Kajaken och kajakredskapen (Eskimålif)
| ← Utseende och klädedrägt |
|
Till hafs i kajak → |
TREDJE KAPITLET.
Kajaken och kajakredskapen.
Vid en ytlig betraktelse af enskilda småsaker i eskimåens yttre uppträdande kunde man lätt komma till den felaktiga slutsatsen, att han står på ett lågt trappsteg i fråga om kultur. Gör man sig besvär att tränga närmare inpå honom, skall han snart komma att framstå i ett annat ljus.
Många människor nu för tiden äro så förskräckligt upptagna af vår tids storhet, af de många uppfinningarna och framstegen, som dagligen göras och som, enligt deras åsikt, obestridligen lyfta den begåfvade hvita rasen högt öfver alla andra. Dessa många skulle verkligen ha nytta af att lägga noga märke till detta folks utveckling, de redskap och uppfinningar, som de ha gjort för att skaffa sig det nödvändiga till lifvets uppehälle i en natur, där så ytterst små medel stodo dem till buds.
Tänk er ett folk utsatt på en kust så öde och hård som den grönländska — utan förbindelse med den öfriga världen, utan järn, utan skjutvapen, utan några som helst andra hjälpmedel än de, som finnas på stället. Det enda är sten, litet drifved och dessutom skinn och ben; men för att dessa sista skola erhållas, måste först de djur fångas, hvarifrån de skola tagas. Vore det vi, dukade vi skoningslöst under, om vi icke finge hjälp från hemlandet; men eskimåen icke allenast reder sig, han lefver tillfreds och lycklig, och för honom har förbindelsen med den öfriga världen endast varit till fördärf.
För att man skall få en mera lefvande föreställning om, hvilken summa af erfarenheter detta folks kultur är bygd på, skall jag försöka ge en skildring af, huru den måste tänkas ha uppstått.
Vi vilja sålunda antaga, att eskimåernas förfäder, i enlighet med d:r Rinks åsikt, en gång långt tillbaka i tiden bodde någonstädes i det inre af Aljaska. Förutom att de voro jägare till lands, ha dessa eskimåer också idkat fiske i insjöarna och älfvarna i kanoter af björkbark, liksom inlandseskimåerna i Aljaska och nordvästindianerna göra ännu i dag. Efterhand ha emellertid en del af dessa inlandseskimåer antingen blifvit lockade af hafvets rikedomar eller blifvit undanträngda af fientliga och mera krigiska indianstammar, och de ha då i sina kanoter dragit ned längs älfvarna mot väst- och nordkusten. Allt efter som de närmade sig hafvet, blef det sparsammare med skog, och de måste tänka på andra medel än björkbark att bekläda kanoterna med. Orimligt är det då icke, att de redan på älfvarna ha försökt skinn af de fångna hafsdjuren; ty därpå ser man ännu exempel hos vissa indianstammar.
Först då eskimåen mötte sjögången i älfmynningen, var det emellertid som han hittade på att ge båten däck och till sist att täcka den helt och hållet på öfversidan och fastgöra sina egna skinnkläder vid den, så att det hela blef vattentätt. Därmed var kajaken färdig. Men blott dessa uppfinningar, som för oss synas så naturliga och lätta, nu då vi se dem fullfärdiga, hvilka stora framsteg voro de ej på sin tid, och huru mycket arbete och huru många misslyckade försök ha de ej kostat!
Komna till hafskusten upptäckte dessa forntidseskimåer snart, att hela deras tillvaro väsentligen berodde på fångsten af säl. De ägnade följaktligen all sin klokhet och kraft däråt, och kajaken ledde till uppfinning af de många märkliga och beundransvärda redskap till sälfångst, som ständigt utvecklades till högre och högre fullkomlighet och som i sanning äro ett slående bevis på, hvilka sinnrika djur många af oss människor i själfva verket äro.
Att skjuta med båge och pil, som de brukade på land, kunde de icke från den obekväma ställningen i kajaken, de måste här ha kastvapen.
Idéen till dessa fingo de åter från Amerika, i det de först togo de indianska pilar med styrfjädrar, som de själfva hade användt vid landjakt. Sådana små harpuner eller kastpilar brukas ännu af eskimåer på den sydliga delen af Aljaskas västkust.
