Till hafs i kajak (Eskimålif)
| ← Kajaken och kajakredskapen |
|
Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor → |
FJÄRDE KAPITLET.
Till hafs i kajak.
Man hör och ser så ofta eskimåen beskyld för
feghet. Detta kommer sig säkerligen nog till en
stor del däraf, att de, som säga så, endast ha sett honom
på land eller i vackert väder på sjön, och då är han för
godmodig eller för maklig till att visa något mod, eller
också ha de icke gjort sig det besväret att sätta sig in
i hans tankegång; ofta blef han väl också uppfordrad till
något, som han hvarken hade förstånd om eller lust till.
För att bilda sig en mening om en människas värde, skall man emellertid se henne i verksamhet. Följ eskimåen till hafs, se honom där han har sin sysselsättning, och uppfattningen af honom skall snart bli en annan.
Kajakfångsten har många faror.
Far omkom på sjön, bror och vän ofta också, men ändå går eskimåen hvarje dag lugnt till sitt arbete i storm eller i stiltje. Är det alltför våldsam storm, går han kanske ogärna ut; erfarenheten har lärt honom, att i sådant väder omkomma många; men är han väl där ute, far han fram, som om det hela vore den likgiltigaste sak i världen.
Det är härlig idrott, denna kajakfångst, det är som en lekande dans med hafvet och döden. Att se mannen arbeta sig fram mot de väldiga hafsvågorna, som alldeles begrafva honom under sig — en stoltare syn kan icke finnas. Eller när de, öfverfallna af ovädret där ute, måste söka land, — som svarta stormfåglar komma de susande undan vädret och sjöarna, hvilka som rullande bärg vältra sig efter dem, kajakårorna hvirfla genom vatten och luft, kroppen litet framåtlutad, hufvudet ofta vändt halft bakut för att speja efter vågen, allt är lif och mod — och rundt omkring hafvet som ett enda rykande gap. Och så, kanhända midt i vildaste leken, dyker en säl upp förut. Snabbare än tanken är harpunen fattad och far säkert genom hafsskummet, sälen drar i väg med blåsan, men snart är han upphunnen och dödad, det bär vidare med den på släp — och allt med samma öfverlägsna färdighet och samma lugna ansikte, icke anande, att där öfvas hjältedåd.
Här är han stor, och vi? Ja, i dessa omgifningar bli vi mycket små.
Låt oss följa eskimåen en dag på fångst.
Redan flera timmar före dagningen stiger han upp och får på sig kläderna. Sedan tar han sig gärna en tur upp på utkiksbärget öfver stället, där han bor, och står där en stund för att se utåt sjön, om det blir gynsamt väder. Kommen på det klara därmed går han åter ner och tar fram kajakpälsen. Hans frukost utgjordes i de gamla goda tiderna af en dryck vatten, nu, då den europeiska vekligheten äfven har trängt upp till honom, är det vanligen ett par koppar starkt kaffe. Kajakmannen äter icke om morgonen, han påstår, att det gör honom ovig i kajaken och att han står bättre ut därförutan; icke heller tar han med sig några lifsmedel, endast tobak att tugga.
När allt är färdigt, kajaken buren till stranden och fångstredskapen lagda till rätta, kryper han ner i hålet, gör väl fast helpälsen öfver ringen och sticker ut till hafs. Från de andra husen på platsen gå samtidigt andra kajakmän ut och flera i följe draga de nu i den tidiga morgonen till hafs. Det är fångst på klappmyts det i dag gäller, och fångstområdet ligger vid några bankar två mil ut i öppna hafvet. Det är stilla väder, hafsytan rullar blank i långa dyningar in mellan holmarna, en lätt frost ligger ännu mellan öarna öfver sunden, som de ro fram igenom, och sjöfåglarna, som ligga på vattenytan, synas dubbelt större. Kajakerna skära stilla skvalpande fram sida om sida, kajakårorna gå sin jämna gång, medan männen oafbrutet underhålla sig med hvarandra och då och då brista ut i muntert skratt. Fågelpilarna kastas på lek än af en, än af en annan, det är för att öfva ögat och armen. Så kommer en alka i håll för en af dem, pilen far susande genom luften, fågeln genomborras, men försöker flaxande att dyka, i nästa ögonblick gripes pilen af kajakmannen, som kommer farande efter, och den flaxande fågeln lyftes högt på dess spets; den ryckes lös, halsen knäckes genom ett kraftigt ryck i näbben med tänderna, och den stoppas in bak på kajaken.
