eau de cologne hemifrån, och därmed blef det tillbedda föremålet öfversprutadt hvarje morgon; på det sättet kom han verkligen därhän, att han gifte sig med henne.
Det är en märkvärdig likgiltighet, hvarmed de i allmänhet handskas med urin. Saabye såg bl. a., »att en mor lät sitt barn kasta sitt vatten i ett fat, hällde ur det och utan vidare tog det kokta köttet ur kitteln, lade det däri och satte fram det för gästerna, som åto med mycken aptit.»
Modren slickar sina barn i stället för att tvätta dem, så gjorde de åtminstone förr i tiden, och när de lyska eller kamma dem, äta de utan tvekan upp djuren. »De bitas», säga de, »man måste bita igen.»
Här borde jag stanna, men för att man med ens skall göra sig förtrolig med detta folks sätt att uppträda, vill jag till slut anföra ännu ett ställe af vår vän Egede, där han skrifver om deras »utvärtes Comportement» och säger: »För öfrigt äro de i hela sitt beteende grofva och tölpaktiga, tvätta sig sällan och äta ur de kärl och skålar, som deras hundar hafva ätit ur, utan att först tvätta dem rena, ja, hvilket är vämjeligt att se på, äta löss och ohyra från sig själfva och andra och efterlefva äfven noga ordspråket, att hvad som kommer ur näsan kan falla i munnen, på det intet må spillas».
För den händelse någon skulle ta anstöt af dessa egendomligheter i grönländarnes yttre uppträdande, böra de tänka på, att deras egna förfäder för icke så många släktled tillbaka icke uppförde sig mycket annorlunda; läs blott skildringar af de skandinaviska folkens husliga lif för någon tid sedan, och man skall få höra häpnadsväckande saker.