Norrut längs denna kust försvinna emellertid snart fågelfjädrarna, och en liten blåsa fäst vid pilskaftet träder i stället. Man har funnit sådana medel nödvändiga för att lägga hinder i vägen för de träffade sälarnas dykning och simning. Vidare fann man det nödvändigt att inrätta pilens spets så, att den under sälens våldsamma rörelser för att bli den kvitt ej kunde afbrytas, utan i stället falla af och bli hängande vid en rem fäst på midten af pilskaftet, så att detta kom att ställa sig på tvären och ännu mera hejda sälen i farten, när han drog i väg med det. På det sättet uppstod den så kallade blåspilen, hvilken är känd af alla eskimåstammar, som bo vid hafvet.
Här bifogas en teckning af en grönländsk blåspil. Blåsan göres af en mås- eller skarfstrupe, som blåses upp och torkas. Den fästes vid pilskaftet med ett benstycke, hvarigenom det är borradt ett hål till att blåsa upp blåsan och som täppes med en liten träplugg.
Från denna blåspil har möjligen eskimåens viktigaste jaktvapen — den sinnrika harpunen med lina och fångblåsa — utvecklat sig. För att kunna fånga de större hafsdjuren, har man efterhand gjort pilens blåsa större och större; men snart har man fått olägenheter af, att detta orsakade för mycket luftmotstånd för att pilen skulle kunna kastas långt och med kraft. Man skilde den då från pilen och lät den endast vara förenad med dennas spets genom en lång och stark lina, harpunremmen. Harpunen, som gjordes större och tyngre än den ursprungliga pilen, kastades hädanefter ensam, men släpande remmen efter sig. Blåsan, som är fäst vid dennas andra ända och som blef liggande på kajaken, kastades först ut, sedan djuret var träffadt.
Denna harpun är med hela sin sinnrika byggnad jämte kajaken det yppersta, som den eskimåiska intelligensen har frambragt[1].
Dess skaft göres i Grönland af rödt flytträ — ett slags furu från Sibirien —, som är tyngre än det hvita flytträet, hvaraf de mindre och lättare kastvapnen förfärdigas. I främre ändan är skaftet försedt med en stark och tjock benplatta, framför hvilken det sitter en vanligen af hvalrosstand arbetad benspets eller lång bentapp, som är förenad med skaftet genom en led, bildad af remmar, så att alltså bentappen vid starkt tryck eller en stöt från sidan går af i leden i stället för att bräckas. Denna bentapp passar noga in i ett hål på den egentliga harpunspetsen, som göres af ben, helst hvalrosstand eller narhvaltand, och som nu alltid i främre ändan är försedd med en spets eller snarare ett skarpt blad af järn; i äldre tid användes också sten eller endast ben. Genom ett hål är harpunspetsen fäst vid fångremmen och är försedd med mothakar, så att den blir hängande fast där den har trängt in, och är dessutom så inrättad, att den ställer sig på tvären inne i köttet, i det den träffade sälen rycker till. Den sättes fast på harpunskaftet därigenom att den stickes på den omtalade bentappen, hvarefter linan medelst ett på passande afstånd anbragt benstycke med hål i häktas in på ett benknap ett stycke upp på harpunskaftet, så att detta och harpunspetsen hålla väl och stramt ihop.
När nu harpunen träffar och sälen börjar tumla sig, går ögonblickligen bentappen af i leden, och harpunspetsen med fångremmen är sålunda löst från skaftet, som flyter upp till hafsytan för att åter bli upptaget af sin ägare, medan sälen far vidare med remmen och blåsan på släp. Jag tror, att hvar och en måste medge, att en sinnrikare uppfinning omöjligen kan tänkas gjord af ben, sälskinn och drifved för detta ändamål, och man kan vara öfvertygad om, att den har kostat många generationers arbete.
På Grönland förekomma två former af denna harpun, den ena kallas unâk, den är i bakre ändan blott försedd med en benknapp och är längre och spensligare än den andra. Denna kallas ernangnak och är i bakre ändan försedd med två benskenor eller vingar, som nu gärna göras af hvalrefben och som skola tjäna till att göra harpunen tyngre samt styra den genom luften. Det är en sådan, som här är afbildad[2]. Vid Godthaab är ernangnaken nu mest i bruk, men jag hörde gamla storfångare klaga öfver, att den i blåst var svårare att kasta än unâken, emedan vinden, då den kommer från sidan, får för mycket tag i benskenorna och kan komma harpunen att skena i väg.