De lämna snart sunden och holmarna för att sticka rätt ut i det öppna hafvet.
Efter några timmars rodd äro de ändtligen på fångstområdet, stora sälhufvud synas öfver vattnet på flera håll, och man sprider sig för att söka byte.
Boas, en af ortens bästa fångare, hade sett hufvudet af en stor klappmytshane långt borta och rodde efter den, men den dök, han ligger och väntar på, att den skall komma upp. Där! Ett stycke förut visar sig dess runda, mörka hufvud igen. Han böjer sig ner mot kajaken, i det han med ljudlösa, försiktiga årtag tvingar den fram mot sälen, som lugn och obekymrad ligger och sträcker upp hufvudet och dyker upp och ner på dyningarna; den har kanhända sett honom, men har tagit honom för en af sina kamrater och ej tänkt vidare därpå. Men plötsligt blir den uppmärksam, den fick se en skymt af årbladet, som rörde sig, och ser nu oafvändt på honom med sina stora runda ögon. Han håller inne i samma nu och ligger orörlig, i det kajaken af farten glider ljudlöst framåt. Den upptäcker intet nytt misstänkt och försjunker åter i sitt förra lugn. Hufvudet kastar den bakåt, nosen rakt i vädret, den tycks bada sig i morgonsolen, som glänser i dess mörka våta skinn. Emellertid närmar sig kajaken hastigt och ljudlöst; hvarje gång sälen ser åt det hållet, hejdar Boas sig och rör icke en muskel, men så snart den åter vänder bort hufvudet, far han fram som en pil. Han närmar sig, så att han kommer i håll, gör i ordning harpunen, ser efter, att harpunremmen på kajakstolen är klar. Han ämnar redan fatta harpunen för att kasta, då sälen helt stilla försvinner under vattnet. Den var icke skrämd och skall följaktligen komma upp igen någonstädes i närheten. Han ligger därför kvar och väntar. Men det drar ut på tiden, den kan vara otroligt länge under, en sådan säl, och ännu längre blir det för den, som väntar på sitt byte. Men eskimåen har ett beundransvärdt tålamod; utan att röra annat än hufvudet, som vrider sig åt alla håll för att speja, ligger han fullständigt orörlig. Ändtligen visar sälhufvudet sig åter öfver vattnet ett stycke borta på den andra sidan. Försiktigt vänder han kajaken, utan att sälen märker honom, och åter flyger han nu öfver vattenspegeln emot den. Men plötsligt blir den uppmärksam, betraktar honom skarpt ett ögonblick och dyker. Han känner emellertid dess vana, och med full fart susar han nu bort mot det ställe, där den försvann. Det dröjer ej heller många ögonblick, förr än den åter sticker upp hufvudet för att titta. Nu är han i håll, harpunen är fattad och upplyft, den föres bakåt, riktas, så en kraftfull rörelse och som utslungad från en stålfjäder far den susande från kastträet, hvirflande harpunremmen efter sig. Sälen gör ett våldsamt kast, men i det samma den skjuter rygg för att försvinna, ränner harpunen in i sidan och sjunker ner till fram på skaftet. Några förfärliga slag med bakkroppen piska vattnet till skum, och den är borta, dragande harpunremmen efter sig mot djupet. Emellertid har Boas tagit kastträet mellan tänderna och snabbare än tanken kastat fångblåsan från kajaken bakom sig; den dansar fram öfver