Fångremmen göres af skinn, antingen af blåsälen (storkobben, Phoca barbata) eller också af ung hvalross. Den är vanligen 7 à 8 famnar lång och en dryg half centimeter (omkr. 7 mm.) bred; den skäres i en spiral af djuret, medan detta ännu är oflådt. Flera remmar kunna i hela sin längd skäras ur ett skinn. Efter flåningen bli remmarna först afhårade och sedan torkade, och sedan de glattats och rundats på flera sätt, äro de färdiga att användas.
Till fångblåsan begagnas skinnet af en ung ringsäl (Phoca fætida). Det flås, afhåras, bindes lufttätt igen vid hufvud och extremiteter och torkas.
Till att vinda upp fångremmen på användes kajakstolen, som anbringas på kajaken framför mannen. På denna ligger remmen säkert höjd öfver hafvet, som ständigt spolar öfver däcket, och är alltid färdig att utan oreda löpa ut, när harpunen kastas.
Till att döda den harpunerade sälen med har eskimåen uppfunnit en s. k. länsare (anguvigak). Denna består af ett träskaft, som för att kunna kastas långt vanligen göres af det lätta, hvita flytträet, och som framtill har en lång benspets med ett järnblad i främsta ändan. Förr i tiden brukades sten i stället för järn. Denna benspets är oftast gjord af renhorn eller också af narhvaltand eller annat ben. För att sälen icke skall kunna bryta af den, är den fäst vid skaftet medels en liknande led som bentappen på harpunen.
Vidare ha de den s. k. fågelpilen (nufit). Denna har likaledes ett skaft af hvitt flytträ. I främre ändan har den en lång, smal spets, som nu är af järn, men som i äldre tider gjordes af ben; men dessutom är det midt på skaftet fäst tre framåt riktade spetsar försedda med stora mothakar och gjorda af renhorn. Dessa inrättningar äro beräknade på, att om pilens främre ända ej träffar fågeln, glider skaftet längs med denna, och en af dessa utstående benspetsar måste träffa och genomborra den, hvilket också är det vanligaste sättet att träffa fågeln på. En uppfinning, som också är så pass bra, att man nog kunde stå till svars för att ha gjort den.
Alla dessa kastvapen kunna, som ofvanför är påvisadt, härledas från den indianska kastpilen.
Men för att kunna kasta sina vapen längre och med större kraft, ha eskimåerna gjort en uppfinning, hvarigenom de skilja sig från alla kringboende, så väl amerikanska som asiatiska stammar. Denna uppfinning är kastträet. Märkligt nog känner man till detta ypperliga redskap, hvarigenom armens längd och kraft i hög grad ökas, i det det verkar som en slunga, endast från få ställen på jorden — sannolikt blott tre. Dessa äro Australien, där kastträet är mycket primitivt, Conibornas och Puruernas land i det öfre Amazondistriktet, där det står på ungefär samma ståndpunkt som i Australien, och slutligen i de af eskimåerna bebodda länderna, där det når sin största utveckling[3]. Ett antagande af att kastträets förekomst på så olika ställen beror på något gemensamt ursprung, blir knappast hållbart, och vi måste således uppfatta det eskimåiska som en egen uppfinning, gjord af eskimåerna själfva. Det göres på Grönland helst af rödt flytträ, är omkring en half meter långt (14 i min ägo varande kastträn ha en längd från 42 till 52 cm.), i den nedersta, bredaste ändan 7 à 8 cm. bredt, och de äro flata, omkring 11⁄2 cm. tjocka. På sidorna är det i den nedre, breda ändan märken till att fatta om, på den ena sidan ett för tummen och på den andra ett för pekfingret[4], på den öfre platta sidan är det en ränna för pilen eller harpunen längs hela träet. Det fins två former af dem. Den ena brukas mest till blåspilen och fågelpilen; den är i den öfre smala ändan försedd med en tapp, som passar in i en fördjupning på en i bakre ändan af
Fågelpilkast.
pilen anbragt benknapp. Den andra formen användes till harpun och länsare; den har ett hål i den öfversta smala ändan, som passar in på en snedt bakåt riktad tapp på sidan af harpun- eller länsareskaftet, och dessutom har den ett hål längre ner nära handtaget, och detta passar in på en annan rakt utstickande tapp. Kastträn, sådana som dessa, användas längre norrut, t. ex. i Sukkertoppen, också till fågelpilen.
Ännu en tredje form af kastträet begagnas i det sydligaste Grönland och på ostkusten till ernangnaken eller vingharpunen; denna form har i den öfre smala ändan en tapp liksom fågelpilkastträet, och denna tapp passar in i en fördjupning i harpunens bakända mellan benvingarna; i den nedre ändan af kastträet nära handgreppet är det däremot ett eller till och med två hål, som passa in på bentappen på harpunskaftets sida, liksom ofvanför är beskrifvet.
Fågelpilkast.
När harpunen eller pilen skall kastas med kastträet, antingen nu detta är af den ena eller andra formen, gripes det om handtaget och föres tillsammans med vapnet i vågrät ställning bakåt till kast, men i det man nu med kraft åter för det framåt, skiljes dess nedre ända från pilen eller harpunen, medan man med den öfre ändan, som fortfarande passar in på sin tapp eller knapp, slungar vapnet framåt till ett betydligt afstånd och med stor säkerhet.
En utomordentligt enkel och verkningsfull uppfinning.
Förutom de här nämnda vapnen har eskimåen liggande bak på sin kajak, när han går på fångst, en knif med ett skaft på omkring 1,20 meters längd och ett omkring 20 cm. långt, spetsigt blad. Denna användes till att ge sälen eller det fångna hafsdjuret den sista dödande stöten. Dessutom har han en mindre knif liggande framför sig på kajaken; den användes bl. a. till att sticka hål i sälen för att däri anbringa benstyckena af den bogserrem han alltid för med sig och hvarmed sälen fastgöres vid kajaksidan, när han skall bogseras. För detta ändamål för han också med sig en eller flera bogserblåsor, som äro att blåsa upp och fästa vid sälen, för att han skall hållas flytande.
Harpunkast.
För att göra beskrifningen fullständig bör också nämnas den benknif, som hör med till kajakutstyrseln, isynnerhet om vintern, och som hufvudsakligast brukas till att skrapa isen af kajaken med.
Af nedanstående teckning kan man bilda sig en föreställning om, huru alla vapen äro anbragta på kajaken, när denna går på fångst.
Men det viktigaste af allt återstår ännu, och det är en beskrifning af själfva kajaken.
Denna har invändigt en stomme af trä. Denna stomme, hvarom man, som jag hoppas, af teckningen kan bilda sig en föreställning, gjordes förr i tiden alltid
En kajak beklädes.
af drifved, helst hvitt flytträ, som är lättast; till spanten användas delvis också grenar af pil, som växer där på kusten, isynnerhet inne i fjordarna. I senare tider köper man vid kolonierna på västkusten ofta europeiska bräder af furu eller gran från kolonibutiken till kajaken, fastän man anser drifved för bättre, isynnerhet på grund af sin lätthet.
Utvändigt öfverdrages denna stomme med skinn, helst af grönlandssälen (Phoca groenlandica) eller också af klappmytsen (Cystophora cristata). Det sista skinnet är icke så varaktigt och vattentätt som det första; men får man skinn af ung klappmyts, där hudporerna icke äro så stora, anses dock äfven det för bra. Där man har råd därtill, användes skinnet af blåsäl (Phoca barbata), som anses för det bästa och starkaste, men då det också användes till harpunremmar, är det hufvudsakligen endast på syd- och ostkusten som det förekommer så mycket däraf, att det mera allmänt kan användas till kajaken. Mera sällan begagnas skinnet af stor ringsäl (Phoca foetida).
Kajakskinnens beredning skall finnas omtalad längre fram i kap. 8. De sättas helst på kajaken i rått tillstånd, alltså innan de ännu äro torkade, eller också måste de sorgfälligt blötas i flera dagar, innan de kunna sättas på; det gäller nämligen att få dem så våta och töjbara som möjligt, så att de kunna sträckas riktigt eftertryckligt rundt omkring kajaken och bli strama som ett utspändt trummskinn, när de torka. Att bereda skinnen, så väl som att sträcka dem på kajaken och sy dem, är allt kvinnornas arbete; det är icke så alldeles lätt, och ve dem, om skinnet kommer att sitta dåligt eller för slappt. Då känna de det som en stor skam.
Alla eller åtminstone en hel mängd af platsens kvinnor bruka gärna vara med, när en kajak öfverspännes; detta tycka de är roligt, isynnerhet som de i våra dagar vanligen bli trakterade med kaffe af kajakens ägare som lön för sitt arbete. Trakteringen tänjer allt efter hans välstånd ut sig från för 25 öre upp till en krona eller mera.