vattenytan, då och då hotande med att dragas under, hvilket den också snart gör. Det dröjer dock icke länge, förr än den åter visar sig; och efter den bär det nu af med kajakmannen så fort som åran kan föra honom fram; på vägen rycker han till sig harpunskaftet, som har flutit upp från sälen. Länsaren är lagd färdig till kast. I nästa ögonblick kommer klappmytsen upp; rasande öfver att icke kunna undkomma vänder den sig mot sin förföljare och kastar sig först öfver blåsan, som den rifver i trasor, och så går den direkt lös på kajaken. Åter är Boas i håll, klappmytsen kröker rygg och skjuter med uppspärradt gap framåt mot honom, så att vattnet forsar om den. Ett felkast kan nu gälla lifvet; men han lyfter lugnt länsaren och jagar den med ett kraftigt kast in genom munnen och ut genom nacken. Det rycker till i sälen, hufvudet sjunker, men i samma ögonblick reser den sig åter lodrätt i vattnet, blodströmmen fradgar ut ur munnen, den gapar vildt och utstöter ett kväfdt vrålande, medan blåsan öfver näsan pustas upp till en förvånande storlek och den får ett ohyggligt, rasande utseende. Den skakar på hufvudet, så att länsareskaftet darrar och slänger hit och dit, men den lyckas icke bräcka det eller kasta det ifrån sig. I nästa ögonblick ränner Boas' andra länsare in bakom den ena framfoten och genom lungan och hjärtat, sälen sjunker samman — kampen är förbi. Han ror bort till sidan af den, och då den ännu rör sig litet, ger han ett sista stick med den långskaftade kajakknifven. Sedan griper han sig lugnt an med att draga ut sina länsare och lägga dem på kajaken, tar fram bogserrem och bogserblåsa från kajaken och fäster den vid sälen, sedan blåsan fyllts med luft, harpunspetsen skäres ut och göres åter fast på harpunskaftet, harpunremmen vindas upp på kajakstolen, blåsan lägges på sin plats bakom honom. Därefter snöras sälens främre extremiteter samman med den därtill afsedda remmen, för att de icke skola göra motstånd i vattnet under bogseringen, och så fästes sälen vid sidan af kajaken med bogserremmen, hufvudet vändes framåt och fästes vid det första remparet på kajakdäcket, och buken fästes bak vid blåsan, så att hela sälen kommer att ligga längs sidan och bli lätt att släpa fram. Nu är Boas färdig till att se sig om efter ny fångst. Han har tur med sig, ty han har icke rott särdeles länge, förr än han får sikte på en klappmyts. I ett nu har han befriat sig från sitt fångna byte, som af bogserblåsan hålles flytande på vattenytan, medan han åter flyger i väg ut på jakt. Efter en stunds jagande och spänd väntan får han också denna, tar den på släp och vänder tillbaka till sitt första byte. De två stora klappmytsarna fästas en på hvardera sidan af kajaken, och han drar åter vidare för att om möjligt få ännu fler; han har emellertid nu god last och kommer icke fort fram, men det är intet hinder för, att han kan fånga fler. Så snart någon kommer i farvattnet, kastas fångsten lös, och får han mer, bindas de efter de första, som äro fastgjorda vid kajakens sida. På detta sätt kan en kajakman bogsera ända till fyra klappmytsar ja, i nödfall väl ännu mer.