På midten af kajakens däck är det ett hål nätt och jämnt så stort, att karlen kan få sticka ner sina ben och intaga sittande ställning; hans höfter utfylla hålet nästan helt och hållet. Det behöfs därför också litet öfning till att med någorlunda lätthet kunna krypa i och ur en kajak. Hålet är omgifvet af kajakringen, som är gjord af en böjd träskifva. Denna står en 3—31⁄2 cm. upp från kajakens däck, och däröfver spännes, som längre fram omtalas, vattenpälsen. Där man sitter, läggas öfver ribborna i kajakens botten ett eller flera stycken gammalt kajakskinn samt ytterligare ett stycke björnskinn eller annat hårigt skinn, så att sätet skall bli mjukare.
Hvarje fångare gör vanligtvis sin kajak själf, och den afpassas till mannens storlek på samma sätt som en klädedräkt. En kajak till en grönländare af vanlig storlek är i Godthaabs omnejd vanligen omkring 51⁄2 m. lång, bredden på däcket är framför kajakringen, där den är bredast, omkring 45 cm. eller litet mera, medan den i bottnen är betydligt smalare. Bredden rättar sig naturligtvis efter storleken af mannens höfter, och den är helst icke större än att han nätt och jämnt får plats. För öfrigt bör det anmärkas, att kajakerna vid boningsplatserna inne i Godthaabsfjorden, som t. ex. vid Sardlok och Kornok, voro längre och smalare än kajakerna ute vid hafskusten, som t. ex. i Kangek, tydligen af det skälet, att där ute vid hafvet går större sjögång och att de sålunda där böra vara något stadigare och lättare att handtera, liksom att väl de kortare och bredare kajakerna gå något bättre i sjön och taga mindre vatten öfver sig.
Kajaken har vanligen en höjd mellan botten och däck af 12 à 15 cm., men framför kajakringen är den ännu några cm. högre för att ge plats åt låren och för att man lättare skall kunna komma ner i den. Kajakbottnen är tämligen platt och lutar i en mycket trubbig vinkel (antagligen på cirka 140°) från bägge sidorna mot midten. Framtill och baktill smalnar kajaken jämnt af och löper i bägge ändarna ut i en spets. Den har ingen köl, men är på underkanten i bägge ändarna oftast försedd med benskenor, vanligen gjorda af hvalrefben, och hvilkas ändamål är att skydda skinnet mot att bli sönderskuret af isen på vattnet och af stenar, när de lägga i land. Bägge kajakspetsarna äro vanligen försedda med benknappar, dels till prydnad, dels också till skydd.
Ofvanpå däcket äro vanligen 6 tvärremmar fästade framför kajakringen och 3 à 5 bakom dem. Dessa remmar äro till att sticka alla vapen och redskap in under, så att de ligga säkert och bekvämt till, när de skola användas. På dessa remmar äro benstycken inträdda, dels för att hålla dem samman, dels för att hålla upp dem litet från däcket — så att det blir lättare att i en hast sticka in vapnen under dem — och slutligen också för att pryda kajaken. Vid somliga af remmarna fästes det fångna bytet. Är det fåglar, stickas de med halsen in under dem, är det säl, hval eller heljeflundra, fästas de med tillhjälp af bogserremmen vid dem på sidan af kajaken, och är det mindre fisk, fästas de alldeles icke, utan läggas antingen helt enkelt bak på däcket eller stickas in i kajaken.
En kajak är så lätt, att den utan svårighet med hela sitt tillbehör af redskap bäres på hufvudet ofta flera mil öfver land.
Till att ro den fram användes en tvåbladig åra, som hålles på midten och stickes i vattnet omväxlande på hvar sida, liksom de åror man här hemma allmänt begagnar till kanoter. Denna åra har sannolikt utvecklat sig ur indianernas enbladiga. Hos eskimåerna på Aljaskas sydliga västkust finnas fortfarande endast sådana; först på nordsidan af Yukonälfven finnas tvåbladiga, men de enbladiga äro ännu i majoriteten. Längre norr- och österut längs den amerikanska kusten finnas bägge formerna, tills den tvåbladiga slutligen blir allenaherrskande på ostsidan af Mackenzieälfven.
Aleuterna synas märkvärdigt nog endast känna till den tvåbladiga åran[5], och detsamma är, så vidt jag kan förstå, också fallet med de asiatiska eskimåerna[6].