Emellertid har det icke gått Tobias, en annan af ortens storfångare, fullt så bra som Boas. Han började först att jaga på en säl, men den dök och kom ej mera upp inom synhåll. Sedan fick han ändtligen sikte på en säl långt borta; som han emellertid ilar fram öfver vattenytan mot den, dyker plötsligt ett väldigt hufvud af en hättsäl[1] upp midt framför kajaken, och i samma ögonblick är den harpunerad. Den gör ett förtvifladt plask och går ner, harpunremmen hvirflar ut, men kommer i det samma i trångmål under fågelpilkastträet, som är instucket under remmen förut, kajakens förända drages med omotståndlig fart under, och innan Tobias hinner tänka sig om, går vattnet honom under armarna, och det enda synliga af honom är hufvudet och akterändan af kajaken, som sticker upp rakt i vädret öfver vattnet. Det ser ut att vara förbi; de kajakmän, som äro i närheten, skynda till af alla krafter, dock med föga hopp om att komma tids nog till att rädda honom. Tobias är emellertid en ypperlig kajakroddare; han håller trots den kinkiga ställningen kajaken på rätt köl, medan han forsande släpas fram genom vattnet af sälen, som alltjämt försöker att draga honom riktigt under. Ändtligen kommer den åter upp, i det samma lyckas han fatta sin länsare, och med ett dödande kast träffar han sälen tvärs igenom hufvudet — en matt rörelse — och den sjunker samman död. De andra kajakmännen kommo tids nog för att finna Tobias i färd med att fastgöra sitt byte vid kajaken och till att få sitt späckstycke däraf[2]. De kunde ej återhålla sin beundran för denna lugna skicklighet och talade sedan om det länge. Tobias och Boas äro för
Till hafs efter säl.
öfrigt ortens bästa fångare, man berättade mig om dem, att i sina unga dagar voro de så öfverlägsna, att de till och med föraktade att använda blåsa; i stället bundo de harpunremmen rundt omkring sitt eget lif eller omkring kajakringen, och när de harpunerade en säl och den icke dödades med ens af harpunen, läto de den alltså draga i väg med sig och kajaken i stället för som eljes med fångblåsan. Detta anse grönländarne för att vara det finaste af kajakfångst, och det är endast högst få, som komma så långt.
Hittills har det varit vackert väder, hafsytan har vaggat sig blank i den stigande solen; under loppet af de sista timmarna ha emellertid mörka, hotande molnbäddar börjat draga upp öfver himlaranden i söder. Just som Tobias har fått sin säl fastgjord, höres plötsligt ett brusande, och man kan se liksom en rök öfver hafvet i sydlig riktning; det är en storm, som kommer, röken är yrskummet den drifver framför sig. Af alla vindar frukta grönländarne sunnanstormen (nigek) mest, den är alltid våldsam och åstadkommer stark sjögång.
Det gäller att styra kurs mot land så fort som möjligt. De, som inga sälar ha på släp, komma fortast fram, men de försöka hålla tillsammans med de andra. En befriar Boas från den ena af hans klappmytsar. De ha icke rott långt, förr än stormen redan är öfver dem; den piskar vattnet till skum framför sig, och kajakmännen känna den i ryggen som en jätte, som lyfter och slungar dem framåt. Snart börja också vågorna att växa. Nu blir det allvar i leken, sjöarna resa sig snart som tornhöga vattenbärg, bryta sig och välta ner öfver dem. Det bär mot land med vinden nästan stick i stäf, men det är långt in, de kunna ingenting se omkring sig för yrskum, och nästan hvarje sjö begrafver dem under sig, så att endast några hufvud, armar och årstumpar synas öfver skumkammarna.
Där kommer en våldsam sjö, de kunna se det lysa svart och hvitt af den på långt afstånd. Den tornar upp sig, himlen försvinner nästan, i ett ögonblick ha de stuckit in årorna under remmen på lovarts sida, böja ner öfverkroppen mot kajaken, och sjön störtar ned öfver ryggarna på dem. En sekund är nästan allt försvunnet — de, som äro i lä, vänta i spänning, snart är turen hos dem — men sjön rullar bort, och åter komma kajakerna fram liksom förut. Men en sådan sjö kommer icke ensam, den nästa blir värre. De hålla åran platt ner mot kajaken och ut på lovarts sida, böja öfverkroppen framåt, och i det ögonblick vågen med dånande brak störtar ner öfver dem, välta de sig själfva öfver i gapet på den, det försvagar något dess makt. Ett ögonblick äro de åter borta — sjön rullar öfver, fram dyker den ena kajaken på rätt köl — strax därefter kommer den andra fram med bottnen i vädret — det är Pedersuak, som har kantrat. Kamraten ilar fram till honom, men i det samma bryter den tredje sjön öfver dem, och han måste akta sig själf. Det var för sent — den rullar öfver — och två kajaker ligga och drifva med bottnen i vädret. Den sista lyckas åter resa sig utan missöde, och hans första tanke är kamraten, som han åter ilar till hjälp. Han lägger kajaken bredvid den andra, lägger åran tvärs öfver bägge, böjer sig sedan ner, får under vattnet fatt i den andres arm och får med ett ryck upp honom på sidan; nu kan också denne få tag i åran, och i samma nu sitter han med ett kraftigt tag på rätt köl igen. Helpälsen har lossnat litet från ringen på den ena sidan, och litet vatten har trängt in i kajaken; men lyckligtvis är det icke mer än att han godt kan reda sig fortfarande. Emellertid ha de andra kajakerna kommit till, de få nu också fatt i den tappade åran, och man kan åter draga vidare.
Det blir svårare och svårare för dem, som bogsera, de komma mycket efter, och de stora sälarna ligga och drifva och dunka obehagligt mot kajaksidan. De tänka på att uppge sitt byte, men den svåra sjön rullar öfver, och de vilja ännu försöka det en stund. De stoltaste ögonblick i en fångares lif äro de, då han kommer hem bogserande sin fångst och ser sin hustrus, sina döttrars och tjänstekvinnornas glädjestrålande ansikten lysa emot sig från stranden, han ser det redan i tankarna långt ute på sjön och gläder sig som ett barn däråt; intet under därför, att det han mest ogärna af allt vill är att afstå från ett fångadt byte.
Efter att ha fått många svåra brottsjöar öfver sig, komma de ändtligen närmare under land, här få de litet lä af en ögrupp, som ligger långt ut i söder från dem, sjön blir något mindre våldsam, och allt efter som de komma längre in, blir det bättre, och det går raskare framåt.
Emellertid äro kvinnorna hemma i den största ångest; då stormen kom, sprungo de upp på utsiktsbärget öfver kolonien eller ut på uddarna, och här stodo de i klungor och spejade ängsligt ut öfver det upprörda hafvet efter söner, män, fäder och bröder. Här kan man se spejande och frysande grupper, tills de med sina af ångesten skärpta blickar upptäcka de kommande som svarta punkter ute vid horisonten, och hela byn genljuder af ett enda glädjetjut: »De komma! De komma!» Snart börjar man räkna, huru många de äro; det fattas två! — nej, där är den ena — nej, allesammans äro med! Allesammans äro med!!
Snart börja de kunna känna igen en och annan, dels på sättet att ro, dels på kajaken, fastän de ännu synas som små prickar. Plötsligt ljuder ett vildt glädjetjut: »Boas kaligpok!!!» (Boas bogserar), honom känna de lätt igen på storleken. Detta glädjebudskap går från hus till hus, ungarne springa omkring och ropa in det genom fönstren, och grupperna uppe på bärget dansa af glädje. Så kommer ett nytt tjut: »Ama Tobiase kaligpok!!! (Äfven Tobias bogserar), och denna nyhet går likaledes från hus till hus. Men så låter det: »Ama Simo kaligpok!!!» »Ama David kaligpok!!!» Och nu kommer det åter en svärm af kvinnfolk yrande ut ur husen och upp på bärget för att stirra ut öfver hafvet, där sjön bryter hvitt i hvitt mot holmarna och skären och där 11 svarta punkter då och då synas långt ute mellan de rullande vattenmassorna, rörande sig sakta närmare. — — —
Ändtligen styra de första kajakerna in i viken framför byn. Det är de, som ingen säl ha, lätt och säkert jagar den ene efter den andre in till den flacka stranden, buren högt på ryggen af brottsjöarna. De mottagas af kvinnorna, som draga dem längre upp.