I vackert väder begagnar kajakroddaren den så kallade halfpälsen (akuilisak). Denna är gjord af vattentätt, afhåradt skinn och är ihopsydd med senor. I dess nedre kant är ett dragband eller rättare en dragrem, som kan afpassas så, att kanten precis omsluter kajakringen och med någon svårighet kan spännas öfver och tryckas ner på denna, så att alltså halfpälsen kommer att sluta vattentätt samman med kajaken. Med sin öfre kant når halfpälsen upp under armarna på kajakroddaren, och den hålles uppe med några hängslen eller remmar, som gå öfver axlarna och kunna förlängas eller förkortas genom en lättvindig lösmekanism eller ett spänne af ben, så enkelt, men sinnrikt, att vi med alla våra metallspännen och grejor ej kunna göra det bättre.
På armarna begagnas lösa skinnärmar, som surras upptill på öfverärmen och nedtill vid handleden och som hindra armen från att bli våt under rodden. På händerna bäras vattentäta mulvantar af skinn med två fingrar.
Denna halfpäls är tillräcklig att afhålla mindre böljor från att slå in i kajaken. Blir sjögången högre, brukas emellertid helpälsen (tuilik); den är sydd på liknande sätt som halfpälsen och omsluter kajakringen liksom denna, men den är längre upptill, har ärmar och går med en hätta helt och hållet öfver hufvudet. Den snöres tätt till rundt omkring ansiktet och handlederna, och med den på kan kajakroddaren gå tvärs igenom bränningarna och kan kantra rundt och resa sig igen utan att bli våt och utan att det kommer en droppe vatten in i kajaken.
Man kan förstå, att en farkost af kajakens form icke är lätt att sitta i utan att kantra och att det behöfs ganska mycket öfning därtill. Jag såg en vän till mig, som här hemma skulle försöka min kajak, kantra rundt fyra gånger under loppet af två minuter; knappast hade vi rest upp honom på rätt köl och släppt honom, förr än han åter stod på hufvudet med bottnen i vädret.
Men har man väl fått den nödvändiga öfningen, kan man med tillhjälp af den tvåbladiga åran i allt slags väder fortskaffa sig fram genom vattnet med en förvånande hastighet, och kajaken är utan jämförelse den yppersta enmansfarkost, som finnes.
För att kunna bli en duktig kajakroddare, måste man helst börja tidigt. De grönländska pojkarne börja ofta att försöka sig i sin fars kajak vid 6 à 8 års ålder, och när de ha blifvit 10 à 12 år gamla, ger den duktige grönländska fångaren ofta sina söner egna kajaker. Så brukades det åtminstone förr i tiden allmänt. Ja, Lars Dalager säger till och med: »När de bli 8 à 10 år gamla, begynna de att skrida till solida affärer och arbeta på sjön uti en liten kajak.»
Från den tiden gå de unga grönländarne ständigt på fångst. I början är det mest fiske de idka, längre fram börja de också med den svårare säljakten.
En viktig förutsättning för att bli en riktigt öfverlägsen kajakroddare är att kunna resa sig på rätt köl igen, sedan man kantrat. Detta sker därigenom att man med en hand fattar om årans ena ända och med den andra så långt in på årans midt som möjligt, sticker upp åran längs kajakens ena sida med dess fria ända pekande förut mot kajakspetsen; därpå, i det denna årända föres raskt ut till sidan[7] så nära vattenytan som möjligt och öfverkroppen klämmes eftertryckligt emot däcket, lyfter man sig med ett kraftigt tag rundt på åran; kommer man icke riktigt upp, kan ännu ett vricktag med denna vara nödvändigt.
En duktig kajakroddare reser sig också utan åra med tillhjälp af kastträet eller till och med utan detta bara med hjälp af den ena armen. Höjden af skicklighet ådagalägges, då de inte ens behöfva hålla handen flat, utan kunna knyta den, och för att bevisa, att de verkligen göra detta, har jag sett dem ta en sten i den knutna handen, innan de hvälfde rundt, och komma upp med den igen i samma ställning.
En eskimå berättade mig om en annan, som var så orimligt rask till att resa sig, att han kunde göra det med och utan åra, åt bägge hållen, utan kastträ, med knuten hand — ja, det enda han inte kunde resa sig med var — tungan — och han räckte ut denna lem och gjorde några förfärliga grimaser därmed för att illustrera, hvilka ansträngningar det skulle ha kostat att resa sig med ett så obekvämt redskap.