Så komma de bogserande; de måste gå litet varsammare till väga, de lossa sitt byte från kajaksidan och laga sedan först, att de få det in till kvinnorna på stranden. Därpå bege de sig själfva i land. Väl komna ur kajaken ta de liksom de först ankomna endast vara på sig själfva och sina redskap, som tillsammans med kajaken bäras upp till sitt ställe ofvanför högvattensmärket. De se ej ens åt det håll, där deras byte ligger, härefter tillkommer allt arbete därmed kvinnorna.
Emellertid gå männen in i sina hus, draga af sig sina våta kläder och ta på sig husdräkten, hvilken, som vi ha sett, under hedningatiden var något luftig, men som nu har blifvit mera synlig.
Så börjar ändtligen dagens första måltid, och de »bära i sig» bra; men riktigt efter ordning blir det först när
Undan ovädret.
den hemförda fångsten blir kokad och framsatt på ett stort fat midt på golfvet — då försvinna otroliga massor af kött och rått späck.
När så hungern är stillad, sätta kvinnorna sig som alltid till att pyssla med någonting, sömnad eller dylikt, medan männen öfverlämna sig åt välförtjänt lätja eller också syssla litet med sina vapen, hänga upp harpunremmen till torkning, o. s. v.
Så börja fångstmännen berätta om dagens händelser och familjen lyssnar med spänning, isynnerhet de unga gossarne. Berättelsen är märkvärdigt nykter, utan det skräfvel eller de försök att bibringa åhörarne en öfverdrifven föreställning om de öfvervunna svårigheterna, som vi européer i liknande fall ofta skulle vara böjda för.
Men på samma gång är den med all sin egendomliga bredd liflig och målande. Med förklarande handrörelser skildras hvad de upplefvat, och »när de uti historien äro komna så vidt», som Dalager säger, »att skottet skall exprimeras, svinga de den högra armen i vädret, hvaremot den venstra sättes i rak linie, som betyder djuret. Hvarpå demonstrationen gärna följer sålunda: då jag ville fatta pilen, såg jag på den, jag grep den, jag tog den, jag fattade den, jag hade den nu fast i handen, den balanserade», o. s. v., hvilket allena kan räcka i några minuter, förr än handen sjunker, som ändtligen betyder skottet, och skola de icke därefter förglömma att remarkera den sista nick sälhunden gjorde.»
Vid andra tillfällen kunna de märkvärdigaste händelser omtalas blott med ett par ord, men så ofta anledning gifves, gör en bred humor sig gällande, som ofelbart belönas med de djupt intresserade åhörarnes skallande skratt. Det är ett mönster för ett lyckligt familjelif.
Så gå dagarna för eskimåen. Fastän det icke är något märkvärdigt med sådana händelser som dessa, ha de för honom sin lockelse. Hans bästa tankar äro förknippade med hafvet, det hårda kajaklifvet där ute är för honom kärnan i tillvaron — och när han måste sitta hemma, är sinnet icke lätt. Men blir han gammal — ja, då är sagan slut. Det är alltid vemod öfver ålderdomen och ingenstädes mer än där. De beskedliga gamla gubbarne där uppe ha också en gång sett kraft och ungdom — tider, då de voro sitt lilla samhälles stöd — nu äro endast minnena af ett lif kvar, och de måste låta föda sig af andra. Men när de unga komma från hafvet med sin fångst, arbeta de sig ner till stranden för att ta emot dem, ja, om det så också bara var jag, stackare, så voro de glada åt att kunna hjälpa mig i land med kajaken. Och kommer så kvällen, då kunna de berätta, det ena efter det andra, som de upplefvat, kommer fram, blir lif igen och uppeldar de unga till dåd.
Ofta går det vid fångsten farligare till än ofvan är skildradt. Det är lätt att förstå, att man icke kan kasta sig bakåt eller till höger från den fastklämda ställningen i kajaken, som ej tillåter många vridningar. När så en sårad klappmyts plötsligt angriper en från dessa håll, behöfs både vighet och sinnesnärvaro för att undkomma den eller vända kajaken så hastigt, att man lyckas rikta sitt dödande kast emot den, innan den har fördärfvat en. Icke bättre är det, när man blir angripen underifrån eller djuret plötsligt skjuter upp tätt bredvid en; ty det är blixtsnabbt i sina rörelser och saknar icke mod och styrka; kommer det väl upp på kajaken och får den omvältad, är det föga räddning, ofta angriper det mannen under vattnet eller kastar sig upp på kajakbottnen och rifver hål i den. I en sådan belägenhet behöfs det ett icke vanligt herravälde öfver sig själf för att kunna behålla den nödvändiga kallblodigheten, resa sig på rätt köl igen och ånyo upptaga kampen med den rasande motståndaren. Och ändå händer detta icke så sällan, att en sådan kantrad kajakman för med sig klappmytsen hem som byte.
En ännu värre motståndare är hvalrossen. Helst äro de därför flera i sällskap, då de ge sig ut på fångst efter denne, så att den ene skall kunna komma den andre till hjälp, om det händer något. Men ofta nog angriper den ensamme fångaren detta vidunder.
Hvalrossen är som bekant ett stort djur på ända till sexton fots längd och med seg hud, ett tjockt späcklager, en förfärligt hård skalle och en väldig kropp. Det fordras således en säker och kraftig arm för att fälla den. Så snart en hvalross blir angripen, har den den fula vanan att gå rakt på sin motståndare och kan med sina ohyggliga huggtänder tyga till honom alldeles förfärligt. Är det flera hvalrossar i sällskap, kunna de omringa honom och angripa alla på en gång.
Till och med de norska fångstmännen, som gå på hvalrossjakt i stora, starka båtar och som äro många i samma båt och beväpnade med bössor, lansar och yxor, ha stor respekt för dem.
Huru mycket öfverlägsnare är det icke att angripa dem i eskimåens lätta, tunna skinnbåtar, med deras lätta, sinnrika kastvapen, och ensam till!
Men för eskimåen är detta någonting ytterst vanligt. Han utkämpar sin kamp med sin farlige motståndare; lugn, med länsaren färdig till kast inväntar han dess angrepp, och kallblodigt beräknande sina fördelar, jagar han i rätta ögonblicket länsaren i lifvet på den.
Vid hvalrossfångsten gäller det mer än någonsin att behålla sin kallblodighet; ty de mest oförutsedda svårigheter kunna yppa sig, och icke så sällan händer det olyckor. Vid Kangamiut blef för några år sedan en kajak angripen underifrån, och en lång hvalrosstand trängde plötsligt genom kajakbottnen och låret på mannen och stack upp genom däcket; de andra kajakerna ilade emellertid strax till hjälp, och mannen räddade sig och blef hjälpt i land af de andra.
Förutom dessa djur angriper eskimåen också från sin lilla kajak hvalarna. Af dessa är det isynnerhet en, som kan vara farligare än någon annan, det är späckhuggaren eller, som han kallar den, ardluken. Med sin styrka, sin snabbhet och sina ohyggliga tänder kan denne, när han någon gång angriper, i ett ögonblick göra af med en kajak, och för den är till och med eskimåen rädd; men det hindrar honom dock ej från att angripa honom, när tillfälle erbjuder sig.
Äfven de stora hvalarna idkade de förr i tiden fångst på. Detta skedde dock icke från kajaken, utan från de stora kvinnobåtarna, hvari det då var många människor, män och kvinnor. Till denna fångst »utrusta, de sig», säger Hans Egede, »i sin största stass liksom till bröllop, eljest skall hvalen sky för dem; ty han fördrager icke orenlighet.» Hvalen harpunerades från förstäfven af båten, men det hände ibland, att den då genom ett slag med stjärten kunde krossa båten eller få den att kantra. Ofta voro männen så dristiga, att de, när hvalen började utmattas, sprungo upp på dess rygg för att sticka ihjäl den. Denna hvalfångst förekommer nu sällan.