I äldre tider var det så på Grönlands västkust, att hvarje någorlunda duktig kajakroddare måste kunna »resa sig», men på senare tider efter den europeiska civilisationens införande i landet och det därmed följande förfallet har det gått tillbaka äfven därmed. Dock är det ännu på många ställen ganska allmänt; så kan jag efter min egen erfarenhet nämna, att vid Kangek nära Godthaab kunde de allra flesta fångare det. På ostkusten tyckes det, efter hvad kapten Holm upplyser, vara allmänt, likväl icke så som det åtminstone förr var på västkusten. Detta är ju heller icke att undra på, då det här, där det är litet drifis och mycket sjögång, är långt mera nödvändigt.
En kajakroddare, som till fullkomlighet har lärt att resa sig, kan trotsa ungefär hvad slags väder som helst; blir han kastad öfver ända, är han genast på rätt köl igen, och som en sjöfågel kan han leka med böljorna och skära tvärs igenom bränningarna. Är brottsjön svår, lägger han till sidan af kajaken, håller åran platt ner mot däcket, böjer sig framåt och låter den rulla öfver sig, eller också kastar han sig på sidan mot den och reser sig åter, när den har rullat öfver. Den vackraste sjömanöver jag har hört talas om, är likväl den, som man berättade mig att vissa fångare skulle använda mot ofantligt starka bränningar; i det sjön bryter ner öfver dem, kasta de sig rundt, ta emot den med kajakbottnen, och när den är öfver, resa de sig åter. Jag tror, att man svårligen skall kunna nämna ett mera öfverlägset sätt att klara sig på i sjögång.
Kan man icke resa sig, är det, så framt ingen är i närheten till att hjälpa en, intet hopp om räddning, så
— — "Hufvudet vändt halft bakåt för att speja efter vågen." — —
snart man kantrar. Detta sker lätt nog, en våg kan göra det, eller det att harpunremmen sätter sig fast, i det en säl harpuneras, är nog. Lika ofta sker det dock genom en obetänksam rörelse i stilla väder eller i ögonblick, då ingen fara är för handen.
Många eskimåer finna årligen sin död på detta sätt. Som exempel kan nämnas, att 1888 voro i danska Sydgrönland af 162 dödsfall (män och kvinnor) 24 eller cirka 15 proc. förorsakade af drunkning i kajak.
År 1889 hade af 272 dödsfall i Sydgrönland åter 24 eller circa 9 proc. samma orsak. Detta är på en befolkning af 5614 individer, hvaraf 2591 manliga.
- ↑ Nordvästindianerna och tschuktscherna — ja, om jag icke misstar mig, äfven korjaker och kamschadaler — använda för öfrigt samma harpun med lina och den stora blåsan till jakt på hafsdjur, i det de kasta den från förstäfven på sina större, öppna kanoter eller skinnbåtar. Det tycks emellertid sannolikt, att de lärt sig bruket af dem från eskimåerna.
- ↑ I Nordgrönland finnes ännu en tredje och större form af harpun, som brukas till hvalrossfångst och kastas utan kastträ; den har i stället därför två benknap (tikagut), ett för tummen och ett för pekfingret och de andra fingrarna.
- ↑ Om de olika formerna af kastträn hos eskimåerna, se Mason's afhandling därom i Annual Report etc. af Smithsonian Institution for 1884. Part II, side 279.
- ↑ På somliga ställen, t. ex. i det sydligaste Grönland och på ostkusten, är det endast fördjupning för tummen, medan den andra sidan är slät eller kantad med ett benstycke, hvari det är små märken, för att handen icke skall glida.
- ↑ Se härom bl. a. redan så tidiga författare som Cook och King. A Voyage to the Pacific Ocean, etc. third edition, London 1785, vol. II, side 513.
- ↑ Märkvärdigt är, att invånarne på St. Lawrence-ön synas alldeles icke använda kajaken. De ha stora, öppna skinnbåtar, baidorer, af samma byggnad som tschuktschernas. Jmfr Nordenskiöld, Vegas resa omkring Asien och Europa, Kristiania 1881, 2 delen, sidan 249.
- ↑ I det åran föres ut till sidan, så långt som till att intaga en ställning tvärs öfver kajaken, hålles den i litet sned riktning, så att årbladet vid rörelsen kommer att tvinga vattnet under sig och får en uppåtdrifvande kraft.