Det är icke bara vid fångst af de större djuren, som eskimåen kan utsättas för fara, också vid vanligt fiske, t. ex. af heljeflundra kan det hända olyckor. Har man icke sett till, att snöret ligger ordentligt, och det på något ställe råkar i olag, då dessa starka fiskar plötsligt under upphalningen skjuta mot bottnen, är den ranka kajaken ganska lätt kantrad. Många ha nog funnit sin död på det sättet.
Men vi skola icke uppehålla oss för länge vid
En kajakman ilar sin kantrade kamrat till hjälp.
skuggsidorna. Jag hoppas, att jag här ofvan har varit i stånd till att ge läsaren ett litet intryck af det fångstlif eskimåen för på sjön och några af de faror han dagligen umgås med, och kanhända det är tillräckligt att öfverbevisa honom om, att detta folk icke saknar mod, när det gäller, och icke heller uthållighet och kallblodigt herravälde öfver sig själf.
Men eskimåen har mer än så — när olyckan en gång drabbar honom, kan han visa en styrka och ett tålamod, som är öfverlägset. Jag skall bara som betecknande anföra följande lilla exempel, hvilket är ett bland de många, som grönländarne själfva ha skrifvit om sina lifserfarenheter i sin tidning »Atuagagdlutit».
»En kajakman från Tornait vid Fiskarenäset gick en dag i februari 1876 ut till hafs åt norr. Då han kom till fångstplatsen, dök en säl upp för honom, han drog ut bössan ur kajaken för att skjuta, men fick därvid ett vådaskott tvärs igenom underlifvet. Då han hade besinnat sig, steg han ut på ett stycke is och lade sig ner, men så blåste det upp från norr och sjön bröt öfver honom, hvarför han måste gå i kajaken och ro söderut. Men man måste, så skrifves det — förvåna sig öfver den mannens härdighet, som, så fruktansvärdt sårad, kunde ge sig ut i öppna sjön; man må tänka sig, han rodde utom öarna, kom hem, drog upp sin kajak på land och ställde upp ett märke, men sedan sjönk han ner vid iskanten, ty han mäktade icke att gå till husen, som lågo ett stycke från landningsplatsen. Då man sedan fann honom och såg till hans kajak, kunde ingen förstå, att han ännu lefde efter att ha mist allt det blod, som öfversvämmade dess botten. Då de hade burit upp honom, trodde de förvisso, att han ej kunde lefva öfver natten; likväl dog han först tredje dagen därefter! De sade, att han icke oroade sig för döden, utan var som den, hvilken nåd vederfarits.»[3]
Det kunde berättas många sådana händelser, som detta folk upplefvat, det är faror och lidanden, som deras yrke för med sig, och likväl ägna de sig med lust däråt. Om eskimåernas historia hade varit skrifven, skulle den ha varit en enda följd af sådana tilldragelser, och huru mycken rörande uppoffring och kärlek till nästan skulle icke där ha omtalats — huru månget härligt stordåd har icke där blifvit glömdt! Detta folk är det man kallat fegt och uselt och som vi européer tro oss berättigade till att se ned på.
Kajakman angripen af en hvalross.
- ↑ D. ä. den fullvuxna hanen af klappmytsen. Denna är öfver näsan försedd med en hätta, som kan blåsas upp till förvånande storlek.
- ↑ När en säl fångas, få de kajakmän, som äro i närheten, hvar sitt stycke späck däraf, som de då vanligen äta upp med det samma.
- ↑ Denna berättelse är öfversatt af d:r H. Rink och tillsammans med flera andra tryckt i hans bok: »Om grönländarne, deras framtid», o. s. v. Köpenhamn 1882.